Law-abiding citizen

”Mathilda really likes abiding by the rules”, I tell her father, smiling and winking.

”Oh, but I do!” she assures.

And then Samuel appears out of nowhere, like a solemn Lemony Snicket suddenly standing in the kitchen hallway, adding some context to all this heartfeltness:

”I remember all these scenes from Mathildas childhood now: Running out into the road, trying to hit cars, biting strangers, screaming aloud in public… Always following every rule. A law-abiding citizen, right there!”

Extra bra på att leda

Ibland hör man sig själv säga så bra saker. Som man liksom får lust att citera. Som när jag igår avslutade en föreläsning om Barn som bråkar med orden:

”Det viktigaste vi kan göra för barn som har extra svårt att följa, är att bli extra bra på att leda. När vi blir skickliga ledare, då visar vi dem hur man gör när man leder. Och det är det de behöver träna på. För i slutänden vill vi att de ska bli vuxna som är riktigt duktiga på att leda sig själva.”

Tecken

Man vet att man har hela hotellrummet för sig själv, och att familjen sover hemma, när man kan låsa toadörren om sig medan man tar en dusch… #mammalyx

Empatitapp

Käre tjänsteman nummer tvåhundrasjuttioelva i mitt adressregister över ”Människor jag är tvingad att ha kontakt med kring mitt barn med funktionsnedsättning, oavsett om jag vill eller inte”.

Jag förstår att du har mycket. Jag gör faktiskt det. Det du inte är förstår är att jag har ännu mer. Och trots att jag i princip vilar när jag är på jobbet – och med det menar jag inte att mitt jobb är ovanligt vilsamt, utan att i jämförelse med min ”fritid” är det bara som en liten vindpust – är det inte mycket till fritid. Så att säga.

Därför har jag väldigt, ytterligt svårt att uppmana medkänsla med ditt stressiga jobb.

Vi hörs igen! Vare sig jag vill eller ej. (Fast du skulle i alla fall i teorin kunna byta jobb. Jag kan inte ens i teorin styckmörda mina barn.)

Mamman jag blev

Smset från den nya läraren kommer mitt under en tågresa med riktigt dålig mottagning, och för att vara helt tydlig från början av denna text uppskattar jag att jag fick det. Det är jättebra med fortlöpande information, i all synnerhet när man har ett barn som inte för sitt liv kan svara på frågor av typen ”hur gick det i skolan idag?”.

”Hej! Noah behöver bli klar med Boken om mig på tyskan. Han har allt han behöver i sin tyskamapp. Mvh”, plingar det till i min mobil.

Åren har lärt mig att aldrig vänta med att ta tag i problem kring barnens stöd i skolan. Så jag svarar direkt:

”Hej! När Noah inte fått gjort saker beror det vanligtvis på att han inte förstått detaljer i uppdraget pga sin autism. När han väl förstått jobbar han snabbt och uthålligt. Föreslår att du samråder med Oasen om detta. Vi tittar självklart på det hemma också. hälsningar”

Oasen är den särskilda undervisningsgrupp som barnet tillbringar kanske hälften av sin tid i. Resten av tiden är han med klassen. Och den här läraren känner honom bara lite.

Jag skickar också ett sms till Oasens speciallärare:

”Hej L, bara för kännedom! Fick detta idag. (Sms inklistrat)
Svarade även: (svar inklistrat)
Har du möjlighet att påminna Noah om att ta hem tyskamappen, så tänker jag att han kan jobba hemma när han börjar 10 på den här typen av uppgifter?”

Noah har energi nog att lägga på läxläsning och hemarbete, i alla fall till viss del, det har vi redan kommit överens med skolan om. Han har också ett par dagar i veckan då han börjar sent, trots att han är spiggpigg på mornarna. Så att jobba hemma är troligtvis inget problem, det kan vi nog klara, rent arbetsmässigt. Problemet här är ett helt annat:

Jag har ett barn som inte förstår ”vanliga” instruktioner. Han kan inte få sitta och göra ingenting på lektionerna för att han inte kan tolka en uppgift tillräckligt väl, eller för att han inte kan berätta fritt (ett autistiskt särdrag som just detta barn har ett gigantiskt mått av), eller för att han fastnar i detaljer (autism…), eller för att han tappat tråden… (autism)

När det sker, då innebär det att anpassningen inte varit tillräcklig. Det är inte ett betyg åt någon, tvärtom famlar vi alla i mörkret ibland kring detta barn. Det är bara ett faktum.

Att Noah förstår uppgifterna och därmed kan utnyttja sin stora potential på skoltid, det är vad anpassning betyder. Och den anpassningen måste på sikt hända i skolan. Därför finns inget annat sätt för läraren att lyckas nästa gång, än att förstå att nåt måste ändras. Och därför vore det oschysst, närmast elakt av mig, att inte påpeka det, direkt. 


Jag vet att det låter hårt. Men det är likafullt sant.

Det här är mamman jag blev. Mamman som inte tvekar att lägga problemen där de hör hemma.

Inte mitt smartaste drag

Maken högläser ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten” av Mark Haddon för barnen.

Utan att tänka mig för talade jag högt om, mitt i läsningen, att namnet som stavas Siobhan uttalas ”Shivan”.

Han läser fortfarande ”Sio-bann”. Men nu retar sig familjens alla aspies på det, varje gång han gör det. Inte mitt smartaste drag genom livet.

Morr

Höstterminens första förkylning slår tydligen till obevekligt: fyra av sex har gått från ”som vanligt” till ”tål inte ljud och orkar inte sitta upp” på i genomsnitt tre timmar…

Att få besked från Mathilda är särskilt svårt. Men, som hon sade igår när hon fortfarande pratade, ”jag har fått lära mig att det är hövligt att varna innan man hugger, så först gnäller jag, sen morrar jag, sen bits jag”.

Av uppenbara skäl lämnade mamman rummet vid morrandet.

Not my circus, not my monkeys

På tåget har jag såklart på mig brusreducerande lurar, men efter ett tag börjar jag lägga märke till en sorts skärande pulser som uppenbarligen inte hör till det jag lyssnar på. Till min stora irritation upptäcker jag att problemet består av två tonårstjejer som spelar hårdrock, på mobiltelefonen (bara det borde vara straffbelagt), högt, mitt i den fullsatta tågvagnen. Dessutom pratskriker de och skrattar gällt. Passagerarna börjar vrida på sig i sina stolar, för att lokalisera oljudet. Det är tydligt att tjejerna själva är helt omedvetna om hur många tågtabun de lyckats bryta.

Själv sätter jag på mig mina hörlurar igen. Not my circus. Not my monkeys. Men ni vet när man har börjat höra ett ljud, och inte kan o-höra det igen? Det är kört. Helt kört. Baslös hårdrock, ackomanjerad av gälla fnitterröster, skär igenom allt. Det kan mycket väl vara en av modern tids mest kraftfulla uppfinningar, i klass med laser. Eller nåt.

Så jag börjar tänka ut sätt att säga ”Alltså, det här är inte okej”, som inte är alltför otrevliga, men ändå skarpa nog att få tyst på eländet. Uppenbarligen är jag stressad, för att tänka går inte så bra. Jag svävar ut till saker som ”I Tokyo pratar folk inte ens i mobiltelefonen på pendeln”.

Då händer det. Kvinnan i sätet bredvid mitt reser sig, går fram till flickorna och säger vänligt:

”Ursäkta. Kan ni sänka ljudet?”

”Absolut!” vrålar den ena. Och sänker ljudet.

Justja. Det var så man gjorde. Man behöver inte ha en vattentät plan för att inleda kommunikation; för det mesta räcker det att be snällt och invänta svaret. Man kan förutsätta medstånd.

Jag börjar skratta tyst för mig själv. Medpassagerarna undrar antagligen varför. Jag hoppas det inte stör dem alltför mycket.

Sovmorgon

Skolschemat har inte precis satt sig än. Så när jag kör upp trettonåringen i ottan protesterar han inte ens. När jag kollar upp busstiderna hem är det jag själv som fattar misstankar; och jo, det visar sig att han börjar tio. Och visst är jag luddig när jag bara säger ”Du börjar tio idag” och inte ger några andra anvisningar. Men det är en sån morgon. En morgon då jag raskt lägger allt som inte är bråttom åt sidan.

Men nu, en bra stund senare, kommer han tassande, ännu i pyjamas:

”Vad ska jag göra, då?” undrar han. Bara detta att han faktiskt pratar med en känns fortfarande ovant; under många år har han mest tittat, med stora ögon, och det har varit svårt att få någon feedback. Pragmatiska språksvårigheter, sade logopeden som gjorde en språkutredning i våras. Det tar honom lång tid att formulera frågor. Han kommer inte på hur man säger för att folk ska förstå. Kanske har han undrat i en halvtimme, men inte fått fram någon fråga förrän nu?

”Du börjar tio”, säger jag igen. ”Det betyder att du kan ta det lugnt. Du behöver fortfarande äta frukost och så, för annars kommer du att må illa. Men du behöver inte skynda dig.”

Trettonåringen har aldrig haft sovmorgon på sitt schema förut. Kanske förstod han inte helt i förväg vad det skulle innebära. Hans lilla ansikte lyser upp, men bara i mjuka, knappt märkbara toner. Mild förvåning. Stillsam glädje. Som Mona Lisas upphöjda lugn, med bara antydan av ett leende i kindens rundning.

Så tassar han iväg, lika ljudlöst som han kom.

Gästbloggare: Omstart på en stressig morgon

5 minuters flätande. Det ger hela morgonen en möjlighet att bara andas, vara tillsammans, inget tvång på att prata och inte möjlighet att tjata om att vi är sena eller att det är dags att klä på sig för femte gången.

De fem minuterna är en omstart på morgonen och en plats för lugn.

”Kom så flätar jag ditt hår”
”Men vi hinner inte!”
”Vi hinner. Kom och sätt dig här”

/EL

Lillasyster och storasyster

”Jag tänkte prova att cykla till skolan” säger elvaåringen lite casual, sådär.

Och jag inser plötsligt att det är fullt möjligt. Jag vill inte att hon cyklar längs stora vägen, så kanske får vi prova nån dag så hon verkligen hittar mellan husen. Men det är inte alls orimligt, bara några kilometer genom villaområdena. Branta backar, visst, och trafik. Men jag tror hon fixar det.

Den obligatoriska ”de växer så fort”-svindeln infinner sig. Samt ett hugg i hjärtat, när jag tänker på att Mathilda som är snart femton, och definitivt inte fixar det. Som senast idag motvilligt cyklade iväg några hundra meter hemifrån, och klarade det bara för att lillasyster var med.

På ett bra ställe

Fyra sjättedelar av den hemmavarande familjen minns att jag tog ur Mathildas skolbusskort ur skolväskan i somras när vi skulle resa till farmor, och lade det nånstans med orden ”bäst att det här inte följer med, så vi inte tappar bort det”.

De två sjättedelarna som inte minns det hela är de enda två som ibland (särskilt på somrarna, när stressen är mindre) har perfekt minne, och alltså skulle kunna ha en chans att blunda, gå tillbaka i tiden och bevittna det här på nytt, för att sedan öppna ögonen och tala om var kortet befinner sig…

Kortet är rent definitionsmässigt inte borttappat. Det är bara på ett mycket bättre ställe än jag kunde föreställa mig att vi hade här hemma. Å andra sidan hittade jag en svampodling i en skrivbordslåda för inte alls länge sen, när min påminnelse löd ”kolla citronmussling i skåpet”. Så man vet ju aldrig.

Samarbetsvägen har två diken: ”Jag faller platt” och ”Det måste bli som jag tänkt”

En del barn är nejsägare till sin natur. De säger nej av bara farten. Om jag som vuxen vägrar tillbaka, har jag inte gett barnet några strategier alls. Hen kunde redan vägra. Hen behövde inte lära sig det.

Inflexibla barn behöver flexibla förebilder. De behöver skickliga lagspelare. De behöver få se och träna på en hel palett av strategier:

Vid sidan av samarbetsvägen framåt, den som de här barnen har så svårt att hålla sig på, finns två diken. Det ena heter ”jag lägger mig platt” och det andra heter ”jag har fastnat, och det måste bli som jag tänkt”. Det ena diket, kravdiket, har de här barnen väldigt lätt att hamna i. Därför hjälper det föga att vi som vuxna också kör ner i det. 😉 Det andra diket, total eftergivenhet, är inte heller så meningsfullt, det duger bara till tillfällig vila.

Om vi vill hjälpa barnet att träna på den svåra väg som heter samarbete, är det där vi måste befinna oss. Och barn som har en inbyggd vrångbroms behöver mer än alla andra lära sig strategier för att undvika onödiga dikeskörningar.

Uthållighet är en tillgång i livet, men tjurskallighet är det inte. Vi ska hjälpa viljestarka barn att växa upp till beslutsamma, uthålliga vuxna. Det gör vi genom att ge dem strategier för att hantera sig själva.

Dela gärna!

Besvärliga mamman

”Du har inte skrivit på lappen om ordningsreglerna”, påminner elvaåringen vid frukostbordet. ”Jag har inte lämnat in den sa dom.”

”Näe, och det kommer jag inte att göra heller”, svarar jag. ”Säg att jag har pratat med rektorn om det. De kommer inte att få någon lapp.”

Jag har som ambition att min något trotsiga läggning inte ska gå ut över barnen. Annars hade jag naturligtvis kunnat skicka tillbaka den ej underskrivna lappen tillsammans en kopia av mitt brev till rektorerna om kepsförbudet och dess diskriminerande effekter, bara för kännedom. Men elvaåringen vill inte bli inblandad. Hon vill bara att jag ska vara som de andra mammorna. Eller nej, det vill hon kanske inte. Men i alla fall skriva på och lämna in samma papper som dem.

”Är det jobbigt att jag är så besvärlig?” frågar jag. Fast bara lagom medkännande eftersom barnet ifråga är av varieteten som lätt kan råka dras med i en storm av känslor.

”Är det besvärligt att ha en besvärlig mamma?” ekar storebror. Han fnissar: ”Oroa dig inte, det har jag haft i nitton år, det går över”.

Kepsförbudet är en faktafråga, inte en åsiktsfråga

Och där kom skolans ordningsregler hem i ryggsäcken, med det puckade, kontraproduktiva kepsförbudet. Efter många år av ”okej älskade barn, jag ska inte bråka om det” har jag nått min gräns.

När ska Skolverket agera? Och ska det verkligen behövas? #rorinteminkeps #rörinteminkeps #skola

(Här berättar jag lite mer om vad vi vet om avskärmning och intrycksallergi idag: https://www.dropbox.com/s/y73vn9qejjqj6b8/Kepsf%C3%B6rbud.mp3?dl=0 )

Uppdaterat: Här är det färdiga brevet

Hej!

Jag har återigen fått lappen om skolans ordningsregler, med de diskriminerande passagerna om ”ingen huvudbonad inomhus” osv. Den kan jag av naturliga skäl inte låta mitt barn skriva på.

”Kepsförbudet” innebär nämligen en ren diskriminering mot personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och/eller neurologisk sjukdom. Dessutom är det en föråldrad, kontraproduktiv regel, som faktiskt sänker studieresultaten, stjäl undervisningstid och inte bidrar till ökad studiero.

Det här är inte en åsiktsfråga; fakta struntar helt i vad vi tycker. Forskning och beprövad vetenskap visar tydligt att förbud mot huvudbonad i skolan:

1. Diskriminerar funktionsnedsatta. Man kan argumentera att den som har medicinskt behov av huvudbonad naturligtvis är undantagen reglerna. Men varför ska personer som behöver skärma av vissa synintryck pekas ut via skolans ordningsregler? Och hur ska en elev utan någon särskild diagnos bevisa sitt behov? Vore det inte bättre att göra miljön lika tillgänglig för alla?

2. Inte har någon påverkan på ordningen, men däremot stjäl tid från undervisningen. Man har tittat på vad som händer med ordningen i klassrummet när kepsförbudet tas bort. Svaret är: Inte mycket. Ungefär samma elever bär huvudbonader som tidigare, i ungefär samma utsträckning. (Matsalen förvandlas inte till ett brinnande inferno och korridorerna håller för den extra vikten av huvudbonadernas eventuella väta.) Däremot upplever många lärare att det sparar tid och kraft att kunna ägna lektionsstarten åt undervisning, i stället för huvudbonader.

3. Är ingen hygienfråga. Tvärtom förväntas många personer som arbetar i labmiljö eller storkök ha mössa eller liknande av just hygienskäl. Vårt hår är nämligen en betydligt större smittohärd än våra kläder.

4. Är föråldrat. Hur många vuxna kan idag redogöra för varför just vi i Sverige betraktat avsaknaden av (manlig*) huvudbonad som en respektfråga? Samhällsregler ska ha en samhällelig funktion, annars är det enda vi lär våra barn att de inte behöver tänka själva. Den dag vi återinför huckle för alla gifta kvinnor, kombinerad brud- och begravningsklänning samt lagen om straff för alla som inte odlar höstrovor, ska jag med glädje hälsa även förbud mot huvudbonad i svensk skola som nåt meningsfullt. Men i vår tid fyller det ingen funktion.

5. Ger lägre studieresultat. Vi vet genom forskning att kanske så många som 10-15% av eleverna ”tänker bättre” när de får skärma av sig, till exempel genom huva eller keps. Det handlar inte enbart om ökad koncentration, utan även om förbättrad kognition och uthållighet, när hjärnan belastas mindre av irrelevanta intryck. Att skärma av en del av synfältet är ett snabbt och billigt och enkelt sätt att skapa bättre fokus vid svåra uppgifter. De här eleverna får därför de facto sämre studieresultat av en kepslös skola.

I 12 år – varje år jag haft barn på den här skolan – har eleverna uppmanats att diskutera förbudet mot huvudbonader. Men inget har hänt. Eftersom det inte fungerat att vänta och se kommer här i stället raka puckar:

Kepsförbud är en strukturell diskriminering och har därför inget i svensk skola att göra. Jag kan inte med gott samvete uppmuntra eller ens tillåta mitt barn att skriva under ordningsregler som förespråkar sådant. Inte heller kan jag föreställa mig att någon av er vill förespråka sådant, i alla fall inte som princip. Tvärtom har ju vår skola gjort sig känd för ett stort engagemang kring arbetsro, likabehandling och inkluderande lärmiljöer.

Visst är det väl dags att modernisera ordningsreglerna, så att de stämmer överens med vad vi vet idag, i stället för vad någon trodde på för många decennier sedan?

Glada hälsningar

Tina Wiman, författare och funktivist som bl a utbildar om hjärnan

*Kvinnor, däremot, förväntas enligt samma svenska/europeiska tradition inte ta av sig några huvudbonader alls, utom i sitt eget hem. Jag vet inte vad du känner; själv är jag inte vidare pigg på att föra vidare den typen av samhällsvärderingar till mina barn.