Ärlighet varar kanske inte alltid längst

Mitt i frukosten ändras pappans tonfall. Han blir sur och kort.

”Jag förstår inte varför du låter arg. Vad har jag gjort dig?” frågar jag. Kanske inte helt lugnt.

”Jag vet inte…?” svarar pappan. ”Jag mår inte bra.”

När han går iväg för att hämta nåt säger jag:

”Pappa kanske har ätit nåt han inte tål. Eller så håller han på att bli sjuk. Nåt är ju fel.”

”Nåt är fel. Det där är inte pappas vanliga humör”, instämmer Mathilda.

”Näe. Pappa är för det mesta ‘go och glad, kexchoklad’. Han brukar inte vara sur”, säger jag.

”Näe.”

”Inte som jag. Jag menar, JAG kan vara sur ibland, av ingen orsak alls.”

”Precis, mamma!” säger Mathilda entusiastiskt.

Tack mitt barn. Eller nåt.

Annonser

Ögongrus

Plötsligt skriker tolvåringen till och börjar gnugga på sitt ögonlock. Han har fått nåt i ögat, och det gör ONT.

Jag försöker att ta tag i honom, men han puttar bort mina händer. Kanske försöker jag få kontakt. Kanske är det för att trösta. Jag vet inte, bara att det skriker i mig: Håll om! Men för varje gång jag tar tag, gör han sig fri igen.

Nu gråter han. Det gör så ont. Och plötsligt slår det mig:

Intrycksoverload. Barnet som ogillar kramar till att börja med kan knappast förväntas hantera dem samtidigt som han försöker få ut ett gruskorn ur ögat. I synnerhet inte när paniken är nära.

När jag håller tillbaka min egen impuls att krama går det bättre. Jag tittar i hans öga, men hittar inte det onda. När jag jobbade på lab lärde jag mig att skölja ur ögon, men vi står mitt i en IKEA-restaurang, där vi stannat för att äta. Bilresan hem kommer att ta flera timmar. Och tyvärr är det svårt att titta i någons öga när denne någon hatar fysisk beröring mer än pesten, OCH har ont i ögat.

Jag ger upp att försöka se något, och börjar i stället ge instruktioner. Gnugga inte på det onda. Blinka. Han hör vad jag säger, och han försöker verkligen. Men det är så obehagligt, och han är rädd. Han kämpar verkligen. Inte gnugga. Måste gnugga. Inte gnugga. Måste. Ta bort det!

Jag plockar fram min skissbok och ritar ett öga, med ögonlock, muskler och synnerv. Till och med kraniet får vara med. Jag ritar en liten prick mellan ögonlocket och ögat, och förklarar varför man inte ska gnugga på det onda från utsidan, att det kan rispa hornhinnan och göra smärtan ännu värre. Jag visar tårkanalerna och berättar hur ögat hela tiden, flera gånger i minuten, försvarar sig från damm och skräp. Alltihop fyller det dubbla syftet att fungera som avledning från smärtan, och ge en tydlig, visuell sammanhangsförklaring.

Så avslutar jag med att ge samma instruktioner igen. ”Du måste blinka, många gånger. Det måste inte vara jättesnabbt, men det tar många gånger. Du ska inte gnugga, men om det känns bättre kan du trycka på det onda. Fast det bästa är att låta bli.”

Tolvåringen slutar gnugga och börjar blinka. Många gånger.

”Det tar tid”, säger jag. ”Och det känns obehagligt och jättejobbigt under tiden. Men det du behöver komma ihåg nu är att det kommer att gå över. Även om det känns jättejobbigt nu, så kommer du inte att ha grus i ögat för alltid. När vi kommer hem kommer det redan att vara borta. Du måste bara ge tårvätskan och ögonlocket tid att arbeta. Drick lite läsk, det bubbliga i näsan gör att det kommer mer tårvätska.”

Han sätter sig en bit från oss andra, i andra änden av bordet. Jag förstår att det är ungefär så nära han orkar ha någon inpå sig just nu. Skissblocket ligger uppslaget framför hans tallrik. I ögonvrån kan jag se hur han blinkar. Och blinkar. Och bara gnuggar väldigt lite, väldigt försiktigt.

Efter bara en liten stund är det onda borta, och gruset, eller vad det var, känns inte längre.

Alla dessa fuskare på nöjesparkerna. Eller?

Jag kan inte släppa att nöjesparkerna börjat om med att kräva mer intyg för att ”Många har missutnyttjat möjligheten att ta med en ledsagare gratis”.

Vem är det som upptäckt detta ”missutnyttjande”? Är det personalen i kassorna? Sommarvikarierna vid åkattraktionerna? Ursäkta mig om jag är oimponerad, men om det vore så enkelt att urskilja osynliga funktionsnedsättningar att 17-åringen vid barnkarusellerna kunde göra det, då hade vi inte behövt stå ett år i kö för att få en utredning på ytterligare tre år, med diverse specialutbildade proffs på habiliteringen. Då hade vi bara knallat in på närmaste nöjespark och frågat dem direkt.

HUR vet parkerna att detta missutnyttjas? För mig låter det misstänkt likt det jag får höra dagarna i ända:

”Jaså har hen autism, det kan jag väl aldrig tro?!”

Nej, du kunde inte det, va?

”Det är inte så allvarlig autism väl?”

Näe, det är en skämtvariant…

Autism är inte nån light-diagnos. Har man autism, då har man autism, och hur svår eller allvarlig eller problematisk eller vad man väljer att kalla det, är inte relaterat till nåt som du som åskådare enkelt kan se… ”Högfungerande” autism är ett suspekt begrepp, som helt enkelt betyder ”mer osynlig för gemene man”, eller med andra ord ”jobbar hårdare för att fejka normal”.

Autism är en diagnos som är svår att få, just för att den innebär att ett barn har svårare än 99 andra barn att navigera i sin vardag. I synnerhet flickor får diagnosen sent numera, i mitten av tonåren eller senare, och kvinnor ska vi inte ens tala om. Jag känner på riktigt vuxna kvinnor som nekats autismutredning på grunder som ”du har ju inga betalningsanmärkningar” eller ”du har en högskoleutbildning”.

Och så har vi då ADHD. Som också är en diagnos som är svår att få, tvärtemot nån sorts allmän uppfattning att ”såna här diagnoser får ju vem som helst nu för tiden”.

Ledsen att sticka hål på den bekväma bubblan, men svaret är nej. Det är inte lätt att få en ADHD-diagnos idag. Och det blir inte lättare av att diagnosen inte alls tas på allvar av Svenssons som inte har en aning om vad det är, men ändå känner sig kompetenta nog att bedöma om nån har det eller ej. (Ledtråd: Om du inte har lust att ge en hjärtkirurg några tips om bra operationsmetoder ska du nog inte heller ge en psykiater tips om bra sätt att utreda ADHD.)

Newsflash: Det är därför det kallas OSYNLIGA funktionsnedsättningar. För att de inte syns för gemene man. Och därför frågar jag mig om alla dessa ”fuskare” verkligen avslöjats, eller om det återigen bara handlar om fördomar.

Nöjesparker och tillgänglighet vid osynliga funktionsnedsättningar

År 2018 kan många parker i Sverige fortfarande inte på direkt tillfrågan presentera vilka regler eller rutiner de har kring barn med funktionsnedsättningar, ledsagare, möjlighet att slippa köa, möjlighet att slippa ta en ny diskussion vid varenda åkattraktion och bli ifrågasatt igen och igen, möjlighet att åka samma sak flera gånger utan att gå i och ur, möjlighet till vila i avskildhet etc.

I stället för att bli arg tänker jag så här: Vad kan jag göra för att det här ska kunna bli bättre?

Det är inte rimligt att tro att alla som jobbar för första gången på en nöjespark ska ha funkiskunskap med sig. Och även om det vore önskvärt att organisationerna i sig hade rutiner och regler som var anpassade till verkligheten, och spred dem internt, är det inte så det ser ut.

Så låt mig ge er en liten snabbkurs i de osynliga funktionsnedsättningar som kanske 7-8% av alla barn har, och kanske 3-5% av alla vuxna, och som INTE SYNS. Och en liten inblick i vår värld, funkisfamiljernas.

Om autism

Ett annorlunda sätt att uppfatta sinnesintryck, tolka omvärlden och interagera. Ungdomar med autism behöver ofta ha någon med sig som känner dem väl. De kan ha ett svårtytt kroppsspråk, energin kan snabbt ta slut, intryck kan lätt bli överväldigande, och det är ibland svårt att veta vad de kommer att bli skrämda eller störda av (färgen rött, en fluga, lukten av sockervadd när allt man såg var en korv). Utan en trygg person man känner väl med sig är det svårt att fungera, med en sådan person går det oftast jättebra. Det är vanligt med vissa motoriska svårigheter, att det tar mer energi än för andra att röra sig. Det är vanligt med överrörlighet och ledsmärtor. Det är också ganska vanligt att man har svårt att ”byta riktning”, att man fastnar i en viss idé eller tanke om vad som ska ske härnäst. Det beror till stor del på att man kan ha svårt att föreställa sig olika möjliga scenarion, eller att man lätt kan föreställa sig många scenarion, men inte kan bedöma vilka som är mest troliga. Då får man svårt att navigera i vardagen utan stöd, för om något inte blir som man tänkte vet man inte vad man ska göra. (”Jag visste inte att nån jag inte kände skulle börja prata med mig i kön, jag visste inte vad jag skulle göra, så jag sprang därifrån”).

Det är vanligt att man utöver autism också har ADHD och olika ångesttillstånd.

Exempel ur verkligheten

Osynliga funktionsnedsättningar syns inte. Det kan inte nog betonas. Det betyder att om min 14-åring med autism (som ser vanlig ut både till kläder och utseende, har en normal begåvning och full rörlighet i hela kroppen) får åka Nyckelpigan på Liseberg tillsammans med 19-åringen (som inte har något som helst personligt nöje av detta), går allt bra. Om det är liten kö, kan hon antagligen till och med köa en stund, fast bara om någon är med henne i kön och ”håller humöret uppe”, så där som man får göra med ett mindre barn som börjar bli trött och hungrig när man är på väg till hamburgerhaket. Lika delar skämt, lirkande och avledning. Under hela färden behövs nån som håller i handen när det känns lite nervöst, och släpper när det går bra, även om det skiftar var tionde sekund. Nån som säger ”Du ska spänna fast dig nu”, så man inte glömmer, och nån som säger ”Nu är det dags att gå ur”, när man har tankarna på annat håll och inte märkte att åkturen var slut.

Det innebär att så länge 19-åringen, eller jag själv, eller pappa, eller till och med lillasyster på 11, är med i kön, ombord och vid avstigning, då SYNS DET INTE att min dotter behövde nån av oss med. Det syns inte att den där personen som tog upp en extra plats, gratis, ”i onödan”, var hela orsaken att det funkade.

Men om det är lite mer än en kort kö, då räcker inte det. Då orkar hon kanske inte. Det kan innebära att hon får ett fullskaligt utbrott, ligger på marken och gråter eller skriker, så att vi får åka hem efter bara nån timme (ja, vi har alltid en backupplan för ”vem tar hand om henne så de andra om möjligt kan vara kvar”, aka, ”vi måste vara flera vuxna på plats”, och ibland ”vi måste åka i flera bilar”). Det kan innebära att hon ”rymmer”, eller kanske snarare, försöker fly för att få vara ifred, men i stället tappar bort sig och panikslaget irrar runt tills hon hittar en avskild plats att klämma in sig på. Hon skulle lätt kunna hamna inne i maskinrum eller åkattraktioner, för att hon inte i det tillståndet förstår var hon får och inte får vara. Det kan innebära att hon stänger av, blir okontaktbar. Det är liksom därför hon behöver en ledsagare. Inte nån som följer med henne och har kul. Utan nån som har fullt fokus på henne, varje sekund, för att avvärja saker som är ganska lätta att undvika bara man vet vad man gör, men som utan stöd lätt kunde sluta i katastrof.

Det kan innebära generellt, att ett annat barn eller en ungdom med autism, börjar slåss eller hota människor i omgivningen. Här vill jag direkt påpeka att det kommer nästan aldrig att hända, för att vi som finns runt de här personerna har koll. Det är det en ledsagare gör. Ser vad som kommer att funka och inte, bedömer dagsformen, orken, hur länge till som det kan vara roligt, och när det kommer att slå över i ledsamheter, som har en plan A, B, C, D och E. Någon som flera timmar innan det där utbrottet riskerar att komma, har gått undan till en avskild plats för lite vila, fixat med hörselskydden, ätit lite matsäck, och på så sätt fyllt på energiförråden och undvikit allt som kan bli farligt. Någon som har parkerat jättenära ingången, så att energin inte behövde ta slut till saker som att gå. Någon som redan på morgonen har bestämt att nej, idag åker vi ingenstans, för det blir inte bra. Det är extremt sällan ni hör om autistiska 14-åringar som slår ner folk på nöjesparken, eller hur? Det beror på att vi andra finns där. Som ett osynligt stöd. Hela vardagen. Alltid.

Men nu är det ju så att många nöjesparker har som ambition att ungdomar med ledsagare ska ha möjlighet att gå förbi kön, ifall man behöver. Det är jättebra! Fast bara när det funkar utan att man vid varje attraktion behöver ta en ny, detaljerad diskussion med nån, inför sin normalbegåvade 14-åring med autism, som inte alls tycker det är kul att hela tiden få kört i halsen allt hon inte klarar. Som vill vara stor, och inte dra uppmärksamheten till sig, och som redan skäms över att inte kunna köa som alla andra. Snälla, snälla. Låt oss slippa förklara oss, hela tiden. Det är så ovärdigt, särskilt när man inte blir trodd.

Kort om ADHD och ångest

ADHD innebär svårigheter att styra sin uthållighet, känslor, fokus, impulser, och svårt att hantera tid. Det är vanligt med autistiska drag. Ungdomar med ADHD behöver ofta stöd i att vänta (eller helst slippa vänta), nån som håller koll så de inte råkar göra farliga saker innan de tänker efter, nån som har koll på tiden, ser till att man faktiskt äter innan man blir vrålhungrig, håller känslorna i schack, ser till att man hinner allt det man tänkte och inte svävar iväg på en massa annat osv. Mycket av det jag skrivit ovan om 14-åringen med autism kan rakt av tillämpas på säg en 10-12-åring med ADHD.

Ångest innebär att man har en benägenhet att reagera med stark rädsla eller upprördhet, på saker som andra kanske inte reagerar på eller ens märker. Ångesten drabbar ibland plötsligt, och triggas lättare i miljöer som är röriga eller fulla av människor, av trötthet, matbrist, uttorkning, blodsockersvängningar etc. Ångest är för många paralyserande, men kan också yttra sig som sammanbrott, utbrott eller våld. Tvångssyndrom har ofta ett samband med ångest.

Ledsagarintyg finns inte…

Och så, till sist, ”Ledsagarintyg”… Det finns inget officiellt, svenskt dokument som heter ledsagarintyg. Vissa kommuner utfärdar ledsagarintyg för sin anställda personal (som f ö för övrigt nästan aldrig får följa med på resor utanför kommunen, så de är ju inte med på nöjesparker om man måste resa en bit). Vissa BUP- eller habiliteringsmottagningar gör egna formulär eller till och med små laminerade kort, just för alla möjliga organisationer tror att ”Ledsagarintyg” är en verklig grej, som alla som behöver automatiskt får. Men så är det inte. Det är ett evigt pyssel och meck med alla dessa intyg som alla möjliga tror att man får på posten tillsammans med diagnosen…

Vissa av ovan nämnda mottagningar kan IBLAND skriva ett intyg om ungdomens diagnoser eller svårigheter. De kan ta ganska många veckor att få, eftersom personalbristen är stor inom både psykiatri och habilitering. Men vissa skriver dem inte alls.

Intygen som ändå skrivs är inte särskilt formella, och innehåller av naturliga skäl inte jättemånga detaljer om ungdomen för utomstående att läsa (det vore integritetskränkande).

Och på många ställen resonerar man som så, att det inte ens ska behövas, det finns väl nåt gammalt läkarintyg ”och förresten har vi ingen tid att…”. Och så får man inget intyg alls, eller i alla fall inget ”ledsagarintyg”, och så tror nöjesparker m fl att ungdomen inte behöver någon ledsagare. Varpå BUP svarar att vadå, de har ju ett intyg om autism? Och här nånstans ger föräldern upp, och åker nån annanstans med sin unge. För att det finns en gräns för hur mycket man orkar samordna. Många familjer till barn med osynliga funktionsnedsättningar har uppemot 100 officiella kontakter kring sina barn… Att ringa person nr 101-105 på nöjespark A finns inte på världskartan.

Det finns såklart mer, väldigt mycket mer, att säga om detta. Men det här är en liten start i alla fall. En liten introduktion. Till den snåriga värld som är vår, och som på nåt märkligt sätt aldrig kommer fram till dem som behöver informationen.

Tack att du läste!

ADHD-planering i listform (film)

Hittade den här när jag städade bland mina filer, och tänkte att den kanske kan vara till nytta för nån mer: Ett veckouppslag i min bujoinspirerade Happy planner-kalender.

Happy planner – veckouppslag from Tina Wiman on Vimeo.

När man springer för livet, då är man snabbare än man tror

Det oväntade lugn som sprider sig i mig när kaoset i min dotter är ett faktum. I minnet genskjuter jag flickebarnet när hon är sex eller sju och ska ”springa ut framför en lastbil för att bli påkörd och dö och aldrig leva igen och bara vara död”. När man springer för livet, då är man snabbare än man tror. Så mycket snabbare. Så mycket starkare.

Och på något märkligt sätt trollar jag fram den dagen ur minnet och vet. Att någon gång ska vi se tillbaka även på den här dagen och dess upprörda känslor.

”Kunde jag fånga henne då”, säger känslan, ”då kan jag fånga henne nu också”.

Det är naturligtvis helt irrationellt. Men känslor följer inte logiken, i alla fall inte den vanliga, linjära. Tänker jag. Och vilar i minnet av en arg liten kropp som stretar i min famn, medan jag bär henne i säkerhet. Jag tror att vi kanske grät, båda två.

Ska jag verkligen säga förlåt när det inte var mitt fel?

Kvällens lågaffektiva tanke handlar om att be om ursäkt. Ska vi verkligen säga förlåt, när vi inte gjort nåt fel, bara för att personen vi har ansvar för blev ledsen eller upprörd?
 
Ja. Om vi vill behålla eller stärka vår relation, om vi vill inbjuda till samarbete och skapa medstånd, ska vi definitivt, utan undantag be om ursäkt när vi gjort nåt som blev fel.
 
Varför?
 
Om vi inte menade att nåt skulle bli fel ber vi om ursäkt, för att det ju inte var meningen. Några exempel: ”Ursäkta att jag gjorde dig ledsen. Jag är ledsen att du blev upprörd. Förlåt, det var inte meningen.”
 
Om vi faktiskt hade för avsikt att göra nån upprörd ber vi om ursäkt, eftersom vi menade det. Det är det enda rimliga alternativet. Vi kan fortfarande använda samma ord, det kan rentutav vara bra att ha några fraser som vi alltid kan gripa efter. Men ibland behöver vi bre på lite extra. Då kan vi till exempel säga saker som: ”Det där blev inte bra, förlåt. Nu gjorde jag ju helt fel, ursäkta. Men nej, förlåt, det där var ju bara jättedumt.”
 
Om vi inte gjorde nåt alls, men ändå får klä skott för verkligheten – det kanske handlar om saker som att solen går ner på kvällen, att människor måste äta, att det inte finns några små kundvagnar kvar i affären eller att kakor personen ätit är just uppätna – ber vi inte om ursäkt alls. I stället validerar vi; ett supersmart trick! I stället för att smälla tillbaka kritikpucken lika hårt som den kom, pilar vi över till den andres målbur och står aktivt på samma sida:
 
”Ja, oj, vilken besvikelse! Jag fattar att det känns jättetrist. Nej, det här känns ju verkligen inte kul. Oj vilken dålig överraskning! Verkligt irriterande! Så synd om dig som har världens dummaste förälder (läs: mig).”
 
I många böcker om LAB kallar vi det här ”förlåt-metoden”. 😀 En ursäkt säger inte att jag gjorde fel. Den säger ”jag är ledsen att det blev fel för dig. Det tar jag på allvar, och jag ska försöka se till att det inte händer igen”.
 
En ursäkt är inte att vara underdånig. Vi ska inte vara underdåniga, det sysslar vi inte med inom LAB. Inte heller är det en statusmarkör. Tillit är något vi förtjänar. Att som ledare, ansvarig, förälder, be om ursäkt är att ta både personens känslor, relationen och sitt ledarskap på allvar. Att inte be om ursäkt eller engagera sig i maktkamp kring vem som ska be vem om ursäkt är att förlora trovärdighet och auktoritet.
 
En klok ledare kan inte ägna sig åt vare sig att kontrollera eller kontrolleras och samtidigt behålla ansiktet; de två förhållningssätten är oförenliga. I stället jobbar vi med medstånd: ”Jag bestämmer över mig, du bestämmer över dig, och jag ska hjälpa dig att bestämma dig för att gå med mig, eftersom jag vet mer om hur vardagen fungerar!”
 
I en medståndsrelation visar jag med mitt eget beteende hur vi beter oss. Det betyder att jag inte kan villkora min ursäkt, och bara ge den när du lugnt, logiskt och utan  provocerande beteenden ”förtjänar” den. Eftersom jag – om jag är ansvarig – har mer makt över din vardag än du har över min, är det jag som måste föregå med gott exempel. Eller som min sanningssägande fjortonåring en gång uttryckte det:
 
”Att hon beter sig illa betyder inte att du behöver göra det. Faktiskt betyder det nog bara att det är ännu viktigare att inte svara med samma mynt.”
 
Att be om ursäkt är kort sagt ett sätt att säga: ”Vi två står på samma sida”.
När vi använder den så, är förlåt-metoden supereffektiv. Och snabb! Med några enkla ord och ett sakligt, bara lagom beklagande tonfall (kom ihåg att känslor smittar, det går att bre på för mycket med beklagandet eller skulden!) kan vi reparera sånt som gick snett innan det hinner eskalera. Samtidigt som vi skapar nytt förtroende och fördjupar vår relation. En quick-fix som funkar, både nu och på sikt!
 
Det är bara att gratulera dig som har fått tillfälle att ärligt säga:
 
”Oj. Det där blev ju alldeles fel. Förlåt!”
 
Grattis till ett väl förvaltat ledarskap!

Gröna blad

Mathilda kommer hem till omelett med trädgårdsgrönt, och spenatskörd på spisen. När nu trädgården ger skörd tycker jag ju att vi ska njuta av den.

Mathilda håller inte helt med. Hon säger avmätt:

”Näedu mamma, nu behöver jag inte mer mat med gröna blad i. Jag har fått tillräckligt.”

Tråkdöden by att-göra-listor, delkrav och PERMA

En insikt som tagit år att formulera: orsaken att vad som helst blir mördande tråkigt, så fort jag skriver ner det på en att-göra-lista är att uppgiften då frikopplas från sin egentliga mening, och att när jag ska göra saker i en förutbestämd ordning frikopplas de från min superkraft: känslostyrkan. Så fort jag inte gör det jag råkar ha lust med för tillfället måste jag i stället luta mig mot mina haltande exekutiva förmågor… Från superfokus till wait whut. Det är klart att det blir svårt!

Lösningarna på detta dilemma är flera och blandade. Men i huvudsak handlar de om att se till att listobjekt är logiskt organiserade, skapar flow och går att starta eftersom de innehåller referenser till mening och mål. Ungefär som min kvällspåminnelse i mobilen: ”imorgon bitti vill du ha sovit åtta timmar”.

Utöver det måste jag också ha tid att få vara oorganiserad. Dels för PERMA-effekterna, och dels för att jag kan få väldigt mycket gjort på mitt lite bakvända ADHD-vis. Bara jag får göra det i min egen ordning, driven av lusten att verka.

Den längre förklaringen:

Jag tänker att i varje krav, i varje sak som ska göras, finns många delkrav. Att slänga in en tvätt i tvättmaskinen innebär inte bara krav på fysisk rörlighet eller kunskap om tvättsortering, program och tvättmedel etc, utan även en massa annat. Till exempel behövs tid, tidsuppfattning och förmågan att dela upp tid. Man behöver komma ihåg att det ska göras, tillräckligt länge. Man behöver kunna starta, faktiskt göra det, inte bara tänka på det. Man behöver känna sig tillräckligt motiverad för att få det gjort.

Motivation i sin tur kan bestå av olika saker. Ofta består det av en förståelse för orsak och verkan, både i tid och funktion: ”om jag tvättar idag kan jag ha min favorittröja imorron, och det passar extra bra eftersom jag ska träffa vänner då”. Eller: ”om jag inte tvättar idag blir det inte gjort förrän på onsdag, och det är för sent, då blir inte idrottskläderna tvättade efter fotbollsträningen utan ligger och stinker”. Motivation kan innehålla element av saker vi vill uppnå eller undvika.

Men den typen av motivation bygger på en välfungerande minnesupphämtning. Att vår hjärna kan leverera rätt information, i rätt tid, så att vi kan fatta relevanta, rimliga beslut. Många personer med NPF har en avvikande minnesupphämtning, ibland på flera olika sätt.

Om vi inte ens kommer att tänka på tvätten, då har vi mycket liten möjlighet att fatta kloka beslut kring den. Om vi tänker på tvätten, men inte kommer ihåg att det var imorron vi skulle träffa vänner, eller inte kommer ihåg att just den där tröjan ligger i tvätten OCH att vi ville ha just den, då får vi för få ledtrådar av sammanhanget för att vi ska tvätta.

Vi måste också kunna ha en hyfsad tidsplanering, kunna lägga ut vad som ska göras över den tillgängliga tiden, och komma fram till att om tröjan som inte kan torktumlas ska hinna torka, då måste vi tvätta nu, för att den ska hinna hängtorka, för om vi gör det senare hinner vi inte ta ur tvätten och hänga upp den och… Tidshantering och förmågan att skapa en tidsplan i huvudet är starkt kopplad till saker som arbetsminne, central koherens och tidsuppfattning.

Utöver att vi måste minnas saker måste vi också kunna använda våra minnesfunktioner till att värdera dem känslomässigt. Det måste kännas tillräckligt viktigt här och nu, för att vi ska agera. Vi måste kanske till och med på lång sikt kunna se hur detta vi ska göra nu stämmer överens med våra långsiktiga mål och värderingar.

Känslan av hur viktigt något är skapas också genom en jämförelse med det vi håller på med just nu, eller vad vi skulle kunna göra i stället. Käkar jag glass i den första varma vårsolen, då känns tvätten kanske långt borta, inte så viktig. Men om alternativet är tvätta kläder eller plugga till trist tenta, då kanske hela tvättstugan blir omorganiserad, av bara farten. ;) När vi ska väga olika alternativ mot varandra krävs en hel mängd överväganden, en ganska hög nivå av kognition. Vad är viktigast just nu? Hur får jag in både viktiga och akuta saker under dagen? När ska jag göra vad?

Vi måste också klara av att hålla trådar av instruktioner och på varandra följande sysslor i huvudet. Det hjälper inte att gå in med tvätten i tvättstugan, om vi i nästa ögonblick upptäcker att stövlarna som vi skulle ha lagat inte är klara, och far iväg med dem till ett annat rum…

Det krävs också att vi faktiskt har förmågan att ta tag i saker, och att vi kan vara uthålliga när saker inte går som vi tänkt. Alla har vi nog ”tittat på bara ett avsnitt till”, i stället för att göra det vi borde. Händer det mest hela tiden, då kommer livet inte att räcka till det som borde göras. Och när stressen ökar blir vi betydligt sämre på både start/stoppsignaler till oss själva, och på uthållighet.

En annan komponent i vår motivation är lustfylldhet. Saker vi helt enkelt njuter av, medan vi gör dem. Vi gillar att äta god mat. Vi tycker kanske om att duscha länge, fast vi hade problem att komma in i duschen. Vi fastnar lätt i att läsa en god bok, eller att prata om fotboll, eller att snickra, eller att… Det som vi finner nöje i, har en egen attraktionskraft. Om jag gillar min tvättstuga är sannolikheten att jag befinner mig där tillräckligt länge för att faktiskt tvätta betydligt större. Många gånger styrs vi människor av små saker. Saker som kan verka obetydliga kan revolutionera beteenden.

Ytterligare andra komponenter av motivation kan handla om att det liksom känns bekvämt att fortsätta med nåt, bara vi börjat. Oavsett om man gillar att diska eller inte så fortsätter många till slutet, för det är lite bökigt att avbryta. Det kan handla om att vi känner att vi är igång, på gott humör, och då är det plötsligt enkelt att ta tag i nåt som förut var svårt. Det kan handla om att vi följer våra impulser, nämen hjälp så köksfönstret ser ut, jag torkar det lite snabbt, för så här kan det ju inte se ut…!

Så det finns många trådar som ska dras i, mycket som ska falla på plats, för att hjärnan ska göra rimliga bedömningar av vad jag ska göra, här och nu. Och därför behöver de allra flesta människor en del strategier, saker som minneslistor, rutiner, påminnelser om långsiktiga mål (beach-2018-fotot på frysen och ”INGEN GLASS!!!” i inköpslistan…).

Men har man specifika svårigheter i bara några av de förmågor som krävs för att alltihop ska flyta, då har man inte lika många motivationsfaktorer som andra, eller de är inte lika lättillgängliga. Och då kan något som man gillar att göra egentligen, kännas trist, meningslöst och jättesvårt att komma igång med, för att hjärnan inte är med.

Många gånger pratar vi människor emellan om att ”bara göra”, eller att använda vår viljestyrka. Men viljestyrkestartmotorn är väldigt överskattad. Oftast är det annat än viljestyrka som gör att vi människor gör det vi gör, och viljestyrka är en uttömlig resurs, den tar så att säga slut om vi använder för mycket under för kort tid, och måste fyllas på igen genom att vila vår aktiva vilja. För att vi i längden ska kunna använda oss av viljestyrka för att starta att-göra-bilen, måste generatorn fungera. Batteriet måste fyllas på med ny energi. Det är här som PERMA kommer in i bilden.

PERMA är en akronym på engelska, som ganska lätt låter sig omvandlas till svenska. Inom den positiva psykologin, lyckoforskningen, säger man att människor behöver fem saker för att uppleva lycka och må bra i livet:

Positiva känslor,
Engagemang,
Relationer som är positiva
Mening, i ett vidare perspektiv
Att lyckas (accomplishment)

Har man till exempel som jag har, ADHD, då kommer en hel del saker som ”måste” göras, och som man vill göra, att innebära rejäla minusposter i energibudgeten. Jo, jag gillar att duscha och kan duscha länge, men till skillnad från min man kommer jag inte ut ur duschen fylld av ny energi, jag kommer ur den uttömd. I många år sade han till mig: ”Ta en dusch, så känns det bättre sen”. Men det gör inte det. Det känns sämre. Efter en dusch måste jag ha tid för återhämtning. Det laddar ur mina batterier så till den grad att jag behöver vila för att ladda. För så små är mina batterier till det exekutiva superpacket i hjärnan.

Samma sak gäller för mycket här i livet. Som att göra saker från en lista, utan att känna flow, vilja, mening eller ”bli färdig”. Det är inte ett effektivt sätt för mig att jobba på, för en lista innebär ofta, som jag sade förut, att jag kopplar loss grejer från ”hur de hör ihop med vad jag vill i slutänden”, och att jag aktivt ska starta saker, med viljestyrka, utan att känna vare sig lust, mening eller annan motivation. För att min motivationstranslator är lite halvglapp.

Men när jag får göra saker på mitt eget sätt som de faller mig in, då kan jag följa mina impulser. Det kan verka rörigt för en utomstående, men då får batteripacket vila, och det kan vara nödvändigt. Ofta kan jag hamna i en känsla av flow, jag kan dra nytta av min lust, få positiva känslor, odla relationer och uppleva att jag lyckas. Kanske med ”fel” saker, sett till att-göra-listan. Men med saker som gör att jag orkar följa den där listan andra tider på dagen. PERMA är en bra beskrivning på det som ger kraft.

Jag har en sämre motivationstranslator än andra. Det betyder att jag kanske inte upplever PERMA-aspekter i det som ”måste” göras, och att saker som borde kännas meningsfulla inte gör det. Därför måste jag ha mer PERMA i andra delar av mitt liv.

Gästbloggare: Igår glömde jag att ta min ADHD-medicin…

Det där med adhd-medicin. Det finns ju de som anser att det är sorgligt och hemskt och allt möjligt att vara tvungen att ta medicin varje dag (de brukar inte ha lika mycket emot allergimedicin märkligt nog).

Igår glömde jag ta min medicin på morgonen, fast jag var övertygad om att jag hade gjort det. Jag kom iväg till psykologen i tid, men satt mest och gäspade och lyckades inte hålla tråden på nåt sätt alls, allt störde och vad var det egentligen vi gjorde och varför det? Och vansinnigt vad trött jag var och benen ville bara vara i krångliga ställningar och jag fick använda all min fokus för att lyckas vara typ still. Sen vid typ 13 kom jag på att ”vänta, det är ju onsdag, inte tisdag”. Så tog jag medicin som jag alltid har i väskan pga såna här händelser.

En halvtimme senare stod jag på ett kafé, pratade med personalen, lyckades fråga om deras meny, prata med H och bestämma vad jag skulle ha, helt utan särskild ansträngning. Sen satt jag på kaféet, pratade om bröstmjölksersättningspropaganda i Indonesien och lyssnade på mitt sällskap. Dessutom var min kropp helt normalstill och nöjde sig med att sitta vanligt.

Idag tog jag min medicin som jag ska. Sen har jag gjort ett ryck med att få lite ordning. Runt 17 eller så gick medicinen ur helt. Från att ha planterat om växter och hållit ordning glömde jag bort vad jag gjorde. Jag lämnade krukor, jord, vattenslang, spadar och allt bara där det var. Inte för att jag ville, utan för att jag glömde bort vad jag gjorde. Jag skulle bara in och göra nåt. Och sen var det borta. Jag hamnade i soffan där jag drack te, tittade på TV och sen nästan somnade. Nån gång slogs jag av tanken att jag borde göra mat. Vid 19 kom jag på att jag borde ta påfyllningsmedicin och sa det till H, smart nog, så att jag faktiskt tog den.

Vid 19.30 klev jag ur soffan som ingenting, gick till köket, plockade bort lite skräp, såg blommorna på altanen, plockade in dem till vardagsrummet, gick tillbaka till köket, tog lite stenar från bordet ut till rabatten, såg jorden och slangen från tidigare, plockade ihop det, gick in till köket och lagade mat. Nu är maten klar och vi ska äta.

Min medicin gör så att jag lyckas följa ett tankespår från A till B, den gör att jag kan gå på kafé och vara ungefär som de flesta. Den gör mig inte lydigare, den gör mig inte till ett offer det är synd om och framför allt gör den mig inte beroende. Hade jag varit beroende hade jag inte glömt den så ofta.

Tack och hej adhdpastej ❤

/zandrama

Mors dag

För länge sedan hade vi en liten ritual, några fraser vi upprepade varje gång jag och småbarnen skulle in på en affär, gå på ett nytt ställe eller vara någon annanstans där det var viktigt att vi höll ihop, så att ingen kom bort.

”Vad är barnens jobb?” frågade jag.

”Att följa efter mamma!” svarade barnen.

”Vad är mammans jobb?”

”Att visa vad barnen ska göra.”

Idag är det mors dag. Och jag vaknade och tänkte på den där lilla ritualen. Mitt jobb är ju fortfarande är detsamma. Att i handling, ord och exempel gå före och visa vägen. I det vardagliga, lilla, och i det långsiktiga, stora. Och det är ett häftigt och underbart jobb!

Lyckoboll

Jag går iväg för att leta efter Mathildas kläder. Hittar dem i en hopknölad hög i hennes dagklädeslåda.

Tidigare har hon aldrig kunnat ta av sig flera klädesplagg samtidigt. Hon har liksom med plågsam noggrannhet tagit av först ena strumpan (och sen förlorat sig i en bok), andra strumpan (fastnar halvvägs uppe när det kommer in en fluga i rummet), andra strumpan igen (eventuellt hinner den av innan hon måste måste måste på toa)…

Men idag. En hopknölad hög med tajts, strumpor och kjol i ett. Och så tröjan slängd över.

En liten boll av föräldralycka.

Omanipulerbar

Mathilda den omanipulerbara:

”Kom upp ur poolen och hoppa med oss!” ropar kompisen.

”Jag föredrar att vara i vattnet”, säger Mathilda lugnt.

”Men kan du ens sitta på luftmadrassen?”

”Jag kan men jag vill inte.”

Kloka beslut

”Nänä”, säger mamman. ”Ni är tillräckligt gamla för att veta vad som gäller. Klä på er pyjamas nu. Jag tänker inte säga till igen.”

Ett par av barnen suckar högljutt.

”Ja, för min del kan ni låta bli att ta på er pyjamas, jag struntar i vilket. Men den som ligger där i natt i dagkläder och vrider sig i sängen och inte kan sova, den struntar nog inte i det”, säger mamman. Lugnt, avslappnat och ultratydligt säger hon det.

Barnen reser sig och går till sina rum för att hämta pyjamasar.

Den lågaffektiva aspekten är inte ordvalet; ordvalet är till för att passa ett par autistiska barn i tidiga tonår, som mycket väl vet hur man gör, men inte alltid kommer på varför i stunden. Därför krävs tydlighet och att man är mycket, mycket rakt på sak.

Den lågaffektiva aspekten är att kunna leverera ovanstående utan att vare sig vara eller låta upprörd, utan snarare ha glimten i ögat. DET är knepet.

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att fega inför faktum, även om vi ibland väljer bort vissa strider av budgetskäl, och alltid väljer bort krav som personen inte kan klara. Det handlar om helt andra saker. Relationskapital. Att säga det man menar. Att lära barnen principerna för livet, så att de blir i stånd att fatta kloka beslut.

Häxa

Barnen badar i poolen några meter bort. Själv rensar jag ogräs i det gravt försummade grönsakslandet, som nu ska bli en berså.

När jag rycker upp en rejäl rotstam med både armar och ben tänker jag genast på Mathilda. Hon har blivit intresserad av örter och kryddor, och bara häromdagen pratade vi om alrunegubbar. Jag håller upp roten och hojtar:

”Du Mathilda! Ifall du vill bli en häxa har du ditt tillfälle nu.”

”Va?!” ropar Mathilda, glädjestrålande.

”Kolla här!”

”Är det en svart katt?!”