Kontrollfreak

”Jaha, var N i skolan igår?” frågar jag Mathilda, där hon sitter i sin säng och mornar sig. Jag vet att hon saknat N när hon inte varit i skolan.

”Mmmmm”, svarar hon och ser glad ut.

”Hade ni roligt?” säger jag.

Mathilda rynkar irriterat ihop ögonbrynen.

”Men mamma, jag MINNS INTE!” säger hon, med tonfallet som låter som ilska, men som bara betyder ‘nu blev det för svårt’.

Utan att tänka på det har jag plötsligt tagit flera steg bakåt, ända ut i hallen. Så invand har alltså den lågaffektiva metoden blivit.

”Det är ok”, säger jag, neutralt med bara en liten, liten aning av tröst i rösten. Betydligt mindre än med något annat av våra barn. ”Du behöver inte minnas. Jag menade så här: Pratade ni med varandra, och hade trevligt, och kanske skrattade lite, och var glada över att vara tillsammans, nån gång under dagen? Jag menade inte att fråga om allt ni gjort i detalj.”

”Ja, det hade vi”, säger Mathilda, från sin säng.

”Så bra”, säger jag, och gör något annat i några minuter. Innan det är dags att starta om den här morgonen. Utan att begära detaljerad information om mänskliga mellanhavanden från gårdagen, som nåt annat kontrollfreak.

Annonser

ADHD-medicin är magisk

Den bästa beskrivningen av omedicinerad ADHD står Samuel för idag:

”Noah fick sin nya medicindos idag, och när jag sade ’nu är det dags att ta på sig kläderna’ klättrade han genast ner ur sängen och gick direkt till sina kläder. Sen lämnade han högen och gick ut ur rummet. Jag trodde han hade tappat bort sig, men nejdå, han gick till källaren för att hämta tvättade kläder…!” säger jag.

Två barn har gått till skolbussen och lämnat köket i vad som känns som tillfälligt vakuum. Också känt som en av de få stunder på dagen då jag hinner föra en längre konversation med vårt numera vuxna mellanbarn.

”Rätt medicin är magisk. Utan det sitter man där med kalsongerna i ena handen, och rå viljestyrka i den andra, och man får inte ihop de två”, svarar han.

Trötthetsångest

Sanna historier från krypt… jag menar, hotellrummet.

Tinas hjärna: ”Men tänk om jag inte kan sova, och försover mig, och missar frukost?!”

Tina: ”Eh… har det någonsin hänt förut?”

Tinas hjärna: ”Jomen alltså jag missade frukost på ett hotell en gång!”

Tina: ”För att vi trodde att det var en annan tid än det var. Det hotellet hade jättetidig frukost. Och det har aldrig hänt igen.”

Tinas hjärna: ”Jag kommer helt säkert inte att vakna i morgon bitti!”

Tina: ”Okej. Men om vi bara är lite realistiska nu, och tittar bakåt i tiden: När vaknar du vanligtvis om mornarna?”

Tinas hjärna surar och vägrar att svara, eftersom båda två vet att svaret är 05.30. Varje morgon. Ja. Varje morgon.

Tina: ”Du ser. Det finns inget att oroa sig över.”

Tinas hjärna: ”Men TÄNK OM JAG VAKNAR FÖR SENT?!”

Tina: ”Alltså…”

Tinas hjärna: ”Tänk om jag missar frukost?!”

Tina: (tyst för sig själv) ”Rimligtvis finns andra saker att äta i en stad än just hotellfrukost… I synnerhet efter säg tio…”

Tinas hjärna: ”Jag kommer seriöst inte att kunna sova!”

Tina: ”Aha, jag förstår. Du menar ‘jag är jättestressad över att just ha tillbringat fem timmar stillasittande i en buss, eftersom min energiförsörjning inte är strålande till att börja med, så när jag sitter stilla såpass länge känns det som om jag ska explodera om jag inte får röra mig, fast nu är jag alldeles för trött för att ta en jättelång promenad så det går liksom inte att göra nåt åt?”

Tinas hjärna: ”Det var ju det jag sade?”

Tina: ”Okej. Vet du vad. Nu sover vi. Okej?”

Tinas hjärna: ”Åkejrå.”

Det svåraste

Mathilda skriker till och kommer springande från vardagsrummet. Hon kurar ihop sig, som om hon vill bli en liten boll.

”Vad är det Mathilda?” frågar jag.

”Fluga”, piper hon fram, uppenbart stressad.

Det här är en sorts betingad fobi, kan man säga. Mathilda har aldrig tyckt om insekter, men hennes lillebrors verkliga panik vid åsynen av flugor och andra småkryp har inte gjort det hela bättre.

Jag tar ett djupt andetag och gör något svårt.

”Mathilda. Jag är säker på att du kan befinna dig i ett rum som har en fluga i sig”, säger jag, neutralt, närmast nonchalant. ”Flugor brukar inte vara överdrivet intresserade av människor. Du kan troligen sitta och göra det du gör i vardagsrummet, fast det finns en fluga där. Om du verkligen störs av den kan du dammsuga upp den. Men flugan lämnar nog dig ifred, bara du lämnar den ifred. ”

Mathilda suckar och släpper ner axlarna.

”Ja”, säger hon.

Så går hon tillbaka till vardagsrummet. Inte precis tvekande. Men vaksamt.

Och jag, jag vill så gärna befria henne från världens alla flugor. Jag vill rusa upp och tömma i alla fall vårt vardagsrum från alla sexbenta inkräktare. Det gör ont i mig att se henne kämpa så. Det finns ingen smärta en förälder kan utsättas för som ens kan jämföras med att se ens barn lida.

Men jag biter ihop käkarna, tvingar mig själv att stanna i min fåtölj och låter min dotter upptäcka att hon är modig, stark och kompetent. Att hon klarar av att hålla sig lugn, på egen hand. Och att flugor för det mesta struntar i människor.

I många år tror vi att föräldraskapets största utmaning är att bära våra barn genom livet. Sedan upptäcker vi att det är betydligt svårare att släppa iväg dem på egna ben.

Det tar bara någon minut innan Mathilda är helt inne i sin bok igen.

Omtanke

Vi slår in presenter. Tioåringen, som ska på kalas, är ivrig och råkar skriva fel. Det är bläck, och går inte att sudda. Det gillar hon inte. Hon kryper omedelbart ihop i en liten, ledsen boll på golvet bredvid vardagsrumsbordet.

Tolvåringen, som ogillar beröring och sällan pratar om känslor, sätter sig genast på golvet bredvid henne, och kryper ihop till en liten sidoboll. Så sitter de där, tillsammans och bara är.

Otydlighet

”Gå ut till bilen du, så blir det mindre trångt i hallen för Mathilda, så blir hon mindre stressad”, säger jag.

Det är inte det att vår hall är liten, det är bara det att Mathilda har en sån morgon när hon inte kan bestämma sig, och ändå har svårt för att låta någon annan bestämma. En sån morgon när hon redan bytt byxor två gånger. Och då är vilken hall som helst för trång, för två vuxna och en gänglig tonåring.

Pappan nickar instämmande och går ut. Jag får på Mathilda jackan, hämtar midjeväskan som vi glömt, Mathilda krånglar av sig jackan, på sig midjeväskan, och på sig jackan igen. Sade jag att hon har nya stövlar också? Hon har nya stövlar också. Och det är pollen i luften. Hon har sovit dåligt, och i helgen hade hon ont i halsen, och…

Äntligen är vi klara. Jag öppnar ytterdörren och kramar Mathilda hejdå.

”Älskar dig hjärtat, ha en bra dag!” säger jag. Med samma tonfall som alltid, trots att hon kanske rent strikt inte behöver det, längre. En sån här dag är det lika så bra, tänker jag.

Där utanför står pappan och sopar rent stenläggningen från vintergrus. Den sista snön försvann under gårdagen. Själv ska jag jobba hemifrån, och det är pappans tur att köra Mathilda till skolan.

”Sätt dig i bilen och spänn fast dig”, säger pappan, och fortsätter att sopa grus.

Mathilda står kvar. När hon måste välja mellan det hon ser och det hon hör, väljer hon ofelbart det hon ser. Pappa är kvar. Alltså står hon kvar.

”Gå till bilen, Mathilda!” säger pappan.

”Men kom då, pappa!” gnäller Mathilda.

”Gå till bilen har jag ju sagt!” säger pappan.

Mathilda står kvar, som förlamad, och tittar bedjande på pappan. Men han är helt inne i att sopa grus. När pappan blir stressad fastnar han lätt i såna saker.

Nu blir jag irriterad.

”Mathilda kan inte leda, hon måste följa. Så du måste gå till bilen först. Sluta sopa”, säger jag. Onödigt skarpt.

Pappan suckar. Han vet ju egentligen att det är så här. Han sopar bara lite till. Sedan går han mot bilen. Och Mathilda följer lättat efter. När hon är halvvägs mot bilen vänder hon sig om och vinkar, precis som varje dag.

För Mathilda kan inte leda. Hon måste få följa. Hon måste se någon gå mot bilen, innan det liksom klickar till i hennes huvud och hon förstår: Vi är på väg till bilen!

Kanske handlar det om sammanhangsförståelse. Kanske om exekutiva funktioner. Kanske blir det bara tydligare när det syns, men hursomhelst är det så här det är. Säger man ”Gå ut genom ytterdörren” medan man själv skyndar sig in i köket för att hämta väskan, då står hon stressad och förvirrad kvar. För otydligheten i att säga en sak och göra en annan är för svår för henne att hantera.

Så är det för många barn. Ändå säger vi vuxna alltför ofta saker som ”ta på dig ytterkläderna” eller ”kom och ät”, medan vi själva går åt ett annat håll.

Vi kan inte satsa på ”ingen affekt” för då sker ingen inlärning

Inlärning sker bara i gränslandet mellan vad vi kan och inte kan, och därför kan vi inte alltid satsa på ”noll affekt”. För det är faktiskt jobbigt att det händer nya saker, för vissa barn. Och det är faktiskt jobbigt att ändra hur man ska göra. Och det måste få vara det, för om vi håller undan allt jobbigt lär de sig aldrig att de KAN hantera det.

Idag har vi bytt handtag och lås på ytterdörren. Barnen har vetat att låset var på väg. De har fått veta via mobil att det idag är installerat. Och jag hämtade dem på skolan, och köpte fika, för att jämna vägen lite. För att man måste inte vara helt slut när man kommer hem från skolan efter att ha väntat på bussen, varit på bussen, oroat sig över att komma av på rätt hållplats, äntligen kommit av på rätt hållplats (som alltid…) OCH mötas av en dörr man inte själv kan låsa upp, OCH behöva vänta på att nån kommer till dörren…

Några av de där sakerna kan jag påverka. Till exempel kan jag skära bort bussresan och väntandet vid dörren. Då gör jag det, eftersom jag vet att nytt lås, med ny kod och nytt system, är illa nog. Dessutom lägger jag till fika, som ett sätt att få energi lite extra snabbt, och som en inbyggd vidareledning om mötet med låset skulle visa sig gå katastrofalt dåligt.

Vi åker hemåt, jag berättar igen om låset och berättar hur det fungerar, men säger också att jag kommer att visa när vi kommer hem.

Kommer hem. Går till dörren. Låter ett barn öppna, med instruktioner, eftersom det som gäller är ”learning by doing and succeeding”, inget annat. Två barn är helt okej. Två barn är upprörda.

Mathilda fnyser och går in, hon ”ska aldrig öppna det där låset nånsin!”

Mathilda är av varieteten ”jag behöver bara lite tid för att vänja mig vid tanken”. Så jag ignorerar. Hon är upprörd, i affekt. Pushar jag får hon ett utbrott och hatar låset för månader framåt i tiden. Får hon ett par minuter är hon okej med det hela och imorgon är det överblåst.

Jag säger ”Gå in i köket och börja duka fram fika!” till henne. För Mathilda gillar fika. Ordet fika är närmast magiskt.

Noah däremot, han ”behöver inte lära sig koden för jag tänker aldrig öppna låset”. Noah är av varieteten ”behöver en knuff över bokanten VARJE gång nåt nytt ska hända”. Så jag ignorerar inte. Jag säger lugnt och bestämt, där jag står vid ytterdörren:

”Nänä, det blir inget med det där. Du kommer hit, och du lär dig koden. Jag har inte köpt ett dyrt lås för att du ska stå utanför och inte kunna öppna dörren själv.”

Noah kommer. För han är inte i affekt på väg mot utbrott, han är i affekt på väg mot inlärning. Vilket inte är samma nivå alls.

Jag visar och berättar en gång till. Jag rör inte dörren, och nu är den låst. Han måste trycka på knapparna om han ska kunna komma in. Han är inte upprörd över det, utan det ger bara lite extra begriplighet åt situationen. Han trycker som jag visar. Dörren låses upp. Han lyser upp. Nu kan han!

Hannah tycker dörren är spännande, men hon är bekymrad över Mathilda.

”Finns det gamla låset kvar?” frågar hon. ”Ifall Mathilda tycker det är för jobbigt?”

”Det gamla låset finns kvar, men det kommer inte att sättas in i dörren igen. Om man aldrig får tycka att förändring är jobbigt kan man aldrig göra nåt nytt, och så funkar inte livet. Mathilda kommer att vänja sig, det kommer att gå fint bara hon får tänka lite på saken”, säger jag.

Det finns en sorts trygghet i att strukturen står fast. Att låset är här för att stanna, att det inte är valbart, det gör att den vägen tillbaka är stängd, och då uppstår inte osäkerhet av typen ”kanske kan det bli som det var”. Att inte ge ett sånt budskap hade troligen förstört Mathildas kväll. Men den struktur vi väljer, den måste vi också vara säkra på att barnen kan hantera! Regler som inte efterlevs fyller lika liten funktion som lås som inte används.

Nu har Mathilda fått fika och eftermiddagsmedicin. Nu ska vi ägna oss åt kodlås i ungefär 45 sekunder. För nu är hon i affekt på väg mot inlärning. Inte i affekt på väg mot kaos.

Taktkänsla

Flöjtkonsert. Tioåringen står mycket allvarligt tyst när hennes del av ensemblen inte spelar på ett par stycken. Faktiskt är jag imponerad av hur stillsam barnet som vanligtvis lämnar ett rum med huvudet i horisontellt läge efter kroppen kan vara.

Så tittar hon stint på mig. När hon är säker på att hon har min uppmärksamhet börjar hon höja och sänka ögonbrynen. I takt med musiken.

Gammeldags

”Men Mathilda, gå och titta på himlen då efter stjärnfall, om det är vad du vill, men du kan liksom inte hålla mig vaken!” säger jag.

Samuel faller in:

”Även om du KAN tycker mamma inte att det är kul. Hon är lite gammeldags på det sättet.”

Uppmärksamhetsproblematik

ADHD-mamman: ”Vi leker! Nu räknar jag till trettio medan du sätter på dig pyjamasen!”

ADHD-barnet: ”OK!”

ADHD-mamman: ”Ett… två… tre… fyra… fem… sex… sju… oj!”

ADHD-barnet: ”Va? Vad hände?”

ADHD-mamman: ”Kolla här på youtube! En meteorit som slår ner i Finland!

Alla eventuella likheter med verkliga personer är… tja. Helt sanna.

Gästbloggare: Detta eviga tjat om motion och träning och rutiner

Ytterligare en träff med välmenande vårdpersonal. Som vid många andra tillfällen har jag fått höra att det är bra att motionera och träna, att röra på sig oavsett hur lite, att det ger positiva effekter på hälsan, självklart fysiskt men också psykiskt! Det som skiljer det här tillfället från senast jag fick detta mantra upprepat för mig, är att jag numera har en adhd-diagnos och därför fick det presenterat i kontexten ”motion kan lindra adhd-symptom”.

Vilket det säkert kan, det är rätt väletablerat vid det här laget. Men faaaan vad arg jag blir på detta eviga tjat om motion och träning och rutiner och ”om du bara rör på dig lite mer ska du se att livet känns lättare! Rutiner är bra för hälsan!”.

Jag har undrat varför jag blir så himla provocerad av de här samtalen, det är väl bra att vården upplyser om möjligheterna att själv påverka sin symptombild? Jag har dock till slut lyckats sätta fingret på vad det är som skaver.

Jag har alltså adhd, en diagnos som jag fick i höstas vid 28 års ålder. Jag har varit i kontakt med både primärvården och psykiatrin om min psykiska hälsa till och från i längre perioder i drygt tio år. Jag har trott, mer och mer, att jag har adhd från det att jag var 20 år gammal. De senaste tio åren har jag ägnat mycket tid åt att läsa om psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser, samt träffat ett växande antal vårdpersonal som går igenom grundbehandlingen för psykisk ohälsa med mig, inklusive frågan om rutiner och motion.

Jag klarar inte ens det som är så sjukt lätt.

JAG HAR ADHD. Jag Kan Inte Upprätthålla Rutiner Per Automatik. Det är inte så att jag inte fattar vad de säger. Det är inte superkomplex information. Det vore fetnice om jag kunde få till en någorlunda stabil vardagsträning, det är helt rimligt! Jag vill inte dö av en hjärtattack när jag är 50 år gammal eller få kroniska ryggproblem för att jag är för otränad. Jag tänker och oroar mig sjukt mycket för min hälsa, tro mig.

Men – jag har alltså inte lyckats med att få till en sådan rutin sedan jag var 12 år och slutade simträna 3gg/vecka. Jag har talat om detta för många, många personer, och deras råd har ständigt varit: hitta något du tycker är roligt och försök inte göra allt på en och samma gång, bryt ner det i småbitar så är det lättare! Det känns som att få rådet ”har du testat att skriva ner det du behöver göra på en lista?” när jag har ägnat hela livet åt att maniskt anteckna precis allt, jag menar ALLT, som har med min vardag att göra eftersom det annars är spårlöst försvunnet ur min hjärna.

Jag måste göra mer, annars räknas det inte.

Vad tror de om mig egentligen? Att jag ljuger när jag säger att det här är skitsvårt? Att jag inte försöker? Att jag inte menar allvar utan bara inte vill, eftersom jag uppenbarligen kan förstå grundläggande resonemang och klarar av hyfsat komplicerade aktiviteter (typ plugga på universitet – låt oss inte prata om svårigheterna, jag har ju ändå tagit mina poäng). Jag är ”bara lite nere, motionera lite så blir det bättre!”. Fattar ni vad det gör med en att hela tiden få höra att du bara inte försöker, att du överdriver, att bli dumförklarad på det här sättet? Tror ni inte att det redan är otroligt knäckande för självförtroendet att inte klara av grundläggande vardagsrutiner som snart 30-åring? Du slutar ta dig själv på allvar, eftersom ingen annan gör det heller.

Efter att till slut ha fått en diagnos och en förklaring på varför just de här grejerna är så otroligt svåra för mig som person med adhd, trodde jag att vården skulle förstå. Jag trodde att de skulle förstå hur jäkla mycket jag kämpar med den här sortens grejer varenda dag. Att jag har testat alla tips, tänkt igenom både långsiktiga och kortsiktiga konsekvenser, att jag VET att jag mår bra av att träna, jag VET att jag mår dåligt av att inte träna.

Jag försöker, så himla mycket. Men det går inte, utom då och då, något enstaka undantag som dyker upp och försvinner utan att jag riktigt fattar hur eller varför. Då mår jag bra, och tänker att nu, nu har jag knäckt det! Den här gången kommer jag att klara av att göra det igen! Jag tänker efter ordentligt så att jag inte ska lägga för hög ribba, jag ser till att inte ha orimliga krav eller försöka göra allt på en gång. Ibland lyckas jag en två-tre gånger. Men sen tränar jag inte igen på 7-8 månader. Jag försöker, men det går inte, jag kan inte ta den kampen när all min kraft går åt till att klara de akuta sakerna som måste göras NU, trots att stressen över att jag förstör min hälsa för alltid genom min egen oförmåga konstant ökar i bakgrunden. Jag lever inte i någon slags bubbla, jag vet att det här är extremt dåligt för min hälsa i längden och jag har väldigt mycket ångest över detta. Vi är många som har det.

Jag trodde att vårdpersonalen skulle förstå detta, SÄRSKILT efter diagnos. Äntligen skulle jag slippa den tomma blicken när jag försöker förklara exakt hur svårt rutiner är för mig. Jag skulle få bekräftelse i hur fucking jävla skitsvårt det är att leva med den här kompakta betongmuren i huvudet som ska klättras över några hundra gånger per dag. Inte någon som lite hurtigt säger ”har du testat att försöka gå ut tio minuter på lunchen? Det är inte bra att sitta stilla för mycket!”.

Jag kan inte säga som det är, det låter ju helt jävla osannolikt att jag inte klarar det här.

Samhället säger så många saker om vår diagnos och oss som personer. Vi är aldrig tillräckliga. Adhd är alltid en brist på någonting. Vi har för lite uppmärksamhet, för lite viljestyrka, vi kan inte skärpa oss, våra hjärnor är defekta och vi är svaga som inte kan styra oss själva, inte kan tänka långsiktigt, söker ständiga kickar, är som barn som inte kan se framåt överhuvudtaget! Så fort vi har kommit ett litet litet steg upp ser man bara att vi fortfarande har fem steg kvar till ”normal” nivå (vad nu det ens är). Vi reduceras till något simpelt, förutsägbart, någon som brister.

Vi är inte endast och allena bristfälliga människor. Vi är människor med så sjukt mycket kraft som överhuvudtaget lyckas göra någonting i det här samhället samtidigt som vi släpar runt på en betongmur i huvudet.

Inte ens något så här svårt räcker.

Jag vill få mina svårigheter erkända, på riktigt, inte som en brist utan som ett betyg på min viljestyrka. Min vardag bygger på ren och skär viljestyrka. Tänk dig själv att varje, varje, VARJE kväll medvetet behöva använda din viljestyrka för att borsta tänderna. Att varje morgon på ren vilja tvinga dig själv till att äta någonting, vad som helst. Att du aldrig kan vila i att detta är saker du kan göra på rutin utan att tänka på dem. Varje gång krävs en kraftansträngning. Fattar ni hur mycket viljestyrka vi med adhd har? Varje gång jag äter middag har jag vunnit, snarare än att jag fortfarande har ett bristfälligt födointag eftersom jag inte åt lunch idag heller.

Om något jag kämpat så mycket med avfärdas som litet och lätt och bara ett trappsteg på vägen, kom igen, lite till! – så känner jag mig bara mer misslyckad. Det blir en bekräftelse på att jag fortfarande inte räcker till. Jag skäms ännu mer, och det känns som att ingenting jag gör spelar någon roll. Hur funkar det ihop med ”försök inte göra för mycket, tänk på små steg!”? Vi matas med dubbla budskap, vi får aldrig vila i det vi uppnått. Det är möjligt att jag aldrig kommer att kunna äta frukost, lunch och middag regelbundet, jag vet inte. Men äter jag middag varje dag är det okej, för det är så sjukt mycket bättre än att inte äta alls.

Om jag inte gör allt räknas ändå ingenting.

Det spelar ingen jävla roll hur kul jag tycker att det är att röra på mig på ett visst sätt. Jag älskar att dansa, jag mår jättebra när jag dansar och efteråt när jag går hem. Hela kroppen sjunger och jag känner mig stark (och i dålig kondition, obviously), och tänker att jag måste dansa mera! Nån gång i månaden kanske skulle funka, då är det ju ändå dans på det där bra stället och det är så himla roligt. DET GÅR INTE. Plötsligt har det gått 5 månader utan att jag har tagit ett endaste danssteg, trots att jag innerligen älskar dans och musik och verkligen vill komma iväg. Det blir inte lättare av att jag tycker att det är kul. Det blir inte lättare av att jag bryter ner det i småbitar och gör det så kravlöst som möjligt. Det krävs en enorm ansträngning varendaste gång som jag ska upprepa en rutin, även om hela min själ vet att detta är bra för mig.

Varför, VARFÖR kan jag inte bara göra det här? Jag vill ju!

Så vad vill jag, egentligen? Ska vårdpersonal inte försöka motivera sina patienter till en hälsosam livsstil? Klart de ska! Men har de med npf-personer att göra behöver de ta hänsyn till hur mycket skuld och skam som ligger bakom allt som har med hälsa att göra, framför allt för oss som diagnostiserats som vuxna. Vi är vuxna, trots att vi ibland fungerar annorlunda än andra vuxna. Vi vet vilka resultat som vår oförmåga att ta hand om oss själva ger. Låtsas inte som att jag inte inser detta, och att ni kan ”lura” bort min adhd med klistermärken och guldstjärnor. Någon som ska pratas med så att jag till slut förstår hur viktigt det är med motion, och då kommer jag magiskt att motionera.

Jag behöver att ni, samhället och vården, erkänner att den kompakta betongmuren finns där, och att det är svårt att ta sig över. Den är inte nödvändigtvis enklare, roligare eller mindre ansträngande att klättra på bara för att det är något kul på andra sidan, eller för att jag har gjort det förut. Ni hjälper mig inte genom att säga att det blir lättare med tiden, eftersom så mycket av min tidigare erfarenhet säger mig att det inte stämmer. Jag är en vuxen människa, jag vet att muren finns där. Det är okej. Om vi båda erkänner faktum kan vi åtminstone hjälpas åt att bygga stegar och hitta sätt att fylla på min styrkereserv – och jag kan känna mig respekterad som en tänkande individ. Jag må ha en vilja av stål, men jag behöver hjälp för att inte stånga mig blodig mot betongen.

/A

Du kanske kunde prata med dem?

Dagens lågaffektiva tanke:

För länge sedan beklagade jag mig för en vän över nåt som var krångligt och dumt på mitt dåvarande jobb. Lite förvånat svarade hon:

”Du kanske kunde prata med dem om det?”

Jag tror inte jag är ensam om att ibland glömma bort detta enkla. Att vi kan prata om saken.

När nåt verkar krångligt, dumt, eller svårt att förstå, kan vi fråga hur det var tänkt, lugnt förklara vilka problem det skapar i vårt lilla hörn av världen, eller tillsammans försöka hitta nya sätt, som funkar bättre för alla.

När vi inte vet exakt vad som hänt kan vi fråga, ta reda på mer, i lugn och ro borra djupare efter information, innan vi bestämmer oss för om vi behöver bli arga eller inte.

När någon inte förstått oss, eller vi inte förstått dem, kan ett enkelt samtal ibland vara det enda som behövs för att rätta till sånt som landat lite illa.

Livet med mina barn har lärt mig att vi sällan ser saker på samma sätt, vi människor. Och att det är okej. Vi måste inte vara överens. Men det hjälper om vi kan se olika sidor av saken. Och för att kunna göra det på ett effektivt sätt behöver i alla fall jag ibland påminna mig om detta enkla.

”Du kanske kunde prata med dem om det?”

Struktur

Feberfri dag, i alla fall för tre barn av fyra, vad det verkar. Den onda mamman säger att ska man äta chips får man också se på film tillsammans med extraverta Hannah, som lider och längtar efter socialt umgänge, fastän de mer introverta syskonen helst av allt vill sitta framför sina datorer, ifred.

Det här gör den onda mamman så klart för att hon vet att syskonen kommer att ha roligt och trevligt tillsammans framför filmen, men att deras begränsade förmåga att föreställa sig hur det ska bli gör att de hellre vägrar. Om inte mamman griper in, med någon form av struktur, begriplighet eller meningsfullhet, som gör att de påbörjar aktiviteten. När de väl har börjat kommer de att ha trevligt, det är mamman helt övertygad om.

”Åkejrå men vi kan se Piff och Puff som har korta avsnitt!” säger tolvåringen, som bara vid tanken på filmtittande håller på att krypa ur skinnet av otålighet. Mamman bara ler. Över sin stundande seger. Struktur for the win!

40 minuter senare sitter de fortfarande kvar. Skrattar tillsammans. Pratar. Äter chips. Ser på film.

#mamamoves

Ordningsam

Klockan är halvtio på kvällen. Vi sitter i bilen på väg hem. Plötsligt hörs en liten röst från baksätet. Det är minstasyster:

”Ska jag ta min kvällsmedicin nu?”

”Eh… va?!” säger jag.

”Ska jag ta min kvällsmedicin nu?”

”Har du den med dig i väskan?”

”Ja.”

ADHD-pappan och ADHD-mamman sneglar på varandra i framsätet, och undrar: Var fick hon den där ordningsamma genen ifrån?

”Ta den när vi kommer hem, i stället”, säger jag. ”Vi är strax hemma.”

Intensiva intressen

”Mitt liv är en lögn! Kolla här, mamma! Englands flagga är röd på vitt, och den jag trodde det var, den är för hela Storbrittanien!”

Avdelningen intensiva intressen. 😉