Handla med pappa och värdet av tuggummi

När jag var liten ville jag alltid följa med min pappa och handla. Inte så hemskt liten, förresten, jag var nog tonåring när jag fortfarande gärna ville följa med honom och handla. Pappa hade nämligen ett knep: Han köpte alltid lösgodis när man följd med honom. Inte massor, men några bitar, så där.

Jag tror det var hans hemliga vapen för att få sina tonåringar på tu man hand med jämna mellanrum. Och jag kan inte låta bli att känna att oj, vilken grej, det är ju genialiskt! I jämförelse med den levnadsvisdomen ligger jag i lä.

Jag började min föräldrabana med att vara rabiat sockermotståndare, utöver att jag var alldeles för sträng och på många sätt gjorde mina barns liv svårare än de behövt vara, allt i principernas namn. ”Konsekvens” och andra fula ord var såna jag gillade att använda. Jag gjorde väl förhoppningsvis inte så många fel att mina barn fått men för livet, men inte var det så många rätt heller, skulle jag vilja påstå.

På den tiden tyckte jag att det var dumt att muta tonåringar med godis för att få dem på tu man hand. Godis är Onyttigt. Tonåringar ska Göra som de Blir Tillsagda. Idag ler jag överseende åt mig själv: Så lite jag visste om livet. Tänk om jag i stället hade ägnat all denna energi åt att hitta gemensamma lösningar, förhandla och göra avtal. Och åt att begrunda Astrid Lindgrens ord:

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Idag fick jag en stund att fundera över vilka strategier jag ska använda mig av för att klara barnen genom affären. Jag spånade på olika sätt att använda tuggummi, och som en uppenbarelse slog det mig: Jag skulle ju faktiskt kunna planera för att handla tuggummi varje gång. På det viset kunde vi gå in i affären med det uttalade syftet att hitta dagens tuggummi, vi kunde trava mellan alla trista och nödvändiga hyllor medan vi diskuterade vilken smak som passade bäst en dag som denna, skynda oss till kassorna och medan vi väntade där betrakta all den gummibaserade skönhet som basunerades ut. Tuggumi. Jag tror jag har kommit på det!

Vad är så revolutionerande med detta, undrar du kanske nu? Tja, ingenting, om man ska vara ärlig, och det tycker jag nog att man ska. Vi köper ofta tuggummi. Vi gillar tuggummi. Men idag slog det mig att det händer att jag säger nej till tuggummi i den där träliga kassakön, och sen efteråt undrar jag alltid hur jag kunde sälja friden i butiken och hela vägen hem, för en besparing på 12.90? Och det slog mig att jag skulle kunna säga ja. Varje gång. Som en plan.

Tricket är att planera för det. Att inte stå i kassakön, trött och dan, och dividera om tuggummi, utan att faktiskt räkna med att det hör till att handla, som att köpa kassar eller kolla i extraprishyllan efter billiga pålägg med kort datum, som ändå kommer att ta slut på mindre än ett dygn i vår stora familj och därför alltid är ett välkommet tillskott till matkassen. När planen är att säga ja, då öppnas plötsligt en massa vägar. Och en massa energi frigörs.

Är inte detta att vara förfärligt släpphänt, undrar du kanske då? Näe, det tycker jag inte. Om jag vill köpa tuggummi, och så gör jag det, då ser jag inget problem faktiskt? Om jag inte vill köpa tuggummi, och så tjatar ungarna hål i huvet på mig så att mitt ursprungliga ”nej” i stället blir ett ”åkejrå”, då finns ett problem. Det är skillnad på att bestämma sig för att säga ja och att inte bestämma sig alls.

Min pappa brukade berätta att när han var liten var det en av hans fastrar eller mostrar som alltid bjöd barnen och ungdomarna på kakor, och hur de älskade henne. Han sade att antagligen hade de aldrig lärt känna henne såpass att de haft en relation utan kakorna. Att de bara var en ingång, men ändå en viktig sådan. Han brukade avsluta berättelsen med att säga: ”Underskatta aldrig värdet av godsaker när du har med unga människor att göra.” Jag skulle vilja lägga till en sak: Köp tuggummi också.

Annonser

13 responses to “Handla med pappa och värdet av tuggummi

  1. Hurra…..! Vår snart färdigutredda envisa arga dotter är helt fanatisk med sina tuggummin. Nu ska jag också säga ja varje gång med gott samvete. Så de så. Det är enda sättet att få handla i lugn och ro.

  2. Glass och tuggummi är våra bästa vänner. Inget kan skapa en liknande kris, som samtidigt är så lätt att avstyra. Kloka ord som vanligt Tina.

  3. Väldigt klokt! 🙂

  4. Det där är bara klokt. Om det är tuggumi mot kaos, då vinner tuggummi lätt. Och dessutom är ju tuggummi bra för tänderna.

  5. Jag har fyra barn i vuxenåldern, födda 89,91,93 och 95. När de var små var tricket inte att få dom att följa med till affären utan att få en stund för sig själv i affären! När de var små var det inte så svårt att hitta ensamstundner med dem men att hitta en stuns då man fick vara ensam med sin tonåring var inte lika lätt. Det behovet är ju inte alltid så ömsesidigt i en viss ålder heller. Mitt trick blev bilen. I bilen fick vi en stund för oss själva. Kunde prata om både stort och smått. Min plan blev att säga ja på frågan ”mamma kan du hämta mig efter träningen, kan du skjutsa mig till stallet. Precis som du säger det är en väldigt stor skillnad på att ha en plan och att redan från början bestämt sig för att säga, ja, visst det kan jag, än att varje gång ta en trist och tråkig diskussion om vikten av att åka kommunalt och att SL-kortet ju redan är betalt och att ……. Nu för tiden är de stora men jag hämtar ändå vid nattbussen (så de slipper gå 3 km ensamma hem i mörkret) och jag går upp en lördagsmorgon och skjutsar till jobbet. Är de bortskämda? Ja sannolikt men jag har gjort det själv och jag trivs med det. Vi trivs faktiskt väldigt bra med varandra! Om jag säger, nej i dag kan jag inte skjutsa, blir de sura då? Nä inte alls de vet att jag bara säger nej när det inte är möjligt.

    • Smart! Det ska jag ha i åtanke inför nästa gäng tonåringar här hemma (förra kullen bodde vi så till att det inte fanns något annat alternativ än att skjutsa).

      Jag tänker att bortskämdhet, det handlar inte om att ha en förälder som ger av det de vill och kan. Det handlar snarare om att ha en förälder som ger fast de inte vill eller kan. Om jag vill köra och min tonåring vill åka, då skulle vi i alla sammanhang utom föräldraskap kalla det för en bra deal, win-win. 😉 Och det tycker jag att det är i familjen också.

    • Precis så här har jag också gjort! Och på liknande sätt i andra situationer och just som du skriver så blir det inget bråk de gånger man säger nej, för då vet de att man har ett argument som håller och inte bara säger nej ”för att”. Och nej, det är inte bortskämdhet. Det är kärlek och gemenskap och ett sätt att mötas. När tonåringarna oftast vill vara själva och inte är så pratsamma får man ta tillvara de knep och stunder som ges. Du har bara dina barn hos dig en begränsad tid i livet och om du vill att er kontakt ska vara bra även när de blivit vuxna måste man jobba på det hela tiden!

  6. Dessutom är sockerfritt tuggummi bra. Fluor och xylitol är extra bra. 🙂 Stimulerar salivsekretionen. 🙂 Vår son tyckte inte om hård mat förut, men sen han började med tuggummi började han kunna äta kött, mm. Så absolut inte slapphänt. Skulle kalla det smart!

  7. Å vilket härligt inlägg!! 😀 Jag log flera gånger och skrattade för mig själv. Låt mig få berätta en liten sak. Jag är bonus mamma till tre underbara barn som förlorade sin mamma i frontallobs demens för 11 år sedan. Hon dog 2012.

    Jag och barnen har en kärleksfull relation. Yngsta dottern som är 12 år och jag brukar varje helg ta en liten runda på ca 3 timmar då vi handlar lite på Rusta, ÖB, Och Lidl. Till vår lilla tradition tillhör inköpet av dricka, glass eller kaka. Man blir trött av att shoppa. 🙂 vi brukar sätta oss på en bänk utanför butiken och fika. Vi njuter av godsakerna och pratar om allt mellan himmel och jord. Det är VÅR stund av egentid tillsammans där vardagens händelser. Förra helgen överöste min bonusdotter mig och sade ” Du är världens BÄSTA mamma!! Jag är så glad och tacksam att pappa träffade dig mamma, för annars hade jag aldrig fått äta så mycket sötsaker!!” Jag svarade dottern med ett leende att jag vet inte om det är ngt positivt att jag har gjort henne glad i sötsaker 😀 Men dottern tyckte det är jättebra!! Vi skrattade.

    Nu frågar dottern mig ”Har du köpt godsaker ”, och då svarar jag ”Nej, men vi kan cykla och köpa något gott” och så beger vi oss ut på vår lilla runda! 🙂

  8. Skulle stå att vardagens händelser Ventileras under min dotters och min fikastund utanför butiken 🙂

  9. Pingback: Programförklaring | M som i underbar

  10. Pingback: Föräldraskap och att älska ovillkorligt | M som i underbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s