Vi måste anpassa kraven till energinivån

Förälder till skolbarn med NPF: Den här tiden på året är många unga med NPF slutkörda. Därför måste vi anpassa vilka krav vi ställer till dagsformen, till det mentala väglaget.

Midvintern är en tid då en massa människor är trötta i vårt mörka och kalla klimat. Våra ungar är särskilt sårbara för energibrist, eftersom en funktionsnedsättning i hjärnan alltid innebär att man gör åt mer energi per timme för att leva, att det som för andra är vardag innebär kanske tiodubbelt med stress.

Till det kommer att både skola och fritidsaktiviteter har en massa schemabrytande och annorlunda grejer så här före jul. Saker som för vissa barn med NPF tar oändligt med energi och skapar en känsla av kontrollförlust och otrygghet.

Vanliga tecken på utmattning är ett svajande humör, mindre tålamod än vanligt, sömnsvårigheter, ångest och att man fastnar i favoritaktiviteter, till exempel datorspel eller mobilen.

Allt det här är tecken som säger ”Jag är för trött. Jag behöver vila”.

Det kloka att göra i det läget är att prioritera ungdomens energinivåer framför allt annat, till exempel genom att låta hen spela mer än vanligt, ställa färre krav på delaktighet, hushållssysslor, inte förvänta sig eller ta med hen på sociala tillställningar hen vill slippa etc och bara vila i att det vänder. Det blir bättre, när julen är över, när ljuset återvänder, när allt blir som vanligt igen.

Om ditt barn är extra trött tycker jag att du överväger att sjukskriva hen dessa sista skoldagar. De tillför inte särskilt mycket utbildningsmässigt, och VAB är både till för sjukdom och förvärrade symtom av en funktionsnedsättning, enligt Försäkringskassans informationsmaterial.

För någon som alltid lever i vad som för oss andra liknar julstress, kan december vara en helvetisk upptrappning av stressnivåerna.

Sänk kraven. Prioritera hälsan. Inget barn ska gå in i väggen till jul.

PS Dela gärna! Det här är viktig kunskap.

Annonser

Tårta serverar vi på fat. Krav serverar vi med medstånd.

Lågaffektiv tanke om medstånd (och tårta):

Medstånd är inte bara en attityd, det är också en metod. Att ställa oss på barnets sida. Att undvika att gå i konflikt, att överhuvudtaget inte ens anta att vi står på olika sidor.

Så när barnet tagit upp mer än väl av toa-tiden på morgonen ropar jag inte ”Du måste bli klar nu!” genom toadörren, jag ropar ”Pappa måste på toa nu, behöver du hjälp för att bli klar?”

Begripliga skäl: Barnet vet att ingen annan toa fungerar för tillfället, den i källaren är inte inkopplad på grund av renoveringen.

Medstånd: Det är självklart att barnet vill vara delaktig i att lösa problemet. ”Vi hittar ofta lösningar tillsammans”, som Mathilda uttryckte det för ganska många år sedan nu.

Man kan se det nästan som att genom mitt sätt att angripa problemet – ’DU ska avsluta fast du inte vill’ kontra ’Kan JAG hjälpa dig att avsluta?’ har jag satt tonen för resten av samtalet. En attityd av ”du vill ändå inte” kommer att mötas av ”nej, det vill jag faktiskt inte när du låter på det där sättet”.

Sättet vi serverar information och inbjudningar på räknas. Hur vi ställer kraven spelar roll. Det är som med gofika; massor med människor gillar tårta, men ingen gillar att få den upptryckt i ansiktet.

Tårta serverar vi på fat. Krav serverar vi med medstånd.

Några saker skolan kan göra som är lika meningslösa som att skicka anmälningar till soc för att man inte kan hantera barnet med funktionsnedsättningen

Saker man som rektor kan göra som är lika meningslösa som att ringa soc för att ens personal inte kan hantera barnet med NPF:

  • Äta en lussebulle
  • Köpa en trisslott
  • Skicka en önskelista till tomten
  • Lyssna på julmusik
  • Prata med barnet eller
  • Be föräldrarna prata med barnet

Saker som troligtvis har en något bättre effekt på grund av stressreducering:

  • Bjuda personalen på lussebullar
  • Ta ett varmt bad
  • Stänga av eller sätta på julmusiken i personalrummet, beroende på personalens preferenser

Saker som troligtvis har mångdubbelt bättre effekt än de båda föregående:

  • Handledning för personalen kring tydliggörande pedagogik och lågaffektivt förhållningssätt, t ex Danderydsmodellen
  • Mer resurser, för att kunna avsätta tillräckligt med personal (både i antal och timmar) för barngruppen
  • En pedagogisk utredning med fokus på hur personalen kan förebygga problemskapande situationer.

Det finns ingen orsak att sockra budskapet, december innehåller tillräckligt med socker som det är. Låt mig i stället vara oerhört tydlig:

Socanmälningar av barn med NPF från skolor som inte kan hantera barnen är lika meningslösa som att ringa posten och klaga på restskatten i deklarationen. De är lika mycket ett otyg som att ringa SOS för att en propp har gått hemma. De är lika verkningsfulla som att skicka önskelistor till Nordpolen.

Energikris

Kära vänner! Ledsen att jag är kortfattad och knappt svarar på tilltal just nu, men i december är min familj i energikrisläge och vi bubblar in oss så gott vi kan. Jag blir säkerligen mer pratbar igen framåt januari.

Årets skiftningar i en NP-familj.

Selektivt ätande eller ”barnet äter bara vit mat”

Selektivt ätande är en egen sorts ätstörning, och vanligtvis yttrar den sig som att barn äter ”vita” saker: snabba kolhydrater som chips, vitt bröd, pasta, yoghurt, mat med slät konsistens…

Ett av våra barn åt bokstavligt talat en köttbulle och en halv äppelklyfta ungefär varannan dag i tre-fyraårsåldern. Såklart tjatade jag om mat, men det gjorde bara alltihop infekterat och till en maktkamp. Så här långt senare, med barn med verkliga ätproblem och undervikt som håller i sig genom åren, önskar jag att någon hade sagt:

1. Sluta kommentera ätande helt. Det leder aldrig till något gott. Selektiva ätare fortsätter vara selektiva genom livet, det finns faktiskt forskning på (www.selektivatstorning.se). De behöver inte dessutom en massa dåligt samvete och ett komplicerat förhållande till mat.

2. Servera säkra kort. Nåt ungen äter, så gott som varje dag, och som är enkelt och snabbt att tillaga. Ha alltid den maten hemma. Servera den till barnet när familjen äter nåt hen inte äter.

3. Alla ungar har inte samma hungerperioder. En del är hungriga på dagen, andra på kvällen, några äter helst inte före 10, andra behöver nåt i magen kanske redan i sängen innan de kan äta. Om en godisbit 10 minuter innan maten gör att ett underviktigt barn känner sin hunger så är det ju strålande! Extra kalorier OCH mat i magen. Go, go, go!

4. Man kan leva jättefint på kycklingkorv och havremjölk, näringslära är lätt överdrivet och det är svårt att få reella brister i vårt rika samhälle.

5. En del människor är magra av naturen. Det bara är så. Men de flesta människor kommer inte att fortsätta vara underviktiga genom livet. Också detta ska gå över; antingen genom acceptans (”jaha, det var den här modellen på barnet”), eller genom pubertet (”aha, där vaknade aptiten”).

PS: Det är okej att inte äta allt. Det kan till och med vara smart. Den som är kräsen och nogräknad med hur saker smakar och känns i munnen kommer troligen till exempel aldrig att dö av matförgiftning eller av giftiga livsmedel. För våra förfäder var det en fördel att det fanns människor som inte kastade sig över ny, okänd mat hur som helst. 😉

Man på tåg

Det ligger något djupt omoraliskt i att gå upp klockan fem på morgonen. Jag var visserligen vaken redan vid tre (så går det när man går och lägger sig ett par timmar innan man brukar, och småbarnsåren har helt förstört min dygnsrytm och försatt mitt sömnbehov i undantagstillstånd), men ändå. Att gå upp innan dagsljuset faller på borde vara straffbart.

När bussen kom till stationen var våra spår de första i snön som ledde in i terminalen. Inne i stationshallen låg flera personer och sov på de tortyrredskap som populärt kallas träsoffor; det hade varit trevligt att vara en av dem. Jämförelsevis trevligt alltså, jämfört med att sitta upp och försöka hålla sig vaken på redan nämnda soffor. Inne på Pressbyrån tappade en kvinna sin vante på golvet alldeles framför mig. Hon fick syn på den innan jag hann säga något.

”Det är för tidigt!” utbrast hon när våra blickar möttes.

Tåget är fel. Det är fel tåg, ett uråldrigt tåg sedan preintercityperioden, det vill säga ungefär 2 miljoner år f.kr., någonstans mellan Krita och Jura. Ett ersättningståg utan eluttag för laptoparna, men med snö som yr in i vagnarna, omväxling förnöjer. ”Vi har lite otäta dörrar. Gå försiktigt så ni inte halkar i snön som blåser in.” knarrade konduktören i högtalarna. Medresenärerna fnissade. Inga av dem hånglar idag. Skönt!

Jag har tillbringat ett par timmar med att skriva till länsrätten. Det har gått bra; jag är försiktigt optimistisk även om jag inte ropar hej förrän jag sitter i bäcken. Nu har jag lagt undan pappersarbetet (efter att snyggt och prydligt ha bifogat min inscannade signatur) och väntar på att få internet så jag kan skicka över det också. Jag sträcker på mig och knattrar lite på datorn. Medresenärerna börjar vakna och småpratet låter hemtrevligt. För bara en halvtimme sedan var det nästan helt tyst. Om tio minuter angör vi Centralstation i Stockholm.

Det sitter en man snett emot mig på andra sidan gången och TITTAR på mig sedan Sala ungefär. Jag har försökt tala om för mig själv att jag inbillar mig, men till och med i ögonvrån kan jag se hur han då och då stannar upp från tidningsläsandet och betraktar mig en stund. Inte glor ut i luften åt mitt håll, utan ser forskande, söker min blick varje gång jag vänder huvudet åt det hållet. Jag har gått igenom checklistan i huvudet: Har jag en stor finne i ansiktet? Kryssar nej. Har jag knäppt min väst ut-och-in? Kryssar nej. Är jag klädd i något uppseendeväckande? Kryssar nej. Vad vill han?

Jag vet faktiskt inte alls. Han kanske känner igen mig eller nåt. Jag har aldrig sett honom förut, inte om det inte var i småskolan och i så fall är de preskriberat för länge sedan. Se där, nu sneglar han på mig över tidningen igen. Jag ser Mycket Upptagen ut och knattrar fort på datorn medan jag tittar ut genom fönstret åt andra hållet, jag har mött den där blicken alldeles för många gånger för att det ska kännas bekvämt redan.

Han ser alldeles vanlig ut. Han verkar trevlig, då och då ler han mot mig också. Jag känner mig fångad, som ett djur på zoo som inte kan komma undan turisterna. Stackars man. Han är säkert alldeles vanlig och trevlig, känner sig på gott humör och ler uppmuntrande mot den där trötta småbarnsmamman på andra sidan gången. Kanske säger leendet ”Ja, jag vet precis hur du menar! Att gå upp klockan fem suger. Men nu börjar dagen. Upp med hakan.”

Se där. Nu ler han mot mig igen. Jag ler tillbaka. Han är antagligen väldigt trevlig.

Barn som slåss i skolan

Då ska vi se, dagens reality check: Säg att ditt låg-mellanstadiebarn är i skolan och där oprovocerat slår till, river, kastar något på eller sparkar ett annat barn.

Vilket av följande händer?

A. Skolan ringer dig. Du säger till ditt barn på skarpen att aldrig göra om det. Ditt barn gör aldrig om det.

B. Skolan ringer dig. Du säger till ditt barn på skarpen. I morgon, om en vecka eller en månad, händer samma sak igen.

C. Skolan inser att de brustit i sin tillsyn, och rektor ser till att barnet alltid har en vuxen med sig som har fokus på just ditt barn, i alla situationer som misstänks kunna spåra ur.

Kommentarer:
Du svarade A. Grattis! Du har ett barn som aldrig kommer att hamna i den här situationen. För dig och mig emellan, ditt barn har faktiskt aldrig oprovocerat slagit, bitit, sparkat eller kastat saker på någon i skolan, eller hur? Barn som funkar att säga till på skarpen har redan i späd ålder en god förmåga till självkontroll, eftersom de har en normal eller till och med tidig utveckling av hjärnans förmågor. Annars hade du redan märkt att ”säga till på skarpen” inte funkar för barn som inte har det. Härligt, för dig och ditt barn!

Du svarade B. Sympatier! Det är inte lätt att styra barnet med sin tanke när hen befinner sig nån helt annanstans, så skolan måste ju tro att du har nån sorts superkrafter. Fast det har du ju inte, eller hur? Du har bara ett barn som ännu inte riktigt har mognat tillräckligt för att ibland kunna avstå från att bete sig våldsamt, och en skola som spontant skulle ha svarat A här ovan. Nånstans före femtonårsåldern brukar även barn som ditt ha mognat tillräckligt för att inte längre ta till våld oprovocerat. Tummar för att det gäller ditt barn också!

Du svarade C: Wohoo! Berätta, vad är din hemlighet? Oavsett hur detta fantastiska bemötande kommit till stånd är det precis så här man önskar att det skulle gå till i alla skolor, överallt. Varför? För att det är det enda som funkar för barn som ännu inte är så bra på detta med självkontroll.

Livskvalitet

40 minuter. Tog det Mathilda att ta sig vägen mellan sitt rum och köket med kvällsmaten, efter att ha tillbringat hela eftermiddagen på föreläsning med Bo Hejlskov Elvén.

Och jag tänker att vissa saker är värda tröttheten som kommer efteråt. Så är det i mitt relativt-välfungerande-vuxenliv, men också i min autistiska tonårings liv.

Innan vi stryker saker som ger livskvalitet, mening och glädje från schemat, ska vi alltid tänka länge och noga. Även när de tar energi i det korta perspektivet.

Insikt

”Vad har varit roligt och mindre roligt?” frågade jag flickorna, medan jag backade ut bilen från parkeringen.

”Det var kul att prata med Bo!” sade Hannah.

”Jag tror Bo tyckte det var roligt att prata med er också. Han får ju ibland höra om saker ni gör eller säger, precis som ni ibland får höra om saker han gör eller säger. Och det är alltid trevligt att ha ett ansikte på folk, och veta hur de låter”, sade jag, och sneglade bakåt på Mathilda.

”Ja”, instämde hon. Så var hon tyst ungefär trettio sekunder innan hon förvånat tillade:

”Jaha! Jag kom just på att bara för att jag vet hur Bo ser ut betyder det inte att han vet hur jag ser ut!”

Några länkar om NPF som superkraft och funktionsnedsättning

Är ADHD en superkraft? Nja eller mjo?

Nej, NPF är faktiskt inte bara en funktionsvariant

Helikopterhjärna

Funktionsuppsättningen ADHD: Ska vi byta grejer med varann?

Det är inte det att jag har dåligt minne

Diagnoshysteri

Konkurrens

”Är inte det där i Villes hage?” frågar Mathilda när hon ser pappa greja med Halloween-belysningen utanför köksfönstret.

Ville är familjens gammelkanin. Han är en mästare på saker som att äta äppelskrottar, rymma och sedan titta förebrående på en när man kommer för att hämta honom, som om det var ens eget fel att han kom ut ur hagen.

Ville är kroniskt nyfiken. Han kommer ofelbart att försöka gnaga i en sladd som går genom något hörn av hans hage, i synnerhet om strömmen är på. Och Villes hage är stor, säkert hundrafemtio kvadrat eller så. Större än vårt hus.

”Jo”, säger jag, ”och där kan vi inte ha nån kabel gående. Ville kommer att tugga på den. Fixar du det, Samuel?”

”Jag går ut direkt.”

Mathilda faller in i samtalet:

”Skynda dig ut och tugga på den, Samuel! Innan Ville hinner före!”

Lagom medlut

Tänk dig en lådbil. Eller en barnvagn. Eller en kundvagn. Eller någon annan grej på hjul som inte har någon drivmekanism, som varken går på el, bränsle eller ren muskelkraft. Och som saknar effektiva bromsar.

Tänk nu att lådbilen, eller vad det nu är står i en nedförsbacke. Vad händer? Tja, antingen börjar hjulen rulla. Eller också står någon och håller emot, eller lägger något framför hjulen så att de står stilla.

Tänk nu att lådbilen står på plan mark. Vad händer? Inte mycket, eller hur? Fast om du skjuter den framför dig, då går den framåt. Och om du puttar till den så fortsätter den en bit till. Faktiskt måste  du nog hålla i den när du stannar för att den också ska stanna.

Vi testar en annan miljö, vi testar en uppförsbacke. Vad händer om du stället lådbilen i en uppförsbacke? Rullar den framåt? Nej. I bästa fall står den stilla. I sämsta fall rullar den bakåt. Om du vill att lådbilen ska ta sig uppåt måste du skjuta den uppför backen.

Nu har du precis lärt dig om hur någon med motorsvårigheter fungerar. Någon som har svårt att starta, och hålla igång, och stoppa. En person med sådana svårigheter kommer aldrig på egen hand att ta sig uppför en backe, kommer inte särskilt långt på plan mark, och kan behöva stoppas i en nedförsbacke.

Den här personen behöver hjälp för att klara av alla situationer som inte består av lagom medlut. Bara då kommer personen till sin rätt. Hen kan ha fantastiska förmågor i lagoma nedförsbackar, men är oförmögen att använda dem på alla andra vägsträckor i livet.

Vad sade du? Att livet inte enbart består av lagom medlut? Nej precis. Det är därför det kallas en funktionsnedsättning. För att det inte räcker att skärpa sig, eller vilja. För att förmågan inte räcker ens i helt vardagliga situationer, som att komma upp på morgonen, fortsätta äta lunch eller avsluta datorspelandet på egen hand.

Livet består inte av enbart lagom medlut. Därför behöver människor med motorsvårigheter omfattande och aktivt stöd i sin vardag. Varje dag.

Olika verklighetsuppfattningar på Gärdet

Trötta febermamman får plötsligt nog av de höstlovslediga barnens gnäll. Hon skickar ut dem för att plocka äpplen, så de kan göra fler torkade äppelringar, precis som vi gjorde igår. Eftersom torkade äppelringar just utökade mellanbarnets matsedel med typ 12%.

Men Mathilda vill inte klä på sig dagkläder för att sedan ta på sig ytterkläder. Det är för jobbigt. Det går inte. Hon surar. Hon klagar. Hon är tyst och smyger undan. Det slutar med att lillasyster går ut ensam.

När hon gått ut tar mamman de andra barnen i upptuktelse:

”Det är faktiskt inte schysst att bara ett barn går ut och plockar äpplen. Dra på er termobyxor och en jacka uppepå pyjamasen.”

Mathilda utstöter ett grål. Tydligen strider tanken på att inte klä på sig i rätt ordning mot hennes världsbild. Mamman tänder till.

”Nej! Man MÅSTE inte ta på sig alla kläder bara för att man ska gå ut. Det där är bara en idé du har inne i ditt huvud, och den är FEL!”

”Jo”, gnäller Mathilda.

”Nej. Den är inte sann. Det är inte så i verkligheten”, fräser trötta feber-mamman.

Sen klampar mamman in på sitt rum, sätter sig vid sin dator och hämtar andan ett tag. När hon kommer ut igen skär barnen äppelringar vid bordet, under stoj och skratt.

Det tycks som om inget barns världsbild kom till skada under det här avsnittet av ”Olika verklighetsuppfattningar på Gärdet.”

Böj och sträck

Idag har vi böjt reglerna bara en liten aning. Sträckt dem lite längre. Helt på flit gjorde vi det.

”Utklädning är okej, men ingen ansiktsmålning, inga masker och inget som täcker ansiktet, eftersom vissa elever kan bli rädda”, stod det i brevet från skolan, angående denna den sista dagen före höstlovet, som går i Halloween-anda.

Mathilda ville vara en katt. En svart katt. Och människor utan något alls målat i ansiktet ser inte det minsta ut som katter. Inte ens om de är klädda i svart, och har kattöron och en svans med röd rosett på sig. De liknar inte katter ett dugg.

Så vi resonerade en stund. Man kan tolka ”ansiktsmålning” på olika sätt. Vanligtvis betyder det att man gör en ganska omfattande målning på ett ansikte. Därför kan man jämföra det med att sätta på sig en mask, eller att täcka ansiktet med något annat. Och så lydde också regeln. Av det drog vi slutsatsen att täckningsgraden är relevant; hur stor del av ansiktet är täckt?

Men nu uppstod ett nytt frågetecken. Hur lite ska man måla för att något INTE ska räknas som ansiktsmålning? Och vad kan vara okej att måla? Vi sökte vägledning i förklaringen ”eftersom vissa elever kan bli rädda”.

Ansiktsmålning betyder vanligtvis inte att man målar eyeliner i ögonvrån nån centimeter, inte heller att man gör en liten triangel på näsan så den liknar en nos, eller enstaka, korta linjer och prickar mellan näsan och munnen . Det är nog okej. Men det är nog inte okej att till exempel måla dit en spindel på kinden, oavsett hur liten, eftersom det finns en del människor som är rädda för spindlar, och eftersom man inte kan förutsätta att folk låter bli att titta på ens ansikte.

Lade du märke till alla ungefär-orden där? Vanligtvis. Nog. Liten. Enstaka. Korta. En del.

Ungefär-ord är ungefär det värsta Mathilda vet. Fast idag gick det bra. För idag gav sträckandet, böjandet, vägledning i hur hon skulle kunna se ut som en katt utan att bryta några regler. Därför gick det bra att prata om att regler är till för vissa syften, att de bygger på underliggande principer, som ofta är viktigare än reglerna ifråga.

Det viktiga är inte om man har något alls målat på sitt ansikte. Det viktiga är principerna ”inte göra andra rädda” och ”andra ska kunna känna igen en” som har föranlett regeln ”ingen ansiktsmålning, mask eller något annat som täcker ansiktet”. Därför bör man tolka den regeln som ”inget som på ett stort eller iögonfallande sätt ändrar ansiktet, eller täcker det, inte heller något som skrämmer den som tittar”. Inte som ”inga pennstreck överhuvudtaget i ansiktet”. Men kanske som ”Inga läskiga målningar, oavsett hur små, i ansiktet”.

Så en svart katt, med några bruna stänk i ansiktet, en liten nos och små ögonvrår konstaterade i spegeln att hon såg ut som sig själv fast kattigare, absolut inte ”ansiktsmålad” eller ”skrämmande för nån alls”. Och så gick katten nöjt till skolan, mjauande och viftande med sin svarta svans med röd rosett.

Meningsfullhet, mina vänner. Det vi försöker undervisa om måste vara meningsfullt för personen själv. Då kommer vi oändligt mycket längre än när det bara är vi som vill lära ut vissa saker.

Symfoni

Jag sitter i soffan hos psykiatern. Det är det obligatoriska läkarsamtalet någonstans i slutet av ADHD-utredningen. Skorna ligger på golvet, själv sitter jag som en kringla, med benen i yogaställning, och händerna instoppade bakom ryggen mot det höga ryggstödet. Känslan av att vara hopkrupen i någon sorts knut lugnar mig. Jag behöver inte hålla mig upprätt av mig själv, behöver inte koncentrera mig på att inte låta benen eller armarna ramla ut. Allt sitter fast, av sig självt.

Inne i mina öron finns en hel symfoniorkester. Etthundra musiker eller så, med en kör till, som uppför ett stycke av Mozart. Tårna trampar takten. Fingrarna dirigerar musiken, fast bakom ryggen, för att inte störa de andra i rummet. Mozart är bra. Slingrande stämmor och kontrapunkter. Man får inte min uppmärksamhet om man inte kräver den, det måste vara tillräckligt komplicerat, tillräckligt svårt, så att jag tvingas att fokusera.

Fingrarna viftar, bakom ryggen. Tårna kompar. Det kan verka som om jag tänker på nåt annat, men det är inte sant. Takten är min stege, mitt sätt att nå upp till den där översta våningen av närvaro, den där de andra människorna i rummet sitter, där de pratar med mig, och jag förväntas lyssna. Musiken är mitt ankare, som håller mig kvar i det som ska göras. Bara genom att samtidigt låta en del av min hjärna syssla med något annat kan jag vara här och nu.

Psykiatern tittar över kanten på sina glasögon och fortsätter ställa frågor:

”Är du hyperaktiv? Känner du ett ständigt behov av att röra dig?” läser han.

”Eh… va?” säger jag.

Är det här någon sorts kuggfråga? Nog måste det väl synas, att jag viftar på allt som går att vifta med utan att ramla av soffan eller riskera att reta min omgivning till vansinne? Men han väntar fortfarande på svar.

”Ja, alltså… Just nu fipplar jag med fingrarna bakom ryggen och vickar i en annan takt med tårna?” säger jag. ”Och så biter jag ihop käkarna som komp, också. Det är väl ungefär som det brukar vara. När jag ska sitta stilla så här.”

Han ler. Nästa fråga.

”Varför vill du ha en diagnos? Vad tänker du att diagnosen ska göra?”

Det här står inte i hans papper, förstår jag. För frågan är irrelevant. Antingen har man ADHD eller också har man det inte. Varför och vad spelar verkligen ingen roll. Men hans tonfall är vänligt och intresserat, och tack vare Mozart hinner jag faktiskt tänka efter, överväga konsekvenserna i stället för att säga det första som vill flyga ut genom min mun.

Jag bestämmer mig för att den här vänlige läkaren förtjänar att få höra sanningen. Att han nog klarar det. Hursomhelst finns det ju få personer som det är mer korkat att ljuga för än sin psykiater, tänker jag. Det blir ju ungefär som att ljuga för sig själv. Jättedumt.

”Alltså, jag har såklart vetat att jag har ADHD. Det har stått fullständigt klart, sedan de började utreda min dotter och jag fick ett namn på det… Men jag har inte tyckt att jag behöver en diagnos. Jag utbildar proffs om hjälpmedel och tydlighet i vardagen. Jag behöver inga tips om timstock eller listor… Men nu mår jag inte så bra, jag har migrän nästan varje dag. Och jag tror att medicin skulle kunna hjälpa. Och liksom, jag är ju kemist. Om jag ville hade jag kunnat göra metylfenidat. Jag är lysande på det jag gör, så kvaliteten hade inte varit ett problem, tvärtom, Apoteket hade kunnat slänga sig i väggen. Fast… sen är jag så väldigt laglydig också. Jag gick inte mot röd gubbe innan den lagen försvann. Jag är inte så bra på sånt. Så därför sitter jag här. För att få medicin genom rätt kanaler. Diagnosen kan väl i princip kvitta, jag vet redan vem jag är. Det enda jag behöver är medicin.”

Psykiatern skrattar till, som om jag just sagt något man inte ska. Och det har jag ju, flera saker. Men det är ett varmt ljud. Ett skratt som betyder ’Alldeles För Uppriktig Förklaring Godtagen’. Man jobbar såklart inte med detta om man retar sig på att folk talar sanning, tänker jag. Då skulle man ju hata sina patienter och varenda dag på jobbet. För av barn och ADHD-patienter får man höra sanningen. In i minsta detalj.

Några dagar senare träffas vi igen. Han har fått alla papper nu. Alla intervjuer, kryssfrågor, formulär. Tyst ögnar han igenom dem.

”Tja, man kan ju inte precis kalla dig normal. Du uppfyller alla kriterier för ADHD”, säger han till sist, men nästan som för sig själv.

Jag trummar med fingrarna och kompar musiken med tårna, fast inne i skorna den här gången.

”Det är alltså inte helt ovanligt att man gör det. Uppfyller alla kriterier”, lägger han till. Som om han just märkte att han pratat högt.

”Okej”, säger jag. Och slutar trumma.

För upprättelsen sjunger i mig, så högt att Mozart för ett ögonblick tystnar. Det var inte jag, sjunger det. Det var inte jag som inte försökte tillräckligt, som inte passade in, som saknade motivation, som aldrig fick den där vardagen som alla andra pratar om att funka. Det var ADHD.

Jag har ADHD.