Vad är fördelarna med en utredning som vuxen och hur gör man?

Jag fick en fråga som jag ville svara på.

Jag måste bara få skriva till dig att du skriver helt fantastiskt bra!
Jag hittade först din blogg för något år sen, när jag sökte på bloggar eftersom vi hade sökt hjälp för vår dotter.
Jag har känt igen mig i en hel del som du skriver om.
Jag var inne på din blogg igår och såg dina frågor och svar. Någon hade frågat kring din man och vad jag förstod så har han Asperger? ADD med?
Vår dotter fick sina diagnoser i våras, Asperger och ADD.
Däremot har min man en hel del av samma svårigheter som dottern. Jag försöker få honom att göra en utredning. Men han är inte mottaglig för detta.
Vad är fördelarna med att genomgå en utredning som vuxen? Och hur går man tillväga?

Du behöver inte svara om du känner att du inte har tid.

Mitt huvudsakliga syfte var att skriva till dig ang. din blogg som gett mig så mkt!

TACK!

Det stämmer att min man Conny har AS + ADHD. Han påbörjade en utredning för att han var långtidssjukskriven för utbrändhet som aldrig blev bättre, så det behövdes en annan förklaring. Dessutom kände han igen sig i Mathilda, och när han gick på en föreläsning om autism som en del av föräldrautbildningen via habiliteringen kände han igen sig precis. Det var ju inte Mathilda de pratade om, det var honom!

Jag kontaktade habiliteringen å Connys vägnar och förklarade läget, de ställde honom i kö för utvärdering och utredning och så fick han först träffa några i teamet för att berätta mer om varför han sökte (och ev bli bortsorterad om han inte bedömdes behöva en utredning). De tyckte precis som vi att här fanns orsak att titta närmare på NPF, så då blev det väntetid igen. Så småningom fick han träffa en psykolog, göra tester, fylla i papper osv osv.

Jag fick också ett samtal med psykologen tillsammans med Conny, formulär att fylla i, fick berätta om hur han funkar i vardagssituationer osv, och efter flera träffar så satte psykologen diagnosen AS. Hon var ganska säker på diagnosen när hon träffat honom en gång, men man måste även kunna dokumentera och visa att det fanns underlag att sätta den. Så är det ofta med NPF-utredningar, att psykologer och andra i utredningsteamet kanske har en åsikt, men de kan och vill inte bara gå på den. I motsats till nån sorts folklig uppfattning är en NPF-utredning en noggrann historia, inget som görs på en kvart i väntan på fikarasten. 😉

Efter ett tag kände vi att det var nog ADHD-dragen som ställde till det mest, vi hade då läst på och tyckte det var tydligt, så vi kontaktade habiliteringen igen och de gjorde en ny utredning kring ADHD (Ett tips är ju att framföra att man misstänker båda från början, det gjorde ju inte vi för vi kunde för lite).

När Conny till slut fick ADHD-diagnosen höll de på att organisera om i vårt landsting, så han blev överslussad till öppenvårdspsykiatriska mottagningen för medicinering, ny kö till läkartid. Sen efter nästan ett år (!) fick han träffa läkaren som tyckte att han var en lämplig kandidat för att testa medicin, Concerta. Då började medicininsättningen, där man testar sig fram till rätt dos och går på kontroller för att se att man inte får några farliga biverkningar. Medicineringen blev för Connys del blev jättebra, en verklig vändpunkt i hans mående och en lättnad för hela vår familj.

Vad har då utredning och diagnosr lett till?

Fördelar för oss:

• Ökad självkännedom för Conny
• Att prata igenom våra vardagsproblem med en psykolog närvarande var väldigt givande, det hjälpte oss att vara neutrala och fokusera på lösningar
• Svart på vitt att jag på vissa sätt har större förmåga att förutse vad vissa handlingar kommer att leda till = vi har gjort en tydligare ansvarsfördelning efter vad vi är bra på.
• Att Conny förstår att han kanske inte förstår har gjort honom mer ödmjuk inför min syn på saker, och vårt förhållande enklare.
• Medicinen (Concerta) har revolutionerat Connys ork med barnen och sig själv. Det är mycket, mycket mindre bråk och tjat på barnen här hemma nu.
• Att det finns en förklaring när vi inte förstår varann eller när det blir missförstånd. Jag har blivit mer förstående inför att han inte avser att såra mig när han säger okänsliga saker etc.
• Conny har blivit mer medveten om sin ork och hur olika aktiviteter påverkar honom. Han kan hushålla bättre med sina resurser.
• Vi har landat i att det är så här. Vi är inte bara ”normalolika” utan har olika grundläggande strukturer i våra hjärnor. Det är en bra utgångspunkt för att jobba på sitt förhållande.
• Jag tar mer ansvar för mitt eget mående, och har större förståelse för att jag blir trött av att vara hemma, eftersom jag mer tydligt ser hur jag hela tiden måste sträcka mig längre och anpassa tillvaron för Conny. Det gör att jag är snällare mot mig själv, jag är inte ”lat” som inte orkar allt, utan jag lever i en ovanligt tröttande relation, en situation som inte är någons fel utan bara ett faktum.

Nackdelar för oss (varav en del också blivit till fördelar med tiden):

• Från början tog jag för stort ansvar för Conny, blev nån sorts extramamma, eftersom han ju hade ”bevis på att han faktiskt inte kunde”. Det kan jag fortfarande göra när jag blir stressad. När Conny blir stressad däremot, ja då måste jag kliva in som hjälpjag för att han ska kunna fungera. Att hitta en bra balans i förhållandet är svårt, men det var det ju redan innan diagnoserna, då visste vi bara mindre om vad det berodde på.
• En risk för förskjutning av maktbalansen. Ibland hamnar jag i att tanken jag är mest NT så jag borde ha sista ordet. 😉 Vilket ju kan vara meningsfullt i en del frågor, men verkligen inte i alla. Conny har bara AS+ADHD, han är inte ett barn.
• Jag kunde uppleva i början att Conny liksom ”gömde sig lite bakom diagnosen”, att nu visste han ju att han inte kunde så han tänkte inte ens försöka. Det var jobbigt då, men det gick över. Jag tror att det var en tid av vila och nyorientering för honom, och en del av bearbetningsprocessen, så även om jag tyckte det var jobbigt och orättvist var det en viktig tid där han avsade sig ansvar för att kunna ta ett steg tillbaka och titta på sin ork och sina förmågor. Att hitta rätt balans i livet utifrån sina förutsättningar med NPF, i stället för utifrån tesen att han var ”lat” eller ”ansvarslös”.
• Det var en sorgeperiod för mig också, med diagnosen. Dels att se att det var svårt för Conny, dels för mig egen del, att inse att vissa saker kanske aldrig skulle ändras eller bli bättre. Men den insikten är ändå något jag unnar alla människor. När vi tror att vi kan ändra andra, då lurar vi bara oss själva.
• Ibland känner jag mig ensam som är i minoritet som hyfsat NT i min familj. Det är inte ett jätteproblem förstås. Men jag kan känna mig avundsjuk på att alla andra ”har nåt att skylla på”, särskilt som jag  har egna NPF-svårigheter kan det kännas orättvist att de andra har det svart på vitt. Att vara den som har minst svårigheter betyder ju inte att jag inte har några, ändå blir det jag som får bära mest.

Tja, det var några tankar. Hoppas det hjälpte!