Men han säger ju att han ska döda en!

”Men han säger ju att han ska döda en”, säger de engagerade pedagogerna i mun på varandra, och jag förstår att de är en liten smula bekymrade. Själv blir jag inte det ringaste bekymrad. Inget är mer vardagligt än en sju-åttaåring med autism som säger saker som andra drar stora växlar på.

”Det kan jag tänka mig”, svarar jag. ”När man just börjat skolan har de flesta barn upptäckt att människor kan dö. Döden är nåt man verkligen funderar över. Och har man autism så kanske man säger saker rakt ut, lite som en treåring, som blir arg och säger nåt i stil med ‘då får inte du komma på mitt kalas’. Det är vad treåringar tänker på, det värsta straff en treåring kan utmäta. Men en sju-åttaåring med autism – som tänker på döden eftersom det är helt ålderadekvat, men kanske har samma sociala förmåga som en treåring – säger helt enkelt ‘Jag ska döda dig’.”

En minnesbild fladdrar förbi och jag lägger leende till:

”Det fina med barn med autism är ju att de säger det i så stor detalj också. Inte bara ‘jag ska döda dig’ utan ‘jag ska skära dig med en kniv så det kommer massor av blod och du ligger på marken i en pöl med blod och är död och aldrig lever igen!'”

Pedagogerna tittar på varandra och börjar skratta. Och jag, jag tänker på kraften i vanlighet. I att plötsligt få veta att det unika barn man har hand om, ändå är så väldigt vanligt, utifrån sina förutsättningar. Att jättemånga sju-åttaåringar med autism låter precis så här. För att de är sju-åttaåringar med autism.

För andra barn har vi flashiga foldrar om barns utveckling, om olika åldrar och faser. Kanske borde vi göra sådana om ovanligare barn också. Så att vuxna slapp oroa sig över alldeles åldersadekvata beteenden, hos alldeles vanliga barn med autism.

Annonser

16 svar till “Men han säger ju att han ska döda en!

  1. Ville bara säga hej jag hitrade precis till din blogg när jag googlade efter veckoschema.. Jag är så ledsen att jag inte har hittat hit förut för du skriver på ett så underbart sätt och jag känner igen mig i så mycket du skriver.
    Jag fick min adhd diagnos för ett år sedan och tycker inte alls att det är en superkraft utan mer som ett straff. Jag har tre barn två med adhd och en av dom är lite autistisk också. Nu undrar säker du varför en vilt främmande människa skriver sin livs historia i ditt kommentars fält men jag blev så glad över att jag känner igen mig i det du skriver och det var skönt.
    Mvh Michaela

  2. Detta var ett så underbart inlägg!!!!Precis vad jag behövde höra!!!! Tusen tusen tack. Där föll en sten från mitt hjärta. Just såhär är det ju. Men jag har inte kunnat få kläm på hur jag ska förklara det för andra förfärade anhöriga förut…. TACK.

  3. Va? Är det åldersadekvat att bearbeta döden först vid sex-sju års åldern? Båda mina har kört det racet vid fyra. Med äldsta trodde jag att det kom för att en vän till familjen dog men sedan körde lillasyster igång det vid fyra också. Men det kanske kom tidigt för henne också eftersom min pappa, deras morfar dog när de var 5 och 2.

    Ingen av dem har dock hotat att döda vare sig själva eller någon annan. De blir sällan särskilt arga/frustrerade så de har nog aldrig hotat med något…
    ( Jo, lilla är autistisk men hon får inte utbrott. Hon går in i sin bubbla när livet blir svårt.)

    • Döden bearbetar man i steg, så att säga. Fyraåringar blir medvetna om den, men man behöver vara äldre än så för att inse att döden är irreversibel och innebär icke-funktion. Och när man är sju-åtta, då är det ungefär det värsta man kan dra till med. För då har de flesta greppat det här med att allt levande faktiskt kan dö (utom möjligen björndjur 😉 ).

  4. Jag tycker du har så kloka tankar….har du någon klok tanke att ge mig på när barn i 5-6 års åldern ”ser ut att medvetet” vilja skada andra barn…tänker att inget barn vill göra andra barn illa medvetet….men ibland är det den tolkningen som kommer först…siktar på andra barn med stora snöklumpar,,,,går fram och stampar i huvudet på ett barn som ligger på golvet….knuffar yngre barn nedför en höjd….de barn jag tänker på säger också mycket hårda ord mot andra, men det har jag lättare att vara lågaffektiv mot och ha förståelse för. Jag blir mer fundersam när det ser ut som barn letar efter tillfällen att få barn att gråta (och med det få vuxna att reagera). Barn jag tänker på kan tänkas ligga inom NPF diagnos (utredning på g).

    • Det kan ju finnas en uppsjö orsaker till sånt beteende, all från oförstånd till psykopati, så att säga. Men värt att nämnas är att det inte är helt ovanligt att mindre barn med autism tycker det ser kul ut när nån gråter. Och inte uppfattar personens lidande. Det är en olycklig kombination, om man dessutom upptäcker hur man kan få människor att gråta.

  5. Förvisso är det så där, men hur är det om barnet hotar att begå självmord? Skulle du säga att det är väldigt vanligt för en 8-9 åring med autism?

    • Ja, det skulle jag nog säga. Men hur man ska bedöma prat om självmord beror ju på en hel massa mer parametrar. Sägs det i affekt är det troligtvis just affekt, dvs ”nu är jag så arg så jag griper efter vilka ord som helst som kan beskriva min känsla”. Sägs det inte i affekt är det såklart mer bekymmersamt. Och sägs det för att barnet faktiskt är utmattat och förtvivlat, är det ingen höjdare alls. Särskilt inte när det följs av att barnet springer mot närmaste, körande, lastbil. Det gjorde min dotter i den åldern.

    • Men generellt kan man väl säga att barn i de här åldrarna, med autism, ofta uttrycker sig på sätt som andra blir förvånade, och ibland förfärade, över.

  6. Hade verkligen önskat en sådan folder till mig själv…

  7. så bra skrivet! min son är 8år, fick diagnosen autism 1 i början på juni.
    han blir väldigt lätt arg, och Ofta.. gärna flera ggr per dag.. han slåss, gapar och skriker.. de fulaste könsorden sprutar som diarré ur munnen på honom..
    Och ja, folk blir förfärade om de råkar höra honom…. menar på att han måste få konsekvenser för sitt hemska beteende…. :/
    (ibland blir han så arg att han får riktiga blackouter.. och inte ens minns efteråt vad han sagt eller gjort.. det bara svartnar!)..

    men som jag har förstått det såhär långt, så är detta beteende ett uttryck för hans känslor som han inte är kapabel till att kunna sätta ord på, än.

    och jag har också förstått att ge honom konsekvenser för ett beteende han inte kan styra, inte heller är bra… vi har försökt med konsekvenstänk tidigare med honom men det var ju självklart inget som funkade heller..

    finns det Något sätt alls att få bort könsorden??? det är så jobbigt när han kallar mig(mamma) och sina syskon för hora,fitta,kuk osv… 😦
    och ännu värre när lillebror inte ens 3år upprepar orden………

    vad gör man?!

    vi har anpassat massor, men vi kan inte trippa på tå kring sonen. vi är 6st i familjen som också måste få leva, låta och röra oss fritt utan att han ska gå i taket för minsta lilla….. 😦

    Nu blev detta jättelångt! Förlåt.

    • ❤ Det är svårt, alltså. Att han får utbrott osv kommer ju att ske. Där är tricket att försöka spara energi genom anpassning och att ligga steget före. Att han är förberedd på allt som ska hända osv osv. Bildschema, bildstöd, visuella timers osv. Att minimera saker som inte fungerar (tex oplanerad tid och ostrukturerade aktiviteter brukar vara svåra), och ökar på sånt som funkar.

      Även att lägga in vilopauser med sånt som han får energi av. Det kan vara saker som datorspel, läsa böcker, greja med vatten, specialintresse, studsmatta… Vad som helst som han varvar ner av och kan vila i.

      Då minimerar man utbrotten. Men de kommer ju att komma ändå, för livet är inte helt förutsägbart, och ibland fattade man inte i tid varthän det barkade.

      Om man tycker att just vissa ord är besvärliga, är det de orden som tenderar att komma. Så att avdramatisera är det bästa man kan göra. Kanske skoja med andra ord. Svara med "Hallonsaft!" eller "Grönsaksomelett!". Eller syna korten med glimten i ögat: "Eh… nej, jag är kvinna, så jag har definitivt ingen kuk…". Med ett av våra barn körde vi på synonymer. "Alltså, du får såklart prata om bajs ifall det intresserar dig, men det blir förfärligt trist med samma ordval hela tiden. Du får variera dig lite. Fekalier. Brungädda. Korvar. Det finns massor av ord, och du är bra på ord. Skaffa dig ett större ordförråd."

      Man kan såklart prata om vad orden verkligen betyder, och då menar jag inte i första hand "då blir jag ledsen" utan könsorganens anatomi eller prostitution som fenomen och yrke. Det brukar också göra att orden inte blir fullt så intressanta att använda.

      Personligen svarar jag neutralt "Nej, jag heter Tina. Jomen jag gör faktiskt det." Det blir en sorts avledning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.