Kategoriarkiv: Schema

Alla barn äter frukost samtidigt. Om vi stryker de tre sista orden.

Ovanligt nog är alla barnen färdiga för att äta frukost samtidigt. Hur det gick? Tja, vi överlevde. Men ”alla barn äter frukost samtidigt” förvandlades ungefär till barn 1 springer snyftande ur rummet, barn nr 2 har ännu inte börjat äta när klockan är kvart i bussen ska gå, för mamman har inte uppmärksammat att barnet inte valt pålägg på grund av att barn 3 och 4 pratar oavbrutet.

Barn 5 inser att klockan är kvart i, tar på sig kläder, balanserar ett par mackor med prat (allt medan mamman förser barn nr 2 med bredda mackor och fyller på havremjölk, påminner om att äta osv osv). Barn nr 3 lämnar köket, oklart hur mycket mat hen fått i sig, morgonaptiten är sällan på topp.

Pappan och barn nr 5 drar in mamman i en spännande konversation om OCD och Jack Nicholsons tolkning av författaren i filmen As good as it gets, allt medan barn nummer fyra mest ser ut att äta i slowmotion. Barn nr 2 får faktiskt i sig sista mackan, och lämnar köket för att borsta tänderna. Däremot förstår hen inte, eller minns kanske inte, att jag påpekar att hen också måste tvätta munnen.

Efter en stund blir det second breakfast med barn nr 1. Barn nr 3 vill inte ha påfyllning, men snor åt sig en och annan köttbulle, mest för sällskaps skull, i alla fall om man frågar henom. Barn nr 4 äter fortfarande i slowmotion.

En och en halv timme senare är frukosten avklarad.

Slutsats: Det här gör vi inte om.

Önskelista i fyra delar att ladda ner

Det här med att med bristande minne, motorik och föreställningsförmåga – till exempel om vad mottagaren förväntar sig för sorts svar – fylla i en önskelista eller svara på frågan ”Vad önskar du dig i julklapp?” är inte det enklaste. Idag har jag gjort en lista med fyra olika frågor, finns att ladda ner på M som i Underbars Dropbox som pdf eller som Numbersfil. Varsågoda!

Ångesthantering enligt Tina

Det finns inte så väldigt mycket man kan göra med eller säga till ångest och nojor utan att de ökar. Nästan all uppmärksamhet man ägnar dem får dem att växa och ta större plats i vardagen. Men det finns ett bra sätt att förhålla sig:

”Tack, då vet jag. Nu tänker jag göra nåt annat.”

Jag har gjort en liten illustration på ämnet. Dela gärna!

Syntolkning: En hjärna i mitten, med orden

Ångesthantering: Fem sätt att förhålla sig till ångest och nojor.

Syntolkning: En hjärna i mitten, med orden ”ångest” och ”noja”. Fem gubbar runtomkring som gör olika saker. En springer iväg. Hen försöker undvika ångesten. En annan ger ett hjärta till ångesten och säger ”Såja, såja”. Hen tycker synd om ångesten, försöker gulla eller lirka med den. En tredje står och pratar med hjärnan. Hen försöker övertyga ångesten med ord. En fjärde står alldeles stilla med förvirrat utseende och en stor tankebubbla med orden ”tänk tänk tänk tänk” i. Hen har fastnat i tankar kring ångesten. En femte sitter och läser och säger med en pratbubbla. ”Tack. Upptagen”. Bredvid de första fyra gubbarna står skrivet ”En större del av livet + mer ångest”. Bredvid den sista står det: ”Att notera (märka) ångesten, och sedan släppa den och fortsätta med sin dag är det enklaste sättet att slippa den!”

Att notera (märka) ångesten, och sedan släppa den och fortsätta med sin dag är det enklaste sättet att slippa den. Ibland betyder det att man gör de tre sakerna i tur och ordning. Oftare att man får fortsätta med något annat för att det i sin tur gör att ångesten släpper. Att man fortsätter med sin dag trots att man inte kunnat släppa ångesten. Eller att man aktivt tar sig för något annat, fast ångesten fortfarande molar och skaver (eller kanske skriker och bråkar).

Det är inte alltid enkelt (fast ibland går det förvånansvärt lätt), och inte alls självklart. Men det är ett av de allra effektivaste sätten att förhålla sig till att man har det vi i vår familj brukar kalla ”en glappig hjärna”, som är jättebra på att hitta farliga mönster, minns precis alla läskiga känslor och helt ovälkommet påminner om dem i alla möjliga sammanhang.

Eller som mina goda vän lärde mig att tänka för länge sedan:

”Tack hjärnan, för den tanken. Jag förstår att du vill skydda mig från farliga saker, och jag uppskattar det. Fast jag visste redan det där. Så jag tänker göra nåt annat nu.”

Att vara timstocken

Jag älskar timstockar. Och visuella nedräkningsklockor. Men alla mina barn är inte visuella… Det betyder att jag ganska ofta behöver vara timstocken eller nedräkningsklockan själv. Här är några saker jag gör när tiden går:

Räknar till tio innan nåt börjar

Nu pratar jag inte om ”Kom hit genast innan jag räknar till tio” och andra misslyckade föräldrahot, utan att jag neutralt upplyser om vad som kommer att hända vid tio (dvs något jag faktiskt rår över, till exempel att vi andra börjar äta), och vad jag förväntar mig (till exempel att hen ska komma och äta). Och sedan räknar långsamt till tio och så gör vi det vi sagt, utan tjat eller sura miner.

Det kan låta så här: ”Mathilda! Det är saft och kakor på tio i köket! Noah! Saft och kakor på tio i köket!” (Ja, jag ropar på ett barn i taget. Flera av mina barn är inte så bra på att avgöra vem man pratar med, så om jag inte specificerar kanske barnet inte ens vaknar upp ur vad hen nu håller på med. Ganska ofta går jag nära och lägger en hand på axeln eller handen innan jag pratar.) Så går jag in i köket och börjar långsamt räkna till tio: ”… nio… tio! Varsågoda!”

Och så börjar vi äta. Och om det är sura miner för att vi börjat innan de kommer (vilket var upprinnelsen till detta) så talar jag neutralt om att de hade en bra chans att komma innan tio, så det valde de själva.

Räkna till tio tills något är klart

Det här är en vana jag haft sedan Mathilda var bebis, hon hatade nämligen bilbarnstolen, och ofta, ofta var hon hysteriskt ledsen i bilen. Det blev inga långfärder, om man säger så… Men när hon bröt ihop en liten bit hemifrån, eller i alla fall på rimligt avstånd för att räkna utan att tappa bort sig eller få alldeles för långsam fart i räknandet, så upptäckte jag upptäckte att om jag räknade långsamt till tio, och såg till att komma till tio precis när vi svängde in hemma, då fattade hon att det var nåt på gång. Först lyssnade hon nog bara för att nåt hände, avledning liksom. Men så småningom kom hon verkligen att förknippa räknandet med ”snart är det här jobbiga slut”, och då började hon som regel lugna sig redan på tre eller fyra. Som i skrek inte fullt så högt, menar jag nu. 😉

Räkna ner från tre eller fem för att förbereda

Med fingrarna som visuellt stöd. Ofta när vi ska gå hem från till exempel en lekplats, leksakshyllan i affären eller badhuset använder jag en hand för att visa hur lång tid det är kvar tills vi ska gå. Jag förvarnar ungefär 15-20 minuter innan. När det är ungefär fem minuter kvar, eller mindre, håller jag upp ena handen med fem fingrar upp och säger ”Nu är det FEM kvar”. Efter en minut, eller en lagom tid utifrån hur bråttom vi har, håller jag upp fyra fingrar och säger: ”Nu är det FYRA kvar”, osv. Notera att jag inte säger minuter. Om jag inte räknar minuter pratar jag inte om minuter. Det är en enkel logik som följer av det faktum att jag har barn som inte tycker att 55 sekunder är ungefär en minut, och att ungefär är typ det dummaste begrepp som någonsin uppfunnits. Skönheten i det här är att jag inte behöver bry mig om klockan egentligen, inte heller blanda in den. Fingrarna gör det särskilt tydligt även för små barn, men även på avstånd. Det här är en rest från tiden då vi använde väldigt mycket teckenspråk med Mathilda.

Räkna till 30

Jag räknar långsamt till 30 med ett av mina barn medan hen klär på sig eller byter kläder. Det är en liten tävling/lek. Viktigt att det är roligt och spännande. Om hen får på sig kläderna före 30 (och det reglerar jag ju med tempot jag räknar… 😉 ) så blir jag Mycket Besviken och deklamerar högt hur trist det är att hen ALLTID vinner. Om jag vinner så killar jag hen i magen…:D Det händer förstås nästan aldrig, bara såpass ofta som barnet tycker det är kul. 😉

Utan mitt räknande har det här barnet nämligen noll fart. Som i kan sitta naken med en strumpa halvt på och pilla med nån legogrej eller läsa en serietidning. Bara jag vänder bort huvudet. Ingen hjälp vill hen ha heller. Och om jag försöker sätta dit en timstock blir hen antingen jättestressad, eller så klarar hen inte att släppa timstocken med blicken. Vilket ju inte precis funkar så bra när man ska få nåt gjort.

Ibland knasar jag till det och säger plötsligt 372. Ibland hoppar jag över något tal, och får genast en rättning. Ibland tappar jag bort mig och frågar var vi var. Det finns otaliga sätt att göra det här spännande, roligt och lagom förutsägbart.

Räkna till tre för val

Det här är lätt att trassla till och få utbrott kring, så stor varning, att räkna till tre i det här sammanhanget är inte ett sätt att pressa, utan ett sätt att stötta. Utan den attityden funkar det absolut inte!

Ibland behöver mina barn göra ett val, för att de liksom inte riktigt klarar av att jag bestämmer åt dem. Men det valet är starkt tidsbegränsat, av någon orsak, till exempel ”Nu åker skolbussen om tre minuter och Hannah kan inte få på sig jackan för hon har fastnat i tanken på skon som jag tog på fast hon inte var beredd”. Då kan det hända att jag tar till det här:

”Hannah. Bussen går strax. Du måste sätta på dig jackan. Vill du sätta på den själv eller vill du ha jackan i ryggsäcken? Jag räknar till tre. På ett och två bestämmer du. På tre bestämmer jag, och jag kommer att bestämma ‘ha jackan i ryggsäcken’. Ett. På ett och två bestämmer du: sätta på jackan eller ryggsäcken? Två. Tre. Nu bestämmer jag, och jag bestämmer jackan i ryggsäcken.”

Lägg märke till att jag inte bestämde nåt jag inte rår över; till exempel kan jag inte bestämma att Hannah ska ta på sig jackan, då får jag ju i värsta fall hålla fast henne och tvinga på den, och så dåliga pedagogiska metoder har inget bland människor att göra. Lägg också märke till att jag bestämde det som jag tror att hon egentligen, innerst inne vill. Om det inte är så att hon måste göra tvärtemot vad jag vill, då kanske jag får bestämma ”fel sak”. Jag upprepar också hur det här funkar, så att Hannah har en chans att minnas alternativen. Och jag är lugn och ostressad själv.

Det här är inget man kan göra i alla situationer! I synnerhet när känslorna är upprörda kan det vara en superdålig idé att införa en tidsgräns, det kan vara den stress som puttar barnet över kanten till kaos. Vissa barn är det totalt fel för. Men andra gånger, med rätt barn, när sinnesstämningen är ok och man själv är lugn, kan det tvärtom vara uppskattat, som en sorts hjälp att hålla tråden och märka hur lång tid man har på sig. Och kan man dessutom göra det här som ett skämt så blir det ofta alldeles strålande! ”Äsch då, nu hann du bestämma före mig IGEN!!!”

Att överhuvudtaget kunna räkna till tre förutsätter dock att man aldrig ägnar sig arga utrop i stil med ”Nu räknar jag till tre och sen kommer du och sätter dig, basta!” för då har man redan solkat ner associationsbanorna kring detta med arga känslor. Och då kan man räkna med ett utbrott så fort man säger ”nu räknar jag till tre”.

Räkna till tre som förvarning

Jag har ljudkänsliga barn. Hela vår familj kan sitta med hörselskydd runt matbordet på fel dagar. Så att förvarna innan man börjar med något högljutt, som att köra mixern eller starta dammsugaren, ingår i normalt, hövligt och förväntat beteende i vårt hem.

Varför räkna, kan man fråga sig? Räcker det inte att förvarna? Tja, om jag säger ”Nu kommer jag att starta mixern” så blir det rätt luddigt för mina små bokstavstolkare. För uppenbarligen startade jag inte mixern ”nu”, fast jag sade det. Det blir svårt att förstå. Om jag i stället säger ”strax”, ”snart” eller ”jag ska”, då uppstår problemet att alla tycker att jag ska vänta med det jag behövde göra tills de hunnit typ prata färdigt, strosa iväg och hämta sina hörselskydd i sakta mak, och så någonstans på vägen glömma bort sig, och bli väldigt upprörda när mixern väl startar.

Därför har vi kommit fram till följande kompromiss: Innan jag startar mixern säger jag ”Nu startar jag mixern på tre.” Jag kollar av att alla uppfattat att jag pratat med dem, och fortsätter ”ett… Spring och hämta hörselskydd Noah! Mathilda, du kan hålla för öronen bara, det går bra. Två… Det är ingen fara hjärtat, jag ska bara mixa kanske fem sekunder, sen är det klarat. Nu så. Tre.” och så kör jag mixern. Fem sekunder eller så. Absolut inte mer. Måste jag mixa igen, då räknar jag igen.

Sjunga

”Blinka lilla stjärna fem gånger” eller ”Hela vargsången en gång” är regelrätta tidsangivelser i vårt hem. ”Sjung blinka lilla stjärna tre gånger så kommer jag ut från toan innan du är klar, Mathilda!”

Å andra sidan är det även helt normalt hos oss att sjunga instruktioner till vad som ska göras, på en känd eller okänd melodi. Eller att bara sjunga om hur arg man är på ungefär tre toner. Anything goes, så att säga. 😉

Eller för att säga det på ett något allvarligare sätt: Vem är jag att besluta hur någon annan ska kommunicera? Har man som jag barn med kommunikationssvårigheter, då man faktiskt bestämma sig; antingen får de kommunicera som de klarar av eller också blir följden att de inte kan kommunicera, för att jag bestämda att deras sätt inte dög. Och det vore ju rätt dumt, tycker jag, när nu en stor del av det vi dagligen brottas med är just att träna kommunikation.

Sammanfattande tankar

Det finns några saker att tänka på när man behöver vara tidsangivaren.

Själva målet är att tydliggöra tiden, på ett sätt som kompletterar det visuella. Kanske genom att prata, sjunga, låta (ja, jag tickar ibland) eller nudda. Dessutom kan det vara bra att visa, till exempel med fingrarna, eller kanske en tummen ner som sakta blir en tumme upp.

Det viktiga är att faktiskt tydliggöra tiden. Om man räknar för långsamt kommer det inte att hända, då uppfattar lyssnaren kanske inte att siffrorna hör ihop, upplever inte ”tomrummet” mellan dem. Om man räknar för fort riskerar man att skapa en massa stress, som inte kommer att snabba på det som behövde hända utan tvärtom göra att allt tar längre tid.

Att själv vara neutral är viktigt, när såg du senast en klocka som surade, skällde eller var stressad? Inga känslomässiga distraktioner eller känslomässig press ingår i att visa tiden.

Anpassa räknandet till den faktiska tiden och lyssnarens förmåga. Att själv vara tidsvisaren ger en unik chans att vara verkligt följsam, att räkna precis så fort att farten hålls uppe, samtidigt som man undviker att göra det för bråttom. Det här är en balansakt, men en rolig och utmanande sådan. Leta fram fingertoppskänslan och var på ditt allra bästa humör! Och hjälp till lite när tiden börjar rinna undan, som om ditt räknande egentligen inte styrdes av dig själv, utan är något som ni behöver klara av tillsammans. När man styr över tiden på det här sättet, och själv kan variera tempot, då finns det otaliga möjligheter att leka, busa och verkligen visa att man märker att det är svårt att hinna ”i tid”, och hjälpa till. Och få saker skapar sådant förtroende som att vara den som gör att barnet klarar av!

Att räkna rätt och räkna fel, och att räkna lite hursomhelst, är en sorts humor som många barn uppskattar.Jag vet inte hur många gånger jag räknat till 29 och nio tiondelar… Eller fått svar som ”fjorton” när jag i själv verket kommit till 23.

Och ett sista tips kan vara att precis som vi gör använda olika men förutbestämda ”räknesätt” i olika situationer, och alltid göra samma sak på samma sätt. Så att det är helt tydligt redan när du börjar räkna eller sjunga eller vad du nu gör, vad det är som ska hända.

Från utsiktstornet: Dags att anpassa skoldagar och fritidstid! #barnibehov

Jag är priviligierad med att ha många vänner och bekanta i npf-sfären. Och att ofta få tillfälle att samtala med både föräldrar till #barnibehov och proffs som jag inte redan känner. Om hur det är, vad som funkar, de senaste katastroferna och dagens glädjeämnen.

Det blir lite som ett utkikstorn, att ha så många känningar på olika håll. Man märker trender, likheter, väldigt lätt. Något jag noterat är att varje terminsstart följer samma mönster. Det är så läskigt att man borde börja föra statistik över det.

Den här veckan är trenden föräldrar som säger ”Jag måste vara med mitt barn i skolan den här veckan för hen vägrar att gå dit själv”. Inte på sociala forum nu alltså, påverkade av varandra. Utan vitt skilda människor från hela landet, utan kännedom eller samröre med varandra, i privata samtal med mig.

Vi är sisådär tre-fyra veckor in i höstterminen. Och jag vet av erfarenhet att det är nu den börjar på allvar: Föräldranärvaron. Nästa steg är de uppslitande morgonbråken. De kommer om en vecka eller två, är min erfarenhet. Sen slutar barnen gå till skolan helt. De går in i väggen. Om inte skolan anpassar.

Jag brukar tala om för mina barn att vissa saker händer vare sig man vill eller ej, som en följd av vad man gjorde först. Om jag kastar en tegelsten genom vårt vardagsrumsfönster kan jag inte några minuter senare välja att fönstret ska vara helt.

Så nu är det dags, skolor och fritidsverksamheter. Dags att anpassa. I stället för att få barn som är utbrända i ett par år och kräver stora resurser att få tillbaka. För man kan inte både välja att först kasta barn mentalt in i väggen, och fem minuter senare välja att de ska vara hela och oskadda.

Tyckte du inlägget var viktigt? Dela gärna!

Här finns några tips på vad anpassning kan innebära. Fyll gärna på med fler.

Tankevurpa och den alltför trevliga kvällsmaten

Morgon. Enstaka bilar blåser förbi utanför den ännu neddragna rullgardinen. De är fler än i förra veckan. Jag ligger i min säng och tar sats inför att dra igång dagen, mycket lite går på automatik just nu. Stressen inför skolstarten börjar göra sig påmind, trots att det mesta är klart med skolan. Det blir inga direkta förändringar för mer än ett av barnen.

Huset är tyst. Eftersom natten delvis tillbringades med stjärnskådning, varm choklad, skratt och prat, sover den mer högljudda — och något mindre sömnstörda — delen av barnaskaran fortfarande. Ovanligt nog.

Det här med kvällsmaten har börjat ta alldeles för lång tid, tänker jag. Barnen har liksom börjat att äta tillsammans, samtidigt. Inte alla, men de flesta. De diskuterar världshistoria, naturvetenskap och specialintressen, detaljerna i Minecraft och roliga Youtube-klipp. De till och med skämtar och busar med varandra. Mitt under kvällsmaten! Som liksom aldrig slut. Mindre tid, mindre prat, mer tuggande, det är vad som måste till om vi inte ska behöva börja kvällsrutinen vid fem nu när vardagen närmar sig, tänker jag nedslaget.

Automatiskt börjar jag spåna på lösningar:

  • Se till att vi har macka hemma till kvällen. Färre rätter på bordet betyder mindre väljande.
  • Sätta timstocken på femtonminutersperioder för att illustrera tiden som går. Jag vill ogärna begränsa tiden, tvärtom behövs lite hull på vissa av barnen, och stress och mat går inte ihop.
  • Finjustera kvällsrutinbildschemat så att alla pyjamaser och allt toaspringande kommer före maten. Att det är den sista anhalten innan tandborstning och sängen.
  • Införa ett tydligare klädrace. Det ska inte behöva ta ett tvåsiffrigt antal minuter att få på sig pyjamasen.
  • Tömma soffan på böcker medan barnen äter det sista. Så ingen av dem fastnar i någon ny, spännande bok för att de råkar se den ligga där och totalt kommer av sig.
  • Ändra mattiderna på eftermiddagen så att Den Stora hungern inte inträder ungefär en kvart efter att man var klar med den tredje portionen.
  • Kanske måste vi ha nån sorts tidsgräns ändå…?
  • Milkshake…? Går snabbare att få i sig och mättar bra.
  • Fast själva problemet är att de pratar mer än de äter. Få dem att prata mindre med varandra. Men hur?

Då slår det mig: I x antal år har jag funderat över hur jag ska få de här ungarna att faktiskt befinna sig i samma rum tillräckligt länge för att prata med varandra. I x antal år har jag grunnat och kämpat och tricksat för att lära ut samspel, hur man umgås, hur ”tillsammans” låter och känns. Och här ligger jag och gnäller över att nästan hela familjen har börjat befinna sig runt samma matbord, samtidigt, och att de har så trevligt att den där matstunden aldrig underskrider en och en halv timme. Tid som jag annars hade behövt lägga på att rodda varje barn för sig, efter varandra eller i olika rum.

”Hur får jag mina autistiska barn att sluta prata med varandra?”

Snacka om tankevurpa.

 

 

Tillbakablick eller vikten av att flytta schemapilen

Mathilda är sjuk. Hon har feber och ligger ynklig på soffan, invirad i en filt. Eftersom jag är trött, och stressad, knappt tillfrisknad själv och enbart har som mål att överleva sommarlovet tycker jag synd om – mig själv.

Men livet vet att rätta till mina perspektiv. Jag får syn på dagsbilderna som fortfarande hänger på hennes garderob. De får inte flyttas, det är mycket viktigt, fast de aldrig används till något längre. Bilderna symboliserar dagens gång: Morgon – förmiddag – dag – eftermiddag – kväll – natt.

Och jag minns. Hur vi hängde dem där när Mathilda var kanske fem år. Hon älskade dem. Hur en pil skulle flyttas mellan dessa symboler, framåt, många gånger varje dag, för att visa vilken tid på dagen det var. För att ge sammanhang.

Vi var pietetsfulla till att börja med, men sedan började vi slacka lite. Vi glömde att flytta den där pilen allt oftare. Livet var tämligen fullt ändå, vill jag tillägga, det var inte som att vi var på en solskenspicknick och hade all tid och kraft i världen. Så vi glömde att flytta pilen lite då och då.

Ett särskilt minne tränger sig fram bland de andra. En dag när Mathilda var alldeles upp och ner upptäckte jag att vi glömt att flytta den där pilen, att den stod kvar på morgon fast det nu var kväll.

Vi var så nya på allt detta med kognitivt stöd, vi förstod inte hur livsviktigt det var för henne att få sammanhanget tydligt presenterat. Men ett såpass tydligt mönster att vi inte kunde undgå att se det började utkristalliseras:

Så fort pilen för tid på dagen inte flyttats inom rimlig tid kom ett utbrott. Värre ju längre vi glömt. Samma fenomen gällde veckoschemat, där en pil skulle flyttas för att visa vilken dag vi var på. Och samma sak gällde allt annat som vi inte förklarat i bilder och satt upp på en lättillgänglig plats som stöd för minnet.

Så vi började förstå att om pilen stod kvar på morgon, då kom ofelbart ett utbrott om något helt annat framåt dagen. Ett våldsamt utbrott, med slag och spott och sparkar, från en liten, liten autistisk flicka som var alldeles utom sig och slogs som ett vilddjur.

Det var inte att hon inte fick ost, inte tyckte om dockan, eller att hon inte fick åka till affären som fick Mathilda att explodera. Det var bristen på tydlighet, förståelse, möjlighet att minnas vad som skulle hända, hur vardagen hängde ihop.

Det är lätt att ta för lätt på det stöd bildschemat innebär. Det är också alldeles för lätt att tappa perspektivet och glömma att se tillbaka. På all den terräng vi redan klarat av.

Mathilda ligger tyst på sin soffa, insvept i en filt, och har det förhållandevis bra. Hon läser en bok. Hon är lugn och ganska harmonisk för stunden, halsontet till trots. Hon sparkas inte, bits inte, skriker inte att hon ska skära mig med en kniv så det kommer blod. Inte som när hon var fem år. Så är det naturligtvis inte alltid. Men just nu, och just här, har vi det fint. Trots att ingen flyttat schemapilen på garderobsdörren på flera år.

Opraktiskhetssyndromet

Det här med att ha sådana svårigheter med koncentration, impulskontroll och arbetsminne att man kvalar in i ADHD-ligan är stundtals rätt besvärligt. Jag skulle vilja gå så långt att jag kallar ADHD för ett opraktiskhetssyndrom. Det är helt enkelt sjukt opraktiskt att ha en hjärna som liksom inte påminner en om rätt saker, i rätt tid. Får jag illustrera med en händelse från den senaste tiden?

Jag gjorde en ny morgonrutin med nya hålltider. Då och då behöver planen nämligen revideras, och jag hade insett att det var dags. Jag ritade upp de nya hålltiderna på ett papper, med en ny, innovativ spiraltidsvisning.

Planen blev bra. Den var visuell. Den var tydlig. Den gjorde både maken och barnen väldigt nöjda, faktum är att Mathilda blev så förtjust att hon krävde att få en egen, omedelbart.

Åter till detta med koncentration och arbetsminne, då. Man kunde ju tänka att eftersom jag flyttade hela familjens hålltider på morgonen skulle jag också ha ställt om larmen i mobiltelefonen, eller i alla fall väckarklockorna. Det gjorde jag inte. Tanken slog mig aldrig. Och inte ens på morgonen, när det nya schemat skulle användas, insåg jag omedelbart varför det nya schemat inte höll, varför tiden helt enkelt inte räckte till. (Det är okej att fnissa nu. 😉 Eller till och med skratta högt…)

Opraktiskt är bara förnamnet. Suck.

Städinstruktioner ett steg i taget

Vi har länge tränat på att städa. Städning kräver en del förmågor i högre grad än andra. Det är ganska många förmågor, och de handlar alla om perception, kognition och exekution, dvs de förmågor i hjärnans framlob som har att göra med hur vi tar in och processar information, och hur vi sedan utför det som behöver göras. Varje sak jag har räknar upp här kan vara, och är ofta, krånglig för den som har neuropsykiatriska svårigheter.

För att kunna städa behöver man behärska saker som att:

– kunna överblicka ett rum eller en plats

– kunna avgöra vad som hör dit och vad som ska bort

– veta var saker ska vara någonstans

– förstå var saker man inte vet ska vara, borde vara någonstans, dvs ha en god förmåga att kategorisera.

– minnas vad man håller på med och var man var någonstans man var i artbetet.

– ha uthållighet och tålamod nogatt fortsätta tills det är klart

– kunna avgöra när städningen är klar

– kunna starta och avsluta

osv

Städning kräver många förmågor, och det räcker med att en enda av dem inte funkar helt för att uppgiften ska bli omöjlig att lösa. Personer med autism har till exempel ofta ett detaljperspektiv. Det innebär att de kan ha väldigt svårt att överblicka ett rum, avgöra vad som ska bort, vilka saker man kan ta samtidigt för att de hör ihop, och var man ska göra av saker utifrån kategori, dvs att sortera på ett funktionellt sätt. Effekten brukar ofta bli att man (om man överhuvudtaget orkar städa) ”ställer saker till höger”, så att en massa saker som inte alls hör ihop står på samma ställe, och slutresultatet blir svårt att överblicka.

Mathildas teckningar och böcker hamnade länge i leksakslådan, ”för jag leker med dem”, i den mån hon överhuvudtaget hjälpte till att städa alltså, och inte bara konfunderad såg på). Att det fanns något som skilde ”papper”, ”böcker” och ”leksaker” åt var väldigt svårt för henne att greppa när hon var mindre, och idag är det snarare en sorts inlärd kunskap än en automatisk kategorisering, som dessutom inte har något alls att göra med att ”pennor”, ”pysselsaker” eller ”garnnystan” inte heller de hör hemma i leksakslådan. Hon har helt enkelt inte någon definition på vad det är som gör att ”eksaker hör ihop på ett sådant sätt att de passar i en viss låda.

På liknande sätt är uppmärksamhet, uthållighet och att starta och stoppa svårt för den som har ADHD/ADD. Och arbetsminnet kan ställa till det rejält för många med NPF.

Idag ska vi testa en ny grej: Städmanus. Vi har länge jobbat med att städa undan ett visst antal saker, tex ”lägg 10 legobitar i legolådan”, ”Lägg 5 pennor i pennburkarna” eller ”släng 10 skräp i papperskorgen”. Vi har också haft en städkorg för att lägga saker som ska till ett annat rum i, och gjort saker som att torka av, damma av och dammsuga. (Fler förslag på liknande uppgifter finns här i städspelet och i städspelet på nätet).

Att dela upp städningen i många små steg är en effektiv strategi för att städa, men den kräver att någon är med och ger instruktioner hela tiden. Min tanke har varit att lära barnen varje enskild syssla först, innan de sätts samman till en helhet. Nu tycker jag att de flesta uppgifterna är ganska automatiserade, så idag ska vi testa att föra ihop olika delar av städning till ett arbetsflöde, ett manus. Jag har fått inspirationen från hur man programmerar en dator, med repeat- och if-satser. Jag räknar fortfarande med att behöva vara med, men kanske inte behöva ägna mig lika mycket åt detaljstyrning. Vi får väl se hur det går. 😀

Dagens städmanus för pojkarnas rum:

Städa datorbordet

Upprepa tills bordet är tomt (förutom datorerna och de saker som måste vara kvar på bordet, till exempel tangentbord, kylplatta etc):
– 10 saker (där de ska vara eller i flyttkorgen)
– 10 skräp
– Om flyttkorgen är full, gå en runda från rum till rum och ställ allt som finns i korgen där det ska vara. Fortsätt sedan med att tömma datorbordet.
När bordet är tomt (se ovan): Fortsätt till nästa steg.
Finns det något i flyttkorgen? Gå från rum till rum och ställ allt som finns i korgen där det ska vara

Vänd tangentborden upp och ner och skaka ur det så smulor och damm ramlar ur
Damma av datorerna, även uppepå
Damma av bordet, underlägg, kylplattor etc (eller dammsug)
Torka av datorer, datorskärmar, tangentbord med en fuktig (inte blöt) trasa
Torka av bordet med en fuktig (inte blöt) trasa

Skölj ur trasan och häng upp den
Ställ tillbaka flyttkorgen i städskåpet
Lägg tillbaka dammsugare och/eller dammvippa

Klart!

 

 

Dela gärna inlägget så fler får läsa! 🙂

Hur motiverar jag barnet att göra det som behövs göras?

Hur motiverar jag mitt barn att göra saker som att borsta tänderna, klä på sig, äta eller gå till skolan?

Svar: Det gör jag inte. Mitt barn har klart för sig varför man borstar tänderna, fördelarna med att ha kläder på sig, poängen med att äta och nyttan av att gå till skolan. Hen är motiverad. Den motvilja jag stöter på beror på andra saker:

– Tandborsten gör ont och tandkrämen smakar för starkt. Det är för svårt att få till det motoriska i att borsta tänderna, och tidsuppfattningen är si och så.

Ett urval lösningar: Salutem från vissa apotek och specialbutiker är en tandkräm utan smak. Vissa andra tandkrämer funkar också. Vi har provat oss fram till en elektrisk tandborste som fungerar bra och som markerar hur länge man ska borsta. Vi har bildschema för tandborstning. Tandborstningen får i perioder vara mer sporadisk, när orken inte finns; hen har inga hål ändå. Någon gång varje dag försöker en förälder få borsta tänderna. Vi undviker småätande och mat som inte är bra för tänderna mer noggrant i de svårare perioderna.

– Att klä sig är rörigt, det är svårt att veta vilka kläder man ska välja, svårt att behålla fokus (och inte i stället börja titta ut genom fönstret eller läsa Kalle Anka), svårt att se vilka kläder som är rena och smutsiga, svårt att veta i vilken ordning kläderna ska på. Dessutom är det kallt och vissa kläder känns obehagliga mot kroppen.

Ett urval lösningar: En förälder är med och klär barnet, efter dagsform kan det bestå av att klä på, räcka barnet kläder eller påminna om vad som ska göras. Oftast blir det en blandning. Kläderna ligger redan framme på kvällen innan. Vi har ett bildschema över i vilken ordning man klär om, ”ta av pyjamasen”, ”ta på kalsongerna”, ”ta på tröjan” osv. Barnet använder knästrumpor för att minska på jobbiga sensoriska upplevelser generellt (trycket mot en större del av benet hjälper hjärnan att sortera bort ovidkommande och besvärliga intryck), vi köper plagg som fungerar i flera på varandra följande storlekar samtidigt eller standardplagg som underkläder och strumpor av samma sort, från samma butikskedja år efter år. Plagg som inte är sköna nog ges bort eller säljs direkt. Vi håller oss till en färgskala, både för att den accepteras och för att då ser klädvalen alltid rätt okej ut. Vissa material och typer av kläder funkar inte; då har vi inget sånt.

– Det är svårt att komma ihåg att äta. Det är svårt att veta vad man ska äta. Det är svårt att fortsätta med själva ätandet. Det är tröttsamt att utföra ät- och tuggrörelserna, på grund av bristande automatisering (vilket inte i sig behöver innebära att det ser ut att vara något fel på det motoriska). Det är jobbigt med vissa konsistenser och smaker. Det är svårt att sitta kvar vid matbordet. Det är svårt med ljud, synintryck, lukter mm vid matbordet. Det är jobbigt att ha andra människor runtomkring sig.

Ett urval lösningar: Vi förbereder en liten stund före maten, ”om en stund är det dags att äta”, ”om tio minuter är det dags att äta, du behöver hitta ett avslut nu”, ”om fem minuter…” osv. Vi har bilder på dagens mat på kylskåpets framsida, någon matar det barn som inte orkar äta själv, vi använder timstock vid maten för att visuellt påminna om att tiden är begränsad tex på morgonen när vi ska iväg till skolan, vi serverar olika sorters mat beroende på vad olika personer klarar av att äta, vi gör storkok av favoritmaten att ta fram när resten av familjen äter något annat, ketchup är okej på vad som helst, man kan äta spaghetti till frukost också. Vi har matplatser på andra ställen än i köket för den som behöver vara ifred, köket är rent från för många synintryck , vi har fasta matplatser, vi använder brickor eller bordstabletter för att det ska vara enklare att se vilken mat som är vems, vi undviker starkt luktande mat inomhus, vi äter i omgångar osv.

– Skolan har för hög ljudnivå, det är svårt att veta vad man ska göra på rasterna, det är svårt att koncentrera sig, vissa ämnen eller moment är svåra att klara av (tex att osvskriva för hand, lyssna i stor grupp), matsalen är högljudd och det luktar massor osv

Ett urval lösningar: Vi har haft många olika lösningar genom åren kring skolsituationen, allt från senare morgontid (börja klockan tio), bildschema i skolan,inte duscha efter gympan utan ta det hemma, resursperson, vara hemma en dag mitt i veckan, klassen jobbar ofta i mindre grupper, skriva på dator i stället för på hand, hörselskydd, ett mindre rum inne i matsalen som är tystare, rastaktiviteter som rastvakterna håller i någon rast, styrda lekar som att spela kula eller hoppa hopprep, ett vilorum, kortare dagar, blir hämtad och lämnad i skolan i stället för att åka skolbuss (som tog för mycket ork från skolarbetet), stanna hemma de dagar när orken tryter i stället för att krascha in i utmattning som tar längre tid att återhämta sig från osv osv.

Som ni ser jobbar vi hos oss med en blandning av förebyggande, orkbesparande och kravanpassande åtgärder. Det som kort och gott kallas anpassning. Givetvis har vi också ”motiverat” så till vida att barnen utifrån sin ålder och utvecklingsnivå fått lära sig om varför saker behöver göras och varför de behöver göras på ett visst sätt, till exempel genom seriesamtal, ritprat, förklaringar eller berättelser. Vi använder inte belöningssystem särskilt ofta, av den enkla orsaken att den forskning som finns tydligt visar att barn med NPF inte lär sig särskilt mycket av någon annan belöning än den rent omedelbara, och att de inte lär sig något alls av utebliven belöning eller straff. (Den positiva effekt som finns av guldstjärnor på normalkablade barn består mest i att den vuxne slutar tjata och hota, och i stället är tydlig med vad som ska göras, dvs den vuxen ändrar sitt bemötande så att barnen har lättare att vara följsamma. Och då är det ju den vuxne som förtjänar guldstjärnor, för att hen skapar förutsättningar för barnet, och så känns det lite onödigt att bedöma det som barnets prestation eller misslyckande. Eftersom det dessutom är den vuxnes jobb till att börja med finns ingen direkt orsak att ge den vuxne guldstjärnor heller.)

Varför jag inte jobbar med motivering? För att jag själv vet med mig att jag är JÄTTEMOTIVERAD att se bra. Men hur jag än vill och försöker går det inte utan mina glasögon… Jag är helt enkelt förfärligt närsynt. Det kommer att ändra sig med tiden, eftersom jag numera får svagare och svagare styrkor på mina glasögon i stället för tvärtom. Men tillsvidare får jag acceptera att jag behöver hjälpen som glasögonen ger mig.

På motsvarande sätt finns absolut ingen poäng att försöka motivera barnet till saker som hen inte klarar av på egen hand. Vi försöker inte motivera en bebis att klä sig själv; vi accepterar att den ännu inte kommit så långt i sin utveckling och hjälper till med det bebin inte klarar, samtidigt som vi försöker lära in nödvändiga förmågor. I första hand genom att låta barnet uppleva att det lyckas, eftersom vi vet att det inte hjälper ett skvatt att skälla, tjata, hota eller muta bebin till att klä på sig själv. Tvärtom lär sig alla små barn absolut mest genom positiva upplevelser.

Motivering kan vi använda oss av när förmågan i princip räcker till, fast själva viljan är lite si och så med. När jag inte alls har lust att diska kan jag säga till mig själv att om jag diskar nu får jag ta en glass sen. För jag kan diska, jag har bara inte tillräckligt med lust. Men att motivera den som inte kan själv, det är lika meningslöst som att säga till den som är närsynt att utsikten är JÄTTEFIN. Det anade nog personen redan, och det hjälpte ändå inte nämnvärt med synskärpan.

Rutinernas lov eller hur jag planerar livet

Jag fick lite frågor kring hur jag själv lägger upp planeringen så jag tänkte snabbt visa några exempel på hur det kan se ut när jag planerar för mig själv, inte bara för barnen (som ju har mycket av sin planering i form av bildscheman). Först kommer en massa text, men sen kommer bilderna, så bläddra nedåt bara om du har svårt att läsa så långt!

Uppdatering: Här kan du ladda ner de tomma planeringsbladen

Min pappa brukar säga att när jag blir stressad, då börjar jag sortera livet, och det är nog sant. Jag har ett behov av överblick och struktur, och ungefär på samma sätt som jag helst vill börja laga mat med en tom och avtorkad köksbänk vill jag helst ha helheten och grundplanen klar för mig innan jag funderar över vad jag ska göra just nu, idag eller den här veckan.

Specialinkompetenser

Det finns några saker som stör min planering, ja, utöver min familj då. 😉 Det är mina svårigheter, eller det jag själv gillar att kalla mina specialinkompetenser:

  • För det första har jag riktigt dåligt minne. Inte som i ”jag minns inte vad jag hade på mig förra veckan”, utan som i ”jag minns inte att man borde borsta tänderna idag också”. Jag är en fena på att planera, men sen har jag ingen aning om hur jag tänkte eller i vilken ordning saker brukar göras. Jag måste räkna ut det varje gång, även om jag tänkte ut fortsättningen för bara nån timme sen. Det betyder att jag behöver skriva ner saker som ska göras, i listor som jag dessutom sedan måste komma ihåg finns, och ha lätt till hands.
  • För det andra blir jag suuuuperfort uttråkad. Om jag ska gå någonstans tar jag helst olika vägar varje gång. Bara att något är bestämt och står på en lista får mig att tappa sugen, eller ännu värre, känna mig som en trotsig treåring som ABSOLUT inte ska göra nåt av allt det där. Även om det är jag som skrivit listan… Turligt nog känner vi varandra väl vid det här laget, jag och min inre treåring, och vi jobbar på att samarbeta.
  • För det tredje är jag ganska impulsiv, men har ändå svårt med övergångar. Precis som Madicken får jag nya idéer lika fort som en gris blinkar. Jag kan gå ifrån köttbullarna i stekpannan ”bara en minut” för att jag kommer att tänka på nåt annat, och verkligen inte ha något minne av dem förrän brandlarmet går. Jag kan å andra sidan helt försjunka i det som intresserar mig. Lämnad åt mig själv skulle jag kunna tillbringa dygn i sträck med att läsa, totalt glömsk av irriterande världsliga saker som att man borde äta, sova eller gå på toa. Varje gång jag ska stanna kvar, mot mina impulser, eller sluta med det jag håller på med för att börja med nåt annat, mot mina impulser, går det åt massor av energi för mig. Jag tänker på mig själv som en harpun utan hulling; jag fastnar bara om jag tränger in hela vägen, det vill säga, jag kan bara vara helt koncentrerad på det som verkligen, verkligen ”fångar mitt intresse på nytt var tionde sekund eller så”. Allt annat är som en lång uppförsbacke; det tar massor av energi.
  • För det fjärde har jag tidsuppfattning som en dörrspik. Jag har rätt obefintlig känsla för dag, natt, matdags, tid för att göra sig i ordning, resetid… För mig är alla dygnets timmar likadana, och det finns ingen tid som är vikt åt något särskilt, ens om jag gjort en prydlig uppdelning på hur jag borde fördela min tid. Sade jag att jag har dåligt minne? Med åren har jag lärt mig att när jag tänker att något tar fem minuter motsvarar det vanligtvis trettio, och om jag tror att ett projekt kommer att bli klart på en dag behöver jag ha tio dagar på mig. Och larm i mobilen har bokstavligt talat revolutionerat min vardag! Men faktum kvarstår: Som en dörrspik.

Vad är då svaret på alla dessa struligheter? Jo, rutiner!

Rutinernas lov

Ja, jag vet nog vad du tänker nu. Rutiner är jättetråkiga. De rimmar inte på vare sig impuls, tristess eller dörrspik. Men tyvärr är livet i kaos inte heller så roligt, så det är bara att välja; tillbringa tillvaron med att släcka bränder eller bita i det sura äpplet. Tough luck. Om man inte har en naturlig talang för rutiner får man nöta in dem. Med tiden tar de mindre och mindre energi, och blir mer och mer automatiska, går på autopilot. Och om man inte har en särskilt bra innötningsförmåga, eller saknar autopilot, då får man skapa system som är så enkla och väl anpassade att man kan följa dem ändå. 😉

Jag har efter rätt många år förlikats med tanken att på samma sätt som vissa människor har svårt att hålla tonen trots omfattande musikalisk träning, kommer jag kanske alltid att aktivt behöva välja, skriva ner, starta, fortsätta och fullborda allt som ska göras. Det kanske aldrig kommer att gå automatiskt. Och det får vara okej, för jag kan inte göra något åt det, och jag föredrar att jobba med sånt jag kan påverka.

Inspirationskällor

Jag har sedan många år jobbat på att lägga upp ett system för livet och tillvaron som funkar för mig. På vägen har jag haft inspirationskällor, system, program, appar och kalendrar som jag använt med varierande resultat. Några saker som stannat kvar är FlyLady, Getting Things Done (GTD) och HomeRoutines.

Från FlyLady, en amerikansk rutinguru för oss som fötts utan inbyggd ordning och reda, har jag lärt mig värdet av att göra lite i taget och att jobba på små framsteg snarare än stora kliv. ”Housework done incorrectly still blesses your family”, ”Everything worth doing, is worth doing wrong while learning” och ”Babysteps!” är vanliga citat i FlyLady-världen. FlyLady handlar också om att skapa dagliga rutiner, med tanken att om man vet att man ska sortera tvätt men inte när kommer det inte att hända, men om man sorterar lite tvätt varje dag innan man kliver i duschen, då kommer det att räcka för att hålla tvättbänken tom, och skulle man inte hinna idag, då vet man att imorron kommer nästa tillfälle, så det är ingen katastrof.

David Allens Getting Things Done fokuserar på att dela upp sysslor, projekt och idéer i ”next actions” (NAs), det vill säga ”Nästa steg”. Ofta är det mer effektivt att ha klart för sig vad som ska göras härnäst (leta efter telefonnumret till Js pappa på klasslistan) hellre än vilket mål som ska nås (bestämma presenter till klasslärarena ihop med klassföräldrarna). Det förra är en faktiskt syssla, något man kan göra. Det senare är ett mål, inte något man kan utföra som ett enda steg. Och om man har klart för sig de närmaste tre-fyra stegen i ett projekt räcker det oftast tills man har tid att planera och dra upp de stora linjerna nästa gång.

HomeRoutines är en iOS-app för att skapa checklistor över dagliga rutiner. Varje lista visas bara på de dagar man själv valt, till exempel kan man ha en kvällsrutin på helger och en annan på vardagar, eller listor som syns med andra intervall.

När systemet inte funkar (inte om)

Det finns ingen one-size-fits-all när det gäller att få struktur på livet, inget system som passar alla. Det är i vardagen som man formar sina egna strategier, testar nya idéer, och jobbar in nya vanor. Det tar lång tid, och då menar jag inte en månad eller två, utan snarare år eller decennier. Och eftersom livet är ett pågående projekt behöver våra strategier och rutiner vara det också. Det som funkade igår kanske inte alls passar idag.

Jag har plockat massor av russin från GTD, FlyLady, HomeRoutines och andra inspirationskällor, men om jag inte får ett system att fungera, då utgår jag från att det är det nog inte mig det är fel på utan systemet. Jag är varken dum, lat eller obeslutsam, så när något inte fungerar för mig, i min vardag, då tänker jag att det finns något i systemet som gör att jag snubblar och inte lyckas. Jag tänker på det som proppar i en bränsleslang eller något som fastnat i nyckelhålet på den där dörren jag försöker låsa upp. Små saker, kanske saker som andra inte skulle snubbla över, men med stor effekt för mig. Och så försöker jag hitta de där sakerna, och rätta till dem.

Till exempel utgår GTD från att man i stunden ska komma på vilken sorts NAs man ska jobba med, som ”nu ska jag passa på att ringa några av de där samtalen på min lista”. Med mitt minne och min förmåga att impulsivt byta plan kommer det ju inte att hända att jag i stunden ens minns att jag HAR en lista. Jag behöver en tidsangivelse och ett färdigt fokusområde, ”idag på förmiddagen ska jag ringa samtalen på min NA-lista” eller imorgon på eftermiddagen ska jag göra de där ärendena på stan”. Jag förhåller mig vanvördig till organisationssystem och -gurus, det som inte funkar för mig måste ändras, så är det bara.

Jaja, så långt en massa snack. Nu kommer lite bilder.

Uppdatering: Här kan du ladda ner de tomma planeringsbladen

Veckoöversikt

Då och då sätter jag mig och ändrar  i min veckoplanering. Då skriver jag dels ned vilka dagliga rutiner jag ska ha, funderar på om jag behöver larm eller liknande till dem, och på hur dagen som helhet ser ut. Dels gör jag en översikt över vilka veckodagar som olika saker oftast inträffar (tex barnen har gymnastik eller aktiviteter), och dels en lista över veckodagarnas ”fokus” för tre olika områden, jobb, familj och FlyLady, dvs hushållsarbete och städning. Den här listan använder jag inte i vardagen, utan som ett underlag för att planera de stora dragen för varje dag och vecka, och jag ändrar i den efterhand. Så här kan det se ut när den är färdig för tillfället:

veckooversikt

De små stjärnorna bredvid rutinerna betyder att det ska finnas en rutinchecklista i appen HomeRoutines som jag använder.

När jag är klar med den här listan kollar jag igenom mina rutiner steg för steg. Jag har dem nedskrivna både som text och i HomeRoutines. Så här kan en rutinlista som sitter i min kalender se ut:

rutiner-exempel-fran-kalendern

Jag lägger också in eventuella larm för rutinerna, i HomeRoutines, mobilen eller datorn, allt efter vad som passar bäst. En del rutiner har inga påminnelser; till exempel kommer skolbussen när den kommer, då börjar rutinen med namnet ”Barnen hem”.

En enkel kvällsrutin som ”kolla kalendern och barnens veckobrev inför morgondagen, starta diskmaskinen, borsta tänderna” är bättre än ingen rutin alls. I perioder har jag till och med haft olika versioner av rutinerna, för trötta dagar och pigga dagar. Så kan man också göra; som sagt; vanvördighet inför allt vad struktursystem heter är av nöden, eftersom ingen människa är den andra lik.

Gör jag då allt detta? Kort kan man väl säga att nej, det är inte lätt att få till rutinerna, men jag försöker att inte bekymra mig över det jag missar varje dag, utan i stället fokusera på vad jag faktiskt gör. Just nu har jag till exempel en jättedålig migränperiod, då blir det inga veckozoner och bara det viktigaste görs från andra rutiner. Saker som jag prioriterat bort för tillfället brukar jag ta bort ur HomeRoutines-rutinerna eller markera så jag ser att de inte måste göras. Huvudsaken är att jag vet var jag börjar igen när orken kommer tillbaka. Och jag brukar fokusera på en viss rutin under en period, kanske några månader, för att liksom gnugga in den lite hårdare, och kanske märka vad som behöver förändras.

Dagsplanering

Jag har min kalender på datorn och i mobilen, och mina NAs (från Getting things done) har jag i ett GTD-program för macOS som heter Things, men själva dagen planerar jag på papper sedan några månader tillbaka. Att rita och skriva för hand hjälper mig att tänka och jag minns planeringen bättre efteråt.

I min dagsplanering finns symboler för de olika rutinerna inlagda i ungefärlig tid när de ska göras. Eftersom jag är lite kalenderjunkie gör jag mina egna kalenderblad, om jag nån gång skulle köpa färdiga kommer jag ofelbart att reta mig på att inte kunna ändra på ditten och datten. Så här kan ett uppslag se ut:

dagplan-uppslag-ikoner

(Här finns samma uppslag men utan ikoner, för den som vill skriva ut)

Dagen innehåller veckodagens fokusområden från veckoplaneringen, de tre viktigaste sakerna som ska göras idag, plats för listor, anteckningar och så en tidöversikt där jag skriver in hålltider, möten och när jag tänkt jobba med olika projekt eller uppgifter, tex ”trädgårdsarbete” eller ”ringa och maila folk”. Så här kan ett uppslag se ut när det används:

planner-uppslag-foto

Jag använder mycket post-it-lappar i min kalender, men jag gillar inte de fula neonfärgerna, utan föredrar olika japanska och koreanska märken med fina färger och tryck som gör mig glad. Jag har också färgpennor och en hel massa klistermärken, washitejp och liknande. Kort sagt använder jag allt roligt jag kan hitta för att blidka den inre treåringen. Gillar hon bilklistermärken? Fint! Tycker hon att det behövs lite steampunk-dekor? Självklart! Känner hon för pandabjörnar och MoMoi? Absolut!  Jag måste planera, och om jag i längden ska lyckas med det, då måste jag göra planeringen till ett specialintresse, eller i alla fall tillräckligt roligt för att det inte ska ta emot alldeles förfärligt att öppna kalendern.

Veckodagsplanering

Fokusområdena för veckodagarna från min övergripande veckoplan skriver jag ut på ett papper som är lite bredare än kalendern, som är i A5-format, så att dagarna sticker ut (om jag inte viker in dem). Det ser ut så här:

veckodagsfokus-smal

Veckoöversikt

Jag brukar också ibland göra en översikt över veckan på papper, inte så detaljerad i planeringen, men mer för att jag ska komma ihåg vilka projekt jag måste jobba med, och vad jag har tänkt ska bli klart, och inte tappa bort mig mitt i veckan och börja med annat som kanske inte alls är viktigt. Så här ser min veckoöversikt ut för tillfället, och jag är inte helt nöjd, och använder den inte jättemycket.

veckoplan-uppslag

Etiketter

Dessutom har jag ibland etiketter som jag skrivit ut olika uppgifter på, till exempel hade jag ett tag som mål att promenera 25 minuter om dagen, dricka vatten och komma ihåg magnesiumtabletterna som profylax mot migrän. I stället för att skriva in det varje dag kan jag klistra in en etikett med en lista att kryssa av. Det är också bra när jag skriver ner mina anteckningar om hur veckan har varit, eftersom jag har en väldigt svårbehandlad migränvariant är det viktigt att i efterhand kunna gå tillbaka och tänka ”vad gjorde jag annorlunda de här tre jättefriska månaderna jämfört med de här tre, när jag var så sjuk hela tiden?”.

Jag gör som sagt etiketter, andra skriver ut på post-it-lappar med sin skrivare. Det går förstås att göra plats direkt i kalenderfilen innan jag skriver ut mina kalenderblad, men den där treåringen ni vet, hon blir gladare av att få klistra in nåt på dagen, än av en lista som redan står där.Hon är rätt lätt att distrahera på det sättet, det är bra. 😉

etikett

Summan av kardemumman

Tja, det var väl lite i korthet (långhet?) hur jag tänker och vad som funkar för mig. Jag har lärt mig att uppskatta värdet av rutiner, och hittat en hel del sätt som funkar för mig. Förhoppningsvis kan det inspirera någon annan, eller ge lite nya idéer på vad som kan funka för just dig.

Uppdatering: Här kan du ladda ner de tomma planeringsbladen

Pay it forward: Om mornarna som numera fungerar

I början av ”det är nåt med Mathilda” hade vi stora problem med morgonen. När Mathilda var trött hade hon som svårast att vara följsam, och när hon inte förmådde vara följsam flög saker i luften och barnet själv exploderade. Morgonens bestyr tog evigheter och vi var sena iväg varje dag.

Men orden ”Vi funderar på Aspergers syndrom, jag skickar en remiss” ändrade allt. Och då menar jag inte de första fyra timmarnas googlande, när jag fortfarande inte alls kände igen Mathilda i någon av beskrivningarna på autismspektrumtillstånd. (Det tog månader att sätta sig in i vad utredning och diagnos ens hade med mitt barn att göra, en erfarenhet som jag nog delar med många, främst flickföräldrar.) Inte heller att nåt särskilt hände i vårdsvängen på en väldigt lång tid, det var de vanliga ”berätta hur det funkar hemma” och ”vi sätter upp er på en tid om tre månade/ett halvår/ett år/whatever”.

Men privat hittade jag till föräldraforum och autismgrupper, där det fanns många mer erfarna mammor och en handfull pappor med barn som hade det som vi. Som förstod vad jag sade när jag uppgivet tyckte att inget blev bättre av att jag lirkade, belönade, bestraffade, skrek, eller grät, eller bet ihop, eller envisades, eller använde nån av alla de där föräldrastrategierna som funkat på Mathildas fyra äldre syskon; jag var ju en rätt erfaren mamma, hade uppenbar hand med både barn och tonåringar och hade växt upp med tre småsyskon.

”Det går ju inte att få henne att vakna på morgonen” klagade jag. ”Mathilda kan ta en timme på sig att ens bli pratbar jue!”

”Jag väcker min son en timme tidigare på morronen just av den orsaken, vårt morgonschema är klockat på minuten efter vad som funkar”, kontrade en av autismmammorna. Min spontana känsla av att tycka synd om mig själv (”Kan hon inte bara berätta hur jag skulle få barnet att ändra sig?!”) ersattes snart av en spirande insikt om att den som kan uppföra sig gör det; att när vi pratar om en funktionsnedsättning menar vi i själva verket just att barnet inte kan ”skärpa sig” i tillräckligt hög grad för att klara vardagens normala krav.

”Det är som att varje morgon är en ny överraskning”, suckade jag uppgivet.

”Har ni provat bildschema? Hos oss funkar inget utan bilder. Det behöver inte vara krångligt, googla lite bilder och skriv ut bara”, svarade en annan förälder.

”Hon fattar ju inte att saker tar tiiiiid, och så är hon som allergisk mot stress!”, gnällde jag, fortfarande helt omedveten om vilka klassiska svårigheter jag beskrev, och hur många pedagogiska strategier som fanns att tillgå.

”Har ni inte fått låna någon timstock?” frågade en tredje förälder, förvånat.

Det var inga stora eller svåra saker egentligen. Men de var guld värda för att få vardagen att funka.

Idag väcker jag Mathilda tre timmar innan hennes skola (som ligger fem minuter bort) börjar. Det är den tid hon behöver på sig att vakna och komma i ordning, med medicin i kroppen, och då har jag själv redan varit vaken i minst en halvtimme för att verkligen morna till mig, få verkan av min egen ADHD-medicin, och kunna vara precis så lågaffektiv, strukturerad och planerad som Mathildas funktionsnedsättning kräver. Den största skillnaden mellan en lugn och en katastrofartad morgon ligger i bemötandet, något som blir plågsamt tydligt de dagar jag själv är väldigt sjuk eller stressad.

Vi har två bildscheman över morgonrutinen, ett i hennes iPod och ett för påminnelse på whiteboarden i hallen. Varje morgon prickar vi av punkt efter punkt på schemat, och Mathilda behöver inte längre gissa hur morgonen hänger ihop.

Vi har visuell tidsvisning direkt i hennes iPod, som motsvarar timstockens funktion. Mathilda har också fått välja ett par larm, så att hon känner sig trygg med att verkligen vara förberedd INNAN jag säger att det är dags att åka. För då har hennes klocka redan ringt och berättat för henne att snart är det dags.

Idag vet jag att Mathilda fungerar utmärkt på morgonen – om morgonen är anpassad så att hon kan klara av den. Idag är det min tur att säga: Morgonen kan funka, men det kräver jobb. Detaljplanering, bildschema, visuell tid, plus all annan anpassning man ens misstänker kan behövas, och så prova och prova igen.

Det är ingen slump att våra mornar inte längre är kaotiska, det beror på all den input, lärdom och det stöd jag fått av mina medföräldrar och så småningom av habilitering och BUP. Jag hoppas att jag kan ge något litet av det vidare. Pay it forward.

Den här veckan har Neurobloggarna temavecka ”Kommunikation”. Bildstöd som schema och timstock är sätt att kommunicera när det som ska hända är svårt att förklara med bara ord. Läs fler temainlägg här.

Nytt städschema i Dropbox, med pictobilder

Jag har lagt in ett nytt städschema i M som i Underbars Dropbox, en fil med enkla städuppgifter i en tabell, för flera familjemedlemmar eller personer. Här finns filen som pdf, och här ligger alla filer i samma kategori, bland annat det nya städschemat som Excel- och Numbersfil.

Hela M som i Underbars filsamling hittar du som vanligt i Dropbox här.

Utförsbacke

Jag pratar med en pappa. Hans barn är några år yngre än mina, men med samma funktionsnedsättningar. Den äldste har börjat skolvägra. Inte precis varje morgon. Men allt oftare. Diagnoserna är tydligen ganska nyss färdiga, förstår jag när vi pratar. Det är mycket att ta in.

Som det här med rutiner. Hur får man barnet att faktiskt göra saker som att äta kvällsmat, gå på toa och borsta tänderna? Jag pratar lite om bildschema. Men jag hör också att barnet inte orkar. Rakt igenom pappans ord hör jag parallellerna till andras berättelser, och till vår egen historia. Det allt tröttare barnet. De allt mer desperata föräldrarna. Våren när Mathilda gick in i väggen för första gången spelas upp i mitt inre.

Jag försöker berätta om det vi kallar kravanpassning, om att strunta i allt man inte måste. Och det är väldigt lite man faktiskt måste här i världen. Mamman faller in. Hon har tusen invändningar. Men man måste ju borsta håret. Man måste klä på sig pyjamas. Man måste faktiskt borsta tänderna.

Nu orkar jag inte vara professionell längre, jag blir arg invärtes. Men i stället för att skaka henne vid axlarna går jag in i mig själv och andas. Vilar där en stund. Utåt säger jag ”aaaa” och ”mmm” och alla de små orden som säger att man lyssnar. Jag låter hjärnan gå på autopilot medan jag undersöker vad det var som hände.

Plötsligt inser jag att jag aldrig kommer att kunna förklara för någon vad det innebär att vara tvingad av livet att släppa alla krav. Jag ser så tydligt att jag också var den där mamman, den där pappan, som trodde att anpassning betydde schema och tydlighet och en liten spark i baken så ordnade sig allt. För man måste ju. Vardagen måste ju fungera på ett visst sätt, i alla fall tror man det.

Jag är tillbaka på ytan igen och med i samtalet, men nu betraktar jag också allt som sker, som en helikopter som hoovrar över oss. I föräldrarnas argument ser jag min egen motvilja mot att ta bort de onödiga kraven, hör alla mina egna skäl, de där som mamman jag blivit vill benämna som undanflykter. Egentligen är det ju snarare oförstånd.

Jag har gjort samma resa som föräldrarna framför mig, och nu när jag slutar provoceras av att de inte förstår att tandborstning är oändligt mycket mindre viktigt än att ha ett lågstadiebarn med utmattningssyndrom, och i stället bara omfamnar tanken att de ännu inte sett allt det jag har sett, att precis som jag en gång var en av dem kommer de en gång att vara jag, då kan jag lyssna helhjärtat igen.

Men mitt sinne vandrar framåt i tiden. Jag ser mina barn i alla de ungdomar jag talat med, och mig själv i deras föräldrar. Jag ser plötsligt mönstret, förstår att en dag står vi kanske där vi också, i deras sits, med barn som kanske är helt isolerade hemma eller som åker in och ut i psykvården. Det tycks mig som om alltihop bara är en enda lång nedförsbacke. Tanken är oroande och jag avbryter den bryskt. Framtiden är inte skriven än. Det är varken säkert att mina barn kommer att ha det bättre eller sämre än de andras om några år. Ingen vet, så varför oroa sig?

Jag känner med föräldrarna nu. I deras smärta över att behöva skära bort saker de trodde var självklara, i sorgen över de val som för mig är så vardagliga att de blivit banala. I stället för att råda försöker jag stärka. Vi måste möta människor där de är, tänker jag, oavsett om de förstår att de står inför en vildfors eller inte.

Men jag kan ändå inte låta bli att snudda vid tanken jag hade förut en sista gång. Är det så? Är vi också bara i början av en enda lång utförsbacke, och vi vet bara inte om det än?

Rutinbundenhet och scheman

Jag träffar ibland föräldrar eller lärare som inte vill göra scheman över vardagliga aktiviteter som hur man klär sig, vad man gör innan man går och lägger sig etc för att de fått höra missuppfattningen att schemat gör barnet rutinbundet. I själva verket är det ofta tvärtom: En överdriven och problematisk bundenhet till rutiner uppstår ofta just för att en person inte upplever att den har översikt eller kontroll över vardagen.

Många vuxna med kognitiva svårigheter beskriver det som att schemat är som en förlängning av hjärnan. På schemat kan man se vad man ska göra, i vilken ordning och när. Utan schemat måste man memorera en viss arbetsgång aktivt, nåt som tar mycket kraft. Många med autism och ADHD har dessutom automatiseringssvårigheter, och därför ”fastnar” inte rutiner i dem på samma sätt som för andra, utan de får snarare memorera vad som ska göras ungefär på samma sätt som man memorerar franska verb och deras böjningar.

Jag ser det som att de nedskrivna och nedritade schemana är som en extern hjärna för  den som har svårt att överblicka en serie händelser, förstå hur de hänger ihop och automatisera dem. Förmågor som de flesta människor har, men som många med NPF saknar eller har svårt med. Som en liten flicka sade:
”Hur skulle jag kunna glömma pictobilderna vi använde när jag var liten, de var ju som en extra hjärna ju!”

Scheman har i princip bara en nackdel: Personen blir bunden till att ha ett schema. Och det är ju egentligen inte konstigare än att alla vi normalstörda är bundna till att ha en inre uppfattning av hur en syssla eller dag ser ut och vilka steg som bör ingå.

Vår familj fick nog av ”tandkrämen måste läggas på från höger och jag kan inte kissa innan tänderna är borstade oavsett hur nödig jag är, och förresten får ingen annan kissa innan jag är klar heller” när Mathilda var liten. Vi vill aldrig tillbaka till alla de superviktiga små detaljernas tid. Därför är våra rutiner i form av bild- eller textscheman. För att alla i vår familj behöver överblick och kontroll, även de som har svårt att få till det inne i sitt huvud.