Det är inte det att jag har dåligt minne

Jag har ADHD. Det är därför jag bara minns att jag gillar Polly när jag är hemma. Chokladgodisarna, du vet, mörka och ljusa, de där som bland annat har fyllning av Ahlgrens bilar. Jag gillar dem, men när jag står i affären och någon gång ska välja nåt godis kommer jag aldrig ihåg det. Jag står där och tvekar, tittar på Pollypåsarna, har inget som helst minne av att jag borde köpa dem, och så väljer jag nån trist, ljus Marabouchoklad som jag egentligen, handen på hjärtat, inte är så förtjust i, och när jag kommer hem, efteråt, då kommer det. Jag skulle ju ha köpt Polly!

Du kanske tycker att det låter bekant? De flesta människor tappar då och då bort saker de ska göra. Det är alldeles mänskligt  att minnas vissa saker sämre än andra eller att då och då gå in i ett rum och inte komma ihåg varför så att man får gå tillbaka och börja om. Vår hjärna associerar i vissa banor, och ibland glömmer den att titta lite bredare på tillvaron, att fästa minnena på flera ställen och inte bara på ett. Då kan det bli så att att minnestråden är svår att plocka upp om vi råkar tappa den. Det är som att hjärnan måste höra exakt rätt sak för att kunna plocka fram en viss tråd.

För alla neuropsykiatriska diagnoser finns ett övergripande kriterium som man måste uppfylla för att få en diagnos. Det kallas lite slarvigt problemkriteriet: Ditt sätt att funka eller inte funka måste leda till omfattande problem i din vardag.

Jag har ett selektivt minne. På vissa sätt är det extremt selektivt, och det leder till omfattande problem i min vardag. Då menar jag förstås inte det att jag inte kommer ihåg att jag gillar Polly i vissa sammanhang, tvärtom är det väl rätt bra att kunna gå oberörd förbi godishyllan. Inte heller menar jag att jag till exempel inte kommer ihåg att hänga upp badkläderna när barnen haft simning i skolan. Det är förstås inte så bra. Badkläder och blöta handdukar som ligger och surnar i skolväskan, det är till och med rätt dåligt. Men det leder inte i sig till omfattande problem.

Vad är då omfattande problem? Låt mig illustrera begreppet med badkläderna ändå, eller rättare sagt de strategier som jag utvecklat för att få dem upphängda innan de kryper bort.

För att verkligen komma ihåg att hänga upp barnens badkläder skriver jag ”Häng upp barnens badkläder” på varje onsdageftermiddag i min kalender, dagen för simträningen. Med stora bokstäver skriver jag det. Jag har ägnat trettio år åt att träna mig på att titta i kalendern, och numera måste jag säga att jag nog faktiskt gör det någon gång varje dag. Kanske inte på rätt tid, dock.

Så, klockan 16.30 ringer dessutom min vanliga eftermiddagspåminnelse, ”Titta på eftermiddagsrutinen och eftermiddagssakerna i kalendern”. Under extra glömska perioder sätter jag också ett återkommande larm på telefonen, lite senare på kvällen, som handlar just om badkläderna, enligt den välbeprövade metoden Trede Gången Gillt. På detta sätt lyckas jag ofta men inte alltid komma ihåg dem, och det är ju bra att vi inte längre behöver kasta mögliga handdukar som är långt bortom all räddning.

Att jag skulle minnas att göra något utan att ha det uppskrivet är en sådan utopi att den dag jag skulle lyckas är det nog dags att spela på Lotto också, men det är okej, jag har min kalender och mina listor för olika dagar. Problemet är dock att många påminnelser som jag skriver åt mig själv inte har avsedd effekt.

Ett tag stod det ”Töm barnens väskor” på varje eftermiddag i min kalender. Jag tänkte att det sparade tid, att ha samma sak skriven på varje dag, och att dag för dag komma ihåg att barnen hade haft utflykt, eller badat, eller hade fått veckobrevet. Det låter ju enkelt, och tydligt uppdelat. Jag är bra på uppdelningar.

Så varje dag stod det ”Töm barnens väskor” i min kalender, och varje dag (nåja) läste jag påminnelsen, tänkte ”töm barnens väskor på vadå? det är väl bättre att deras läxböcker ligger kvar däri?”, ryckte på axlarna och i nästa ögonblick hade jag glömt det hela. Jag hade inte en tanke på blöta handdukar. Hypotesen om uppdelning, kategorier och enkelhet var rimlig, men felaktig. Det funkade inte.

Det händer också att jag skriver ”Häng upp idrottskläder mm”. Det går lite bättre, för då inser jag att det finns något jag måste göra och varför. Om jag inte hänger upp idrottskläderna och de blöta handdukarna blir de mögliga, det är logiskt och avskräckande. Jag är logisk. Och jag ogillar mögel.

Tyvärr finns det ingen koppling i mitt minne mellan idrottskläder och badkläder. När det stod ”Häng upp idrottskläder mm” på min lista, då hängde jag upp idrottskläderna, men missade badkläderna. Ja, på riktigt. Jag kommer lustigt nog ihåg vilka barn som haft idrott en viss veckodag, men tänker överhuvudtaget inte på badkläder i samma andetag.

För att verkligen täcka alla baser har jag testat att skriva ”Häng upp idrottskläder, badkläder och töm barnens väskor på matsäckar och annat som behöver tas ur dem”. Men det funkade inte heller så bra. När jag hade läst hela meningen till slutet hade jag glömt hur den började, och konstaterade bara att inget behövde tas ur barnens väskor – varför skulle det behövas, läxböckerna ligger väl bättre i väskan? – ryckte på axlarna och, ja du gissar rätt, glömde bort det hela.  Därför står det i min kalender varje onsdag om badkläderna, varje idrottsdag om gympakläderna, varje utflyktsdag om matsäcken och varje biblioteksdag om böckerna. För att annars minns jag inte det jag trodde att jag skulle minnas när jag skrev ner det.

Det är inte det att jag är lat, faktiskt skulle nog de flesta som känner mig beskriva mig som en arbetsmyra. Jag älskar aktivitet och avskyr att göra ingenting. Men det där selektiva minnet, de bångstyriga associationsbanorna, de ställer till det för mig.

På liknande sätt har jag svårt att hålla vissa tider. Inte alla tider. Bara vissa tider. Jag kan titta på klockan när jag ska åka till den där kvällsträffen för autismföräldrar som jag går på ibland, tänka att nej det är ingen idé att jag gör mig i ordning nu, jag kan läsa en stund till. Efter en stund gör jag mig i ordning, lite småstressad men absolut inte sen. Jag går lugnt ut till bilen och medan jag kör genom kvällstrafiken kickar minnet plötsligt igång, från att ha varit tyst.

Minnet säger att att jag hinner ju inte i tid. Den här gången heller. För när jag sitter i bilen, då minns jag plötsligt att det inte tar sju minuter att köra in till stan som det gör när det inte är nån trafik ute, utan kanske tio. Dessutom upplyser mitt minne mig vänligt, men en aning sent, om att jag ska jag hitta en parkeringsplats, betala för den, gå till lokalen och hinna på toa innan träffen börjar. Från att ha varit i utmärkt tid är jag plötsligt förtvivlat försenad.

Och jag förbannar mig själv, över att jag aldrig lär mig, över att precis allt måste vara noggrant nedskrivet i listor som jag ändå inte kommer ihåg att titta på… När jag var hemma trodde jag ju att jag hade gott om tid, det var inte förrän i bilen jag mindes att jag räknat helt fel och att jag brukar komma för sent. Jag har inget problem innan minnet kickar in när jag befinner mig på rätt ställe, och jag minns definitivt inte att jag borde titta i någon lista. Där hjärnan borde servera mig ett par solklara associationer finns bara tystnad. Jag minns inte ens att jag brukar glömma.

Det är inte det att jag har ett dåligt minne, tvärtom, jag kan relatera vad människor sade i exakta ord och med rätt tonfall, på vilken dag de sade det och i vilket sammanhang. Jag kan minnas detaljer ur studier jag läste för 20 år sedan, och sångtexter och dikter efter att ha hört dem en gång. Men mitt minne saknar liksom vissa kopplingar. Man skulle mer vetenskapligt kunna förklara det i termer av bristande fokus och inlagring i arbetsminnet, eller mer svepande som en svag förmåga att lära av sina misstag.

En glömd Pollypåse leder inte till några omfattande problem, ity Polly har närmast obefintliga hälsofördelar. Att då och då behöva gå tillbaka till ett annat rum leder det inte till problem, det är en normal, mänsklig minnesvurpa, och det är snabbt ordnat. Men när minnet inte alls gör det man förväntar sig att det ska göra, nämligen påminna en om vad man brukar göra, vad som alltid ingår i en viss syssla, hur dåligt det man skulle göra gick förra gången (och gången före det…), och varför man borde göra på ett annat sätt den här gången, då får man problem i sin vardag. Och när det händer ofta eller nästan hela tiden, då får man stora problem.

”Tja…”, sade psykiatern med glimten i ögat när han skummade igenom mina testresultat för ADHD, alla intervjuer, formulär, skattningar och arbetsminnesprov. ”Du är ju inte precis normal, det kan man inte påstå…”

Och jag fnissade lite, för jag har inte precis någon längtan efter att vara normal. Men det vore trevligt att ha ett fungerande minne i vardagen. Eller i alla fall ett minne av att jag brukar glömma, så att jag kunde göra en lista över vad jag borde komma ihåg. Det hade nog underlättat, det tror jag faktiskt.

Den här veckan har Neurobloggarna tema ”Att få diagnos”. En stor fördel med att få en diagnos är att man får kunskap för att förstå en massa vardagliga förtretligheter, och en liten smula mer överseende med sig själv.

Hysteriskt utbrott

Sexåringen har gråtit hysteriskt i sju minuter för att hon har tappat bort den rosa whiteboardpennan hon nyss använde, och nu kan hon inte kryssa för resten på morgonrutinen med någon av de andra pennorna, för det blir inte samma färg, så då kan hon inte göra mer idag. Mitt lilla NT-barn. ;)

Och visst, hon får gärna vara min lilla yrhätta med tusen järn i elden, otålig, pratig och studsig. Nåja, lite minde kunde hon prata iofs. Men när hon själv bryter ihop och inte klarar livet, då önskar jag funktionsnedsättningar all världens väg.

Snabbkurs i funktionsskillnader

Jag har migrän. Trots att huvudvärken är lindrad och mycket av de andra symtomen är betydligt bättre när jag är medicinerad kvarstår en del skumma symtom. När jag försöker skynda mig så händer till exempel… ingenting. Det går liksom inte att snabba på.

Jag känner igen mig i Mathilda, och tar det som en intressant snabbkurs i kognitiva funktionsskillnader.

Ogrammatikaliteter

”Jag har… minnts… munnits…” famlade jag.

Mathilda tittade på mig. Det var tydligt att hon funderade, och lika tydligt att hon inte tänkte ta några ogrammatikaliteter i sin mun. Till slut pekade hon på sin tinning med pekfingret:

”Det heter ‘har haft ett minne av’, mamma.”

Städspelet på nätet

Städspelet på nätet, håll till godo! Vi brukar ha som regel att innan man får sätta sig vid datorn ska man dra tre kort från städspelet och göra uppgifterna. Problemet är bara att städspelet försvunnit… Så jag gjorde en slumpvariant i websidesform i stället. http://www.assistapp.se/stadspel/

Mer om städspelet och en fil för att skriva ut det hittar du här.

Det allra första barnet med autism – en livshistoria att lära av

Tina:

Tänkvärt och viktigt om vad autism kan innebära för äldre personer.

Originally posted on autismasperger:

På 1930-talet skrev en pappa i USA ett 33 sidor långt brev till den framstående barnpsykiatern Leo Kanner. I brevet beskrev pappan detaljerat sin femåriga sons beteende. Pojken verkade lyckligast när han var ensam, till synes omedveten om det mesta omkring honom. Han var maniskt intresserad av snurrande saker, tyckte om att gunga på huvudet från sida till sida och fick svårkontrollerade vredesutbrott när rutinerna stördes.

Kanner träffade pojken och konstaterade att han hade tal men att orden användes på ett annorlunda sätt. Pojken upprepade ord och fraser och pratade om sig själv i tredje person. Kanners intresse var väckt. 1943 skrev han om pojken och tio andra barn i en artikel som hette ”Autistiska störningar av den känslomässiga förmågan till kontakt”. Tidigare hade liknande barn kallats svagsinta eller efterblivna, men Kanner beskrev istället ett distinkt identifierbart syndrom som han kallade autism.

Pojken som pappan beskrivit i brevet var fall…

Visa källa 1 694 fler ord

Varför?

Full av frustration – ganska väl dold – frågar jag barnen varför det tar så lång tid för dem att göra sig i ordning på kvällen.

”För att vi är trötta”, säger Hannah.

”Kanske för att medicinen har gått ur?” säger Noah.

”Mmmmmm. Medicinen är det enda som gör att jag kan koncentrera mig, utan den skulle jag kunna sitta och virka och sen springa iväg och börja tugga på nåt”, fyller Mathilda i. Hannah nickar.

Förundrad och något ödmjukad lämnar jag köket för att andas några minuter och begrunda min tur i livet. Världens bästa barn. Och de är mina!

Alltid baksmälla

Aspie-pappan förklarar svåra begrepp:

”Baksmälla är när man tycker det är jobbigt med ljus och ljud dagen efter att man druckit nåt giftigt. Vi tycker sånt är jobbigt hela tiden. Men de flesta tycker bara det är jobbigt när de druckit nåt sånt.”

Aspiebarnen nickar allvarligt.

Tack för all din hjälp

En halvtimme före läggdags kom Mathilda och Hannah på att  de skulle leka picknick med grannbarnen. Mathilda tjatade på mig tills jag tog mig upp ur fåtöljen, där jag satt med dunkande migränhuvudvärk, och ut i köket.

Vi bredde mackor. Vi rotade i kylen efter coctailtomater. Mathilda hämtade juice och jag hyvlade ost. Mitt i stöket kom äldsta grannflickan in genom ytterdörren.

”Om du stressar mig går det långsammare!” hörde jag Mathilda säga ute i hallen, ganska skarpt. Hon blir sån när hon är stressad. Jag var imponerad att hon överhuvudtaget klarade att formulera tanken.

Picknickkorgen var klar och Mathilda gick ut genom dörren. Jag gick tillbaka till min fåtölj, för att njuta av den välförtjänta tystnad som var orsaken att jag överhuvudtaget orkat resa mig ur den. När jag satt mig hörde jag ytterdörren öppnas igen och Mathilda som ropade något. Suckande reste jag mig och gick ut i hallen.

”Vad sade du?”

”Tack för all din hjälp, mamma!”

”Va?” sade jag. Jag förstod inte riktigt. Jag hade förväntat mig en smärre katastrof, som bortglömda teskedar, osämja eller ost som ramlat ner på marken.

”Tack för all din hjälp, mamma! Du hjälpte mig att packa picknickkorgen. Tack.” Mathilda drämde igen dörren och jag hörde henne springa över grusgången.

Jag stod kvar, med tårar i ögonen. Mitt barn kom tillbaka från sin efterlängtade picknick för att tacka mig. För att jag hjälpte henne att bre några mackor. Förstår ni hur stort det är?

f.lux gör att ljuset från skärmen anpassas till tiden på dygnet

Efter ett tips från åttaåringens BUP-läkare har jag installerat gratisprogrammet f.lux på våra datorer. Det blå ljuset från datorskärmar, mobiler och surfplattor riskerar att göra det svårt att somna, särskilt personer som redan har en sömnstörning. Man tror att det har ett samband med att blått ljus bryter ner sömnhormonet melatonin.

f.lux är ett litet program som anpassar ljuset från skärmen till tid på dygnet. På morgonen kommer skärmen att ge ett blåare ljus, för att imitera det blåtonade dagsljuset. Ju längre dagen går desto rödare kommer ljuset att bli, och till kvällen är det som rödast. Rött ljus är det enda ljus som inte bryter ner melatonin.

Det här ska bli riktigt spännande! Håll tummarna att min lilla nattuggla kan sova bättre i fortsättningen!

Världsautismdagen: En ny omslagsbild till facebook

2 april är FNs världsautismdag. Dagen till ära har jag gjort en ny bild som är fritt fram att låna och dela. Den är anpassad i storlek för att passa om omslagsbild för facebook (851 x 315).

Ett annat sätt att tänka Autism syns inte på utsidan. Vi ser ut som du men tänker på ett annat sätt. Vi är väldigt olika, mer olika än de flesta som kallas normala. Ingen av oss är den andra lik. En del av oss ser bara detaljer, andra tänker i mönster. En del har svårt att lära, andra minns precis allt som någonsin hänt. En del är tysta, andra pratar oavbrutet.  Autism har kallats ‘brist på social intuition’. Vi märker inte det outtalade. Då är det svårt att veta hur vi borde bete oss, särskilt i sociala sammanhang. Ibland säger vi opassande saker, pratar för högt eller glömmer att berätta sånt du behöver veta. Aspergers syndrom är en sorts autism. Många av oss har också koncentrationssvårigheter, ADHD, Vi kan inte sortera bort sinnesintryck. Ljud, ljus, känsel och lukter, allt känns extremt starkt.  Vi tänker på ett annat sätt än du. Men vi har precis samma känslor. Vi kan inte skärpa oss och bli som du, men du kan lära dig mer om oss, så att vi kan förstå varandra bättre. Läs mer på autism.se.  Kopiera och dela gärna! http://munderbar.wordpress.com

Världsautismdagen 2 april

Färgen är FNs blå nyans och logotypen är Världsautismdagens officiella logga. Texten är min egen:

Ett annat sätt att tänka
Autism syns inte på utsidan. Vi ser ut som du men tänker på ett annat sätt.
Vi är väldigt olika, mer olika än de flesta som kallas normala. Ingen av oss är den andra lik.
En del av oss ser bara detaljer, andra tänker i mönster. En del har svårt att lära, andra
minns precis allt som någonsin hänt. En del är tysta, andra pratar oavbrutet.

Autism har kallats ‘brist på social intuition’. Vi märker inte det outtalade.
Då är det svårt att veta hur vi borde bete oss, särskilt i sociala sammanhang. Ibland
säger vi opassande saker, pratar för högt eller glömmer att berätta sånt du behöver veta.
Aspergers syndrom är en sorts autism. Många av oss har också koncentrationssvårigheter, ADHD,
Vi kan inte sortera bort sinnesintryck. Ljud, ljus, känsel och lukter, allt känns extremt starkt.

Vi tänker på ett annat sätt än du. Men vi har precis samma känslor.
Vi kan inte skärpa oss och bli som du, men du kan lära dig mer om oss,
så att vi kan förstå varandra bättre. Läs mer på autism.se.

Kopiera och dela gärna!

http://munderbar.wordpress.com

Hänsyn

Jag har precis ritat upp betydelsen av ordet ”hänsyn” på whiteboarden i hallen. Inga barn skriker längre högt av glädje. Najs. Det var det här jag skulle ha gjort för sju år sen, alltså?

Improvisera, eller hur det som var fel kan bli rätt på en sekund

När Noah bara har några minuter på sig att äta klart ser jag att hans lösa tand nästan mitt fram blöder.

”Oj, din tand blöder!” säger jag, utan att tänka mig för. Och förbannar mig själv. Var jag tvungen att störa hans obefintliga fokus med något så oviktigt som blod på en tand?

Noah blir förstås orolig och frågar hur mycket. Han pillar och grejar och det tar mig en stund att lugna honom, men till slut fortsätter han att äta. Puh, faran över! Men lugnet varar bara någon sekund, plötsligt sätter tanden igång att blöda på allvar. Mathilda är den som ser det först och hon ropar:

”Noah, det är massor av blod!”

Noah springer till badrummet. Han tycker det är lite otäckt men också spännande, snart släpper tanden! Jag tänker att det var tur att jag hann säga nåt innan det började rinna, för nu är han lite förberedd på blodbadet som möter honom i spegeln. Hade det hänt utan förvarning, då hade han antagligen blivit hysterisk.

Och kontentan av den historien är att ibland vet man inte om man sade rätt sak eller fel, förrän historien har spelats till sitt slut.

*i fablernas värld, ja i fablernas vääääärld*

Nytt städschema i Dropbox, med pictobilder

Jag har lagt in ett nytt städschema i M som i Underbars Dropbox, en fil med enkla städuppgifter i en tabell, för flera familjemedlemmar eller personer. Här finns filen som pdf, och här ligger alla filer i samma kategori, bland annat det nya städschemat som Excel- och Numbersfil.

Hela M som i Underbars filsamling hittar du som vanligt i Dropbox här.

Chokladtoppar eller ett lågaffektivt sätt att lösa en svår situation

En större pojke har gjort sexåringen illa på lekplatsen idag, vad jag kan förstå helt oprovocerat. Jag har tillbringat kvällen med att vara riktigt, riktigt arg, men när den värsta ilskan lagt sig kom ett minne från min egen barndom för mig, och fick mig på bättre tankar.

När jag var liten fanns en kille på vår gård som alla barnen var rädda för. Han var större, och han sprang runt och jagade andra, svor åt dem, hotade dem med kniv… Jag minns honom som tio-tolv år kanske, men han kan ha varit yngre, för jag var inte mer än fem eller så.

Den här pojken var dum mot mig en dag. Jag minns att han  jagade mig runt huset, och det kan ha varit med en kniv. Mycket mer kommer jag inte ihåg av själva händelsen, jag var inte så gammal att något av det fastnade ordentligt.

Min mamma är en speciell kvinna. När hon fick höra vad som hänt bjöd hon upp pojken till oss. Vi satte oss i köket. Mamma pratade lugnt och gav pojken (och mig) chokladtoppar, såna där med kokos på. Hon resonerade som så att om man jagar och skrämmer andra, då är det vänlighet man behöver, inte hot.

Och mamma hade rätt. Den här killen rörde mig aldrig igen. Faktum är att han några gånger gick emellan när andra barn var dumma. Ett tag följde han mig runt och beskyddade mig. En tio-tolvåring som tar hand om en fyra-femåring, för ett par chokladtoppars skull och några vänliga ord. Det är vackert tycker jag. Hur så lite kan spela roll.

Man kan inte beskylla min mamma för att vara eftergiven. Snarare har hon alltid haft mer pondus än  dubbelt så stora karlar. Mamma hade ögon som kunde bli svarta av ilska, och människor backade när hon satte den sidan till; hon var ingen man retade upp i onödan.

Men mamma var också kärleksfull, och sällan orättvis. De där små bråkstakarna som andra vuxna bara skällde på, de har alltid haft en särskild plats i hennes hjärta. Jag kan minnas hur jag vaknade vissa mornar av tysta samtal ute i köket, och halvt i sömnen lyssnade på min mammas vänliga, kloka ord till någon av alla de unga människor som var välkomna till hennes köksbord, alla möjliga tider på dygnet och oavsett vad de ställt till med.

Någonstans sitter kanske en fyrtioåring som, om han tänker efter lite, minns en femåring,  hennes mamma, chokladtoppar och ett bankande barnhjärta. Jag undrar hur det gick för honom?