Jag skulle ha tjatat om hårtvätt tidigare, men lågtrycket sänkte mig rejält och jag kom inte på tanken igen förrän klockan egentligen passerat läggdags. Vardagsläggdags, inte sportlovsläggdags. Men i alla fall.
Barnet ifråga hatar dusch och hårtvätt. Vissa dagar mer intensivt än andra. Idag är en sådan dag. Så jag tar fram mamma-arsenalen av tips och trick. Först ut är ”validering”, i kombination med ”sammanhangsförklaring”. Jag förklarar att jag förstår att det inte är kul, med lagom konstaterande och lagom medlidsamt tonfall, så att det matchar barnets upplevelse. Sen förklarar jag varför det ändå är viktigt, varför man inte bara kan strunta i att tvätta håret.
”Jag förstår att det känns trist att tvätta håret. Det är jobbigt och jag vet att du inte gillar att vara blöt efter duschen.”
Det här kräver lite finess, för att inte bara låta som ännu en trist föreläsning om Livet. Så jag är tyst och väntar på en reaktion. Barnet nickar.
”Tyvärr är det så här att kroppen mår bättre när den är ren”, fortsätter jag, fortfarande beredd att stanna upp och hala in barnet om vi glider isär. ”Även om jag vet att det tar energi, mår kroppen bättre av att bli ren. Vissa saker som är bra för en tar helt enkelt energi, det är trist men inte så mycket att göra nåt åt, tyvärr.”
”Men jag fryser ju faktiskt!” säger barnet ynkligt.
Klockan är ganska mycket. Det är inte fullständigt nödvändigt att duschningen sker ikväll, det går fint att vänta tills i morgon bitti. Målet med kravet är renlighet och bättre hälsa. Inte den exakta tiden på vilken hårtvätten utförs. Och målet måste alltid ha företräde framför vägen.
Näst ut är metoden ”ge relevanta val utan att tumma på kravet”, det som vi i Barn som bråkar kallar ”valet i det lilla”:
”Okej. Jag förstår att du är trött, och att det känns besvärligt. Om du vill kan du tvätta håret i morgon bitti i stället? Men det måste tvättas.”
Barnet går som väntat med på hårtvättskravet, men fastnar på själva valet. Det är ju så att säga en bra sak när valet i det lilla fungerar så pass bra som avledning och självständighetsfaktor att nån går med på det som ska göras. Det är dock mindre bra när hen fastnar i själva väljandet. Jag försöker hjälpa till med lite tydliggörande av orsak och verkan:
”Man kan tänka så här: Hårtvätt ikväll är bra för att då är du inte fuktig i håret i morgon bitti ifall du vill gå ut. Och så är det jättelätt att bara ta på sig pyjamas efter duschen, lättare än dagkläder. Men hårtvätt imorron bitti är bra för att du är piggare på morgonen än på kvällen. Ibland är det ju smart att spara saker som tar mer energi till när man är piggare.”
Men det hjälper inte. Barnet velar fram och tillbaka, och tittar på mig med stora, ledsna ögon. Det här går inte.
”Jag märker att det är jättesvårt för dig att välja”, säger jag. ”Så nu bestämmer jag att det blir imorron bitti. Gå och lägg dig, så tar vi det imorron. På morgonen.”
”Okej”, säger barnet, och går lättad mot sin säng.
”Det blir hårtvätt imorron bitti”, påminner jag, en sista gång, fast med neutralt tonfall. Bara för att det inte ska gå att missförstå. Tydlighet. Korta meningar.
Själv är jag trött. Trött på att välja. Trött på att förklara, lirka och navigera. Besviken över att det inte funkade. Men så slår det mig att jag gjorde det enda rätta:
När barnet inte kan ta ansvar själv, då måste jag ta tillbaka det. Nu klarade barnet inte att välja. Då måste jag välja. Och det funkade ju, hen sade ja! Det är inte ett misslyckande, det är att ”ställa kravet på ett sätt som gör att barnet klarar av att säga ja”.
M som i underbar 