Nej, jag har inget dåligt samvete över missade skoldagar längre

Jag är lite sådär befriad från dåligt samvete. Inte helt, förstås, men ganska immun, framförallt gentemot skola och kommun och folk i största allmänhet som får lön för att göra det här samhället till en bra och säker plats även för barn med funktionsnedsättningar.

Så har det inte alltid varit. När Mathilda gick i ettan mådde hon jättedåligt. Till slut en morgon stannade hon helt enkelt hemma. Vi försökte att tvinga. Vi försökte muta. Vi försökte diskutera, belöna, planera… Inget funkade. Inget.

Och tja, jag kände mig misslyckad som mamma. Så var det. Men efter bara några veckor råkade jag få en artikel med Elisabeth von Zeipel i min hand, i tidningen Ögonblick tror jag det var. Och jag insåg att vi har ju tänkt alldeles fel, ungen är utmattad, och hon är det för att skolan inte är tillräckligt anpassad för henne. Trots god vilja, en fin klass och en fantastisk pedagog och rektor. Det räckte inte. Läraren insåg det också, direkt.

Och från den dagen bytte jag strategi. Så fort Mathilda signalerade att hon inte orkade höll vi henne hemma. Vi ändrade starttider på morgonen. Vi bytte fokus från ”hur kan vi få henne till skolan” till ”hur kan vi få henne frisk? Från sin utmattning?”

Ungefär i den vevan fick jag frågan om jag vabbade för Mathilda. Och det gjorde jag ju givetvis, hon var ju sjuk. Men oj, hur kan du göra det, bla bla bla? Tja, alltså, FK har enbart att förhålla sig till om en läkare anser att hon är sjuk… Sån är lagen. Och om de inte gör det, då är jag hemma med henne i alla fall.

Jaha, men om jag blev polisanmäld då? Om soc kommer? Tja, jag är beredd att stå i domstol och säga att jag fattade de beslut som jag ansåg var i linje med mitt uppdrag som barnets lagliga vårdare: Att se till barnets bästa och att skydda barnet från skada. För att skicka henne till skolan hade varit misshandel. Inte figurativt. Bokstavligt. Jag hade polisanmält mig själv om jag gjort det.

Från den dagen resonerar jag så här: Jag har fått ett uppdrag av samhället. Det uppdraget är att vara vårdnadshavare åt ett barn som ibland behöver att jag totalvägrar. Inte att jag pratar med rätt människor, eller säger rätt saker, utan att jag som Ghandi sätter mig på marken och säger ”Ni får skjuta mig om ni vill flytta mig.”

Det är mitt jobb. Det är mitt ansvar. Det är BARA när jag inte gör det, som jag behöver ha dåligt samvete.

Ganska ofta ser jag föräldrar som fortsätter att skicka sina barn till skolan i ett skick som vi aldrig mer, sedan den dagen, har accepterat. Ganska många berättar att de är rädda. För skolan. För socialtjänsten. Och det är klart att man är rädd när man känner sig maktlös och utlämnad! Det är galet att föräldrar ens ska uppleva sådant!

Jag är inte immun mot oro eller rädsla. Jag kan oroa mig över sånt, självklart kan jag det. Men det får mig inte att låta bli att göra det jag måste göra: Det som är bäst för Mathilda.

För det finns två andra saker jag är mycket mer rädd för. Den första är att mitt barn inte ska orka leva. Den rädslan är högst befogad; jag känner föräldrarna till barnen som inte orkade leva också. Den andra rädslan jag har är att mitt barn ska komma till mig när hon är trettio, eller fyrtio eller femtio, och säga:

”Varför? Varför skyddade du mig inte? Varför lät du mig gå sönder? Varför tillät du samhället att misshandla och skada mig, så att jag aldrig mer kan vara hel och frisk? Hur kunde du, mamma?”

Jag har inte valt att mitt barn ska ha en hjärna som riskerar att gå sönder av krav som andra barn klarar, och som många i samhället anser vara självklara. Men varje dag väljer jag att göra det jag anser att jag måste göra, för att de där två sakerna aldrig ska inträffa. Mathilda går inte till skolan den dag som jag bedömer att riskerna överväger nyttan. För mitt ansvar att skydda henne från allvarlig skada, det är större än mitt ansvar att se till att hon är i skolan. Skolplikten är dessutom en lag som kräver att kommuner ska anpassa miljön till barnen. Inte tvärtom.

Så den dagen socialtjänsten, eller polisen, eller någon annan som har makt större än jag, står på vår yttertrapp för att jag har gjort mitt jobb som förälder, då vet jag att det inte var JAG som svek mitt barn. Och jag kommer att se till att resten av världen vet det också, tills jag återigen kan skydda henne från dessa två, högst reella, hot. För annars skulle mitt samvete att brinna i bröstkorgen som ett övertänt höghus, tills jag blev tvungen att göra det jag vet är rätt.

Det är vad mitt samvete – och min kärlek – kräver av mig.

Annonser

34 responses to “Nej, jag har inget dåligt samvete över missade skoldagar längre

  1. Vad fint och högst verklighetsbaserat du skrivit detta! Delar det med så många jag/vi kan! Känns också skönt att som förälder inte vara ensam om att våga utmana systemet och se sitt barn istället för samhällets krav som inte fungerar! Tack!

    • Glad att du kände att det var hjälpsamt. Det är oerhört viktigt att vi tar stöd i varandra, tänker jag. Det finns många lagar och organisationer som på pappret ser bra ut, men som i praktiken gör sönder människor. Och det är aldrig ok.

  2. Precis så! Min tjej har varit hemma väääldigt mycket, både hela hösten och nu under våren. 70% nånting i frånvaro. Men hon har fått vara hemma ändå, för hon har helt enkelt inte orkat upp över huvud taget vissa dagar. Vilan är viktigare än missade skoltimmar. LIVET är viktigare än lagar och regler (som för övrigt mest fungerar för normalstörda iaf).
    Jag vill också slippa höra att jag inte lyssnade och lät mitt barn gå sönder. Det är under all kritik att så många föräldrar får skolplikten slängt i ansiktet när ens barn mår som sämst och behöver mest stöttning…been there.

    Första skolåren vågade jag inget annat än att göra som skolan sa, och fick en dotter som inte ville leva längre när hon var nio. Det tog ÅR att kämpa tillbaka min dotters förtroende, och jag skäms än idag när jag ser tillbaka hur jag inte lyssnade fullt ut på henne. Nu vet jag bättre och har lärt mig att kräva mer.
    Jag är också lyckligt lottad att numer ha förstående mentorer runt min dotter, som vet att hon kan, när hon orkar och får rätt stöd. Nu provar vi med förskjuten skoltid, och än så länge funkar det bra!

    Keep up the good work!

  3. Det här är så fint och viktigt att jag knappt har ord för det ❤

  4. Jennyinthewoods

    Så sant! Och så värdefullt för mig att få ta del av dina välformulerade tankar och erfarenheter!

  5. Pingback: Jag var inte beredd | M som i underbar

  6. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  7. Fantastiska Underbara Mamma!!!
    Du inger hopp till oss alla!!!
    Jag har själv 3 ljuvliga barn med ”diagnos” och har varit ”där”!!
    Jag har lärt mig skydda och styrka deras självkänsla i denna värld som inte är helt på deras villkor.. Men de mår bra idag!
    Vänligen Anette

  8. Tack för detta. Jag är mitt i det. Min sjuåring har tagit slut och vill inte finnas. Han skriker och slåss och kastar.
    Vem hjälper?
    Ingen.
    Bytt skola. Förra stället slog oss med skolplikten i ansiktet.
    Nu går han en halvtimme två till tre dagar i veckan, tillbaka i förskoleklass, efter en katastrofal hösttermin i ettan som slutade med skolvägran och det värsta helvete jag varit med om.
    Vi är så slut. Och sjuåringen mest av alla. Förstår inte var kraften ska komma tillbaka ifrån. Men tröst ändå att vi verkar ha gjort rätt när vi hållt honom hemma, och att det kanske kan vända för oss också nån dag…

  9. Blir tårögd! Tänker på den kategori barn/ungdomar och vuxna så klart som inte kan förmedla sig. De som har en utvecklingsstörning som hindrar dom från att sätta ord på saker och ting. De upplever samma jobbiga saker ofta utan nån förståelse…. Då gäller det man har ett nätverk som verkligen kan föra ens talan. Men ofta har man i en personal grupp/ föräldrar / assistenter väldigt olika uppfattning om vad som felar och hur man ska komma tillrätta med det…Hen måste lära sig att hantera höga ljud!!! Eller livet ser ut så hen måste anpassas, listan kan göras hur lång som helst vad vad man hört genom åren….

  10. Som mamma till en son med diagnosen ”post-hjärntumör” kan jag bara instämma. Jag plockar hem honom när han behöver vila också. Går hans hjärntrötthet för långt tar han skada, punkt slut. När skolan inte erbjuder en vettig arbetsmiljö för honom så behöver han komma till en plats där han kan ladda om.

  11. Tack för ditt fina inlägg! Vår son har varit hemma (skolvägrat) sedan september. Precis som du och alla andra föräldrar kände jag mig värdelös. Skuld och skam. Jag tänkte så mkt på hur jag skulle kunna få honom tillbaka till skolan. Hela hösten/vintern mådde han extremt dåligt. Han ville inte heller leva. Började äta antidepressiva. Sakta men säkert har han återvänt som människa. Han skrattar igen och i januari sa jag till skolan att han aldrig kommer komma tillbaka. Inte för att det är en dålig skola utan för att det är en dålig (tom farlig) skola för min son. Tack för ditt stöd i dessa tankar. Hälsan först, skolan sen.

    • Vi är alltså flera i samma sits…
      Hur gammalt är ditt barn? Hur har ni gjort för att vända hens mående?
      Vi borde egentligen hjälpas åt mer med tankar och idéer, känner mig väldigt ensam i detta.

      • Om ni är på facebook finns flera grupper som handlar om skolsvårigheter, tex autismspektrum skola, barn i behov, crescat scientia och så förstås de vanliga föräldraforumen som ”Fantastiska föräldrar” eller ”Vi som har barn med […]”

        Det pågår ett ständigt arbete i de grupperna, och många andra, och ett kontinuerligt utbyte av tankar, kunskap och stöd. Mitt bästa förslag är att gå med där! Dessutom brukar föreningarna, tex autism- och aspergerförbundets och attentions lokalföreningar kunna förmedla kontakt, ha samtalsgrupper osv. Och sist men inte minst kan man dra ihop föräldrar i närområdet, och försöka påverka skolor och politiker. Tillsammans är vi starka! Och vi är betydligt mer vana att slåss i motvind än de som jobbar med det här… 😉

  12. Vår son är 9 år (fyller 10 i december). Vi bor i Stockholm. Det viktigaste för vår son var att slippa alla krav. Vi släppte allt. Sen försökte vi göra extra av det han gillar som att bada eller vara i jaktstugan. För oss kom vändningen först när han började äta SSRI men det kanske också var för att det hade gått för långt?

    Hur kommer jag med i sådana facebookgrupper?

    Fick idag veta att vi troligen inte får plats på en specialskola vi sökt till. Jag undrade då om de andra stått längre i kö men nej så var inte fallet (hade ändå kunna köpa det). Anledningen var att de passade skolans profil. Ok, vilken är den isf? Jo, (harklingar) den är autismdiagnoser. Jag påpekade att vår son har autism varpå hon började prata om att barnen de tar in måste passa i gruppen. Ok, men hur vet ni att min son inte passar utan att träffa honom undrade jag? Personen på andra sidan frågade då om han ligger efter och om han är fortsatt deprimerad. Ja, han har ju missat ett helt skolår men jag tycker att han mår mkt bättre nu. Tillräckligt bra för att börja i skolan igen till hösten. Hon svarar då att jag ska återkomma om två veckor. Observera att alla barn som blev erbjudna en plats går i skolan. Hur kan de få en plats före min son som varit hemma sen september? Jag fick känslan av att tror att det kan bli ”problem” kring min son vilket de vill undvika. Blev så jävla ledsen. Som det ser ut nu har vi ingen skola till hösten heller.

  13. Tack för din beskrivning 😊
    Jag tog samma beslut för några år sen och har aldrig ångrat det. Om och om igen så behöver barnen paus som vi kallar det och jag känner mig inte längre varken rädd eller stressad över allt som påverkas. Detta är det liv vi har och jag älskar det. Jag tänker som du att vill någon syna mig så kan jag lätt förklara vad som sker annars. Så alla som känner sig osäkra…kom igen och välj ditt barns välmående, trygghet och rätt att ha de svårigheter som dom har. Att få lära sig redan som barn att dom har rätt att dra i handbromsen när trycket blir för stort….Det kommer dom att behöva. SÅ HEJA ALLA MODIGA FÖRÄLDRAR SOM LÄR SINA SMÅ ATT ÖVERLEVA NÄR DOM BLIR VUXNA.
    Å till dig Tina en extra kram.
    Kram Linda

  14. Tina, har du någon gång stått vitöga mot vitöga med en skolchef som kallt säger ”Det är förälderns ansvar att se till att barnet uppfyller sin skolplikt. Vi överväger att skicka iväg din unge till en internatskola.”?

    Om ja, all respekt åt din text.

    Om nej, jag tänker att bara någon som inte har blivit utsatt för hot i verkliga livet, kan skriva en text som denna med ett sådant självförtroende.

    Jag önskar jag kunde säga ”Amen” rakt upp och ner. Innan hade jag säkerligen gjort det men nu är efteråt.

    • Nej, det har jag inte personligen. Däremot har det hänt i min omedelbara närhet, inte internat då (det har skolan inga befogenheter att göra), men hot om polishämtning och liknande.

      Grejen är ju att skolchefen har också skolplikt. En plikt att anpassa skolgången. Men jag håller med dig. Det är ett otroligt skarpt läge. Inget som är självklart.

  15. Jag är en sån fyrtioåring som har haft diskussioner med mina föräldrar om varför såg ni inte, varför gjorde ni inget, men främst, VARFÖR lyssnade ni inte?

    Jag fick diagnosen Asperger när jag var en bit över trettio. När jag ser tillbaka så var jag ett skolexempel, inkl det om att bara inte förmå gå till skolan. Jag har klarat mig oerhört bra akademiskt, men resten var kaos.

    Hanne Kjöller har mestadels ingen koll på någonting av värde. Hon har definitivt missat vad en förälders främsta roll är, npf eller inte, att skydda sitt barn.

  16. Blir tårögd 😦 Så klokt av dig!
    När detta hände oss så var det så ovanligt. I alla fall fick jag inte veta att detta drabbade fler. Inte heller hade vårt barn någon diagnos. Vi försökte och försökte.
    Jag mådde dåligt när andra skolbarn cyklade förbi vårt hus med ryggsäckarna på ryggen på morgnarna. Förfärligt!
    Visst blev det så småningom en sjukskrivning. Men då var depressionen ett faktum och det fanns en tendens till självskadebeteende. Det blev en tillfällig andningspaus för oss och tid för min 12-åring att återhämta sig från alla krav. Men hur komma tillbaka? Ibland känns det som om jag själv gjort allt, alla förslag, alla försök till förslag, alla initiativ, allt ifrån att få till stånd utredningen (som visade att en diagnos fanns) till att komma tillbaka till en skolgång. Alla, alla, alla människor och möten, men vem var det som drev och försökte och föreslog? Jag!
    Under denna resa sa en av rektorerna när jag inte var nöjd med att frånvaron fortfarande var skyhög och väldigt få mål nådda: Ditt barn är ett av de barn som som får mest resurser. Jag svarade: Då kan det väl inte vara rätt använda resurser när varken närvaron ökar eller målen nås.
    Blev det någon skillnad? Nej inte på den skolan.
    Fortfarande kan jag fundera över när sjukskrivningen egentligen tog slut? Vem hade det ansvaret? Lätt att sjukskriva, men värre att ta ansvar för resan tillbaka.
    Sju år efter sjukskrivningen tillbaka till en skolgång med lyckanden, nådda mål och betyg (dessutom strålande betyg). Fortfarande behövs dagar hemma för att komma ikapp när det varit för mycket. Men vi vet varför, skolan vet varför, skolan gör ingen frånvarorapportering av det! Wow! De vet att så här är det. Glädjen finns, tillit finns, självkänsla och självförtroende finns, mål nås, betyg fås. Mycket finns också att kämpa med, men nu har vi hittat rätt, äntligen!

    Än en gång! Bra skrivet!

  17. Så bra skrivet!
    Kom också över den boken och känner inte heller samma dåliga samvete längre. Däremot ligger skolan fortfarande på och gör orosanmälan till Socialtjänsten om jag låter C vara hemma och vila. Detta gör ju att jag som förälder ändå känner en press som jag ibland överför på mitt barn som behöver bli frisk och få läka i lugn och ro. Svår balans!
    Helt klart behöver skolor bli bättre på anpassningar. Det är tufft att få höra ”Det behövs inga anpassningar för C fungerar här!” och sen får man hem ett vrak som kaosar. Med anpassningar i skolan skulle C även orka med sin fritid…. Tack för det du skriver! Kram

    • ❤ Det är jättesvårt att verkligen låta barnen få tid och lugn och ro, när man hela tiden blir pressad. :/ Och det är ett stort problem. För det gör bara deras mående sämre. Kram!

      • Så är det verkligen. Och vårt mående. Som om det inte var nog med all energi det tar att skapa låg-affektiva anpassningar och göra en bra tillvaro för familjen… Men jobbet ger bra resultat. Läser boken ”Barn som bråkar” nu 😉👍

  18. Återigen, så slår du huvudet på spiken.

  19. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  20. Susanne Kirkegaard

    💓💓💓

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s