Stanna hemma – om barnen som inte klarar att gå till skolan

I Sverige har vi en rättighetslagstiftning som kallas skolplikt. Alla barn, även barn med funktionsnedsättningar, har rätt till en utbildning. Kommunen har ett lagstadgat ansvar att tillhandahålla en utbildning som är anpassad till varje barn. Ändå finns många barn med NPF som inte får sin lagstadgade utbildning, för att de inte förmår gå till skolan: Hemmasittarna.

Vanligt med hög frånvaro
De flesta barn med NPF – autism, Aspergers, ADHD, ADD, OCD, Tourettes osv – har längre eller kortare perioder av skolfrånvaro. Många har en generellt ovanligt hög frånvaro med enstaka dagar här och där. En del barn får återkommande feber med ett par veckors intervall. För majoriteten händer någon gång att frånvaron slår över till att bli fullständig, och den kan vara i allt från några veckor till flera år.

Det finns ett ord för barn som vägrar att gå till skolan: ”Hemmasittare”

Jag fungerar ibland som stödperson för familjer med hemmasittare, och det har hänt att jag följer med till skolmöten och liknande. Hemmasittarna, deras familjer och deras skolor ligger mig varmt om hjärtat.

Skolplikt som hot

Ofta när jag talar med föräldrar till hemmasittare får jag höra att de har dåligt samvete. Skolan pratar om skolplikt (som är en skyldighetslagstiftning för kommunen, inte för barnet!) och hotar med socialtjänstanmälan.

Problemet är att skolplikten inte hjälper dessa barn, eftersom situationen bara uppstår när skolgången inte är tillräckligt anpassad.

Det här låter provokativt, att prata om att skolan bär ansvaret för hemmasittandet, men det är ingalunda mitt påhitt eller något obeprövat.

Hemmasittarna är utmattade av skolsituationen

Att leva med en funktionsnedsättning som innebär kognitiva svårigheter betyder en ökad stress. En psykolog jag träffade uttryckte det som att ”Det går åt mer energi per timme att leva”.

Ett barn eller en ung människa med NPF lever i en ovanligt stressig vardag. Det som för andra människor ser ut som fem eller sex timmars ”arbetsdag” i skolan kan för ungdomen motsvara tjugo eller trettio timmars arbetsdag när skolan inte är tillräckligt anpassad. Tjugo eller trettio timmars arbetsdag, inte arbetsvecka.

Vi människor är så funtade att vi tål en hel del stress, bara vi också får perioder av återhämtning. Men tiden för återhämtning ofta liten för dessa barn. I funktionshindret ingår tyvärr för många sömnstörningar och/eller problem att komma ner i varv. Obalansen mellan stress och vila blir för stor.

Här har vi alltså en grupp barn som lever liv som är ohyggligt stressande, och dessutom har svårt att få någon vila från den stressen. Det säger sig självt att ingen människa, och i synnerhet inte ett barn eller en tonåring, klarar att leva så under en längre tid. Till slut tar orken slut, och barnet eller den unge gör det enda vettiga: Undviker den ohållbara stressen i skolan. Inte för att personen inte längre vill gå till skolan, utan för att personen inte längre kan gå till skolan.

När stressen har gått så långt att barnet inte längre klarar situationen, då hjälper inte mer press i form av hot och tvång. Det hjälper inte att sätta in snabba åtgärder som drar tillbaka personen till samma livssituation, och det hjälper definitivt inte att prata om föräldraansvar eller socialtjänst. Det som hjälper då är vila och att börja om från början med att anpassa, anpassa, anpassa. Ett långt och ofta mödosamt arbete.

Skolans måste ta sitt ansvar – för barnet kan inte göra mer!

Jag kan inte nog betona att det är skolan och kommnunen som bär ansvaret för att erbjuda en fungerande skolgång till barnen som stannar hemma från skolan. Det står i lagen. Att börja svamla om socialtjänstanmälan eller att föräldrarna ska ”ta ansvar för att barnet kommer iväg på morgonen” vittnar om okunskap och bristande förståelse för situationen. Den här typen av skuldbeläggande riskerar också att cementera situationen. Eftersom den enda som kan ta mer ansvar för situationen är skolan, leder oförmåga från skolans sida att se sin del av problemet alltid till att frånvaroproblemen består.

De skolor som utgått från en stressmodell i mötet med dessa barn är också de som lyckas att på sikt få närvaron och skolsituationen att fungera. De skolor som inte gör det misslyckas med sitt lagstadgade uppdrag.

Mitt favoritcitat var rektorn jag mötte som sade ”Vi tror inte på den här diagnosen” Med det attitydproblemet kunde skolan inte annat än att misslyckas.

Mer läsning hemmasittare med autism, adhd, add eller Aspergers finns i Lärarnas Nyheter. Elisabeth von Zeipel har arbetat med dessa barn sedan åttiotalet och är en av Sveriges mest erfarna specialpedagoger på just hemmasittande.

Läs. Begrunda. Och se till att skolan tar sitt ansvar i att lösa situationen, för barnet som stannar hemma har redan tagit för mycket ansvar, för länge, och förmår inte mer. Föräldrarna, socialtjänsten, polisen och resten av samhället kan inte anpassa skolan. Det kan bara skolan göra.

Skolplikt betyder att de här barnen har rätt till en anpassad skolgång. Och att kommunen har ansvar för att se till att de får en anpassad skolgång. Lagen anger inga undantag för barn med funktionshinder. Även barn som behöver anpassningar ingår i skolans ansvar.