Gästbloggare: Bruset avtar

Det här blir en sån där lång text. Har du läst den och tycker någon mer kan få läsa – är du fri att dela vidare. Glöm bara inte att detta inte är sanningen för alla eller ens för oss båda som var med i situationen jag skriver om mot slutet. Det här är min upplevelse.

Min äldsta dotter, den snart 9-åriga, har diagnoserna ADHD med Autismspektrumtillstånd (AST). Livet för dem med diagnoser kan vara tufft för dem och omgivningen, som familjen.

Hon har ätit centralstimulerande medicin ganska länge nu och det fungerar bra. Hon klarar skoldagen, orkar filtrera bort att brus, det som du och jag gör omedvetet, och kan ta till sig kunskap och livets erfarenheter. Nackdelen är ju att det inte finns mirakelkurer, som strängare uppfostran eller tyngre droger bara för att alltid ha individen i ett för omgivningen passande tillstånd. Jag älskar min dotter även när hon är låg, har vredesutbrott på en tvåårings nivå eller låser in sig dagar i sträck.

Medicinering går ju ur kroppen efter ett tag och då har individer med dessa diagnoser ofta väldigt svårt att hantera den värld De uppfattar. Som att rycka bort skygglapparna på en häst och bomba dem med bruset.
Gör gärna liknelser med psykedeliska sekvenser ur filmerna A Clockwork Orange eller 12 Apornas Armé. Så uppfattar de bruset som du och jag bara viftar bort och eller klarar att åtgärda. Utan medicinering och trötthet försvinner ofta mycket av den kreativa förmågan kring det egna Jaget. Dagligt tal: ta hand om sig. Därför ”kraschar” de här individerna ofta och plötsligt i mångas ögon, som inte ser förtecknen.

Sedan några dagar har dottern fått kompletterande medicinering i låg dos. Tidigare har hon i stort varit nära på vad man kallar ett ”vrak” på eftermiddagarna. Tänk dig hur mycket det kräver av omgivningen att hantera, att ge oförbehållslöst av dig till ditt barn, samtidigt som du ska älska din fru och ge kärlek och uppmärksamhet till dina två andra barn. Det blir mycket att klämma in minst sagt.

Så skedde något? Jo, jag tycker mig ha sett en viss förändring bara på några dagar. Alldeles nyss, vid 21:00 på en fredagkväll, efter en hel vecka med tidiga dagar och många måsten, verkade det som hon fortfarande var pratbar efter vår film tillsammans. Vanligtvis så är det kört redan vid middagstid. Mer än enstaviga ord och kroppsgester är att hoppas på mycket. Det är enkel och kravlös kommunikation som min annars mycket begåvade dotter väljer. Den tjänar sitt syfte men blir utan nyans och ton, så som jag kan skriva i den här texten.

Förändringen är nog där. För vet ni vad? Nu vid nio var hon lika trött som vanligt. Hon såg en hög av kuddar i sängen och impulsen kom omedelbart, hon ställer sig upp och faller raklång framåt över dem. Och skrattar. Reser sig upp och gör om det. Och igen. Och igen. Jag ber henne. Och igen. Och igen. Jag pratar med henne. Och igen. Hon ser sin nattlampa. IKEA-spöket. Mönstret bryts. Plötsligt återgår läggningsrutinen till den vanliga igen. Normalt i vår familj är att ett sånt infall slutar i en skrikande dotter och en rätt uppgiven förälder som behöver sätta sin egen kvällskreativitet på prov. Men lugnet infann sig alltså.

Hon såg på mig. Då förstod jag att det gick att prata idag.

– Du?
– Aaaa?
– När du faller sådär, och jag pratar, hör du mig då?
– Ja, jag hör dig.
– Hör du mig och förstår vad jag säger?
– Ja, men.. min glada sida ville inte lyssna.
– …
– För att det är som ett krig i mig mellan den glada och lydighets-sidan. De är som två arméer i min kropp – i min hjärna – och den glada vann.

Ja. Vad säger man? En mening hade varit bra. Ett helt resonemang är ju förstummande. Blir oerhört glad själv såklart. Att kunna kommunicera sina känslor och tankar – att vara i kontakt med dem, orsak och verkan är ett fantastiskt instrument i livet.
️️

Annonser

One response to “Gästbloggare: Bruset avtar

  1. Det blev lite delningar på Facebook när jag skrev det här, vilket var kul att det både spreds och kom uppmuntrande ord.
    Blir nog lite uppföljningar framöver, tankar och andra åsikter.
    Vi har haft diagnoser i familjen i några år nu, både hos stora och små, men det är en ständig process – närmast kommer jag snart prova en ny kurator som anhörigstödjare och ur de erfarenheterna kommer nog ytterligare reflektioner.

    För den som är intresserad går jag att följa på twitter eller på min nörd-blogg och fantasi-ventil http://www.gestaltarskiten.se som är lättsammare än den låter – där även barnen är med i kreativa lekar emellanåt.
    Tack för ordet!
    /Jimmy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s