Tystnaden

För första gången ska Mathilda tillbringa kvällen hos en vän. Hon ska kanske till och med sova över, om det fungerar och hon inte låser sig. Mathilda är lycklig. Hon skuttar ut genom dörren och in i bilen som väntar, och när bilen backat ut från garageplanen blir det… tyst. Märkligt tyst, som det inte har varit på många år. Jag står kvar och tittar ut genom fönstret och försöker förstå vad som ändrats? Hon är ju bara en enda, ganska liten, flicka. Inte en hel hord av skrikande barn.

Huset är fortfarande fyllt av ljud. Lillebror leker med lego. Storebror spelar ett TV-spel. De pratar och – faktiskt – skrattar. Lillasyster sover redan, hon är den där märkliga ungen som faktiskt går och lägger sig själv när hon är trött. Kanske är det så att hon känner att hon är trött? När allt bara känns jobbigt, som för hennes syskon som aldrig känner sig ”trötta”, då kanske man inte förstår att man borde gå och lägga sig. Då kanske man bara drämmer till närmaste bror?

Apropå bröder hör jag att barnen har börjat kivas igen, som de gör nästan jämt. Lillebror älskar storebror mest av alla i hela världen, och han visar det genom att retas, och retas, och retas. Trots ljuden fortsätter känslan av lugn.

Storebror är inte road, men det finns inget jag måste göra åt det. De bara gnabbas. Inga saxar kommer att flyga ikväll, ingen kommer att bli nedkastad från våningssängen, ingen kommer att skrika hysteriskt i två timmar och jag kommer inte att behöva springa ut i strumplästen på gatan för att hämta ett beslutsamt barn som ”bara vill bli påkörd av en lastbil och dö så att det kommer en massa blod och aldrig leva mer utan bara vara död”.

Man kunde tro att det är utbrotten, slagsmålen och allt det där högljudda som gör att jag lever i konstant stress. Det är det inte. Att alltid behöva vara på helspänn, det är det som blir till ett mentalt brus, ett visslande i öronen. Hotet om katastrof är så mycket värre än katastrofen i sig. Varje utbrott har en början och ett slut, men vetskapen om att snart, snart smäller det igen, den tar aldrig slut, aldrig.

Men huset är lugnt nu. Här finns frid. Jag sätter mig på min säng och gråter, det är nog lika delar lättnad och sorg. Hur kan det få vara så här, livet?  Jag hoppas av hela mitt hjärta att Mathilda stannar borta över natten, jag hoppas det så hett att en del av mig skäms.