Det är inte det att jag har dåligt minne

Jag har ADHD. Det är därför jag bara minns att jag gillar Polly när jag är hemma. Chokladgodisarna, du vet, mörka och ljusa, de där som bland annat har fyllning av Ahlgrens bilar. Jag gillar dem, men när jag står i affären och någon gång ska välja nåt godis kommer jag aldrig ihåg det. Jag står där och tvekar, tittar på Pollypåsarna, har inget som helst minne av att jag borde köpa dem, och så väljer jag nån trist, ljus Marabouchoklad som jag egentligen, handen på hjärtat, inte är så förtjust i, och när jag kommer hem, efteråt, då kommer det. Jag skulle ju ha köpt Polly!

Du kanske tycker att det låter bekant? De flesta människor tappar då och då bort saker de ska göra. Det är alldeles mänskligt  att minnas vissa saker sämre än andra eller att då och då gå in i ett rum och inte komma ihåg varför så att man får gå tillbaka och börja om. Vår hjärna associerar i vissa banor, och ibland glömmer den att titta lite bredare på tillvaron, att fästa minnena på flera ställen och inte bara på ett. Då kan det bli så att att minnestråden är svår att plocka upp om vi råkar tappa den. Det är som att hjärnan måste höra exakt rätt sak för att kunna plocka fram en viss tråd.

För alla neuropsykiatriska diagnoser finns ett övergripande kriterium som man måste uppfylla för att få en diagnos. Det kallas lite slarvigt problemkriteriet: Ditt sätt att funka eller inte funka måste leda till omfattande problem i din vardag.

Jag har ett selektivt minne. På vissa sätt är det extremt selektivt, och det leder till omfattande problem i min vardag. Då menar jag förstås inte det att jag inte kommer ihåg att jag gillar Polly i vissa sammanhang, tvärtom är det väl rätt bra att kunna gå oberörd förbi godishyllan. Inte heller menar jag att jag till exempel inte kommer ihåg att hänga upp badkläderna när barnen haft simning i skolan. Det är förstås inte så bra. Badkläder och blöta handdukar som ligger och surnar i skolväskan, det är till och med rätt dåligt. Men det leder inte i sig till omfattande problem.

Vad är då omfattande problem? Låt mig illustrera begreppet med badkläderna ändå, eller rättare sagt de strategier som jag utvecklat för att få dem upphängda innan de kryper bort.

För att verkligen komma ihåg att hänga upp barnens badkläder skriver jag ”Häng upp barnens badkläder” på varje onsdageftermiddag i min kalender, dagen för simträningen. Med stora bokstäver skriver jag det. Jag har ägnat trettio år åt att träna mig på att titta i kalendern, och numera måste jag säga att jag nog faktiskt gör det någon gång varje dag. Kanske inte på rätt tid, dock.

Så, klockan 16.30 ringer dessutom min vanliga eftermiddagspåminnelse, ”Titta på eftermiddagsrutinen och eftermiddagssakerna i kalendern”. Under extra glömska perioder sätter jag också ett återkommande larm på telefonen, lite senare på kvällen, som handlar just om badkläderna, enligt den välbeprövade metoden Trede Gången Gillt. På detta sätt lyckas jag ofta men inte alltid komma ihåg dem, och det är ju bra att vi inte längre behöver kasta mögliga handdukar som är långt bortom all räddning.

Att jag skulle minnas att göra något utan att ha det uppskrivet är en sådan utopi att den dag jag skulle lyckas är det nog dags att spela på Lotto också, men det är okej, jag har min kalender och mina listor för olika dagar. Problemet är dock att många påminnelser som jag skriver åt mig själv inte har avsedd effekt.

Ett tag stod det ”Töm barnens väskor” på varje eftermiddag i min kalender. Jag tänkte att det sparade tid, att ha samma sak skriven på varje dag, och att dag för dag komma ihåg att barnen hade haft utflykt, eller badat, eller hade fått veckobrevet. Det låter ju enkelt, och tydligt uppdelat. Jag är bra på uppdelningar.

Så varje dag stod det ”Töm barnens väskor” i min kalender, och varje dag (nåja) läste jag påminnelsen, tänkte ”töm barnens väskor på vadå? det är väl bättre att deras läxböcker ligger kvar däri?”, ryckte på axlarna och i nästa ögonblick hade jag glömt det hela. Jag hade inte en tanke på blöta handdukar. Hypotesen om uppdelning, kategorier och enkelhet var rimlig, men felaktig. Det funkade inte.

Det händer också att jag skriver ”Häng upp idrottskläder mm”. Det går lite bättre, för då inser jag att det finns något jag måste göra och varför. Om jag inte hänger upp idrottskläderna och de blöta handdukarna blir de mögliga, det är logiskt och avskräckande. Jag är logisk. Och jag ogillar mögel.

Tyvärr finns det ingen koppling i mitt minne mellan idrottskläder och badkläder. När det stod ”Häng upp idrottskläder mm” på min lista, då hängde jag upp idrottskläderna, men missade badkläderna. Ja, på riktigt. Jag kommer lustigt nog ihåg vilka barn som haft idrott en viss veckodag, men tänker överhuvudtaget inte på badkläder i samma andetag.

För att verkligen täcka alla baser har jag testat att skriva ”Häng upp idrottskläder, badkläder och töm barnens väskor på matsäckar och annat som behöver tas ur dem”. Men det funkade inte heller så bra. När jag hade läst hela meningen till slutet hade jag glömt hur den började, och konstaterade bara att inget behövde tas ur barnens väskor – varför skulle det behövas, läxböckerna ligger väl bättre i väskan? – ryckte på axlarna och, ja du gissar rätt, glömde bort det hela.  Därför står det i min kalender varje onsdag om badkläderna, varje idrottsdag om gympakläderna, varje utflyktsdag om matsäcken och varje biblioteksdag om böckerna. För att annars minns jag inte det jag trodde att jag skulle minnas när jag skrev ner det.

Det är inte det att jag är lat, faktiskt skulle nog de flesta som känner mig beskriva mig som en arbetsmyra. Jag älskar aktivitet och avskyr att göra ingenting. Men det där selektiva minnet, de bångstyriga associationsbanorna, de ställer till det för mig.

På liknande sätt har jag svårt att hålla vissa tider. Inte alla tider. Bara vissa tider. Jag kan titta på klockan när jag ska åka till den där kvällsträffen för autismföräldrar som jag går på ibland, tänka att nej det är ingen idé att jag gör mig i ordning nu, jag kan läsa en stund till. Efter en stund gör jag mig i ordning, lite småstressad men absolut inte sen. Jag går lugnt ut till bilen och medan jag kör genom kvällstrafiken kickar minnet plötsligt igång, från att ha varit tyst.

Minnet säger att att jag hinner ju inte i tid. Den här gången heller. För när jag sitter i bilen, då minns jag plötsligt att det inte tar sju minuter att köra in till stan som det gör när det inte är nån trafik ute, utan kanske tio. Dessutom upplyser mitt minne mig vänligt, men en aning sent, om att jag ska jag hitta en parkeringsplats, betala för den, gå till lokalen och hinna på toa innan träffen börjar. Från att ha varit i utmärkt tid är jag plötsligt förtvivlat försenad.

Och jag förbannar mig själv, över att jag aldrig lär mig, över att precis allt måste vara noggrant nedskrivet i listor som jag ändå inte kommer ihåg att titta på… När jag var hemma trodde jag ju att jag hade gott om tid, det var inte förrän i bilen jag mindes att jag räknat helt fel och att jag brukar komma för sent. Jag har inget problem innan minnet kickar in när jag befinner mig på rätt ställe, och jag minns definitivt inte att jag borde titta i någon lista. Där hjärnan borde servera mig ett par solklara associationer finns bara tystnad. Jag minns inte ens att jag brukar glömma.

Det är inte det att jag har ett dåligt minne, tvärtom, jag kan relatera vad människor sade i exakta ord och med rätt tonfall, på vilken dag de sade det och i vilket sammanhang. Jag kan minnas detaljer ur studier jag läste för 20 år sedan, och sångtexter och dikter efter att ha hört dem en gång. Men mitt minne saknar liksom vissa kopplingar. Man skulle mer vetenskapligt kunna förklara det i termer av bristande fokus och inlagring i arbetsminnet, eller mer svepande som en svag förmåga att lära av sina misstag.

En glömd Pollypåse leder inte till några omfattande problem, ity Polly har närmast obefintliga hälsofördelar. Att då och då behöva gå tillbaka till ett annat rum leder det inte till problem, det är en normal, mänsklig minnesvurpa, och det är snabbt ordnat. Men när minnet inte alls gör det man förväntar sig att det ska göra, nämligen påminna en om vad man brukar göra, vad som alltid ingår i en viss syssla, hur dåligt det man skulle göra gick förra gången (och gången före det…), och varför man borde göra på ett annat sätt den här gången, då får man problem i sin vardag. Och när det händer ofta eller nästan hela tiden, då får man stora problem.

”Tja…”, sade psykiatern med glimten i ögat när han skummade igenom mina testresultat för ADHD, alla intervjuer, formulär, skattningar och arbetsminnesprov. ”Du är ju inte precis normal, det kan man inte påstå…”

Och jag fnissade lite, för jag har inte precis någon längtan efter att vara normal. Men det vore trevligt att ha ett fungerande minne i vardagen. Eller i alla fall ett minne av att jag brukar glömma, så att jag kunde göra en lista över vad jag borde komma ihåg. Det hade nog underlättat, det tror jag faktiskt.

Den här veckan har Neurobloggarna tema ”Att få diagnos”. En stor fördel med att få en diagnos är att man får kunskap för att förstå en massa vardagliga förtretligheter, och en liten smula mer överseende med sig själv.

Annonser

5 responses to “Det är inte det att jag har dåligt minne

  1. Det där med att tro sig vara i tid, men ändå inte vara det känner jag så väl igen i mig själv.

    Hör det till autismspektra eller AD(H)D problematik?

    Läkarna har sagt att jag nog har drag av autism, men inte tillräckligt för att de ska orka (eller inte vill betala för att) göra en utredning.

  2. Det hör till NPF, och kan förekomma både vid ADHD och autism. Egentligen är ju ADHD och autism en sorts diagnoskonstruktioner, att man tar ett antal symtom och bakar ihop till en diagnos. Bristande tidsuppfattning och svårigheter med minnet är inte en del av det diagnossystemet, men förekommer ofta hos den som har NPF.

  3. Pingback: Opraktiskhetssyndromet | M som i underbar

  4. Oj!
    Det påminner om när jag står på Willys med min handlarlista och undrar varför jag har skrivit massa saker som jag inte behöver och struntar i att köpa dom;) och sen letar jag efter dom i påsen när jag kommer hem….!

    Hujedamamej…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s