Tystnaden

För första gången ska Mathilda tillbringa kvällen hos en vän. Hon ska kanske till och med sova över, om det fungerar och hon inte låser sig. Mathilda är lycklig. Hon skuttar ut genom dörren och in i bilen som väntar, och när bilen backat ut från garageplanen blir det… tyst. Märkligt tyst, som det inte har varit på många år. Jag står kvar och tittar ut genom fönstret och försöker förstå vad som ändrats? Hon är ju bara en enda, ganska liten, flicka. Inte en hel hord av skrikande barn.

Huset är fortfarande fyllt av ljud. Lillebror leker med lego. Storebror spelar ett TV-spel. De pratar och – faktiskt – skrattar. Lillasyster sover redan, hon är den där märkliga ungen som faktiskt går och lägger sig själv när hon är trött. Kanske är det så att hon känner att hon är trött? När allt bara känns jobbigt, som för hennes syskon som aldrig känner sig ”trötta”, då kanske man inte förstår att man borde gå och lägga sig. Då kanske man bara drämmer till närmaste bror?

Apropå bröder hör jag att barnen har börjat kivas igen, som de gör nästan jämt. Lillebror älskar storebror mest av alla i hela världen, och han visar det genom att retas, och retas, och retas. Trots ljuden fortsätter känslan av lugn.

Storebror är inte road, men det finns inget jag måste göra åt det. De bara gnabbas. Inga saxar kommer att flyga ikväll, ingen kommer att bli nedkastad från våningssängen, ingen kommer att skrika hysteriskt i två timmar och jag kommer inte att behöva springa ut i strumplästen på gatan för att hämta ett beslutsamt barn som ”bara vill bli påkörd av en lastbil och dö så att det kommer en massa blod och aldrig leva mer utan bara vara död”.

Man kunde tro att det är utbrotten, slagsmålen och allt det där högljudda som gör att jag lever i konstant stress. Det är det inte. Att alltid behöva vara på helspänn, det är det som blir till ett mentalt brus, ett visslande i öronen. Hotet om katastrof är så mycket värre än katastrofen i sig. Varje utbrott har en början och ett slut, men vetskapen om att snart, snart smäller det igen, den tar aldrig slut, aldrig.

Men huset är lugnt nu. Här finns frid. Jag sätter mig på min säng och gråter, det är nog lika delar lättnad och sorg. Hur kan det få vara så här, livet?  Jag hoppas av hela mitt hjärta att Mathilda stannar borta över natten, jag hoppas det så hett att en del av mig skäms.

Annonser

17 responses to “Tystnaden

  1. Åh du skriver så fantastiskt bra. Jag kan känna, verkligen känna med hela min kropp och själ vad du menar. Alltihop, både det märkliga lugnet som på något sätt är obegripligt eftersom det bara handlar om en liten tjej, hotet om katastrofen, det mentala bruset, som jag i mitt stress-inlägg kallar getingsvärmen, som sakta äter upp en inifrån som en pac-man äter sina pluppar, lättnadens och sorgens gråt, och framför allt skammen över att hoppas att hon stannar borta över natten. Det gör ont i mig att läsa. Det väcker min egen smärta. Och jag är så glad att du har skrivit det här. Tack!

  2. Ps, skulle vilja re-blogga detta om jag får?

  3. Du jobbar så hårt med din familj, jag är så imponerad.
    Man får känna såhär, det är okej och du är inte ensam.
    Stor varm kram till dig ❤

  4. Så fantastiskt naket och vackert.. Tack!

  5. Känner igen och tårarna rinner! Kram

  6. Du berör, dina texter berör, tack för att du låter oss ta del av dina tankar. Jag lär mig så mycket av dig!

  7. Du skriver väldigt fint om svåra känslor.

  8. Sååå bra skrivet. Tårarna rinner på mig med. Kram!

  9. Du skriver väldigt fint om enormt svåra saker. Jag är ledsen för er skull, att ni ska behöva ha det svårt. Men dina ord talar om för mig att du antagligen är en helt suverän mamma. Sluta aldrig kämpa och fortsätt skriv. Kram!

  10. Underbara du! Tack för dina kloka ord.

  11. Precis exakt så som du skriver är det. Tack för du hjälper mig med orden så jag enklare kan berätta. Allt för ofta får jag höra men idag har hon varit lugn, ja lite lugnare än igår men stressen och vetskapen om vad som komma skall… ( all rastlöshet all vägran alla ord som man inte kan förklara så hon förstår då hon har tusen frågor i minuten men inte förstår svaren man ger allt retandes med lilla syster) Tack du är bäst och hjälper en ensamstående ensam mor 🙂

  12. Så starkt att dela denna känsla! Har varit i samma sits så många gånger! Stressen som ligger på hela tiden, katastrofberedskap! Ingen familj ska behöva ha det så, ändå är vi så många som lever under denna press! Tack för att du delar med dig och får mig att känna mig mindre ensam!

  13. Pingback: TEMA: Stress – När de inte förstår | Ett öga på autism

  14. Hej Tina, jag tog mig friheten och länkade till ditt inlägg på min blogg. Och nu ska jag posta inlägget till den det berör. Jag hoppas hon får upp ögonen för din blogg och att hon skaffar sig massor av förståelse.

    / Emelie

    http://trissiautistisktsyndrom.blogspot.se/2013/05/till-psykologen-som-utredde-min-04a-hej.html

  15. Pingback: … | Mamma WiFi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s