Metod eller relation?

Tänk dig att du har en vän, en god vän. Du och din vän pratar i telefonen ofta. Kanske till och med varje dag. Vi säger att det är en kvinna. Ibland ringer hon, ibland ringer du.

Men så plötsligt händer något märkligt. Vissa gånger när du ringer svarar din vän i telefonen, men när hon hör din röst lägger hon på. Andra gånger svarar hon och pratar precis som vanligt. När du försöker fråga vad som är fel viftar hon bara bort det hela. Du får ingen förklaring, och kan inte förutse något mönster i hennes reaktion.

Det börjar bli ganska ofta som din vän inte vill prata med dig, utan lägger på direkt. Vad gör du? Jo, du försöker säkert prata med vännen om fenomenet. Men tyvärr fungerar det inte, det är som att ni talar olika språk. Du når inte fram till henne. Hon tycks inte alls förstå dig.

Så du fortsätter att ringa och hoppas att hon ska vara på humör att svara idag? Ett tag. Men sen börjar det, handen på hjärtat, ta emot lite. Ingen tycker om att få en lur i örat, du är inget undantag. Att få det av en vän, utan förklaring, det gör ont, inte sant? Så du slutar ringa.

Vad du inte vet är att din vän tycker att du ringer lite för ofta. För att lära dig att ringa lite mer sällan har hon börjat lägga på luren enligt ett särskilt system: hon pratar inte med dig alls på jämna dagar, bara på udda. Dessutom lägger hon på om dagens namnsdagsbarn är en kvinna, oavsett dagens nummer.

Det här kallas för metod. En metod är ett systematiskt sätt att handla, en serie handlingar som följer ett på förhand bestämt mönster. Din kvinnliga väns metod är inte särskilt förfinad, och den har inte så mycket med själva problemet att göra. Men eftersom hon följer sin metod känner hon sig ändå säker på sig själv och hur hon ska reagera. Hon märker också att du ringer mer sällan, och gläds åt sin framgång.

Metoder kan vara mycket mer situationsanpassade än så här, men grunden i alla metoder är att varje handling får en viss, förutbestämd svarsreaktion. Och ärligt talat känns svarsreaktionerna ibland ganska lösryckta ur sammanhanget. Men när man vet hur reglerna fungerar är metoden fullständigt logisk och förutsägbar.

Du har en annan vän. Vi säger att det är en man. Du och din vän pratar inte lika ofta i telefonen som du och din andra vän brukade göra. Men den här vännen lägger aldrig på luren när du ringer upp utan förklaring. Ibland svarar din vän i telefonen, men talar om att han inte kan prata just nu. När detta händer ringer han kanske upp dig lite senare, eller svarar glatt nästa gång du ringer och har tid att prata då.

Ibland blir du och din vän osams. Riktigt tjurigt, barnsligt osams. Då pratar ni inte på ett tag. Men sen lägger ni gammalt groll åt sidan och tar upp vänskapen igen, antingen på ditt initiativ eller på hans. Vissa perioder pratar ni ofta. Andra perioder mer sällan. Det gör inte så mycket, ni vet var den andra finns när ni vill höras igen.

Det här kallas för relation. Relationer följer inte regelsystem på samma sätt som metoder. Relationer följer en situationsanpassad logik. För att relationen ska fortsätta krävs ett givande och tagande, men exakt hur det ska se ut i varje situation finns inte bestämda regler för. Det är inte regler som styr handlandet utan övergripande principer.

Sådana principer kan till exempal vara ”Min vän och jag pratar när båda har tid” eller ”Jag vill att min vän ska känna sig väl till mods i mitt sällskap”. Med en metod skulle liknande påståenden kunna bli ”Min vän och jag pratar på torsdagar och söndagar” eller ”Min vän och jag diskuterar aldrig religion eller politik”.

Relationer är inte alltid smärtfria. Den andra personens handlingar går inte alltid att förutse. Men relationens logik behöver inte genomskådas för att förstås, den är begriplig direkt i varje situation.

Handen på hjärtat. Möter du dina barn med metoder eller med relationer?