Kategoriarkiv: Vardag

Coronastängningar

Kanske är jag en elak människa. Men en liten del av mig känner: ”Välkommen till NPF-familjernas värld, Sverige. Där man inte vet om barnen kan gå till skolan imorron (eller skickas hem idag pga småsaker), ingen vet hur man på ett effektivt sätt ska bedriva undervisning, man riskerar att bli av med jobbet och är instängd hemma betydligt mer än man skulle vilja. Så trevligt att ni vill dela vår vardag, ett tag.

De enda skillnaderna är väl att ingen tror att ni gör det med flit, för att ni VILL att era ungar ska vara hemma. Och att vår kris kommer att fortsätta långt efter att er har slutat, men vi har befunnit oss i den under så många år att vi inte riktigt reagerar längre.”

Att ge goda skäl

Tolvåringen fryser och känner sig trött. I morse var hon – som alltid – superpepp inför musikskolans kvällsträff med ensemblen, men nu kan hon plötsligt inte bestämma sig för om hon ska stanna hemma när jag föreslår det. Därför bestämmer jag.

”Du ska stanna hemma. För du mår inte bra och kanske är du på väg att bli sjuk”, säger jag.

Fast hon är inte helt nöjd med det heller. Det är svårt att vara tolv och vilja men inte orka. Vi kramas en stund, och plötsligt slår det mig att jag inte förklarat hur jag kom fram till beslutet.

”Du vet, i vanliga fall längtar du till ensemblen och kan inte vänta och pratar om det hela eftermiddagen och nästan hoppar upp och ner… Men titta på dig ikväll. Du har en värmesäck över axlarna och är insvept i en filt. Du är nästan alltid på gott humör, du älskar aktiviteter och är alltid ivrig att komma iväg. När du inte är det, beror det för det mesta på att är sjuk, eller håller på att bli. Man kan säga att när du inte är glad och uppåt, som vanligt, är det dina känslor som försöker berätta nåt för dig om hur din kropp mår.”

Tolvåringens pupiller vidgar sig av förvåning.

”Ja, just det…” fnissar hon sen.

I mitt huvud ser jag minnesbilder av hur överraskad jag blev som liten, när mina föräldrar berättade saker om mig som jag ännu inte hade upptäckt.

”Förstår du nu?” ler jag. ”När du inte är som vanligt, då är det för att nåt inte är som vanligt. Kanske blir du sjuk. Kanske är det bara trötthet. Men det är inte DU. Därför ska du stanna hemma och vila.”

”Mmmmmm”, svarar hon.

Nu är hon nöjd. Inte glad över att missa, men okej med att det är rätt beslut. Fattat på goda grunder, av skäl som hon kan ta till sig.

Det är inte alltid vi föräldrar får uppleva den lyxen. Men ibland hjälper det att ge goda skäl, att förklara hur vi tänkte, för någon som ännu inte ser allt det vi ser.

Gästbloggare: Inte riktigt alla pommesen i fritösen

”Du har väl inte riktigt alla pommesen i fritösen”, sa min arbetsledare till kollegorna samtidigt som han menande la handen på min axel. Sedan skrattade han högt åt sitt eget skämt och småjoggade iväg så att hans nyckelknippa skramlade vid byxlinningen. Man kunde alltid höra honom på långt avstånd, den där nyckelknippan som skramlade och de skuttiga, stressiga stegen. Han menade nog inget illa egentligen och jag hade inget emot min arbetsledare. Han var faktiskt snäll, han brukade ta med mig ut på sina rökpauser, jag som inte rökte.

”Ta en kaffe och kom med ut”, sa han, ”Du förtjänar en paus”.

Han tyckte ofta att jag jobbade på bra, och det gjorde jag faktiskt. Trots att jag kände mig uttråkad och lite smått äcklad av arbetsuppgifterna samt av kollegorna som av någon outgrundlig anledning tyckte att detta var det roligaste man kunde göra i hela världen, så gjorde jag alltid mitt bästa. Jag var 19 och hade precis tagit studenten. Som en liten vilsen fågelunge hade jag dagen efter studenten känt mig tom inombords och undrat vad som skulle hända med mitt liv. Jag ville så mycket, men kunde så lite, åtminstone kändes det så. Som om jag inte kunde någonting, som om jag aldrig skulle komma någonstans. Det var lika bra att fundera ut livets eventuella mening medan jag flippade burgare.

Jag tog mig igenom dagarna och hoppades, önskade, precis som valfri Disneyprinsessa, att livet inte alltid skulle vara såhär. Jag levde på de stunder då jag faktiskt fick positiv feedback eller beröm från arbetsledarna eller chefen. En gnista tändes i mitt huvud, den där gnistan som påminde mig och sa ”Du är faktiskt inte värdelös, du är mer än så här”. Den kunde dyka upp ibland och fick mig att fortsätta kämpa. Som den dagen när chefen visade in mig på sitt kontor och gav mig en biobiljett för ”bra utfört arbete”, eller när min arbetsledare smusslade in en guldpläterad pin i min hand och viskade ”En sån här får bara de bästa. Men du behöver ju inte skryta om det”.

När jag var på jobbet så flöt allting på. Ingen sa det, men alla visste det, att när jag var där så blev det aldrig några fel. Ingen kunde nog däremot förstå att det var min noggrannhet och min struktur som gjorde att restaurangen under dessa pass var så perfekt. De kunde inte förstå att jag hade SuperKoll, att jag var grym på att organisera och att jag var snabbare än någon annan på allt. Det var lättare att skratta åt mig när jag för femtonde gången gick in i kylrummet för att hämta – vad var det jag skulle hämta? eller spydigt påpeka olämpligheten i att börja rengöra glassmaskinen en kvart före stängning. Att jag gjorde det på fem minuter och inte lät något annat förbli, spelade ingen roll. Jag var ju bara en sån som man skrattade åt. Jag kunde leva med det, jag gillade att göra människor glada. Faktiskt, så spelade jag lite extra dum ibland, bara för att få dem på gott humör. Att se hur de vek sig av skratt och skakade på sina kepsbeklädda huvuden när jag glömde, tappade, missade, inte fattade, eller helt enkelt bara tramsade, det var en smula underhållning ändå. En bitterljuv sådan.

För samtidigt hade den där hopplösheten och ovärdighetskänslan alltid förföljt mig. Känslan av att jag är trög. Korkad. Den känslan satt i mitt innersta och gnagde på allt den kunde komma åt, samtidigt som någon slags ledargestalt i min hjärna protesterade från ett torn och skrek ”Sluta med det där! Du är VISST bra! Du är bättre än du tror! Om de bara visste, alla de som skrattar! Om DU bara visste!”

Men nej, jag visste inte. Det enda jag visste var att min mun var snabbare än min hjärna, min kropp lydde inte och hela mitt beteende var en ohanterbar maskin som bara rullade på utan styrning. Ibland blev det faktiskt bra, men ofta blev det dåligt. Ofta blev det så att människor runt omkring häpnade och undrade, vad är det där för pucko? Eller så blev de irriterade, arga, trötta, eller helt enkelt bara fundersamma, över hur en liten tjej kan ha så otroligt mycket energi och vilja. Hur kan hon alltid säga rakt ut vad hon (inte) tänker? Varför pratar hon så högt? Varför pratar hon så snabbt? Varför gör hon inte som hon blir tillsagd? Är hon trög?

Jag var så glad när jag fick börja skolan. Jag lärde mig läsa och skriva före min femårsdag, och jag hade en obotlig kunskapstörst. Besvikelsen när jag satte mig i skolbänken och fick boken ”Äppel” i handen visste inga gränser. Jag hade redan skrivit färdigt min storebrors ”Äppel”. När jag var fem.

Vad gör ett uttråkat barn som redan kan allt som alla andra barn måste lära sig? Ber om extrauppgifter? Vad gör hon när de är klara? Få lärare visste vad de skulle göra med mig, så de lät mig sitta där. Tugga på pennan, skriva på bänken, sparka på bänkbenen, tvinna håret runt, runt, runt, titta på alla andra barn, försöka förstå varför de inte är klara med sin ”Äppel” ÄN? Men mest satt jag och tittade ut genom fönstret och funderade. Det var det bästa jag visste. Fortfarande kan det vara det bästa jag vet, att dagdrömma, till andra världar, andra platser. Det är liksom min grej, för när jag inte kan få mer kunskap i skolan eller någon annanstans, då skapar jag den själv.

Min hjärna var, och är, som ett bibliotek. Från sekunden jag vaknar på morgonen tills jag går och lägger mig så skriver jag romaner, poesi, kåserier, om allt jag ser, inne i mitt huvud. Orden åker bergochdalbana där inne och även om jag ofta skulle vilja säga åt dem att lägga av, så är det en skön känsla också. Jag gillar mina ord. Vi är kompisar, vi kan göra så mycket tillsammans. Vi funderar ut hur livet såg ut från jordens uppkomst, tills hur den kommer se ut om tusen år. Om människor, samhället. Vi tänker på det jämt. Vi diskuterar, analyserar, protesterar, vrider och vänder på allt, vi sjunger, rimmar, och frågar oss hur mycket man egentligen kan klura på, kommer det någonsin ta slut? Det är bara vi som kan göra det, för jag har inte hittat många andra människor som vill göra det med mig. Det finns liksom ingen som har det tålamodet. Det finns ingen som vill lyssna när jag börjar sätta igång och prata, om det som jag vill prata om. Inte nog med det, så är inte heller min mun på samma våglängd som orden i min hjärna. Det har den aldrig varit. Det som låter så bra i mitt huvud, det låter sällan bra i min mun. Och det är då folk inte förstår.

Under hela låg- och mellanstadiet så satt jag och tittade ut genom fönstret och försökte bete mig som en Duktig Flicka™ . Ville jag ha något av värde till mitt huvud så skaffade jag det hemma, från mammas Nationalencyklopedin. Men i högstadiet orkade jag inte vara snäll längre. Jag tyckte, att om jag nu är 13 år och nästan är vuxen, då borde jag kunna resonera med de vuxna lärarna, då borde de kunna förstå saker som jag förstår och försöker förklara för dem, utan att de begär att jag ska sitta ner snällt på stolen och vara tyst?

Så jag protesterade. Jag käftade emot. Jag tog ifrån tårna, för att visa att jag ville ha MER, jag kunde MER, detta var inte NOG, kan ni vuxna lärare sluta vara så fruktansvärt TRÅKIGA? Jag ifrågasatte deras undervisningsmetoder, deras källor, jag läste dem mellan raderna och jag ville så himla gärna ha lite utmaningar, men jag ville också så himla gärna ha rätt och veta rätt.

Men återigen, det kom ut fel. Min kropp gjorde inte som hjärnan sa åt den och min mun sa fel grejer. Igen. Jag blev utkastad från klassrummet, jag fick kvarsittning, jag fick rektorssamtal. Jag skulle lära mig att skärpa mig, att låta vuxna tala, att ge de vuxna en chans att lära ut. ”Tänk på de andra eleverna ibland!” (Vad jag skulle tänka på om dem förstår jag fortfarande inte).

Jag försökte faktiskt ibland, men jag kunde inte. Jag hade ingen makt över mig själv, detta var ödesbestämt, jag var en konstig, klantig, fjantig, uppkäftig, skrikig och bråkig tjej och det var ingen som trodde att det fanns något av värde innanför pannbenen alls. Jag kunde gå in på en lektion bara för sakens skull, skriva ett prov, bara för sakens skull, få MVG, lämna in en uppsats, få MVG, lämna in en novell, få MVG, men sen satt vi alltid där på utvecklingssamtalen, jag, min mamma och klassföreståndaren, och det slutade alltid likadant:

”Du är nog ganska duktig egentligen. Men du måste lära dig att vara tyst.”

Jag och mamma vandrade hem från utvecklingssamtalet i majkvällen och känslan av hopplöshet och missförståddhet gick att ta på. Det gick att skära den i bitar och äta den till kvällsmat, eller ännu hellre, bara ge den till korna som betade på andra sidan staketet.

”Jag tror du är som jag”, sa min mamma till slut. ”Du är supersmart men det är så svårt för din kropp att visa det. Men det blir nog bra sen. Tids nog kommer folk förstå hur du är”.

”När är tids nog?” ville jag fråga, men jag gjorde det inte. Istället undrar jag det fortfarande. När ska folk förstå? När ska JAG förstå? Kommer JAG någonsin förstå?

Om man under hela livet inte har hört något annat än hur dum man är, kommer man då någon gång över huvud taget förstå något annat? Om man varje dag i mer än 30 år har fått höra:

”Kan inte du bara vara tyst”

”Måste du vara så hyper”

”Herregud FATTAR DU INTE”

”Har du tagit ecstasy?”

”Jävla IQ badboll”

”DU kommer ju inte kunna klara någon högskoleutbildning”

”Alltså vi vill inte att HON ska vara i vår grupp, då kommer vi få IG”

”Shit alltså jag orkar inte med ditt beteende idag, du är så SKRIKIG”

”GLÖM NU INTE PLÅNBOKEN I AFFÄREN! HAHAHA”

Om man till och med av sina allra käraste och närmaste har fått höra att man är ”mycket snack men lite verkstad” och att ”tomma tunnor skramlar mest”, då finns det ingen annan känsla än

JAG ÄR DUM.

Det spelar ingen roll att man har läst 310 högskolepoäng och att man kan få A i allt man tar i. Det spelar ingen roll att man kvalificerar till Mensa och att hela huvudet alltid sprudlar av idéer och kreativitet, att man fått sina arbetsplatser att växa. Det syns ju inte. Och till slut börjar man tro på det själv, det blir den allmänna sanningen. Vad ska man göra med en hög IQ när alla andra bara ser att man alltid glömmer vad man ska handla, trots att man har inköpslista? Vad ska man göra med ett bra jobb, när lönen går till impulsiva ”kan vara bra att ha”-inköp som sedan samlar damm i garderoben? Vad ska man göra med alla idéer som kläcks, allt man vill göra, allt som man brinner för, men inte kommer kunna fixa, eftersom ingen kommer tro på dem? ”Det är ju inte första gången hon får en projektidé, vi får se hur långt hon kommer den här gången, höhöhö”.

Min hjärna snurrar och filosoferar dygnet runt, men på natten klockan 3, då är det dessa frågor som gäller. När Zopiklonet inte funkar och när ångesten blir för stor. Ångesten över att förstå allt men ändå inte förstå någonting. Över att leva men ändå inte överleva, och över att finnas men ändå inte finnas.

Tids nog hoppas jag att vi förstår.

/Gästbloggare

Bristande impulskontroll, check.

Ifall nån enda undrar hur dålig impulskontroll ser ut, är det när mamman med den oerhört starka altrösten mitt under migränanfallet sjunger ”Staffan var en stalledräng, en tacos utan hjärna”. Bara för att i nästa ögonblick önska att folk skulle ha vett på att vara tysta när hon har migrän…

Skamlös. Tydligen. ;)

Tolvåringen testar att prata i mikrofon. Det är konstigt att höra sin egen röst, tycker hon.

”Tänk på mig då, som har mikrofon hela tiden när jag föreläser. Första tio gångerna tyckte jag det kändes pinsamt att höra mig, sen blev jag helt skamlös. Det blir bara en sorts teknisk fråga, hur man hörs. Man vänjer sig.”

Tolvåringen ser tveksam ut. Så säger hon:

”Mamma. Du har ALLTID varit skamlös.”

Jomen man måste äta pepparkakor innan man borstar tänderna. Det är sant.

Mathilda kommer med tandborsten. Hon vill ha hjälp.

”Har du smakat de nybakade pepparkakorna, innan du borstar tänderna?” frågar jag.

Hon skakar på huvudet. Det har hon inte.

Jag tar tandborsten ur hennes hand och säger:

”Då måste du gå och smaka dem innan du borstar tänderna. ”

”Eh…”

”Det är faktiskt en regel. Man MÅSTE äta nybakta pepparkakor innan man borstar tänderna.”

”Va?” säger Mathilda.

”Man kan väl inte äta dem efter att man borstat tänderna, hur skulle det se ut?” säger jag, med låtsad stränghet.

Mathilda ler och går mot köket.

Lillasyster fnissar.

”Snyggt mamma. Du TVINGAR dina barn att äta pepparkakor innan de får borsta tänderna och lägga sig…”

#mamamoves #enlacasawiman #dettogfaktisktlångtidattgörapepparkaksdegsåät

Scener ur hjärtat. En bok som drabbar.

På mitt skrivbord – som sedan ett tag tillbaka sorterar under kategorin ”oorganiserat kaos med lite papper uppepå” – ligger familjen Ernman/Thunbergs bok Scener ur hjärtat.

Den är plågsamt relevant för mig som förälder i en NP-familj. När jag plockar runt lite på morgonen bestämmer jag mig för att inte läsa färdigt boken. Den gör för ont. Jag tar den i handen och går mot köket. Vi har en hel kasse med böcker som ska tillbaka till biblioteket idag.

Men redan i hallen har jag öppnat den igen. Vad kan jag säga? En boknörd med ADHD, en bok i näven redan före frukost, ett plus ett som blir tre, eller i alla fall en-kvart-eller-så-över-frukost. För språket är så melodiskt vackert. Det drabbar mig, faller över mig, precis som musik.

Under sagda frukost läser jag sedan valda meningar högt för familjen. Inte sammanhanget, bara de slingrande orden, vändningarna, pauserna. Vi ryser tillsammans.

Bra litteratur ska skaka om. Det är inte bara min professionella åsikt, utan även så jag väljer mina bokvänner; med Margaret Attwoods ord ”there is only one rule to a good story: Keep my attention”.

Jag lägger boken på dubbelsängen, och bär ut kassen med andra låneböcker till hallen. När jag kommer in i sovrummet igen står min man redan vid fotänden och läser.

Varför var det så länge sen vi bakade med hushållsmaskinen, egentligen?

Tar fram hushållsassistenten för att göra en saffransdeg. Tankar i kronologisk ordning:

”Det här är ju praktiskt, undrar varför vi slutade baka allt bröd själva? Jag måste ha haft svårt att få fram själva maskinen, så måste det vara. Den är tung och skåpet är fullt.”

”Det blir ganska mjöligt. Antagligen orkade jag inte städa hela köket varje dag, så var det nog. Och med bara bordet som bakyta lär jag få ont i ryggen sen; det här köket är inte gjort för normallånga människor på 2000-talet. ”

”Det låter väldigt mycket. Jag borde ta fram hörselskydd.”

”Ah. Mathilda blir arg av ljudet från maskinen och skriker. Så var det, ja…”

Dags för december. Vi hörs på andra sidan.

December innebär undantagstillstånd i familjen Wiman. Mer precist drar vi ner på kraven, kokongar vi in oss bäst vi kan och gör så lite som möjligt som vi inte måste. T ex är jag knappast nåbar den här tiden på året. December innehåller så pass många svåra element (”Annorlunda i skolan”, ”Avslutningsaktiviteter”, ”Julstress”, ”köld” och i år även ”Inget rinnande kranvatten på ett dygn”) att vi måste energispara järnet för att överhuvudtaget gå runt.

Det hade varit najs att kunna kalla det ”julmys”, men eftersom det inte är vad det handlar om kallar vi det i stället ”ren och skär överlevnad”.

På den positiva sidan är de flesta beteendeproblem i december övergående; de fixas enkelt av att det blir januari!

Vi hörs på andra sidan.

Projekt Sluta Hata Spindlar fortskrider

Jag har släpat mig ur sängen för en Nödsituation med stort N: I Mathildas tak sitter en liten spindel. Den är docksöt, med randig rygg och pyttesmå ben, och på en bråkdels sekund har jag bestämt mig för att här går min moraliska gräns.

Nu försöker jag resonera med henne. För umptonde gången. Jag har inget hopp om att hon kommer att ge sig just idag, men på sikt tänker jag nöta ner rädslan, droppe efter droppe, med Eftertanke och Lugn. Här ska inte panikas. Ska man flytta en spindel, ska man göra det lugnt och metodiskt. Till och med att döda en spindel kräver precision. Det finns inget utrymme för panik. Den här situationen ska kännas lugn innan den är över, det är mitt mål.

Jag har ägnat många månader åt projekt Sluta Hata Spindlar. Varje gång hon ser ett spindelproblem flyttar vi gränsen framåt, trettio sekunder eller så i taget. Det tar tid, men tålamod och envishet vinner i längden. Och Mathilda har mer än något annat av våra barn lärt mig att inte ha bråttom. Jag hyser inga tvivel om att rädslan kommer att ge med sig en dag. Liksom så många andra rädslor eller fixa idéer, genom åren.

Mathilda har ingen fobi mot spindlar. Hon tycker helt enkelt att de är obehagliga, och hon har starka känslor. Det i sig är ingen orsak att döda nån; det finns massor av människor jag finner obehagliga, men seriemorden lyser ännu med sin frånvaro på Gärdet.

Jag trodde också att jag var rädd för spindlar som ung, tills jag fick ett litet barn – Mathildas storebror – med en tvättäkta, rakt igenom panisk, spindelfobi. Då var det bara att bita ihop. Och när jag var tvungen att behålla lugnet hände miraklet: Jag insåg jag att jag bara hade daltat med mig själv och spätt på rädslan. ”Stackars Tina som är så rädd för spindlar” liksom. Rackarns trams.

Nu argumenterar jag för spindeln; i första hand för att inte flytta den, i andra hand för att inte döda den. Den andra punkten är icke-förhandlingsbar idag.

”Den vill dig ingenting”, försöker jag. ”Den har noll intresse av dig.”

Mathilda gör gnällande ljud.

”Den tänkte säkert: Stackars Mathilda som hatar myggor! Jag ska flytta in i hennes rum och skydda henne från myggorna” piper jag tillgjort.

”Gjorde den väl inte!” säger Mathilda. Hon skrattar inte, men jag nådde mitt mål, hon lugnade sig tillräckligt för att vara kontaktbar. Jag jobbar vidare med att sänka affekten.

”Du måste välja, bytesdjuret eller rovdjuret. Du kan inte få båda”, säger jag skämtsamt. ”Häromkvällen var det myggor. Nu är det spindlar. Du får bestämma dig!”

”Jag vill inte ha nån av dem! Ta bort den!” kontrar hon.

”Alltså, man dödar inte saker baserat på att de har åtta ögon”, säger jag, bestämt den här gången.

”Vissa spindelarter har bara sex ögon”, hojtar storebror inifrån rummet bredvid.

Han har hanterat sin rädsla för spindlar genom att på eget bevåg lära sig allt om dem. Verkligen allt. Han är som ett vandrande arakniskt bibliotek. Jag himlar med ögonen. Tack, mitt barn.

”Precis, mamma! Vissa spindelarter har bara sex ögon!”

”Och vissa har tio. Åtta punktögon och två andra”, suckar jag, sträcker mig efter en plastmapp som ligger på bordet och fångar upp spindeln, som börjat hissa sig nedåt. Det här är så långt som jag kommer att komma idag.

Jag bär ut spindeln i hallen och släpper den där. Spindlar äter andra insekter. De håller mikrovärlden i mitt hus i schack, hindrar det från att svämmas över av silverfiskar och bananflugor. Oavsett vad Mathilda tycker kommer jag inte att släppa ut den i frysgraderna som infunnit sig under natten.

”Iväg och ät, lilla vän!” säger jag. ”Kom igen!”

Spindeln är först obeslutsam, men travar sedan iväg mot skuggan under ett vägghängt skoskåp. Eftersom jag ändå är uppe bestämmer jag mig för att ta en morgondusch. Och städa i tvättstugan.

Efter frukost kommer Mathilda till mig:

”Jag flyttade ut spindeln igen. Till altanen, den här gången.”

”Eh… va?” säger jag, och tror att hon pratar om den andra spindeln igår, den jag hjälpte henne att bära ut till buskarna vid ytterdörren, medan det fortfarande var spindelväder ute.

”Alltså, den har inte kommit in igen, Mathilda…” säger jag.

”Samuel säger att spindlar har utmärkt lokalsinne!” invänder hon.

”Jamen den KAN inte ha kommit in igen. Hur skulle den ta sig in?” säger jag.

”Vadå in? Du flyttade den bara till hallen. Jag flyttade den till altanen.”

”Jaha, okej”, säger jag. Altanen är inglasad. Min lilla vän har gott hopp om att klara sig där. Och det är bättre än den kalla framsidan.

Inte förrän senare slår det mig: Mathilda flyttade en spindel. Själv. Utan skrik och panik. Utan att jag eller någon annan behövde lämna sin varma, sköna säng.

”Snart”, tänker jag. ”Snart är vi där!”

Storasystertips

Tolvåringen viker långsamt och med stor precision ihop glosprovet hon just visat för mig. Pappan kommer gående i hallen.

”Men Hannah!” säger han. ”Du skulle ju sätta på dig pyjamas!”

”Jamen jag håller på och viker det här pappret, ju!” svarar hon surt.

”Det var nog det som var pappas poäng, hjärtat”, säger jag lite skämtsamt.

”Va? Vadå?”

”Pappas poäng var nog att du viker pappret i stället för att ta på dig pyjamas. Du gör nåt mer som du inte skulle göra, i stället för det du faktiskt skulle göra. Ta på dig pyjamas nu”, säger jag lätt.

”Men jag HÅLLER ju PÅ! Måste ni TJATA!” säger hon surt. Tolvåringen fungerar inte alls bra under stress. Och det spiller över på humöret. Vanligtvis är hon godvillig och ett verkligt solsken.

”Kom får jag krama dig”, svarar jag.

Äntligen viker hon klart pappret och kommer och sätter sig i mitt knä. När vi kramats en liten stund säger jag:

”Ett tips: Om man ger sina föräldrar illusionen av att man gör nåt tjatar de mindre på en.”

”Vadå?”

”Jomen till exempel om du fortsätter vika på pappret SAMTIDIGT som du går in i ditt rum. Då ser vi att du är på väg och tjatar mindre. Det där var storasyster Tina som pratade. Nu återgår vi till mamma Tina: Gå och ta på dig pyjamas, hjärtat.”

”Jag har ingen storasyster som heter Tina!” fnissar hon retsamt. På väg mot sovrummet.

”Näe”, erkänner jag villigt. Det är inte mer än rätt att hon får ta några poäng, nu när hon känner sig i underläge efter allt tjat. ”Men jag ÄR en storasyster. Också”, lägger jag till med en blinkning.

Vi skrattar. Hon går till sitt rum. Tio minuter senare är pyjamasen fortfarande inte på. Det är en sån kväll.

Som kommunal skyddsjakt på våra familjer. Som om de hoppas att vi ska dö ut.

För det mesta tror jag det bästa om människor. Men när tilläggsbelopp avslås en masse(trots att det finns pengar avsatta i budget!), och specialskolor varslar om nedläggning, då känner jag mig jagad.

Som om kommunerna bedriver skyddsjakt på våra familjer. Som om de hoppas att vi ska dö ut.

Och det är inte en skön känsla.

Det hela blir ännu mer bisarrt av att detta ju kommer att kosta ännu mer, både i pengar, arbete och lidande. Ta Utvecklingspedagogik i Stockholm, till exempel. Tre av deras specialskolor,  med 200 elever, som troligen måste lägga ned, redan i slutet av vårterminen. Tillsammans med andra resursskolor i enbart Stockholmsområdet handlar det om 600 barn. Det innebär att nästan 600 elever som vanliga skolor redan misslyckats med flera gånger (!), ska ut i de vanliga skolorna igen. Vilket i slutänden kommer att gå åt skogen, för majoriteten. För det var inte de enkla anpassningarna och lättundervisade eleverna som efter många års kamp lyckades få plats i specialskolor.

Bara antalet extra möten i januari, för att förbereda inför övergångarna…

I slutänden dömer kommunala tjänstemän barn som mina till ett liv i utanförskap och fattigdom. Trots att de har dokumenterade behov som vida överstiger vanlig skolpeng. Trots att den specialistkompetens de behöver uppenbarligen inte funnits i vanliga skolor, eftersom vanliga skolor totalt misslyckats med sin undervisning av dem, flera skolor per barn, fler gånger per barn. Trots att det kommer att innebära att föräldrarna får sluta jobba helt eller delvis, och kanske måste leva på bidrag. Trots att det innebär depressioner, utmattning, och utebliven skolgång.

Oavsett hur man räknar finns ingen vinst i detta. Varken på kort eller lång sikt. Varken mänskligt eller ekonomiskt.

Men i slutänden handlar det om något mycket viktigare: Vilken sorts samhälle ska vi ha? Ett där kommunala tjänstemän misshandlar funktionsnedsatta barn, bildligt talat fortsätter att sparka dem i huvudet medan de ligger blödande på marken? Tills nästa gång man inser att det här inte funkar, och försöker återuppliva dem igen.

För det är vad som kommer att ske. Människor kommer att dö som en direkt följd av beslut som detta. Det hör till sakerna vi inte behöver forska mer på, vi vet redan hur statistiken ser ut. Eller; jag vet det, forskarna vet det, lärarna på specialskolorna vet det, läkare, psykologer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, logopeder, specialpedagoger och andra inom BUP och habilitering vet det…

Men tydligen inte de sagda tjänstemännen.

Jag undrar vad det är de tror sig veta? Det skulle jag verkligen vilja få reda på.

Håll växterna glada. Helt enkelt.

”Jag tror du borde syssla med växter, Mathilda. Mycket av det du tycker är självklart är saker som folk inte tänker på.”

”Hur menar du? Man ser väl vad plantorna vill?”

”Nja, alltså, jag tror inte människor i allmänhet tänker så. Jag tror inte de tänker ‘den växten verkar trivas’ eller ‘den står för skuggigt’ eller ‘den behöver nog mer näring’. De flesta har nog ingen åsikt alls. De tänker ‘den växer’, bara.”

”Va? Förstår de inte att växterna lever?”

”Jo, lever förstår man väl, men liksom…”

”Det hela är väldigt enkelt, mamma. Glada arbetare jobbar bra. Håll växterna glada. Så producerar de bättre.”

Haha ❤

Finns tiden? Och andra saker man måste få veta klockan 23.15.

It’s late. I wish I were asleep, but alas, this night seems to be of the neverending kind. Especially since Mathilda is not yet asleep. She’s had a terrible migraine all day, and it messes with what little sense of time she actually has.

She IS tired, I can tell from her giggling and the way she talks. Like this sudden urge to discuss time and space, standing in my bedroom door.

”Mom, is time physics? Are there laws of time? Like, physics laws?”

”Well, actually, there are physicists who argue that time is not necessarily a thing, perhaps our brains are simply wired to perceive time, even when it is not there…”

”But time has to exist! Stuff happens! Things move!”

”I guess movement does exist, but it is not necessarily ’from A to B’, it could very well be in other shapes and forms. Perhaps several times can exist at once, even.”

”Hm. I guess!”

Big brother comes up the stairs from the basement. Mathilda turns to him:

”God night, Sami! Sleep tight!”

”Nope, I’m having a terrible nights sleep and you cannot stop me!” he laughs.

”Sleep tight, honey”, I say. ”And you too, honey!”

Samuel closes the door after him. Mathilda scampers into her room. And I, I can see my own overactive, troublemaking, over-tired brain in hers: ”I’ll be getting to sleep any moment, but first: Does time exist?”

Storebror kommer upp ur källaren, och Mathilda vänder sig till honom:

”Godnatt, Sami! Sov gott!”

”Nej, jag tänker ha en dålig natt och du kan inte stoppa mig!” skrattar han.

”Sov gott, hjärtat”, säger jag. ”Och du med, hjärtat!”

Samuel går in på toa. Mathilda skuttar in i sitt rum. Och jag kan se min egen överaktiva, besvärliga, övertrötta hjärna i hennes: ”Jag ska strax sova. Men först: Finns tiden?”

Mobillåda

”Vadå mobillåda? Som en laddare?” undrar Mathilda.

”Näe, alltså, man ska lägga mobilen i lådan, typ för att umgås eller så.”

”Umgås? Har de aldrig hört talas om multiplayer?”