För det mesta tror jag det bästa om människor. Men när tilläggsbelopp avslås en masse(trots att det finns pengar avsatta i budget!), och specialskolor varslar om nedläggning, då känner jag mig jagad.
Som om kommunerna bedriver skyddsjakt på våra familjer. Som om de hoppas att vi ska dö ut.
Och det är inte en skön känsla.
Det hela blir ännu mer bisarrt av att detta ju kommer att kosta ännu mer, både i pengar, arbete och lidande. Ta Utvecklingspedagogik i Stockholm, till exempel. Tre av deras specialskolor, med 200 elever, som troligen måste lägga ned, redan i slutet av vårterminen. Tillsammans med andra resursskolor i enbart Stockholmsområdet handlar det om 600 barn. Det innebär att nästan 600 elever som vanliga skolor redan misslyckats med flera gånger (!), ska ut i de vanliga skolorna igen. Vilket i slutänden kommer att gå åt skogen, för majoriteten. För det var inte de enkla anpassningarna och lättundervisade eleverna som efter många års kamp lyckades få plats i specialskolor.
Bara antalet extra möten i januari, för att förbereda inför övergångarna…
I slutänden dömer kommunala tjänstemän barn som mina till ett liv i utanförskap och fattigdom. Trots att de har dokumenterade behov som vida överstiger vanlig skolpeng. Trots att den specialistkompetens de behöver uppenbarligen inte funnits i vanliga skolor, eftersom vanliga skolor totalt misslyckats med sin undervisning av dem, flera skolor per barn, fler gånger per barn. Trots att det kommer att innebära att föräldrarna får sluta jobba helt eller delvis, och kanske måste leva på bidrag. Trots att det innebär depressioner, utmattning, och utebliven skolgång.
Oavsett hur man räknar finns ingen vinst i detta. Varken på kort eller lång sikt. Varken mänskligt eller ekonomiskt.
Men i slutänden handlar det om något mycket viktigare: Vilken sorts samhälle ska vi ha? Ett där kommunala tjänstemän misshandlar funktionsnedsatta barn, bildligt talat fortsätter att sparka dem i huvudet medan de ligger blödande på marken? Tills nästa gång man inser att det här inte funkar, och försöker återuppliva dem igen.
För det är vad som kommer att ske. Människor kommer att dö som en direkt följd av beslut som detta. Det hör till sakerna vi inte behöver forska mer på, vi vet redan hur statistiken ser ut. Eller; jag vet det, forskarna vet det, lärarna på specialskolorna vet det, läkare, psykologer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, logopeder, specialpedagoger och andra inom BUP och habilitering vet det…
Men tydligen inte de sagda tjänstemännen.
Jag undrar vad det är de tror sig veta? Det skulle jag verkligen vilja få reda på.
M som i underbar 
Oj, det där var en riktig snyting!! Ge dem vad de tål, vi ger aldrig upp 👊
❤ Det är ju inte som om vi har nåt val… Vi kan inte gärna offra våra barn.
Nej, barnen skall inte offras ❤️
Glömde du inte den politiska nivån nu? Tjänstemännen hittar inte på sånt där trams som en skola för alla etc. Sånt är förbehållet den politiska nivån.
I de fall som tagits upp nu har dock pengar funnits kvar i budget etc…
Jag citerar din inledning du har med i början på ”M som i underbar” , så fint skrivet., Vi har en son vid namn Markus , så jag ändrar namn, samt lägger till en diagnos; ”Markus är autistisk med ett intellektuellt funktionshinder. Eller kanske har han autism och ett intellektuellt funktionshinder, vi har Markus och han är alldeles underbar!!” Jag är fullkomligt förkrossad och bestört över den utveckling, som jag ser det, går bakåt och smulas sönder vad gäller ”våra underbara anhöriga” . Du har satt ord på det jag ser/sett framför mig . Och det värsta är min känsla av maktlöshet inför detta.
Ja, maktlösheten är värst. 😦
Här på Nya Zeeland kallas det ”inclusive education ”, dvs alla special skolor har i princip avverkats och istället ska barn med behov ”inkluderas” ( läs, slängs in i klassrum med 25+ elever och 1 lärare i ett ”klara dej bäst du kan” experiment) Vill man ha stöd får man som förälder/vårdare ansöka själv, men nästan alla får avslag. Det är endast barn med stora behov som får stöd. De som behöver hjälp med allt inkl bas behoven som att matas, toalett osv. Vi har nu ”hemskolat” i snart 4 år pga denna krassa verklighet. Det ger en trygghet, men bidrar till avsaknad av en inkomst i familjen, ökat utanförskap och ofta mental ohälsa hos vårdgivare. Det är synd att inte politikerna kan se hur viktigt ett inkluderande samhälle är, där vi hjälper och stödjer varann istället för att försöka ”forma om” de som inte ”passar in” Kram från NZ
😦 Kram!
Väl rutet. Tyvärr läser väl inte de berörda detta?
Vi är inte personligt berörda eftersom sonen (än så länge) kan gå i den närmaste kommunala skolan, med mycket anpassningar, handpåläggning och slit mestadels från oss föräldrar.
Men goda vänner drabbas. Som min vän sa: de kan lika gärna skjuta oss direkt, hela familjen. Så känns det.
❤ 😦 Det är så hemskt!
Ibland är jag nästan tacksam över att min dotter har så grav autism att hon är ett solklart särskolefall. Ingen kommer att försöka pressa in henne i en skola hon bara inte hanterar. Sorgligt att det är en rationell känsla. Och VEM trodde att det finns pengar att tjäna på det här?
Ja, men verkligen, precis så! ❤
Mitt i prick! Med tanke på hela det sk välfärdssystemet är jag en av dom som går i samma tankar. Det måste vara så att våra styrande vill röka ut oss. Om inte så får jag inte ihop det. Försäkringskassans beslut att ta bort vårdbidrag och vänta ett år med att neka folk omvårdnadsbidrag. Neka VAB när ett barn blivit självmordsbenäget efter flera års utfrysning från skolsystemet och hänvisar till att det hör till NPF diagnoser som inte är någon sjukdom.
Soc som inte erbjuder individanpassat stöd. Kommunen som nekar insatser enligt LSS för barnet säger nej till allt. Jaja, god jul iallafall!
❤ Det känns verkligen så!