Morgonfrustration

Frustrationen när barnet inte alls verkar tycka det är ett problem att det tar minst en timme att klä på sig.

Jag kan liksom lösa det mesta, bara hon är med på noterna. Men när det inte finns nåt problem… finns det ju inget problem… Sade jag att det inte finns nåt problem?

”Mathilda, du har pysslat med strumporna i 20 minuter nu.”

”Ja?”

Annonser

Lugna sig

”Men nu blir jag jätteförvånad, Mathilda! Jag trodde du hade på dig pyjamas och satt och åt kvällsmat nu!” utbrast jag, när barnet ifråga kom inlarvande i vardagsrummet säkert en kvart efter att jag förutsatt att hon gått in till pappa i köket.

”Mamma. När man måste lugna sig så måste man det”, svarade hon. Vänligt och överseende sade hon det.

”Nu känner jag att jag måste lugna mig…” sade jag.

”Gör det du, mamma”, sade Mathilda, och gick mot köket.

Skolstart med NPF: En ojämlik historia

Känslorna kokar i hela min stora bekantskapskrets av NP-föräldrar. Åt båda hållen, kan man säga, och känslorna kring skolstarten för barnen utan behov av särskilt stöd är ingenstans i närheten.

”Skolstarten går åt skogen. Barnet har slutat äta lagom till terminsstarten, stressen är på max. Skolskjutsen kommer sent, eller inte alls. Åker fel. Det är nya lärare. Nya lokaler. Nya klasskamrater. Resursen är avskedad, hen som senast i våras ansågs vara oundgänglig. Det mesta är katastrof. Barnet klarar inte ens att gå dit igen, sån ångest har hen inför bristande tydlighet, dålig miljö och !”

”Skolan har tänkt på allt! Rektorn fixade genast det som skulle göras. Läraren hade en massa idéer. Lokalerna är fixade och mitt barn älskar dem! Hen kan äntligen vara med i matsalen, som alla andra! Den nya resursen verkar otroligt kunnig. Barnet är så trygg, glad och ivrig. Så skönt!”

Båda de här fenomenen är ett tecken på samma sak: Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan inte räkna med att skolan tar hänsyn till deras särskilda behov. Ofta gör de inte alls det. Och när de gör det är det en sån glad överraskning att det blir rent himlastormande!

När skolstarten blir vanlig, lite stressigt, lite roligt, lite ledsamt, lite spännande, lite gammalt, lite nytt… Då vet vi att vi kommit hela vägen fram. Till en skola för alla.

Dela gärna!

Tidens gång

Artonåringen ”tänker gå ner och duscha och byta kläder. Inför imorron”. När skolan början.

Så mycket löser sig med tiden, bara. Jag minns det året jag fick ett långt telefonsamtal från idrottsvikarien som mer eller mindre försökte läxa upp mig för att vi som föräldrar inte Pratat Med Barnet om hygien, och att det är viktigt att duscha för att bli accepterad av andra. För det var ju naturligtvis det vi glömt. Att Prata Med Barnet. Att barnet ifråga inte brydde sig ett vitten om att bli accepterad av andra, inte klarade av att duscha i skolan och med nöd och näppe orkade med det hemma, det gick helt enkelt inte in.

Det hela slutade med att jag sade något i stil med ”Jag förstår inte ens varför vi har det här samtalet”, lade på, och i stället kontaktade specialläraren med ett litet förslag, nej ett önskemål, att idrottsläraren skulle få ännu en genomgång av autism och vad det innebär för just det eller de barn hen råkade ha hand om.

Specialläraren instämde genast. Jag kan ha inbillat mig, men jag tyckte att hon fnissade. (Jag inbillade mig dock aldrig att hon inte redan hade Pratat Med Kollegan…)

En liten dikt om hösten (och dumhet)

Åh Höstterminsstart!
Som vi längtat
efter nya blanketter
och puckade regler om läkarintyg.

Kan vi tänka oss
någon större lycka
än att jaga nya personer
varje höst
för att bevisa samma tillstånd
som benämns som medfödda
och livslånga?

Åh Höstterminsstart!
Tack för din pulshöjande effekt!
Säkerligen bränner vi nu
extra kalorier
bara på att fundera
över dumhet.

Måste ungdomarna verkligen hålla med oss om allt?

Dagens lågaffektiva tanke om att ha att göra med tonåringar:

Vi måste inte alltid få ett svar. Vi måste inte alltid ens få en reaktion. De flesta tonåringar har en utmärkt förmåga att höra och ta till sig det vuxna säger, fast de inte visar det utåt.

Ofta är det viktigare att säga vissa saker än att få ett kvitto på att de håller med. Och eftersom verkligheten sällan ändras av vad en tonåring tycker finns ofta ingen orsak till att de behöver hålla med oss (öppet).

Jag har sagt det jag har sagt, ungdomen har hört det (försåvitt hen inte har hörlurar på sig ), och sen får jag lita till hens mer eller mindre goda omdöme, för om jag tjatar riskerar jag att hen försöker göra eller tycka tvärtemot mig, enbart för att hen blir irriterad, och därför tappar förmågan att tänka själv. Många tonåringar har en lättriggad vrångbroms. Det får vi som vuxna förhålla oss till.

Jag kan räkna upp massor av tillfällen då jag själv som ung kanske ignorerade eller rentutav gjorde uppror mot det vuxna sade. Det berodde inte på att jag inte hörde dem, och ibland inte ens på att jag inte höll med (fast det skulle jag aldrig ha erkänt då ). Det berodde helt enkelt på att som tonåring är man väldigt upptagen med att försöka förstå sig själv och sin plats i världen. Och det tar massor av energi. Dessutom försöker man lära sig självständighet, och det betyder att man ibland, kanske ofta, går till överdrift, i sina försök att hävda sin rätt till självbestämmande.

Det finns verkliga problem. Sådana måste vi förstås försöka hjälpa ungdomen att hitta lösningar på. Men massor av saker är inte jätteviktiga. Så länge ungdomen gör det hen ska, av de verkligt viktiga sakerna, spelar det ingen roll om hen gör det truligt. ”Attityd” hör ungdomen till. Det går över. I synnerhet när folk slutar behandla en som en trotsig barnunge .

Dragkamper om makten löser inga problem. Alls. Aldrig. Det har mina tonåringar lärt mig.

Osams

Plötsligt dyker en arg Mathilda upp i McDonaldskön, fast jag sagt åt flickorna att gå och sätt sig vid det bord de valt ut.

”Är du arg? På Hannah?” gissar jag.

Mathilda nickar. Jag tar ett djupt andetag. För det mesta när Mathilda är arg på Hannah beror det på att Hannah är en rätt normal lillasyster. Oftast har hon blivit ledsen över något Mathilda sagt eller gjort, och det gör Mathilda arg. För att känslor smittar, och Mathilda vet inte riktigt vad som gick på tok. Osäkerhet plus starka känslor gör de flesta människor upprörda.

Utan minsta spår av medkänsla drar jag storasysterkortet. Är det synd om någon i den här situationen är det troligtvis Hannah. Och mitt jobb är att förklara för flickebarnet framför mig hur saker hänger ihop. Inte att stryka henne medhårs. Inte när hon kan hantera fakta, som att man inte lämnar en ledsen eller upprörd liten syster ensam i en stor lokal.

”Det är inte okej att lämna sin lillasyster ensam vid ett bord. Gå tillbaka och Hantera det”, säger jag, kortfattat och rakt på sak.

Mathilda lommar trumpet men lydigt tillbaka till bordet. Storebror himlar med ögonen och flinar:

”Jordens elakaste mamma. Right there.”

När vi kommer tillbaka till bordet med matbrickorna har det bara gått någon minut. Systrarna skrattar och stojar som om inget alls hände. Och det gjorde det antagligen inte heller.

Det här är inte precis en metod. Inte att kopiera rakt av, i alla fall. På en dålig dag, när energin tagit slut, schemat varit otydligt eller känslorna blivit överväldigande, hade jag sagt ”Så jobbigt, vännen”, och skickat storebror för att se efter lillasyster.

För ett lågaffektivt bemötande handlar alltid om kravanpassning. Vi måste anpassa de direkta och indirekta krav vi ställer till någons ojämna förmågor. Förmågor som dessutom varierar utifrån dagsform och känslotillstånd. Det vi människor har svårast för är det som försvinner först när vi blir stressade, upprörda eller trötta.

Så på en bra dag räcker det kanske att säga nej. Fast på en dålig dag skulle samma svar kasta oss alla in i kaos. Och ett barn i kaos lär sig ingenting.

Inte alls självklart egentligen

När man hör sig själv säga:

”Du vet, om nån frågar på morgonen ‘har du tagit din medicin?’, då är det vanligtvis en förkortning för ‘ta din medicin ifall du inte har gjort det.'”

Och får ett intresserat ”Jaha!” som svar. ❤

Vinnarskalle

Barnet med vinnarskalle är besviken på sin tid på McDonalds hinderbana.

”Men tänk om jag hade försökt, det hade ju tagit hur lång tid som helst! Säkert en minut!” säger jag.

Barnet granskar mig uppifrån och ner och svarar:

”Jag tror du är bredare än banan är.” Hon måttar med händerna. ”Ja, definitivt.”

Eller det

”Mamma, jag har ont i huvudet!” klagar tioåringen som kommit upp ur sängen.

”Ojdå”, säger jag, ”du kanske ska dricka lite vatten, på sommaren händer det ibland att man dricker för lite och då kan man få ont i huvudet.”

I mitt stilla sinne tänker jag att en liten som varit hemifrån i flera dagar kanske mest av allt behöver lite egentid med en förälder.

”Eller så beror det på att jag fick en fidget-spinner i huvudet. Här”, pekar barnet.

Eller det.

Överraskad

”Var det du som gjorde maten?” undrar tolvåringen när han kommer in i mitt rum.
”Ja”, säger jag. Jag gjorde maten, och det var med en övermänsklig ansträngning I tell ya, febrig och yr och trött som jag är.

Då lutar han sig fram och ger mig en kram

”Tack för maten!” säger han. Och sen, på ett ögonblick, är han borta.

Och jag sitter kvar, med tårar i ögonen, och undrar lite vad som hände? Frivilliga kramar, kan man få såna av den här ungen, alltså?

Eldfängd

På middagspromenaden tar vi en väg vi aldrig gått förut. Mathilda är trött och på dåligt humör. Mellan varven skrattar hon, men på det där nästan hysteriska sättet, som säger att känslokontrollen är låg och känslosvaret en smula överdrivet. Dessemellan önskar hon att saker försvann, brann upp eller slutade existera. Samt gör upp planer för att själv emigrera till en annan planet.

För att distrahera henne berättar jag för barnen om Havet. Det är förvånande hur mycket jag fortfarande har att säga, efter alla dessa år i inlandet. Kanske är det så att när havet väl har gripit tag i en finns det alltid i utkanten av ens medvetande. Själv kan jag nästan alltid peka ut i vilken riktning det ligger. Som en sorts inbyggd kompass. Så jag pratar på, om skeppsfynd, solkatter och klorofyllsorter, olika typer av tång och funktionen hos vågbrytare.

Klantigt nog får jag syn på en björnloka vid vägkanten och kommenterar den. Mathilda har blivit väldigt intresserad av växter på sistone så tanken var inte dum i sig, men Mathilda blir genast upprörd:

Varför finns det björnlokor om man kan få smärtsamma brännblåsor av dem? Så här får det ju inte vara! Kan den inte bara bränna upp sig själv?! Björnlokan själv verkar obrydd av att tillönskas självantändning, men det börjar bli svårt att avleda henne. Samtidigt är hon rastlös, och promenaden gör henne nog gott. Och hon vill inte alls gå hem, inte än.

Jag lyckas – med god hjälp av storebror – att avleda henne till att fundera över saker som tång, musslor och krabbor. Mathilda gillar krabbor, i alla fall i teorin. Men när hon snubblar på några stenar får hon nog, och vi ger upp och vänder hemåt igen.

Lillasyster har redan börjat gå hemåt, och Mathilda blir orolig: Var är hon nånstans? Hittar hon hem? Tänk om hon försvinner?! Jag svarar och lugnar och skämtar och försöker, men det är lönlöst. Nu blåser vinden håret i hennes ansikte. Och fötterna gör ont:

”Bär mig, mamma!”

Till slut får jag nog. Jag stannar upp på vägen och säger:

”Mathilda. Nu vill jag att du lyssnar väldigt noga, för jag kommer att säga två saker som är viktiga och som du kommer att ha nytta av dig under resten av ditt liv: Om man tänker på nåt otrevligt så får man jobbiga känslor. Och om man fortsätter att tänka på det kommer det att kännas mer och mer jobbigt. Ju mer man ägnar sig åt jobbiga känslor och tankar, desto större blir de. Så kan man inte ha det. Om man inte vill tänka på jobbiga saker måste man göra nåt åt det själv, och det man gör är att tänka på nåt annat, till exempel nåt roligt. Det är kanske inte superlätt till att börja med. Men man gör det ändå. Och då följer tankarna med. Det var det ena.

Det andra är att känslorna inte är farliga. Tankarna är inte farliga. Det händer inget särskilt för att man tänker på björnlokor, och inte heller för att man blir rädd för att de ska brännas när man tänker på dem. Det ändrar ingenting. Tankarna är som molnen på himlen, man kan titta på dem, och sen tänka ’jaha, där var ett moln’ och sen åker molnet vidare, i sin egen takt. Man behöver inte känna nånting alls för att man kommer att tänka på björnlokor, eller steniga stigar, eller skrubbsår, eller flugor, eller… Man kan bara tänka ’jaha, nu tänkte jag på en björnloka, ja den vet jag redan är farlig, så tack för omtanken, hjärnan, men jag tänker göra nåt annat nu. Och sen gör man det.”

Mathilda är inte road. Inte alls road. Men plötsligt snubblar lillasyster upp ur diket ungefär femtio meter bakom oss. Hon har trampat på en sten och gråter. Mathilda springer henne till mötes och blåser och klappar. Gråten är över innan jag hunnit fram, och tillsammans borstar vi bort lite damm och tar en titt på foten, som är oskadd. Vi går vidare. Mathilda fortsätter att klaga och tillönska både det ena och det andra en brinnande framtid. Lillasyster, som faktiskt gjort sig illa och tydligen varit vilse, är dock på gott humör, hon pratar och skrattar om vartannat.

”Men var har du varit nånstans?” frågar jag, och hon börjar på en lång och komplicerad historia om de sju minuter vi varit ifrån varandra, som slutar med en sten i diket just som hon fått syn på oss igen, efter att ha tagit in på fel stig men sen vänt tillbaka.

”Men det var inte så tråkigt att gå på fel väg alls, för jag pratade med några kor!” säger hon soligt.

”Pratade du med kor?”

”Ja. Och när jag började springa, då började de också springa efter mig!” ler hon.

Mathilda har fått syn på några gula kvastar av Johannesört i diket. Hon tar upp en blomma och gnuggar mellan sina fingrar så de blir rödlila, och visar stolt upp dem. Så säger hon:

”Mamma, om jag skulle smaka på Johannesört, vore det farligt då?”

”Hypericum”, säger jag, inte så mycket för att undervisa som för att låsa upp minnet. ”Alltså, du ska nog inte smaka på den, Johannesört har effekter på humöret, och dessutom gör den huden känslig för solljus. Den är inte precis giftig, men det är svårt att förutse effekten, och den har en ganska stark antidepressiv verkan”

Ungefär samtidigt börjar Mathilda förbanna någon ny stackars insekt, och övergår till en allmän klagovisa över livet.

”Nej smaka INTE på Johannesört”, säger storebror torrt. ”Varför chansa på att kanske bli… glad?”

Inte bra på stress

Det har varit några stressiga veckor. Barnen har slutat skolan, och kulmen av terminen är alltid en pärs. Vi har sålt hönsen och därför behövt flytta hönshuset över hela gärdet och ut på uppfarten för att det skulle kunna bli hämtat av en kranbil. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att det inte gick fullt så fort – eller lätt – som vi hade räknat med.

De ljusa kvällarna är underbara, men de gör inte precis underverk för barnens sömn. Inte för de vuxnas sömn heller, för den delen. I morse – förmiddags – kom jag och min man högtidligt överens om att ikväll måste barnen i säng i tid, om de ska orka med morgondagens aktiviteter. Under eftermiddagen har jag regelbundet kollat av så att den planen fortfarande gäller.

Så när klockan närmar sig halvnio och ingen make syns till skickar jag ut flickorna – i vad jag tycker är god tid – för att påminna pappa om att det är dags för kvällsläsning.

Efter en halvtimme eller så kommer Mathilda in igen.

”Nu är vi klara!” säger hon. Fortfarande fattas ungefär en tredjedel av familjen. Men jag hör steg av barn i trappan.

”Kommer pappa också?” undrar jag.

”Nej. Han skulle plocka ihop det sista”, säger Mathilda, och hennes uttal och tonfall är sådant att jag kan höra min mans röst i hennes. Jag tror inte hon är medveten om att hon gör en perfekt imitation; hon säger helt enkelt saker som hon hör dem.

Jag måste ha börjat rynka pannan i irritation, för Mathilda tittar fundersamt på mitt ansikte. Så säger hon mjukt:

”Pappa är inte bra på att vara stressad. Det är nog ingen i vår familj som är det.”

Och jag kan inte annat än le. Så är det ju. Ingen i vår familj är bra på stress. Och det har varit alldeles för mycket av den varan på sistone.

Jag inser att jag knappast kan ta åt mig äran över mitt barns personlighet eller hennes starka omtanke om andra. Faktiskt vore det mig fjärran att tro att jag spelat något annat än en mycket begränsad roll i den frågan. Men jag blev stolt. Över hur hon så självklart tog någon annans perspektiv i en situation som hade kunnat bli ganska irriterad.

När Mathilda var ungefär fyra år vad jag övertygad om att hon skulle växa upp till att bli ligist och pensionärsrånare, så kaotiskt och våldsamt var hennes beteende. Tänk om jag hade vetat då vilken mild och kärleksfull person hon egentligen är. Vilken omsorg hon har om allt som lever.

”Livskraften är antagligen det viktigaste av de fem elementen”, sade Mathilda igår, när vi diskuterade färgval till ett halsband hon funderade på. ”För det är bara det som lever som kan känna och tänka.”

Skrattkramp på ICA

”Kom så går vi till flingorna” säger jag och börjar gå.

Mathilda vänder sig genast åt andra hållet och börjar gå ifrån oss, med varukorgen i ett fast grepp. Hannah står kvar mitt i gången, men snurrar runt, runt. Samuel agerar kommentator, samtidigt som han följer mig tätt i hälarna.

#NärEttVanligtIcabesökSlutarISkrattkramper

Kvällsstöd

I ämnet ”LSS-insatser vi (önskar att vi) minns” har vi nu kommit till ”Chips- och glassstödet”. Personen som kommer sent på kvällen med chips och/eller glass när dagen har varit lång och chips-/glassbristen är akut. 1-7 kvällar i veckan.