Category Archives: Schema

Systrar

”Kan ni duka av bordet själva, eller ska jag göra en lista?” frågar jag flickorna. Det är pizza på gång och barnen är ivriga att hjälpa till.

”Klart vi kan!” ropar Hannah inifrån rummet.

”Hmm” säger Mathilda, och jag ser att något är svårt. Kanske vet hon inte var hon ska börja, tänker jag, och säger:

”Vet ni hur man dukar av bordet?”

”Ah-men-mamma-klart-vi-vet-man-bara-dukar-av” suckar Hannah, som kommit till dörröppningen. Hon är så tvärsäker och Mathilda så osäker att jag känner att jag genast måste slipa av kanterna på det svaret.

”Fast nej, det är inte alls säkert att man vet. Om man till exempel har autism kan man ha svårt att veta var man ska börja, eller svårt att se vad man kan ta, eller nåt annat. Har man autism tänker man på ett annat sätt än de flesta, och uppfattar saker på ett annat sätt. Alla tänker på olika sätt och det som är lätt för en kan vara svårt för en annan. Det är därför jag frågar. För att om man bara räknar med att andra upplever saker på samma sätt som en själv så har man ganska ofta fel.”

”Just det!” säger Hannah glatt. Hon vet ju egentligen att det är precis så här, hon har total koll på varför jag just sade som jag sade, och hon är mer än villig att låta storasyrran behålla ansiktet.

”Jag vet inte riktigt hur man gör”, erkänner Mathilda.

”Det är ok, kom, vi skriver en lista”, säger jag. Sedan dukar vi av tillsammans, efter listan som sitter på kylskåpet, medan jag begrundar det märkliga faktum att det som är så svårt för ett barn kan vara så lätt för ett annat.

Efter maten sitter flickorna och tittar på Harry Potter. En film som de sett otaliga gånger.

”Håll för ögonen!” hojtar Mathilda till Hannah, när hon själv tycker det börjar bli lite för läskigt.

”Ah-men-ååå!” svarar Hannah förtrytsamt. För hon är faktiskt stor och tycker faktiskt inte alls det är läskigt! Faktiskt!

Och Mathilda, hon inser att hon gått långt över sina befogenheter, och envisas inte som hon gjort förr om åren. För hon har fattat att hon bestämmer över sig, och Hannah över sig.

Sötisar ❤ ❤ ❤

Kvällssamling vid whiteboarden

Kvällen när mamman ropade:

”Nu tror jag det är nåt som ni inte riktigt har förstått. Alla barn ut i hallen till whiteboarden!”

Vad de missat? Att kvällsrutin innebär slutet på alla andra aktiviteter. Mamman ritade tidslinjer och pekade på scheman.

”Dagen är slut. Vi ska inte pärla mellan pyjamasen och kvällsmaten. Vi ska inte göra garnbollar efter maten men före tandborstningen. Och vi ska absolut, absolut inte spela iPad innan vi går på toa. När kvällsrutinen börjar innebär det att allt annat slutar.”

Den chockerade tystnaden bröts av Mathilda:

”Men VARFÖR INTE mamma?!”

”För att kvällsrutinens start innebär slutet på alla andra aktiviteter. Inget annat ska hända innan ni ligger i sängen.”

”Men vi kan väl…”

”Nej.”

Sen klev mamman med stora steg in i köket igen och lyssnade inte på några som helst argument. Resultatet: Minst 100% snabbare kvällsrutin för tre av fyra barn ikväll. Mammans bistra humör kan ha bidragit. #sakerjagaldrigtroddejagskullebehövasäga

Bestickskritik

”Mamma, på skolan är det meningen att man ska ställa knivar, gafflar och om det finns skedar, i olika burkar vid disken”, säger Mathilda.

”OK?”

”Men de brukar bli blandade…”

”Jaha. Är det liksom bara text på burkarna…?”

”De är inte märkta alls.”

”Liksom… ingen bild, ingen text, ingenting?”

”Inget alls. Jag ser på ditt ansikte nu hur dumt du tyckte det var, mamma.”

Barn med autism behöver att man följer överenskommelsen EXAKT. Varje gång.

Ett litet råd bara. Om man har hand om ett barn med autism, och det är sagt att nåt ska hända på ett visst sätt. Då gör man på exakt det sättet. Tills det är bestämt annorlunda. För om barnet ”verkar tycka det går bra” säger absolut inget annat än att barn i allmänhet försöker hålla ihop sig.

Är det sagt kl 15.00. Så gör det kl 15.00. Är det sagt att nån ska möta när skolan börjar varje dag. Då ska nån möta när skolan börjar varje dag. Är det sagt att det ska bli spaghetti. Då ska det bli spaghetti. Och om det inte går, då talar du om för barnet att det inte går och varför, och ger hen tid att smälta den informationen. För det allra sista du vill är att barnet ska sluta lita på dig. Och att inte göra EXAKT som det är sagt, det är för ett barn med autism att medvetet ljuga hen rakt upp i ansiktet.

Gillar du att bli ljugen rakt upp i ansiktet? Bygger det förtroende? Gör det att du känner dig bekväm? Inte?

Guess what. Ta de känslorna och ungefär 50-dubbla dem. Så börjar du komma i närheten av hur det känns för barnet med autism när det inte blir som det var bestämt. Oavsett hur det ser ut att gå.

Är du Pålitlig eller en Lögnare? Det finns inga mellanting i barnets värld. Svart eller vitt. Sant eller falskt. 15.00 eller inte 15.00. Bli mött varje dag eller inte bli mött varje dag. Pålitlig eller Lögnare. Välj själv.

Att prata konkreta strategier

Inspirerad av det här svaret på hur man kan kompensera för bristande exekutiva funktioner har jag pratat tid med barnen på morgonen.

Vi tog morgonrutinen som exempel vid whiteboarden. Vi pratade om vilka aktiviteter som är en del av den (dvs som finns som bilder på bildschemat över morgonrutinen, som också sitter på whiteboarden), vilka saker som bara är slöseri med tiden och gör att morgonrutinen tar alldeles för lång tid, och vilka saker som kan vara bra fast de inte är med på schemat.

Vi kom överens om att saker som att pilla på sin stortå, titta rakt ut i luften, läsa bok eller spela iPad inte hör hemma i morgonrutinen. Det slösar helt enkelt bort tiden och gör att allt tar längre tid. Men att gå på toa (som vi inte har uppskrivet på schemat för att det funkar ändå), fråga om dagen eller titta på klockan passar jättebra att göra under morgonrutinen, eftersom det faktiskt hör till och hjälper rutinen att bli gjord.

Sen finns de där sakerna som passar, fast med måtta. Som att skoja och flamsa. Det gör att allt går lättare med morgonrutinen, om man gör det lite grann. Men skojar man för mycket, då tar det kanske mycket tid, och alla blir ofokuserade på vad som skulle göras.

Vi har till exempel en regel mot att sjunga vid matbordet. Den är nästan en förutsättning för att någon ska kunna äta överhuvudtaget hemma hos oss. Och den bryts så gott som varje dag av någon (oftast mig), med följden att någon annan (oftast barnen) säger ”Man får inte sjunga vid matbordet!”. Och så återgår vi till det vi skulle göra, nämligen att äta och prata. Det är inget jätteproblem att sjunga vid matbordet, problemet är att utan regeln fastnar vi liksom i det och tappar bort oss.

Sen pratade vi om vila och lek. När man ska vila eller leka, då är det totalt tidsslöseri att till exempel borsta tänderna. Det har inget i lektiden att göra. Det tar tid från vilan man skulle ägna sig åt. Men att flamsa och tramsa hör absolut till skoj och lek. Även att titta ut i luften eller bara läsa om sånt man gillar hör dit. Vad som är slöseri med tiden beror helt enkelt på vad man ska göra just nu. Vad som ska bli färdigt eller gjort.

Men det är ju inte så lätt. Att fortsätta med det man ska samtidigt som hjärnan är bräddfull av idéer. Jag insåg att jag kanske aldrig har pratat med barnen om HUR man gör för att styra denna vilda fors av impulser och hålla sig på banan.

”Min strategi är att rikta mitt intresse i stället för mitt fokus”, sade jag till barnen. Vid det här laget hade vi tagit oss till frukostbordet och börjat äta frukost. ”Jag använder alltså mina känslor för att styra min koncentration. Om jag gör så jag tycker att nåt är superintressant kommer jag automatiskt att fokusera på det. För så här funkar min koncentration: Den fastnar på det som är det mest spännande. Och när den gör det, då kan jag vara jättefokuserad.”

”Hyperfokus”, sade Mathilda konstaterande och jag nickade. ”Jag gör så att jag… stänger av tankarna och bara gör…” fortsatte hon.

Att bara göra är ungefär det tråkigaste jag vet. Och ja, jag har försökt, tusentals gånger, med ungefär samma usla resultat om det som bara ska göras omfattar mer än ett par minuter i tid. Men tydligen är det nåt som funkar för min dotter, och det är ju bara strålande.

”Ja, det är ett annat sätt. Men jag är inte bra på det”, sade jag.

”Det är inte ALLTID lätt”, sade Mathilda konstaterande. ”Inte om nåt är jättetråkigt. Men annars kan det funka ganska bra.”

Wow. Vilken självinsikt. Och vilket tips. Jag fick lust att testa det direkt.

Vi behöver prata konkreta strategier, folks. Det finns säkert lika många sätt att hantera det här med att ha svårt att styra sin koncentration som det finns människor. Kanske lär vi oss rentutav ett och annat på kuppen av varandra.

Alla barn äter frukost samtidigt. Om vi stryker de tre sista orden.

Ovanligt nog är alla barnen färdiga för att äta frukost samtidigt. Hur det gick? Tja, vi överlevde. Men ”alla barn äter frukost samtidigt” förvandlades ungefär till barn 1 springer snyftande ur rummet, barn nr 2 har ännu inte börjat äta när klockan är kvart i bussen ska gå, för mamman har inte uppmärksammat att barnet inte valt pålägg på grund av att barn 3 och 4 pratar oavbrutet.

Barn 5 inser att klockan är kvart i, tar på sig kläder, balanserar ett par mackor med prat (allt medan mamman förser barn nr 2 med bredda mackor och fyller på havremjölk, påminner om att äta osv osv). Barn nr 3 lämnar köket, oklart hur mycket mat hen fått i sig, morgonaptiten är sällan på topp.

Pappan och barn nr 5 drar in mamman i en spännande konversation om OCD och Jack Nicholsons tolkning av författaren i filmen As good as it gets, allt medan barn nummer fyra mest ser ut att äta i slowmotion. Barn nr 2 får faktiskt i sig sista mackan, och lämnar köket för att borsta tänderna. Däremot förstår hen inte, eller minns kanske inte, att jag påpekar att hen också måste tvätta munnen.

Efter en stund blir det second breakfast med barn nr 1. Barn nr 3 vill inte ha påfyllning, men snor åt sig en och annan köttbulle, mest för sällskaps skull, i alla fall om man frågar henom. Barn nr 4 äter fortfarande i slowmotion.

En och en halv timme senare är frukosten avklarad.

Slutsats: Det här gör vi inte om.

Önskelista i fyra delar att ladda ner

Det här med att med bristande minne, motorik och föreställningsförmåga – till exempel om vad mottagaren förväntar sig för sorts svar – fylla i en önskelista eller svara på frågan ”Vad önskar du dig i julklapp?” är inte det enklaste. Idag har jag gjort en lista med fyra olika frågor, finns att ladda ner på M som i Underbars Dropbox som pdf eller som Numbersfil. Varsågoda!

Ångesthantering enligt Tina

Det finns inte så väldigt mycket man kan göra med eller säga till ångest och nojor utan att de ökar. Nästan all uppmärksamhet man ägnar dem får dem att växa och ta större plats i vardagen. Men det finns ett bra sätt att förhålla sig:

”Tack, då vet jag. Nu tänker jag göra nåt annat.”

Jag har gjort en liten illustration på ämnet. Dela gärna!

Syntolkning: En hjärna i mitten, med orden

Ångesthantering: Fem sätt att förhålla sig till ångest och nojor.

Syntolkning: En hjärna i mitten, med orden ”ångest” och ”noja”. Fem gubbar runtomkring som gör olika saker. En springer iväg. Hen försöker undvika ångesten. En annan ger ett hjärta till ångesten och säger ”Såja, såja”. Hen tycker synd om ångesten, försöker gulla eller lirka med den. En tredje står och pratar med hjärnan. Hen försöker övertyga ångesten med ord. En fjärde står alldeles stilla med förvirrat utseende och en stor tankebubbla med orden ”tänk tänk tänk tänk” i. Hen har fastnat i tankar kring ångesten. En femte sitter och läser och säger med en pratbubbla. ”Tack. Upptagen”. Bredvid de första fyra gubbarna står skrivet ”En större del av livet + mer ångest”. Bredvid den sista står det: ”Att notera (märka) ångesten, och sedan släppa den och fortsätta med sin dag är det enklaste sättet att slippa den!”

Att notera (märka) ångesten, och sedan släppa den och fortsätta med sin dag är det enklaste sättet att slippa den. Ibland betyder det att man gör de tre sakerna i tur och ordning. Oftare att man får fortsätta med något annat för att det i sin tur gör att ångesten släpper. Att man fortsätter med sin dag trots att man inte kunnat släppa ångesten. Eller att man aktivt tar sig för något annat, fast ångesten fortfarande molar och skaver (eller kanske skriker och bråkar).

Det är inte alltid enkelt (fast ibland går det förvånansvärt lätt), och inte alls självklart. Men det är ett av de allra effektivaste sätten att förhålla sig till att man har det vi i vår familj brukar kalla ”en glappig hjärna”, som är jättebra på att hitta farliga mönster, minns precis alla läskiga känslor och helt ovälkommet påminner om dem i alla möjliga sammanhang.

Eller som mina goda vän lärde mig att tänka för länge sedan:

”Tack hjärnan, för den tanken. Jag förstår att du vill skydda mig från farliga saker, och jag uppskattar det. Fast jag visste redan det där. Så jag tänker göra nåt annat nu.”

Att vara timstocken

Jag älskar timstockar. Och visuella nedräkningsklockor. Men alla mina barn är inte visuella… Det betyder att jag ganska ofta behöver vara timstocken eller nedräkningsklockan själv. Här är några saker jag gör när tiden går:

Räknar till tio innan nåt börjar

Nu pratar jag inte om ”Kom hit genast innan jag räknar till tio” och andra misslyckade föräldrahot, utan att jag neutralt upplyser om vad som kommer att hända vid tio (dvs något jag faktiskt rår över, till exempel att vi andra börjar äta), och vad jag förväntar mig (till exempel att hen ska komma och äta). Och sedan räknar långsamt till tio och så gör vi det vi sagt, utan tjat eller sura miner.

Det kan låta så här: ”Mathilda! Det är saft och kakor på tio i köket! Noah! Saft och kakor på tio i köket!” (Ja, jag ropar på ett barn i taget. Flera av mina barn är inte så bra på att avgöra vem man pratar med, så om jag inte specificerar kanske barnet inte ens vaknar upp ur vad hen nu håller på med. Ganska ofta går jag nära och lägger en hand på axeln eller handen innan jag pratar.) Så går jag in i köket och börjar långsamt räkna till tio: ”… nio… tio! Varsågoda!”

Och så börjar vi äta. Och om det är sura miner för att vi börjat innan de kommer (vilket var upprinnelsen till detta) så talar jag neutralt om att de hade en bra chans att komma innan tio, så det valde de själva.

Räkna till tio tills något är klart

Det här är en vana jag haft sedan Mathilda var bebis, hon hatade nämligen bilbarnstolen, och ofta, ofta var hon hysteriskt ledsen i bilen. Det blev inga långfärder, om man säger så… Men när hon bröt ihop en liten bit hemifrån, eller i alla fall på rimligt avstånd för att räkna utan att tappa bort sig eller få alldeles för långsam fart i räknandet, så upptäckte jag upptäckte att om jag räknade långsamt till tio, och såg till att komma till tio precis när vi svängde in hemma, då fattade hon att det var nåt på gång. Först lyssnade hon nog bara för att nåt hände, avledning liksom. Men så småningom kom hon verkligen att förknippa räknandet med ”snart är det här jobbiga slut”, och då började hon som regel lugna sig redan på tre eller fyra. Som i skrek inte fullt så högt, menar jag nu. 😉

Räkna ner från tre eller fem för att förbereda

Med fingrarna som visuellt stöd. Ofta när vi ska gå hem från till exempel en lekplats, leksakshyllan i affären eller badhuset använder jag en hand för att visa hur lång tid det är kvar tills vi ska gå. Jag förvarnar ungefär 15-20 minuter innan. När det är ungefär fem minuter kvar, eller mindre, håller jag upp ena handen med fem fingrar upp och säger ”Nu är det FEM kvar”. Efter en minut, eller en lagom tid utifrån hur bråttom vi har, håller jag upp fyra fingrar och säger: ”Nu är det FYRA kvar”, osv. Notera att jag inte säger minuter. Om jag inte räknar minuter pratar jag inte om minuter. Det är en enkel logik som följer av det faktum att jag har barn som inte tycker att 55 sekunder är ungefär en minut, och att ungefär är typ det dummaste begrepp som någonsin uppfunnits. Skönheten i det här är att jag inte behöver bry mig om klockan egentligen, inte heller blanda in den. Fingrarna gör det särskilt tydligt även för små barn, men även på avstånd. Det här är en rest från tiden då vi använde väldigt mycket teckenspråk med Mathilda.

Räkna till 30

Jag räknar långsamt till 30 med ett av mina barn medan hen klär på sig eller byter kläder. Det är en liten tävling/lek. Viktigt att det är roligt och spännande. Om hen får på sig kläderna före 30 (och det reglerar jag ju med tempot jag räknar… 😉 ) så blir jag Mycket Besviken och deklamerar högt hur trist det är att hen ALLTID vinner. Om jag vinner så killar jag hen i magen…:D Det händer förstås nästan aldrig, bara såpass ofta som barnet tycker det är kul. 😉

Utan mitt räknande har det här barnet nämligen noll fart. Som i kan sitta naken med en strumpa halvt på och pilla med nån legogrej eller läsa en serietidning. Bara jag vänder bort huvudet. Ingen hjälp vill hen ha heller. Och om jag försöker sätta dit en timstock blir hen antingen jättestressad, eller så klarar hen inte att släppa timstocken med blicken. Vilket ju inte precis funkar så bra när man ska få nåt gjort.

Ibland knasar jag till det och säger plötsligt 372. Ibland hoppar jag över något tal, och får genast en rättning. Ibland tappar jag bort mig och frågar var vi var. Det finns otaliga sätt att göra det här spännande, roligt och lagom förutsägbart.

Räkna till tre för val

Det här är lätt att trassla till och få utbrott kring, så stor varning, att räkna till tre i det här sammanhanget är inte ett sätt att pressa, utan ett sätt att stötta. Utan den attityden funkar det absolut inte!

Ibland behöver mina barn göra ett val, för att de liksom inte riktigt klarar av att jag bestämmer åt dem. Men det valet är starkt tidsbegränsat, av någon orsak, till exempel ”Nu åker skolbussen om tre minuter och Hannah kan inte få på sig jackan för hon har fastnat i tanken på skon som jag tog på fast hon inte var beredd”. Då kan det hända att jag tar till det här:

”Hannah. Bussen går strax. Du måste sätta på dig jackan. Vill du sätta på den själv eller vill du ha jackan i ryggsäcken? Jag räknar till tre. På ett och två bestämmer du. På tre bestämmer jag, och jag kommer att bestämma ‘ha jackan i ryggsäcken’. Ett. På ett och två bestämmer du: sätta på jackan eller ryggsäcken? Två. Tre. Nu bestämmer jag, och jag bestämmer jackan i ryggsäcken.”

Lägg märke till att jag inte bestämde nåt jag inte rår över; till exempel kan jag inte bestämma att Hannah ska ta på sig jackan, då får jag ju i värsta fall hålla fast henne och tvinga på den, och så dåliga pedagogiska metoder har inget bland människor att göra. Lägg också märke till att jag bestämde det som jag tror att hon egentligen, innerst inne vill. Om det inte är så att hon måste göra tvärtemot vad jag vill, då kanske jag får bestämma ”fel sak”. Jag upprepar också hur det här funkar, så att Hannah har en chans att minnas alternativen. Och jag är lugn och ostressad själv.

Det här är inget man kan göra i alla situationer! I synnerhet när känslorna är upprörda kan det vara en superdålig idé att införa en tidsgräns, det kan vara den stress som puttar barnet över kanten till kaos. Vissa barn är det totalt fel för. Men andra gånger, med rätt barn, när sinnesstämningen är ok och man själv är lugn, kan det tvärtom vara uppskattat, som en sorts hjälp att hålla tråden och märka hur lång tid man har på sig. Och kan man dessutom göra det här som ett skämt så blir det ofta alldeles strålande! ”Äsch då, nu hann du bestämma före mig IGEN!!!”

Att överhuvudtaget kunna räkna till tre förutsätter dock att man aldrig ägnar sig arga utrop i stil med ”Nu räknar jag till tre och sen kommer du och sätter dig, basta!” för då har man redan solkat ner associationsbanorna kring detta med arga känslor. Och då kan man räkna med ett utbrott så fort man säger ”nu räknar jag till tre”.

Räkna till tre som förvarning

Jag har ljudkänsliga barn. Hela vår familj kan sitta med hörselskydd runt matbordet på fel dagar. Så att förvarna innan man börjar med något högljutt, som att köra mixern eller starta dammsugaren, ingår i normalt, hövligt och förväntat beteende i vårt hem.

Varför räkna, kan man fråga sig? Räcker det inte att förvarna? Tja, om jag säger ”Nu kommer jag att starta mixern” så blir det rätt luddigt för mina små bokstavstolkare. För uppenbarligen startade jag inte mixern ”nu”, fast jag sade det. Det blir svårt att förstå. Om jag i stället säger ”strax”, ”snart” eller ”jag ska”, då uppstår problemet att alla tycker att jag ska vänta med det jag behövde göra tills de hunnit typ prata färdigt, strosa iväg och hämta sina hörselskydd i sakta mak, och så någonstans på vägen glömma bort sig, och bli väldigt upprörda när mixern väl startar.

Därför har vi kommit fram till följande kompromiss: Innan jag startar mixern säger jag ”Nu startar jag mixern på tre.” Jag kollar av att alla uppfattat att jag pratat med dem, och fortsätter ”ett… Spring och hämta hörselskydd Noah! Mathilda, du kan hålla för öronen bara, det går bra. Två… Det är ingen fara hjärtat, jag ska bara mixa kanske fem sekunder, sen är det klarat. Nu så. Tre.” och så kör jag mixern. Fem sekunder eller så. Absolut inte mer. Måste jag mixa igen, då räknar jag igen.

Sjunga

”Blinka lilla stjärna fem gånger” eller ”Hela vargsången en gång” är regelrätta tidsangivelser i vårt hem. ”Sjung blinka lilla stjärna tre gånger så kommer jag ut från toan innan du är klar, Mathilda!”

Å andra sidan är det även helt normalt hos oss att sjunga instruktioner till vad som ska göras, på en känd eller okänd melodi. Eller att bara sjunga om hur arg man är på ungefär tre toner. Anything goes, så att säga. 😉

Eller för att säga det på ett något allvarligare sätt: Vem är jag att besluta hur någon annan ska kommunicera? Har man som jag barn med kommunikationssvårigheter, då man faktiskt bestämma sig; antingen får de kommunicera som de klarar av eller också blir följden att de inte kan kommunicera, för att jag bestämda att deras sätt inte dög. Och det vore ju rätt dumt, tycker jag, när nu en stor del av det vi dagligen brottas med är just att träna kommunikation.

Sammanfattande tankar

Det finns några saker att tänka på när man behöver vara tidsangivaren.

Själva målet är att tydliggöra tiden, på ett sätt som kompletterar det visuella. Kanske genom att prata, sjunga, låta (ja, jag tickar ibland) eller nudda. Dessutom kan det vara bra att visa, till exempel med fingrarna, eller kanske en tummen ner som sakta blir en tumme upp.

Det viktiga är att faktiskt tydliggöra tiden. Om man räknar för långsamt kommer det inte att hända, då uppfattar lyssnaren kanske inte att siffrorna hör ihop, upplever inte ”tomrummet” mellan dem. Om man räknar för fort riskerar man att skapa en massa stress, som inte kommer att snabba på det som behövde hända utan tvärtom göra att allt tar längre tid.

Att själv vara neutral är viktigt, när såg du senast en klocka som surade, skällde eller var stressad? Inga känslomässiga distraktioner eller känslomässig press ingår i att visa tiden.

Anpassa räknandet till den faktiska tiden och lyssnarens förmåga. Att själv vara tidsvisaren ger en unik chans att vara verkligt följsam, att räkna precis så fort att farten hålls uppe, samtidigt som man undviker att göra det för bråttom. Det här är en balansakt, men en rolig och utmanande sådan. Leta fram fingertoppskänslan och var på ditt allra bästa humör! Och hjälp till lite när tiden börjar rinna undan, som om ditt räknande egentligen inte styrdes av dig själv, utan är något som ni behöver klara av tillsammans. När man styr över tiden på det här sättet, och själv kan variera tempot, då finns det otaliga möjligheter att leka, busa och verkligen visa att man märker att det är svårt att hinna ”i tid”, och hjälpa till. Och få saker skapar sådant förtroende som att vara den som gör att barnet klarar av!

Att räkna rätt och räkna fel, och att räkna lite hursomhelst, är en sorts humor som många barn uppskattar.Jag vet inte hur många gånger jag räknat till 29 och nio tiondelar… Eller fått svar som ”fjorton” när jag i själv verket kommit till 23.

Och ett sista tips kan vara att precis som vi gör använda olika men förutbestämda ”räknesätt” i olika situationer, och alltid göra samma sak på samma sätt. Så att det är helt tydligt redan när du börjar räkna eller sjunga eller vad du nu gör, vad det är som ska hända.

Från utsiktstornet: Dags att anpassa skoldagar och fritidstid! #barnibehov

Jag är priviligierad med att ha många vänner och bekanta i npf-sfären. Och att ofta få tillfälle att samtala med både föräldrar till #barnibehov och proffs som jag inte redan känner. Om hur det är, vad som funkar, de senaste katastroferna och dagens glädjeämnen.

Det blir lite som ett utkikstorn, att ha så många känningar på olika håll. Man märker trender, likheter, väldigt lätt. Något jag noterat är att varje terminsstart följer samma mönster. Det är så läskigt att man borde börja föra statistik över det.

Den här veckan är trenden föräldrar som säger ”Jag måste vara med mitt barn i skolan den här veckan för hen vägrar att gå dit själv”. Inte på sociala forum nu alltså, påverkade av varandra. Utan vitt skilda människor från hela landet, utan kännedom eller samröre med varandra, i privata samtal med mig.

Vi är sisådär tre-fyra veckor in i höstterminen. Och jag vet av erfarenhet att det är nu den börjar på allvar: Föräldranärvaron. Nästa steg är de uppslitande morgonbråken. De kommer om en vecka eller två, är min erfarenhet. Sen slutar barnen gå till skolan helt. De går in i väggen. Om inte skolan anpassar.

Jag brukar tala om för mina barn att vissa saker händer vare sig man vill eller ej, som en följd av vad man gjorde först. Om jag kastar en tegelsten genom vårt vardagsrumsfönster kan jag inte några minuter senare välja att fönstret ska vara helt.

Så nu är det dags, skolor och fritidsverksamheter. Dags att anpassa. I stället för att få barn som är utbrända i ett par år och kräver stora resurser att få tillbaka. För man kan inte både välja att först kasta barn mentalt in i väggen, och fem minuter senare välja att de ska vara hela och oskadda.

Tyckte du inlägget var viktigt? Dela gärna!

Här finns några tips på vad anpassning kan innebära. Fyll gärna på med fler.

Tankevurpa och den alltför trevliga kvällsmaten

Morgon. Enstaka bilar blåser förbi utanför den ännu neddragna rullgardinen. De är fler än i förra veckan. Jag ligger i min säng och tar sats inför att dra igång dagen, mycket lite går på automatik just nu. Stressen inför skolstarten börjar göra sig påmind, trots att det mesta är klart med skolan. Det blir inga direkta förändringar för mer än ett av barnen.

Huset är tyst. Eftersom natten delvis tillbringades med stjärnskådning, varm choklad, skratt och prat, sover den mer högljudda — och något mindre sömnstörda — delen av barnaskaran fortfarande. Ovanligt nog.

Det här med kvällsmaten har börjat ta alldeles för lång tid, tänker jag. Barnen har liksom börjat att äta tillsammans, samtidigt. Inte alla, men de flesta. De diskuterar världshistoria, naturvetenskap och specialintressen, detaljerna i Minecraft och roliga Youtube-klipp. De till och med skämtar och busar med varandra. Mitt under kvällsmaten! Som liksom aldrig slut. Mindre tid, mindre prat, mer tuggande, det är vad som måste till om vi inte ska behöva börja kvällsrutinen vid fem nu när vardagen närmar sig, tänker jag nedslaget.

Automatiskt börjar jag spåna på lösningar:

  • Se till att vi har macka hemma till kvällen. Färre rätter på bordet betyder mindre väljande.
  • Sätta timstocken på femtonminutersperioder för att illustrera tiden som går. Jag vill ogärna begränsa tiden, tvärtom behövs lite hull på vissa av barnen, och stress och mat går inte ihop.
  • Finjustera kvällsrutinbildschemat så att alla pyjamaser och allt toaspringande kommer före maten. Att det är den sista anhalten innan tandborstning och sängen.
  • Införa ett tydligare klädrace. Det ska inte behöva ta ett tvåsiffrigt antal minuter att få på sig pyjamasen.
  • Tömma soffan på böcker medan barnen äter det sista. Så ingen av dem fastnar i någon ny, spännande bok för att de råkar se den ligga där och totalt kommer av sig.
  • Ändra mattiderna på eftermiddagen så att Den Stora hungern inte inträder ungefär en kvart efter att man var klar med den tredje portionen.
  • Kanske måste vi ha nån sorts tidsgräns ändå…?
  • Milkshake…? Går snabbare att få i sig och mättar bra.
  • Fast själva problemet är att de pratar mer än de äter. Få dem att prata mindre med varandra. Men hur?

Då slår det mig: I x antal år har jag funderat över hur jag ska få de här ungarna att faktiskt befinna sig i samma rum tillräckligt länge för att prata med varandra. I x antal år har jag grunnat och kämpat och tricksat för att lära ut samspel, hur man umgås, hur ”tillsammans” låter och känns. Och här ligger jag och gnäller över att nästan hela familjen har börjat befinna sig runt samma matbord, samtidigt, och att de har så trevligt att den där matstunden aldrig underskrider en och en halv timme. Tid som jag annars hade behövt lägga på att rodda varje barn för sig, efter varandra eller i olika rum.

”Hur får jag mina autistiska barn att sluta prata med varandra?”

Snacka om tankevurpa.

 

 

Tillbakablick eller vikten av att flytta schemapilen

Mathilda är sjuk. Hon har feber och ligger ynklig på soffan, invirad i en filt. Eftersom jag är trött, och stressad, knappt tillfrisknad själv och enbart har som mål att överleva sommarlovet tycker jag synd om – mig själv.

Men livet vet att rätta till mina perspektiv. Jag får syn på dagsbilderna som fortfarande hänger på hennes garderob. De får inte flyttas, det är mycket viktigt, fast de aldrig används till något längre. Bilderna symboliserar dagens gång: Morgon – förmiddag – dag – eftermiddag – kväll – natt.

Och jag minns. Hur vi hängde dem där när Mathilda var kanske fem år. Hon älskade dem. Hur en pil skulle flyttas mellan dessa symboler, framåt, många gånger varje dag, för att visa vilken tid på dagen det var. För att ge sammanhang.

Vi var pietetsfulla till att börja med, men sedan började vi slacka lite. Vi glömde att flytta den där pilen allt oftare. Livet var tämligen fullt ändå, vill jag tillägga, det var inte som att vi var på en solskenspicknick och hade all tid och kraft i världen. Så vi glömde att flytta pilen lite då och då.

Ett särskilt minne tränger sig fram bland de andra. En dag när Mathilda var alldeles upp och ner upptäckte jag att vi glömt att flytta den där pilen, att den stod kvar på morgon fast det nu var kväll.

Vi var så nya på allt detta med kognitivt stöd, vi förstod inte hur livsviktigt det var för henne att få sammanhanget tydligt presenterat. Men ett såpass tydligt mönster att vi inte kunde undgå att se det började utkristalliseras:

Så fort pilen för tid på dagen inte flyttats inom rimlig tid kom ett utbrott. Värre ju längre vi glömt. Samma fenomen gällde veckoschemat, där en pil skulle flyttas för att visa vilken dag vi var på. Och samma sak gällde allt annat som vi inte förklarat i bilder och satt upp på en lättillgänglig plats som stöd för minnet.

Så vi började förstå att om pilen stod kvar på morgon, då kom ofelbart ett utbrott om något helt annat framåt dagen. Ett våldsamt utbrott, med slag och spott och sparkar, från en liten, liten autistisk flicka som var alldeles utom sig och slogs som ett vilddjur.

Det var inte att hon inte fick ost, inte tyckte om dockan, eller att hon inte fick åka till affären som fick Mathilda att explodera. Det var bristen på tydlighet, förståelse, möjlighet att minnas vad som skulle hända, hur vardagen hängde ihop.

Det är lätt att ta för lätt på det stöd bildschemat innebär. Det är också alldeles för lätt att tappa perspektivet och glömma att se tillbaka. På all den terräng vi redan klarat av.

Mathilda ligger tyst på sin soffa, insvept i en filt, och har det förhållandevis bra. Hon läser en bok. Hon är lugn och ganska harmonisk för stunden, halsontet till trots. Hon sparkas inte, bits inte, skriker inte att hon ska skära mig med en kniv så det kommer blod. Inte som när hon var fem år. Så är det naturligtvis inte alltid. Men just nu, och just här, har vi det fint. Trots att ingen flyttat schemapilen på garderobsdörren på flera år.

Opraktiskhetssyndromet

Det här med att ha sådana svårigheter med koncentration, impulskontroll och arbetsminne att man kvalar in i ADHD-ligan är stundtals rätt besvärligt. Jag skulle vilja gå så långt att jag kallar ADHD för ett opraktiskhetssyndrom. Det är helt enkelt sjukt opraktiskt att ha en hjärna som liksom inte påminner en om rätt saker, i rätt tid. Får jag illustrera med en händelse från den senaste tiden?

Jag gjorde en ny morgonrutin med nya hålltider. Då och då behöver planen nämligen revideras, och jag hade insett att det var dags. Jag ritade upp de nya hålltiderna på ett papper, med en ny, innovativ spiraltidsvisning.

Planen blev bra. Den var visuell. Den var tydlig. Den gjorde både maken och barnen väldigt nöjda, faktum är att Mathilda blev så förtjust att hon krävde att få en egen, omedelbart.

Åter till detta med koncentration och arbetsminne, då. Man kunde ju tänka att eftersom jag flyttade hela familjens hålltider på morgonen skulle jag också ha ställt om larmen i mobiltelefonen, eller i alla fall väckarklockorna. Det gjorde jag inte. Tanken slog mig aldrig. Och inte ens på morgonen, när det nya schemat skulle användas, insåg jag omedelbart varför det nya schemat inte höll, varför tiden helt enkelt inte räckte till. (Det är okej att fnissa nu. 😉 Eller till och med skratta högt…)

Opraktiskt är bara förnamnet. Suck.

Städinstruktioner ett steg i taget

Vi har länge tränat på att städa. Städning kräver en del förmågor i högre grad än andra. Det är ganska många förmågor, och de handlar alla om perception, kognition och exekution, dvs de förmågor i hjärnans framlob som har att göra med hur vi tar in och processar information, och hur vi sedan utför det som behöver göras. Varje sak jag har räknar upp här kan vara, och är ofta, krånglig för den som har neuropsykiatriska svårigheter.

För att kunna städa behöver man behärska saker som att:

– kunna överblicka ett rum eller en plats

– kunna avgöra vad som hör dit och vad som ska bort

– veta var saker ska vara någonstans

– förstå var saker man inte vet ska vara, borde vara någonstans, dvs ha en god förmåga att kategorisera.

– minnas vad man håller på med och var man var någonstans man var i artbetet.

– ha uthållighet och tålamod nogatt fortsätta tills det är klart

– kunna avgöra när städningen är klar

– kunna starta och avsluta

osv

Städning kräver många förmågor, och det räcker med att en enda av dem inte funkar helt för att uppgiften ska bli omöjlig att lösa. Personer med autism har till exempel ofta ett detaljperspektiv. Det innebär att de kan ha väldigt svårt att överblicka ett rum, avgöra vad som ska bort, vilka saker man kan ta samtidigt för att de hör ihop, och var man ska göra av saker utifrån kategori, dvs att sortera på ett funktionellt sätt. Effekten brukar ofta bli att man (om man överhuvudtaget orkar städa) ”ställer saker till höger”, så att en massa saker som inte alls hör ihop står på samma ställe, och slutresultatet blir svårt att överblicka.

Mathildas teckningar och böcker hamnade länge i leksakslådan, ”för jag leker med dem”, i den mån hon överhuvudtaget hjälpte till att städa alltså, och inte bara konfunderad såg på). Att det fanns något som skilde ”papper”, ”böcker” och ”leksaker” åt var väldigt svårt för henne att greppa när hon var mindre, och idag är det snarare en sorts inlärd kunskap än en automatisk kategorisering, som dessutom inte har något alls att göra med att ”pennor”, ”pysselsaker” eller ”garnnystan” inte heller de hör hemma i leksakslådan. Hon har helt enkelt inte någon definition på vad det är som gör att ”eksaker hör ihop på ett sådant sätt att de passar i en viss låda.

På liknande sätt är uppmärksamhet, uthållighet och att starta och stoppa svårt för den som har ADHD/ADD. Och arbetsminnet kan ställa till det rejält för många med NPF.

Idag ska vi testa en ny grej: Städmanus. Vi har länge jobbat med att städa undan ett visst antal saker, tex ”lägg 10 legobitar i legolådan”, ”Lägg 5 pennor i pennburkarna” eller ”släng 10 skräp i papperskorgen”. Vi har också haft en städkorg för att lägga saker som ska till ett annat rum i, och gjort saker som att torka av, damma av och dammsuga. (Fler förslag på liknande uppgifter finns här i städspelet och i städspelet på nätet).

Att dela upp städningen i många små steg är en effektiv strategi för att städa, men den kräver att någon är med och ger instruktioner hela tiden. Min tanke har varit att lära barnen varje enskild syssla först, innan de sätts samman till en helhet. Nu tycker jag att de flesta uppgifterna är ganska automatiserade, så idag ska vi testa att föra ihop olika delar av städning till ett arbetsflöde, ett manus. Jag har fått inspirationen från hur man programmerar en dator, med repeat- och if-satser. Jag räknar fortfarande med att behöva vara med, men kanske inte behöva ägna mig lika mycket åt detaljstyrning. Vi får väl se hur det går. 😀

Dagens städmanus för pojkarnas rum:

Städa datorbordet

Upprepa tills bordet är tomt (förutom datorerna och de saker som måste vara kvar på bordet, till exempel tangentbord, kylplatta etc):
– 10 saker (där de ska vara eller i flyttkorgen)
– 10 skräp
– Om flyttkorgen är full, gå en runda från rum till rum och ställ allt som finns i korgen där det ska vara. Fortsätt sedan med att tömma datorbordet.
När bordet är tomt (se ovan): Fortsätt till nästa steg.
Finns det något i flyttkorgen? Gå från rum till rum och ställ allt som finns i korgen där det ska vara

Vänd tangentborden upp och ner och skaka ur det så smulor och damm ramlar ur
Damma av datorerna, även uppepå
Damma av bordet, underlägg, kylplattor etc (eller dammsug)
Torka av datorer, datorskärmar, tangentbord med en fuktig (inte blöt) trasa
Torka av bordet med en fuktig (inte blöt) trasa

Skölj ur trasan och häng upp den
Ställ tillbaka flyttkorgen i städskåpet
Lägg tillbaka dammsugare och/eller dammvippa

Klart!

 

 

Dela gärna inlägget så fler får läsa! 🙂

Hur motiverar jag barnet att göra det som behövs göras?

Hur motiverar jag mitt barn att göra saker som att borsta tänderna, klä på sig, äta eller gå till skolan?

Svar: Det gör jag inte. Mitt barn har klart för sig varför man borstar tänderna, fördelarna med att ha kläder på sig, poängen med att äta och nyttan av att gå till skolan. Hen är motiverad. Den motvilja jag stöter på beror på andra saker:

– Tandborsten gör ont och tandkrämen smakar för starkt. Det är för svårt att få till det motoriska i att borsta tänderna, och tidsuppfattningen är si och så.

Ett urval lösningar: Salutem från vissa apotek och specialbutiker är en tandkräm utan smak. Vissa andra tandkrämer funkar också. Vi har provat oss fram till en elektrisk tandborste som fungerar bra och som markerar hur länge man ska borsta. Vi har bildschema för tandborstning. Tandborstningen får i perioder vara mer sporadisk, när orken inte finns; hen har inga hål ändå. Någon gång varje dag försöker en förälder få borsta tänderna. Vi undviker småätande och mat som inte är bra för tänderna mer noggrant i de svårare perioderna.

– Att klä sig är rörigt, det är svårt att veta vilka kläder man ska välja, svårt att behålla fokus (och inte i stället börja titta ut genom fönstret eller läsa Kalle Anka), svårt att se vilka kläder som är rena och smutsiga, svårt att veta i vilken ordning kläderna ska på. Dessutom är det kallt och vissa kläder känns obehagliga mot kroppen.

Ett urval lösningar: En förälder är med och klär barnet, efter dagsform kan det bestå av att klä på, räcka barnet kläder eller påminna om vad som ska göras. Oftast blir det en blandning. Kläderna ligger redan framme på kvällen innan. Vi har ett bildschema över i vilken ordning man klär om, ”ta av pyjamasen”, ”ta på kalsongerna”, ”ta på tröjan” osv. Barnet använder knästrumpor för att minska på jobbiga sensoriska upplevelser generellt (trycket mot en större del av benet hjälper hjärnan att sortera bort ovidkommande och besvärliga intryck), vi köper plagg som fungerar i flera på varandra följande storlekar samtidigt eller standardplagg som underkläder och strumpor av samma sort, från samma butikskedja år efter år. Plagg som inte är sköna nog ges bort eller säljs direkt. Vi håller oss till en färgskala, både för att den accepteras och för att då ser klädvalen alltid rätt okej ut. Vissa material och typer av kläder funkar inte; då har vi inget sånt.

– Det är svårt att komma ihåg att äta. Det är svårt att veta vad man ska äta. Det är svårt att fortsätta med själva ätandet. Det är tröttsamt att utföra ät- och tuggrörelserna, på grund av bristande automatisering (vilket inte i sig behöver innebära att det ser ut att vara något fel på det motoriska). Det är jobbigt med vissa konsistenser och smaker. Det är svårt att sitta kvar vid matbordet. Det är svårt med ljud, synintryck, lukter mm vid matbordet. Det är jobbigt att ha andra människor runtomkring sig.

Ett urval lösningar: Vi förbereder en liten stund före maten, ”om en stund är det dags att äta”, ”om tio minuter är det dags att äta, du behöver hitta ett avslut nu”, ”om fem minuter…” osv. Vi har bilder på dagens mat på kylskåpets framsida, någon matar det barn som inte orkar äta själv, vi använder timstock vid maten för att visuellt påminna om att tiden är begränsad tex på morgonen när vi ska iväg till skolan, vi serverar olika sorters mat beroende på vad olika personer klarar av att äta, vi gör storkok av favoritmaten att ta fram när resten av familjen äter något annat, ketchup är okej på vad som helst, man kan äta spaghetti till frukost också. Vi har matplatser på andra ställen än i köket för den som behöver vara ifred, köket är rent från för många synintryck , vi har fasta matplatser, vi använder brickor eller bordstabletter för att det ska vara enklare att se vilken mat som är vems, vi undviker starkt luktande mat inomhus, vi äter i omgångar osv.

– Skolan har för hög ljudnivå, det är svårt att veta vad man ska göra på rasterna, det är svårt att koncentrera sig, vissa ämnen eller moment är svåra att klara av (tex att osvskriva för hand, lyssna i stor grupp), matsalen är högljudd och det luktar massor osv

Ett urval lösningar: Vi har haft många olika lösningar genom åren kring skolsituationen, allt från senare morgontid (börja klockan tio), bildschema i skolan,inte duscha efter gympan utan ta det hemma, resursperson, vara hemma en dag mitt i veckan, klassen jobbar ofta i mindre grupper, skriva på dator i stället för på hand, hörselskydd, ett mindre rum inne i matsalen som är tystare, rastaktiviteter som rastvakterna håller i någon rast, styrda lekar som att spela kula eller hoppa hopprep, ett vilorum, kortare dagar, blir hämtad och lämnad i skolan i stället för att åka skolbuss (som tog för mycket ork från skolarbetet), stanna hemma de dagar när orken tryter i stället för att krascha in i utmattning som tar längre tid att återhämta sig från osv osv.

Som ni ser jobbar vi hos oss med en blandning av förebyggande, orkbesparande och kravanpassande åtgärder. Det som kort och gott kallas anpassning. Givetvis har vi också ”motiverat” så till vida att barnen utifrån sin ålder och utvecklingsnivå fått lära sig om varför saker behöver göras och varför de behöver göras på ett visst sätt, till exempel genom seriesamtal, ritprat, förklaringar eller berättelser. Vi använder inte belöningssystem särskilt ofta, av den enkla orsaken att den forskning som finns tydligt visar att barn med NPF inte lär sig särskilt mycket av någon annan belöning än den rent omedelbara, och att de inte lär sig något alls av utebliven belöning eller straff. (Den positiva effekt som finns av guldstjärnor på normalkablade barn består mest i att den vuxne slutar tjata och hota, och i stället är tydlig med vad som ska göras, dvs den vuxen ändrar sitt bemötande så att barnen har lättare att vara följsamma. Och då är det ju den vuxne som förtjänar guldstjärnor, för att hen skapar förutsättningar för barnet, och så känns det lite onödigt att bedöma det som barnets prestation eller misslyckande. Eftersom det dessutom är den vuxnes jobb till att börja med finns ingen direkt orsak att ge den vuxne guldstjärnor heller.)

Varför jag inte jobbar med motivering? För att jag själv vet med mig att jag är JÄTTEMOTIVERAD att se bra. Men hur jag än vill och försöker går det inte utan mina glasögon… Jag är helt enkelt förfärligt närsynt. Det kommer att ändra sig med tiden, eftersom jag numera får svagare och svagare styrkor på mina glasögon i stället för tvärtom. Men tillsvidare får jag acceptera att jag behöver hjälpen som glasögonen ger mig.

På motsvarande sätt finns absolut ingen poäng att försöka motivera barnet till saker som hen inte klarar av på egen hand. Vi försöker inte motivera en bebis att klä sig själv; vi accepterar att den ännu inte kommit så långt i sin utveckling och hjälper till med det bebin inte klarar, samtidigt som vi försöker lära in nödvändiga förmågor. I första hand genom att låta barnet uppleva att det lyckas, eftersom vi vet att det inte hjälper ett skvatt att skälla, tjata, hota eller muta bebin till att klä på sig själv. Tvärtom lär sig alla små barn absolut mest genom positiva upplevelser.

Motivering kan vi använda oss av när förmågan i princip räcker till, fast själva viljan är lite si och så med. När jag inte alls har lust att diska kan jag säga till mig själv att om jag diskar nu får jag ta en glass sen. För jag kan diska, jag har bara inte tillräckligt med lust. Men att motivera den som inte kan själv, det är lika meningslöst som att säga till den som är närsynt att utsikten är JÄTTEFIN. Det anade nog personen redan, och det hjälpte ändå inte nämnvärt med synskärpan.