Som färger och glitter

Lillebror har fått en autismdiagnos. Jag berättade det i förbigående för Mathilda, så att hon också skulle veta.

”Jaha, så nu har han alltså ADHD med autism!” sade Mathilda.

”Nja”, sade jag ”Autism är ett annat sätt att tänka, medan ADHD är mer som att man tappar bort sig lite medan man tänker. Jag skulle nog säga att han har autism med ADHD. Så autism är som en färg liksom, man kan ha olika färger precis som man kan tänka på olika sätt, men ADHD är som glitter.”

”Aha! Så om autism är blått, då är ADHD det silvriga glittret uppepå!” svarade hon. Och jag tror att hon faktiskt förstod exakt hur jag menade.

Pros and cons

Runt frukostbordet går diskussionen från skickliga lärare till vakuum till kokpunkt till bakterier till Pasteur till kreativitet. ”Faktiskt finns det ett samband mellan ADHD och att komma på nya idéer” säger jag.

”Det finns också ett samband mellan ADHD och att klockan nu är fem minuter efter vi ska åka” svarar femtonåringen. Touché. :D

Frisk?! Autism är ingen sjukdom!

Nej, man blir inte ”frisk” från autism av träning, av den enkla orsaken att autism inte är en sjukdom. Det är en personlighetsvariant, ett funktionssätt, eller som Conny brukar säga, ett annat operativsystem. Därför får användningen av ordet ”frisk” mig att vilja kräkas.

Med träning kan en person med autism fungera bättre i vardagen. På vissa sätt, som till exempel i samspelet med andra. Men många saker kan inte tränas bort, som perceptionsstörningar eller stresskänslighet. Och att ”träna bort” autismen är ett helt puckat mål, vem vill träna bort sin personlighet? Jag tränar mina barn för att de ska blomma ut så mycket som de bara kan, att de ska nå SIN fulla potential, inte för att de ska bli bättre på att ”spela normala” eller ”passa in”.

Turligt nog har TV4 rättat sig själva nu. Då återstår bara resten av Sveriges media. Hjälper ni mig att påpeka det för dem?

Klok

Jag läser i gamla anteckningar och stöter på detta:

”Jag har skickat iväg ett föräldraformulär till habiliteringen. På frågan ‘Beskriv de situationer som fungerar bra’ fick jag lov att svara ‘När hon får vara utomhus ifred (helst utan kläder). För övrigt kommer jag inte på något som fungerar.’”

Jag vill ta den där utmattade mamman i min famn, stryka henne över håret och viska att det kommer att bli bra. Att det finns förklaringar, och strategier, och ett mönster i ”allt som inte funkar”. Att det går att komma bortom det.

Mathilda och jag enades häromdagen om att det var bra att vi fick reda på att hon har autism. Så att vi slutade göra så dumma saker som inte fungerar. Hon är klok hon, min lilla vildvittra.

Kommunikationsavbrott

Efter två dagar med migrän kändes det viktigt att göra nåt med barnen. Det får bli en snabb raid på leksaksaffären för att börja prata önskelistor. Nioåringen måste nämligen se leksakerna, annars har han noll och intet begrepp om vad han vill ha.

Till avslutning väljer jag McDonaldsmat, för att få lite extra hull på barnaskaran. Mathilda är lite trött och ganska klängig – hon lägger sig till exempel med sina 140 cm rakt över mina knän – men hon är vid gott mod. Jag frågar Mathilda hur det går med alla ljud medan vi äter. Det går bra säger hon.

Klockan sex stänger köpcentret och McDonalds börjar dra ner nätväggen in mot de andra affärerna. Mathilda får panik:

”Vill ut, vill ut, vill ut!”

Jag tar Mathilda till en tom del av resturangen, och förklarar för henne att McDonalds har öppet i åtta timmar till, att vi absolut inte kommer att bli instängda. Hon är tyst och ser uppmärksam ut medan jag pratar. Jag tror, nej jag är säker på, att hon har förstått. När jag tystnar börjar hon igen:

”Vill gå ut, vill ut, vill ut!”

Jag känner igen tecknen, de där som säger att det aldrig är för sent att ge upp. Med en suck vänder jag mig till femtonåringen:

”Tar du med Mathilda ut och väntar?” Han tar henne i handen och går.

Det var nog jobbigare på McDonalds än vi trodde.

Fobiträning

Nioåringen är oväntat positiv till att träna för att slippa sin kryprädsla. Den styr och ställer nämligen i livet så att vanliga saker blir svåra, som att studsa studsmatta eller att äta när det finns en fluga i rummet, om än aldrig så liten.

Vi har börjat jobba med lite material. Nioåringen är väldigt mycket för staplar och siffror, fakta och mätbarhet. Och seriesamtal är ett måste för att överhuvudtaget nå fram.

Några exempel på vårt kommunikationsmaterial:

IMG_6339.JPG

 

IMG_6340.JPG

IMG_6342 IMG_6343

Håröm

Tina:

Om de där dagarna, när inget man gör räcker för att hålla kaoset stången. Men man ändå måste stå kvar. För att ens barn är viktigast i världen.

Originally posted on M som i underbar:

När jag var liten hände det ibland att jag fick reda ut min lillasysters hår. Det var tunt och fjunigt och guldglänsande, och varje morgon fanns där gigantiska tovor.

Min lillasyster var vansinnigt håröm; hon är det nog än idag som vuxen. Tovorna var tvungna att lirkas isär, långsamt och försiktigt, ett par guldstrån i taget. När man var färdig låg håret där som en glänsande man, en fantastisk prinsessperuk fast på riktigt.

Jag läste om en studie. Resultatet ska ha varit ungefär att föräldrar till funktionshindrade barn hade ungefär samma stressnivåer som soldater i krig. Hos andra föräldrar sjönk och steg stressen, men hos familjerna med ett funktionshindrat barn var den konstant hög, och som sagt, väldigt hög.

Idag är en sån dag. En dag när graden av bråk kommer att vara konstant, och mina redan höga nivåer av stresshormon kommer att slå i taket igen och igen, som…

Visa källa 69 fler ord

Kompetent

Kliver ut från BUP och känner mig: Klokare än innan, säker på vad jag ska göra, tillräckligt kompetent, modig och sedd.

Jag vet att många föräldrar sällan eller aldrig får uppleva det, så jag vill bara dela: Så här är det när ens barn har en riktigt skicklig och påläst BUP-psykolog. Det är så det ska vara.

Och jag tänker att kan jag få föräldrarna jag i min tur möter att känna sig så, då faller så mycket annat på plats. För så beroende är slutresultatet av hur vi får andra att känna sig.

Dagens kalenderblad

När man vaknar klockan halvfem är det bara att tacka och ta emot. Jag har fnulat på en ny design av kalenderblad i några dagar, så här är resultatet av morgonens vedermödor. Är man planeringsjunkie så är man. ;)

Vad har du ägnat denna vackra novembermorgon åt?

 

planner 3 nov 2014

En annan tidtabell

Jag börjar känna tiden rinna ur mina fingrar. Mathilda har bara sisådär sju-åtta år kvar tills hon är arton. Då när hon förväntas kunna fatta sina egna beslut, skriva sitt namn under saker och rösta på det politiska parti som ligger henne närmast. Jag tror att hon kommer att klara de sakerna utmärkt.

Men sen är det andra saker. Läkarbesöken hos läkare som inte förstår att hon kan ha ont fast det inte syns i hennes ansikte. Människorna som tror att det går att fråga ”Vad behöver du hjälp med?” och så få ett redigt och sammanhängande svar, på sekunden, utan förberedelse, att hon inte bara kommer att svara ”inget” på automatik, för att slippa tänka. Jag tänker på föräldrarna som inte får vara med längre på sjukhusbesök, skolmöten eller boenden, inte för att deras vuxna barn inte vill det, utan för att personalen vägrar och för att deras barn inte har förmågan att kräva det. Och jag får svårt att andas.

När Mathilda är arton betraktas hon som vuxen, trots att hon kanske skulle kunna vara fem år socialt, tio år vad gäller vardagsfärdigheter och femton i sin förmåga att fatta vardagsbeslut. Och ändå kan samhället  tvinga mig att inte lägga mig i, även om det skulle vara så hon fortfarande behöver mig, kanske i många år.

Hon ska klara att hålla kontakt med tusenmiljoner myndigheter, få i sig mat varje dag och handla sagda mat på affärer som sjuder av ljud- och synintryck. Hon ska förstå vad hon har för rättigheter och kunna kräva dem. Hon ska orka sköta ett jobb, på samma dagar som hon förväntas resa till och från jobbet själv. Hon ska ha en känsla för vilka människor som vill henne väl och vilka som vill henne illa, och inte bara urskillningslöst säga nej till alla, samma, lika. Hon ska kunna välja sitt eget lag, för när hon är arton, då får inte jag välja längre.

Nu menar inte jag att Mathilda behöver en förmyndare; det kan jag faktiskt inte föreställa mig. Men hon behöver en självklar talesperson, någon som samordnar, fixar, som kommer ihåg att man kan be om hjälp, vet vad man säger och orkar göra det. Jag menar att det skulle behöva finnas ett mandat, en roll som är sanktionerad av samhället, för att någon ska kunna vara Mathildas hjälpjag.

Mathilda har fyra äldre syskon. Flera av dem är vuxna och har bott själva länge. Det känns alltid i föräldrahjärtat när ens barn ska stå på egna ben, det vet jag också. Men det känns inte alls likadant som det här. Det här känns som att tåget kommer att ankomma alldeles för tidigt. Och sen kommer det att avgå. Och jag kommer att stå kvar på perrongen och tänka på allt som kan gå fel, inte för att det ingår i föräldrakärleken, utan för att mitt barn kanske faktiskt inte alls är redo. Och det skrämmer mig.

Att Mathilda som artonåring kommer att ha en egen politisk vilja, en utmärkt förmåga att läsa kontrakt och en god förståelse för det här med pengar, det vågar jag nästan lova. Men allt det andra då?

Tiden är så kort. Alldeles för kort. Vi hade behövt en annan tidtabell.

Telefonrysare

Jag hör mobilen ringa inne i sovrummet, precis när jag tvålat in händerna. De är alldeles löddriga och även om jag skulle strunta i att skölja av dem och hinna fram till telefonen skulle pekskärmen inte reagera på mina försök att svara i den. Jag ser Mathilda genom dörröppningen.

”Mathilda, kan du svara i telefonen?” Jag håller upp mina löddriga händer och visar henne. ”Jag kan inte svara. Snälla Mathilda, försök att svara i telefonen.”

Hon går iväg. Inte springer utan går. Tveksamt. Vet hon ens vad man säger? Jag ropar efter henne:

”Du kan svara ’Hej det är Mathilda.’” Inombords omformulerar jag det hela till ”Hej det är Mathilda på mammas telefon”, ”Wiman, det här är Mathilda”, ”Hej, mamma kommer snart”, tills jag inser att det är rätt kört och bättre att hålla sig till det ursprungliga, kortare svaret. Jag sköljer av det sista bubblet från händerna.

Telefonen är inne på fjärde signalen nu, om det inte var så att jag väntade på flera viktiga samtal från hemliga telefonnummer hade jag släppt alla förhoppningar och tänkt att jag får ringa tillbaka senare. För hon kommer ju inte att ta det.

Så tystnar signalen mitt i, hon har tryckt på svara! Undrens tid är inte förbi. Men det fortsätter att vara tyst, fast sekunderna går. En, två, tre. Jag sufflerar henne igen, på väg mot rummet och telefonen:

”Mathilda! Säg: ’Det är Mathilda’!”

Då hör jag ett tveksamt: ”Hej?”

Jaaa! Hon har svarat! Nu är jag nästan framme. ”Är mamma inne?” kan jag urskilja från högtalaren. Det är vår äldsta dotter som ringer. Utan ett ord lämnar Mathilda över telefonen till mig. Sen vänder hon och går.

Hur fyller man på energi när man är jättetrött?

Jag fick ett brev. Ett välformulerat och fint brev, med en viktig fråga. Den löd ungefär så här: Jag har ADHD. Jag pluggar. Jag märker att jag blir tröttare och tröttare, men jag vet inte vad jag ska göra för att fylla på energi, och ingen kan svara mig när jag frågar.

Jag tänkte att det är nog många människor som ställer sig den frågan. Så jag saxar en del ur mitt svar, och hoppas att det kan vara till nytta för fler:

Hej!

Jag tänker att det låter illavarslande att du blir tröttare, mer glömsk osv. Det kan tyda på olika saker.

Först tänker jag att man bör utesluta rent fysiska orsaker som vitaminbrister eller sjukdom. Även den som har ADHD eller en historia av utmattning kan få helt orelaterade fysiska obalanser. Dessutom är vissa bristtillstånd vanligare vid ADHD, en del tror att det har att göra med att många med NPF har en knölig mage, men det finns också vissa belägg för att personer med ADHD helt enkelt gör åt mer av vissa näringsämnen.. Det finns också en del ”tysta” sjukdomar, till exempel astma, födoämnesallergier, hypotyreos och binjurebarksvikt som kan ge en väldigt trötthet, men som man kanske inte märker på något annat sätt. Så jag tycker nog att din läkare på psykiatrin eller vårdcentralen bör göra en ordentlig fysisk kontroll av dig.

Hur har du det med D-vitamin? Det är en vanlig brist i Sverige om hösten och vintern, men extra vanlig om man har NPF, och den som har NPF är också mer känslig för även en lättare D-vitaminbrist. D-vitamin kan man köpa på hälsokosten eller få utskrivet av sin läkare. I Sverige skriver man oftast ut ca 800 IU per dag, för den med NPF är 2000-5000 IU/dag en mer lämplig dos, och enligt den senaste forskningen är det nog bra för alla människor.

En annan jättevanlig vitaminbrist just hos dem som har NPF är B-vitamin. Jag tänker att det vore nog bra om din läkare kollade upp hur du har det med tex folsyra, vitamin B12 osv. Just B-vitaminbrist ger minnesproblem, en sorts tröghet i tanken, och kan även ge fumlighet. Det finns även andra vitaminbrister som är vanligare hos personer med NPF. B-vitaminer är bra om de kollas av en läkare.

Magnesiumbrist är enligt forskningen ganska vanligt vid ADHD, och särskilt för den som behandlas med centralstimulerande ADHD-medicin. Magnesiumbrist ger de symtom du beskriver, i synnerhet en känsla av stress och svårighet att slappna, och dessutom en benägenhet att få kramper, särskilt i fötterna och vaderna, och särskilt på natten.  Tyvärr finns inga riktigt bra blodprover för magnesiumbrist, eftersom nivån i blodet är den sista som sjunker, kroppen prioriterar att hålla nivån där ok. Men även om man inte kan testa magnesiumbrist med vanliga blodprov kan man ta magnesiumtillskott i ca en månad och se om det gör nån skillnad. Runt 500-700 mg magnesium, helst i form av magnesiumcitrat och gärna tillsammans med vitamin B6, kan vara bra att försöka få i sig per dag. Ett annat alternativ är att byta salt hemma, från vanligt salt till sorten som heter Seltin, och finns i den vanliga salthyllan. Seltin innehåller mer magnesium och kalium än vanligt salt.

När dessa saker är uteslutna finns fortfarande en hel del kvar att tänka på.

Den största risken är som du själv säger att du kanske håller på att gå in i väggen igen. Tyvärr finns inga enkla lösningar för att fylla på energi, eller snarare är det så att de kanske inte räcker tilli. Att leva med ADHD innebär att göra åt mer psykisk energi per timme än andra människor, men samtidigt ha svårare än andra att fylla på energireserverna. Det blir som att försöka ösa vatten med en hink som läcker snabbare än man hinner fylla på den. För många är den enda lösningen att dra ner på vad man gör.

Att jobba eller studera på deltid, hitta ett lagom tempo för allt som tar energi och hitta sätt att fylla på med energi. Ang att studera på deltid finns regler hos CSN för att underlätta, så att den som har en funktionsnedsättning kan ha rätt att studera mindre tid (75-80% tror jag det är) men ändå få 100% från CSN. Jag kan inte reglerna, men det borde den ansvariga för funktionshinder ha koll på eller kunna ta reda på.

Många med ADHD har stora svårigheter med sömnen, och många blir hjälpta av sömnhormonet melatonin. Det ska psykiatrin också kunna hjälpa dig med. Melatonin finns både som snabbverkande melatoninkapslar (som ofta har bäst effekt för den som har NPF) eller långsamverkande tabletter som heter Cirkadin (som har bättre effekt för andra patientgrupper men är förstahandspreparatet att testa). Dessutom finns en del milda sömnmedel som tex Atarax, som är vanliga att man provar med vid ADHD. Atarax är även en typ av allergimedicin, och kan ha en positiv effekt på perceptionsstörningar.

Om det är svårt med alla kontakter finns en möjlighet att din kommun har en tjänst som heter Personligt ombud, som kan hjälpa dig att tex kontakta vården osv. Du kan också få hjälp av Socialtjänsten genom något som heter Boendestöd. Vuxenpsykiatrin brukar ha en kurator som är insatt i vad för stöd som finns att få där du bor.

Om att ladda batterierna:

En vän till mig, Lotta, har skrivit på sin blogg om hur hon delar upp tiden med färger efter vad som tar och vad som ger energi. Det är ett bra sätt att både själv klura ut vad man behöver göra mer eller mindre av, och även att planera sin tid. Här kan du läsa om det: http://lotta-abrahamsson.blogspot.se/2012/03/grona-dagar-har-du-det.html

Vad man fyller på energi av är väldigt olika. För en del är det att sova. För andra är det att träffa folk. Ytterligare andra laddar bäst ensamma. En del behöver röra sig och göra saker fysiskt, andra behöver vara stilla. Det går inte att säga ”gör så här så får du energi”. En del behöver vila från sinnesintryck (syn, ljud, ljus, känsel osv), och min erfarenhet (även om jag inte vet om det finns någon forskning som stödjer det) är att bland dem som blivit hemmasittare är perceptionsstörningar ofta ett stort problem, dvs att man har extra svårt med intryck. Eftersom många med ADHD har särskilt svårt med exekutiva funktioner, som att starta/stoppa/hålla igång/bli klar i tid/skynda sig osv kan de exekutiva funktionerna behöva vila, till exempel genom att man gör vad som faller en in, utan några måsten eller borden.

Rent generellt tänker jag på att hitta aktiviteter som träffar rätt på många olika punkter, för att de ska ge energi:

- Innebär lagom mycket social kontakt för att ge energi
- Innebär lagom med fysisk aktivitet för att ge energi
- Innebär lagom med sinnesintryck för att ge energi
- Innebär lagom intellektuella utmaningar (att ha jättetråkigt eller jätteroligt kan innebära en stor stress)
- Innebär att man inte överbelastar sina exekutiva funktioner utan gärna låter dem vila.
- Är lagom lockande, så att det inte är jättesvårt att komma igång med dem, men inte heller jättesvårt att avsluta dem.

Man kanske inte kan hitta den perfekta aktiviteten. Då får man tänka i plus och minuslistor, för att hitta nåt som ger så mycket plus som möjligt på energikontot. Även saker som kostar en hel del energi kan ge mer energi i slutänden, och även saker som är roliga kan ta massor av energi. Och kruxet med att ge råd är att det bara är du som kan ta reda på vad varje aktivitet ger och kostar för just dig.

Jag tänker att ibland kan man behöva någon kunnig att bolla med. Det finns idag en del ADHD-coacher, KBT-psykologer osv som har kunskap om NPF, och en sån kan vara bra att prata med. Psykiatrin kanske kan erbjuda dig att träffa en kurator eller psykolog några gånger för att försöka bena i exakt vad du behöver.

Tja, det var några tankar. Jag hoppas att du hittar något som fungerar. Av allt det jag skrivit tror jag (tyvärr, för det är jättetrist) att det viktigaste att göra just precis nu är att dra ner på tempot rejält, kanske genom att gå ner i studietid, och att kolla upp så du inte har några allvarligare vitaminbrister.

Jag tänker också på detta att du skriver att du skäms… Vet du, jag tycker nog inte att man behöver skämmas över saker man inte valt. ;) Du valde inte att födas med en ADHD-hjärna. Du har den oavsett vad du eller andra tycker om det. I ADHD-diagnosen ingår att man ska ha väsentliga problem i vardagen, med saker som uthållighet, att prioritera, komma ihåg och få saker gjorda. Om du inte hade större problem än de flesta (närmare bestämt runt 95 av 100 personer) med de här sakerna hade du inte haft ADHD, och utan ADHD hade du inte haft stora problem med sånt. Det handlar inte om att inte försöka tillräckligt, inte vara motiverad eller att inte vilja. Det handlar om att faktiskt inte förmå.

Vissa människor kommer antagligen aldrig att bli fantastiska basketspelare för att de är för korta. Andra människor kommer kanske aldrig att bli utmärkta vardagsstrateger, för de har för kort arbetsminne eller en för lättstressad hjärna. Vissa personer kanske aldrig kommer att kunna urskilja fåglar på långt håll, för de har synfel, eller komponera en symfoni, för de är faktiskt inte särskilt musikaliska.

Vi är de människor vi är, med den uppsättning talanger, lättheter och svårigheter vi har. Det enda vi behöver skämmas över är vad vi gör med det vi har att förvalta, inte över att vi inte är så bra på precis allting. Så tycker jag.

/Tina

Råd, stöd och insatser. Eller?

Vissa dagar är klumpen i magen större. I vissa perioder är det tyngre. Ibland märker man tydligare än annars att det där som folk som inte har barn med osynliga funktionsnedsättningar pratar om, som ”stödinsatser”, ”rättigheter” och ”skyddsnät”, är mer som önskedrömmar eller spindelväv, eller ett gigantiskt berg som måste bestigas igen och igen.

Där är vi nu. Inte av någon särskild orsak. Det är inte så att någon försöker sätta käppar i hjulet för oss, och inte heller så att vi måste göra ansträngningar som andra familjer med NPF slipper, tvärtom är detta att skriva ansökningar, överklaganden, begäran om ditten och datten osv osv, det får alla göra. Att bolla en massa ärenden som i sig kräver 40-50 timmars hårt arbete åt gången, att ringa tusenmiljoner personer och så några till eller begära läkarintyg som måste skrivas med vissa formuleringar, det ingår i systemet.

Förstår du vidden? Det ingår i systemet att den som är så svag att den nästan inte orkar ropa på hjälp förväntas fylla i blanketter, prata byråkratiska, pusha och hålla i trådar.

Ibland vill jag bara lägga mig ner och dö. Eller kanske sova. I hundra år som Törnrosa, eller i alla fall i ett par dygn. Var ansöker man om det? Vem gör en lista över alla som ska kontaktas? Och när, mellan nattningar, kommunikationssammanbrott och tvätt, ska vi orka ringa?

Dagens lästips: Stöd och hjälp för familjen

En lärdom för livet

Jag sitter och lagar en dator samtidigt som jag småpratar med kvinnan som sitter bredvid mig.

”Jag har i det närmaste vuxit upp med datorer”, säger jag. ”Och datorer är bra. Datorer är logiska. Om en dator gör nåt annat än det jag tänkte är det för att jag inte bad den på rätt rätt. Och det är en lärdom för livet.”

I en sån där hisnande lång hundradels sekund hör jag vad jag just sagt. Och lägger till: ”Det är lite som med mina barn. När de inte gör som jag tänkte är det nio gånger av tio för att jag bad dem på fel sätt. Jag var inte tillräckligt tydlig, jag förklarade inte vad jag ville eller jag krävde något av dem som de helt enkelt inte hade förmåga till.”

I sanning en lärdom för livet.

Ja, jag är på dåligt humör. Men det finns goda skäl till det. Och det är inte jag som har betalt för att vara saklig och korrekt.

Har ni minsta aning om hur irriterad kommentarer som ”Men så kan vi ju inte göra, det skulle ju betyda att jag måste fylla i andra papper/ändra schemat/vänta ut henne tills hon lugnar sig/låta bli att göra ditten-och-datten/inte kommer i tid/måste tänka utanför ramarna.” gör mig just nu?

Särskilt den obligatoriska slutklämmen retar mig till vansinne:

”Du måste förstå att vi kan ju inte…”

Eh. Nej. Det måste jag inte förstå. Det jag däremot tycker att jag behöver förstå, fast jag inte lyckas trots ihärdiga försök, är varför jag – och tusentals föräldrar till andra barn som är som mitt – måste slå pannan blodig i detta förment välutvecklade land, mot byråkrater som inte ens bemödar sig om att följa sina egna organisationers riktlinjer och regler, än mindre föreskrifter och lagar som till exempel LSS, skollagen, Socialförsäkringslagen och en bunt andra saker som klubbats i riksdagen.

I riksdagen. Inte av mig. Inte för att jag har lust, utan i riksdagen, av dem som styr det här landet, för att föräldrar som har barn som mitt ska ha en liten chans att kanske, jag vet inte, betala sina räkningar? Se sitt barn få samma grundläggande utbildning som andra? Slippa gå in i väggen av utmattning vartannat år? Fast det sista är ju förmätet, det hör jag också. *sarkasm*

Ja, jag är på dåligt humör. Men det är egentligen inte orsaken till att jag inte alls lider med den ”stackars” läkaren/handläggaren/pedagogen/rektorn/psykologen/vårdaren/assistenten/whatever som undrar varför hen ska behöva anpassa sig till mitt barns förmågor och icke-förmågor eller – ve och fasa – följa lagen. Orsaken är mycket mer krass än så:

Du tycker det är synd om dig för att du måste anpassa ditt (avlönade) jobb till mitt barn? Buhu, buhu. Excuse me for not crying. För just, exakt det får jag och alla mina medföräldrar göra: Vi får anpassa oss efter vårt barns behov. I stort sett varje timme, i stort sett varje dag, året runt, dygnet runt. Tills vi blir gamla och dör. Utan lön.

Så ursäkta mig om jag inte riktigt lyckas hitta rätt ton på det empatiska bemötandet idag. Jag skyller på att det inte är jag som har betalt för att se till att du gör ditt jobb eller att din organisation följer lagen. OK?