Sensory intergration disorder

Mathilda kan bara ha vissa kläder. Hon har vad man kallar “sensory intergration disorder”, alltså hennes hjärna övertolkar sinnesintryck (känsel, hörsel, syn, lukt, smak) så att det som en vanlig människa tycker sitter åt lite gör ont på henne. Hon kan inte ha jeans, underkläder med skarpa sömmar inåt, vissa material som känns på ett speciellt sätt eller prasslar. Kläderna får inte sitta åt för mycket eller ha något som skaver. Samma sak med hörseln, hon har hörselskydd, flera par hemma, ett par i skolan, som hon behöver använda när det blir stimmigt för att kunna orka fungera. Blir ljudnivån hög i matsalen kan hon t ex inte äta, hon mår för illa. Hon tål inte smaken av viss mat eller vissa lukter heller. Hon tål inte lysrör (de skriker så att hon mår illa!) , så vi får använda vanliga lampor hemma. osv osv.

Sensory integration disorder är inte samma sak som autism, men det är vanligt inom npf-spektrat. Det handlar egentligen inte bara om att hjärnan tolkar intryck starkare utan också om att den tolkar dem annorlunda. Vissa personer känner inte just smärta, eller tolkar känslan av lätt beröring som smärta. Andra kanske inte kan höra starka ljud (som när någon ropar åt dem) för det blir bara ett buller. Vissa får svårt att andas när de känner en viss typ av tyg mot kroppen. Det finns oändligt många varianter.

En sak som är specifik för autism är dock svårigheter med att stänga intryck ute. Många personer med autism har problem med att sortera bort oönskade intryck, det som vi andra betecknar som “bakgrundsbrus” eller “sorl”: fläktljud, bilar som kör förbi, personer som pratar i andra delar av rummet… Allt låter lika högt och kräver samma mått av uppmärksamhet. Hjärnan kan helt enkelt inte sortera så att ett intryck framhävs medan ett annat tystas bort. Det betyder att miljöer vi andra upplever som stillsamma kan upplevas som en flygplats i rusningstrafik för den som har autism, och det tar otroligt mycket energi från personen att inte kunna stänga ute intryck. Min man C, som har Aspergers syndrom, beskrev det så här:

”Vadå tyst i det här rummet? Det finns tjugo armaturer varav fyra brummar högre än de andra. Fläktsystemet är igång. Det är folk som pratar och nån som fipplar med en penna. Utanför kör det förbi bilar. Människor äter, slamrar med bestick, och nånstans i det där ska jag lyssna på vad du säger, titta på ditt ansikte (som är några blå punkter som simmar runt och en mun som antingen ler eller också vill äta upp mig, jag kan inte avgöra vilket) och försöka logiskt processa när du säger saker i stil med ‘det måste gå bra’. Vadå måste? Jag kan se fyrahundra varianter där det inte går bra, det du säger går inte att förstå. Jag har hundrasextio i IQ, det har inte du, men jag kan ändå inte förstå vad du menar när du säger att det måste gå bra, för det finns ingen logik i det. Jag vet ju inte ens om du bara ler ett socialt leende eller om du tänker bita mig, för den sociala delen av mig är som ett gäng kugghjul som smält ihop.”