Kategoriarkiv: De arga breven

Mamman jag blev

Smset från den nya läraren kommer mitt under en tågresa med riktigt dålig mottagning, och för att vara helt tydlig från början av denna text uppskattar jag att jag fick det. Det är jättebra med fortlöpande information, i all synnerhet när man har ett barn som inte för sitt liv kan svara på frågor av typen ”hur gick det i skolan idag?”.

”Hej! Noah behöver bli klar med Boken om mig på tyskan. Han har allt han behöver i sin tyskamapp. Mvh”, plingar det till i min mobil.

Åren har lärt mig att aldrig vänta med att ta tag i problem kring barnens stöd i skolan. Så jag svarar direkt:

”Hej! När Noah inte fått gjort saker beror det vanligtvis på att han inte förstått detaljer i uppdraget pga sin autism. När han väl förstått jobbar han snabbt och uthålligt. Föreslår att du samråder med Oasen om detta. Vi tittar självklart på det hemma också. hälsningar”

Oasen är den särskilda undervisningsgrupp som barnet tillbringar kanske hälften av sin tid i. Resten av tiden är han med klassen. Och den här läraren känner honom bara lite.

Jag skickar också ett sms till Oasens speciallärare:

”Hej L, bara för kännedom! Fick detta idag. (Sms inklistrat)
Svarade även: (svar inklistrat)
Har du möjlighet att påminna Noah om att ta hem tyskamappen, så tänker jag att han kan jobba hemma när han börjar 10 på den här typen av uppgifter?”

Noah har energi nog att lägga på läxläsning och hemarbete, i alla fall till viss del, det har vi redan kommit överens med skolan om. Han har också ett par dagar i veckan då han börjar sent, trots att han är spiggpigg på mornarna. Så att jobba hemma är troligtvis inget problem, det kan vi nog klara, rent arbetsmässigt. Problemet här är ett helt annat:

Jag har ett barn som inte förstår ”vanliga” instruktioner. Han kan inte få sitta och göra ingenting på lektionerna för att han inte kan tolka en uppgift tillräckligt väl, eller för att han inte kan berätta fritt (ett autistiskt särdrag som just detta barn har ett gigantiskt mått av), eller för att han fastnar i detaljer (autism…), eller för att han tappat tråden… (autism)

När det sker, då innebär det att anpassningen inte varit tillräcklig. Det är inte ett betyg åt någon, tvärtom famlar vi alla i mörkret ibland kring detta barn. Det är bara ett faktum.

Att Noah förstår uppgifterna och därmed kan utnyttja sin stora potential på skoltid, det är vad anpassning betyder. Och den anpassningen måste på sikt hända i skolan. Därför finns inget annat sätt för läraren att lyckas nästa gång, än att förstå att nåt måste ändras. Och därför vore det oschysst, närmast elakt av mig, att inte påpeka det, direkt. 


Jag vet att det låter hårt. Men det är likafullt sant.

Det här är mamman jag blev. Mamman som inte tvekar att lägga problemen där de hör hemma.

Besvärliga mamman

”Du har inte skrivit på lappen om ordningsreglerna”, påminner elvaåringen vid frukostbordet. ”Jag har inte lämnat in den sa dom.”

”Näe, och det kommer jag inte att göra heller”, svarar jag. ”Säg att jag har pratat med rektorn om det. De kommer inte att få någon lapp.”

Jag har som ambition att min något trotsiga läggning inte ska gå ut över barnen. Annars hade jag naturligtvis kunnat skicka tillbaka den ej underskrivna lappen tillsammans en kopia av mitt brev till rektorerna om kepsförbudet och dess diskriminerande effekter, bara för kännedom. Men elvaåringen vill inte bli inblandad. Hon vill bara att jag ska vara som de andra mammorna. Eller nej, det vill hon kanske inte. Men i alla fall skriva på och lämna in samma papper som dem.

”Är det jobbigt att jag är så besvärlig?” frågar jag. Fast bara lagom medkännande eftersom barnet ifråga är av varieteten som lätt kan råka dras med i en storm av känslor.

”Är det besvärligt att ha en besvärlig mamma?” ekar storebror. Han fnissar: ”Oroa dig inte, det har jag haft i nitton år, det går över”.

Kepsförbudet är en faktafråga, inte en åsiktsfråga

Och där kom skolans ordningsregler hem i ryggsäcken, med det puckade, kontraproduktiva kepsförbudet. Efter många år av ”okej älskade barn, jag ska inte bråka om det” har jag nått min gräns.

När ska Skolverket agera? Och ska det verkligen behövas? #rorinteminkeps #rörinteminkeps #skola

(Här berättar jag lite mer om vad vi vet om avskärmning och intrycksallergi idag: https://www.dropbox.com/s/y73vn9qejjqj6b8/Kepsf%C3%B6rbud.mp3?dl=0 )

Uppdaterat: Här är det färdiga brevet

Hej!

Jag har återigen fått lappen om skolans ordningsregler, med de diskriminerande passagerna om ”ingen huvudbonad inomhus” osv. Den kan jag av naturliga skäl inte låta mitt barn skriva på.

”Kepsförbudet” innebär nämligen en ren diskriminering mot personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och/eller neurologisk sjukdom. Dessutom är det en föråldrad, kontraproduktiv regel, som faktiskt sänker studieresultaten, stjäl undervisningstid och inte bidrar till ökad studiero.

Det här är inte en åsiktsfråga; fakta struntar helt i vad vi tycker. Forskning och beprövad vetenskap visar tydligt att förbud mot huvudbonad i skolan:

1. Diskriminerar funktionsnedsatta. Man kan argumentera att den som har medicinskt behov av huvudbonad naturligtvis är undantagen reglerna. Men varför ska personer som behöver skärma av vissa synintryck pekas ut via skolans ordningsregler? Och hur ska en elev utan någon särskild diagnos bevisa sitt behov? Vore det inte bättre att göra miljön lika tillgänglig för alla?

2. Inte har någon påverkan på ordningen, men däremot stjäl tid från undervisningen. Man har tittat på vad som händer med ordningen i klassrummet när kepsförbudet tas bort. Svaret är: Inte mycket. Ungefär samma elever bär huvudbonader som tidigare, i ungefär samma utsträckning. (Matsalen förvandlas inte till ett brinnande inferno och korridorerna håller för den extra vikten av huvudbonadernas eventuella väta.) Däremot upplever många lärare att det sparar tid och kraft att kunna ägna lektionsstarten åt undervisning, i stället för huvudbonader.

3. Är ingen hygienfråga. Tvärtom förväntas många personer som arbetar i labmiljö eller storkök ha mössa eller liknande av just hygienskäl. Vårt hår är nämligen en betydligt större smittohärd än våra kläder.

4. Är föråldrat. Hur många vuxna kan idag redogöra för varför just vi i Sverige betraktat avsaknaden av (manlig*) huvudbonad som en respektfråga? Samhällsregler ska ha en samhällelig funktion, annars är det enda vi lär våra barn att de inte behöver tänka själva. Den dag vi återinför huckle för alla gifta kvinnor, kombinerad brud- och begravningsklänning samt lagen om straff för alla som inte odlar höstrovor, ska jag med glädje hälsa även förbud mot huvudbonad i svensk skola som nåt meningsfullt. Men i vår tid fyller det ingen funktion.

5. Ger lägre studieresultat. Vi vet genom forskning att kanske så många som 10-15% av eleverna ”tänker bättre” när de får skärma av sig, till exempel genom huva eller keps. Det handlar inte enbart om ökad koncentration, utan även om förbättrad kognition och uthållighet, när hjärnan belastas mindre av irrelevanta intryck. Att skärma av en del av synfältet är ett snabbt och billigt och enkelt sätt att skapa bättre fokus vid svåra uppgifter. De här eleverna får därför de facto sämre studieresultat av en kepslös skola.

I 12 år – varje år jag haft barn på den här skolan – har eleverna uppmanats att diskutera förbudet mot huvudbonader. Men inget har hänt. Eftersom det inte fungerat att vänta och se kommer här i stället raka puckar:

Kepsförbud är en strukturell diskriminering och har därför inget i svensk skola att göra. Jag kan inte med gott samvete uppmuntra eller ens tillåta mitt barn att skriva under ordningsregler som förespråkar sådant. Inte heller kan jag föreställa mig att någon av er vill förespråka sådant, i alla fall inte som princip. Tvärtom har ju vår skola gjort sig känd för ett stort engagemang kring arbetsro, likabehandling och inkluderande lärmiljöer.

Visst är det väl dags att modernisera ordningsreglerna, så att de stämmer överens med vad vi vet idag, i stället för vad någon trodde på för många decennier sedan?

Glada hälsningar

Tina Wiman, författare och funktivist som bl a utbildar om hjärnan

*Kvinnor, däremot, förväntas enligt samma svenska/europeiska tradition inte ta av sig några huvudbonader alls, utom i sitt eget hem. Jag vet inte vad du känner; själv är jag inte vidare pigg på att föra vidare den typen av samhällsvärderingar till mina barn.

Nöjesparker och tillgänglighet vid osynliga funktionsnedsättningar

År 2018 kan många parker i Sverige fortfarande inte på direkt tillfrågan presentera vilka regler eller rutiner de har kring barn med funktionsnedsättningar, ledsagare, möjlighet att slippa köa, möjlighet att slippa ta en ny diskussion vid varenda åkattraktion och bli ifrågasatt igen och igen, möjlighet att åka samma sak flera gånger utan att gå i och ur, möjlighet till vila i avskildhet etc.

I stället för att bli arg tänker jag så här: Vad kan jag göra för att det här ska kunna bli bättre?

Det är inte rimligt att tro att alla som jobbar för första gången på en nöjespark ska ha funkiskunskap med sig. Och även om det vore önskvärt att organisationerna i sig hade rutiner och regler som var anpassade till verkligheten, och spred dem internt, är det inte så det ser ut.

Så låt mig ge er en liten snabbkurs i de osynliga funktionsnedsättningar som kanske 7-8% av alla barn har, och kanske 3-5% av alla vuxna, och som INTE SYNS. Och en liten inblick i vår värld, funkisfamiljernas.

Om autism

Ett annorlunda sätt att uppfatta sinnesintryck, tolka omvärlden och interagera. Ungdomar med autism behöver ofta ha någon med sig som känner dem väl. De kan ha ett svårtytt kroppsspråk, energin kan snabbt ta slut, intryck kan lätt bli överväldigande, och det är ibland svårt att veta vad de kommer att bli skrämda eller störda av (färgen rött, en fluga, lukten av sockervadd när allt man såg var en korv). Utan en trygg person man känner väl med sig är det svårt att fungera, med en sådan person går det oftast jättebra. Det är vanligt med vissa motoriska svårigheter, att det tar mer energi än för andra att röra sig. Det är vanligt med överrörlighet och ledsmärtor. Det är också ganska vanligt att man har svårt att ”byta riktning”, att man fastnar i en viss idé eller tanke om vad som ska ske härnäst. Det beror till stor del på att man kan ha svårt att föreställa sig olika möjliga scenarion, eller att man lätt kan föreställa sig många scenarion, men inte kan bedöma vilka som är mest troliga. Då får man svårt att navigera i vardagen utan stöd, för om något inte blir som man tänkte vet man inte vad man ska göra. (”Jag visste inte att nån jag inte kände skulle börja prata med mig i kön, jag visste inte vad jag skulle göra, så jag sprang därifrån”).

Det är vanligt att man utöver autism också har ADHD och olika ångesttillstånd.

Exempel ur verkligheten

Osynliga funktionsnedsättningar syns inte. Det kan inte nog betonas. Det betyder att om min 14-åring med autism (som ser vanlig ut både till kläder och utseende, har en normal begåvning och full rörlighet i hela kroppen) får åka Nyckelpigan på Liseberg tillsammans med 19-åringen (som inte har något som helst personligt nöje av detta), går allt bra. Om det är liten kö, kan hon antagligen till och med köa en stund, fast bara om någon är med henne i kön och ”håller humöret uppe”, så där som man får göra med ett mindre barn som börjar bli trött och hungrig när man är på väg till hamburgerhaket. Lika delar skämt, lirkande och avledning. Under hela färden behövs nån som håller i handen när det känns lite nervöst, och släpper när det går bra, även om det skiftar var tionde sekund. Nån som säger ”Du ska spänna fast dig nu”, så man inte glömmer, och nån som säger ”Nu är det dags att gå ur”, när man har tankarna på annat håll och inte märkte att åkturen var slut.

Det innebär att så länge 19-åringen, eller jag själv, eller pappa, eller till och med lillasyster på 11, är med i kön, ombord och vid avstigning, då SYNS DET INTE att min dotter behövde nån av oss med. Det syns inte att den där personen som tog upp en extra plats, gratis, ”i onödan”, var hela orsaken att det funkade.

Men om det är lite mer än en kort kö, då räcker inte det. Då orkar hon kanske inte. Det kan innebära att hon får ett fullskaligt utbrott, ligger på marken och gråter eller skriker, så att vi får åka hem efter bara nån timme (ja, vi har alltid en backupplan för ”vem tar hand om henne så de andra om möjligt kan vara kvar”, aka, ”vi måste vara flera vuxna på plats”, och ibland ”vi måste åka i flera bilar”). Det kan innebära att hon ”rymmer”, eller kanske snarare, försöker fly för att få vara ifred, men i stället tappar bort sig och panikslaget irrar runt tills hon hittar en avskild plats att klämma in sig på. Hon skulle lätt kunna hamna inne i maskinrum eller åkattraktioner, för att hon inte i det tillståndet förstår var hon får och inte får vara. Det kan innebära att hon stänger av, blir okontaktbar. Det är liksom därför hon behöver en ledsagare. Inte nån som följer med henne och har kul. Utan nån som har fullt fokus på henne, varje sekund, för att avvärja saker som är ganska lätta att undvika bara man vet vad man gör, men som utan stöd lätt kunde sluta i katastrof.

Det kan innebära generellt, att ett annat barn eller en ungdom med autism, börjar slåss eller hota människor i omgivningen. Här vill jag direkt påpeka att det kommer nästan aldrig att hända, för att vi som finns runt de här personerna har koll. Det är det en ledsagare gör. Ser vad som kommer att funka och inte, bedömer dagsformen, orken, hur länge till som det kan vara roligt, och när det kommer att slå över i ledsamheter, som har en plan A, B, C, D och E. Någon som flera timmar innan det där utbrottet riskerar att komma, har gått undan till en avskild plats för lite vila, fixat med hörselskydden, ätit lite matsäck, och på så sätt fyllt på energiförråden och undvikit allt som kan bli farligt. Någon som har parkerat jättenära ingången, så att energin inte behövde ta slut till saker som att gå. Någon som redan på morgonen har bestämt att nej, idag åker vi ingenstans, för det blir inte bra. Det är extremt sällan ni hör om autistiska 14-åringar som slår ner folk på nöjesparken, eller hur? Det beror på att vi andra finns där. Som ett osynligt stöd. Hela vardagen. Alltid.

Men nu är det ju så att många nöjesparker har som ambition att ungdomar med ledsagare ska ha möjlighet att gå förbi kön, ifall man behöver. Det är jättebra! Fast bara när det funkar utan att man vid varje attraktion behöver ta en ny, detaljerad diskussion med nån, inför sin normalbegåvade 14-åring med autism, som inte alls tycker det är kul att hela tiden få kört i halsen allt hon inte klarar. Som vill vara stor, och inte dra uppmärksamheten till sig, och som redan skäms över att inte kunna köa som alla andra. Snälla, snälla. Låt oss slippa förklara oss, hela tiden. Det är så ovärdigt, särskilt när man inte blir trodd.

Kort om ADHD och ångest

ADHD innebär svårigheter att styra sin uthållighet, känslor, fokus, impulser, och svårt att hantera tid. Det är vanligt med autistiska drag. Ungdomar med ADHD behöver ofta stöd i att vänta (eller helst slippa vänta), nån som håller koll så de inte råkar göra farliga saker innan de tänker efter, nån som har koll på tiden, ser till att man faktiskt äter innan man blir vrålhungrig, håller känslorna i schack, ser till att man hinner allt det man tänkte och inte svävar iväg på en massa annat osv. Mycket av det jag skrivit ovan om 14-åringen med autism kan rakt av tillämpas på säg en 10-12-åring med ADHD.

Ångest innebär att man har en benägenhet att reagera med stark rädsla eller upprördhet, på saker som andra kanske inte reagerar på eller ens märker. Ångesten drabbar ibland plötsligt, och triggas lättare i miljöer som är röriga eller fulla av människor, av trötthet, matbrist, uttorkning, blodsockersvängningar etc. Ångest är för många paralyserande, men kan också yttra sig som sammanbrott, utbrott eller våld. Tvångssyndrom har ofta ett samband med ångest.

Ledsagarintyg finns inte…

Och så, till sist, ”Ledsagarintyg”… Det finns inget officiellt, svenskt dokument som heter ledsagarintyg. Vissa kommuner utfärdar ledsagarintyg för sin anställda personal (som f ö för övrigt nästan aldrig får följa med på resor utanför kommunen, så de är ju inte med på nöjesparker om man måste resa en bit). Vissa BUP- eller habiliteringsmottagningar gör egna formulär eller till och med små laminerade kort, just för alla möjliga organisationer tror att ”Ledsagarintyg” är en verklig grej, som alla som behöver automatiskt får. Men så är det inte. Det är ett evigt pyssel och meck med alla dessa intyg som alla möjliga tror att man får på posten tillsammans med diagnosen…

Vissa av ovan nämnda mottagningar kan IBLAND skriva ett intyg om ungdomens diagnoser eller svårigheter. De kan ta ganska många veckor att få, eftersom personalbristen är stor inom både psykiatri och habilitering. Men vissa skriver dem inte alls.

Intygen som ändå skrivs är inte särskilt formella, och innehåller av naturliga skäl inte jättemånga detaljer om ungdomen för utomstående att läsa (det vore integritetskränkande).

Och på många ställen resonerar man som så, att det inte ens ska behövas, det finns väl nåt gammalt läkarintyg ”och förresten har vi ingen tid att…”. Och så får man inget intyg alls, eller i alla fall inget ”ledsagarintyg”, och så tror nöjesparker m fl att ungdomen inte behöver någon ledsagare. Varpå BUP svarar att vadå, de har ju ett intyg om autism? Och här nånstans ger föräldern upp, och åker nån annanstans med sin unge. För att det finns en gräns för hur mycket man orkar samordna. Många familjer till barn med osynliga funktionsnedsättningar har uppemot 100 officiella kontakter kring sina barn… Att ringa person nr 101-105 på nöjespark A finns inte på världskartan.

Det finns såklart mer, väldigt mycket mer, att säga om detta. Men det här är en liten start i alla fall. En liten introduktion. Till den snåriga värld som är vår, och som på nåt märkligt sätt aldrig kommer fram till dem som behöver informationen.

Tack att du läste!

Som nån sorts gratis administrationskonsulter åt Landstinget Dalarna

Morgonens korrespondens är inte av det roligare slaget.

Ämne: Efter fem månader får BUP och vuxenpsykiatrin slåss själva om vem som ska skriva ut medicin, för nu räcker det!

Nu har vi blivit bollade mellan BUP och vuxenpsykiatrin 5 månader, ang min sons dagliga medicin.

Det enda ”fel” min son har gjort är att fylla 18 år i april, och att försöka omboka det läkarbesök han fick i början av juli (den enda veckan vi kunde hälsa på farmor på äldreboende i södra Sverige) men av misstag skickat meddelandet till vårdcentralen. Min son har upprepade gånger försökt få en tid på vuxenpsykiatrin efter det, och nu senast avbokade ni den pga sjukdom. Då min son mer eller mindre gett upp kontaktade jag vuxenpsykiatrin ang nytt recept. Och nu, efter fem månader av att skickas hit och dit, får jag alltså ännu ett meddelande från er om att jag ska kontakta BUP, ”tills han varit här på besök”…

Vad menas?! Vad är det här för idioti? Via Mina vårdkontakter KAN min son för övrigt inte kontakta BUP, han är över 18, systemet låter honom inte ha BUP bland sina kontakter

Vad tror ni jag har gjort? Var tror ni vi började den här galna resan? Vad är detta för orimligheter? Har min sons funktionsnedsättningar plötsligt försvunnit magiskt av 18-års-dagen? Har behovet av kontinuitet, eller svårigheten att organisera, planera och genomföra dagliga aktiviteter upphört?

Det är ett enkelt recept. Om man beaktar att det är en 18-åring med ganska rejäl axelbredd vi talar om är det närmast en löjligt låg dos. VAD är problemet? Är BUPs läkare så inkompetenta att vuxenpsykiatrin inte vågar upprepa deras recept tills de får tid att träffa sina nya patienter – som för övrigt inte alls har något val i frågan? Tror ni era kollegor ljuger?

Nej. Jag vägrar att bollas mellan era instanser. Ni får slåss om saken, eller diskutera det med Landstinget, IVO eller vem ni vill. Vi har annat att göra i vår familj än att lösa era interna kommunikationsproblem, som nån sorts gratis administrationskonsulter.

Lös det. Sinsemellan.

hälsningar

Tina Wiman

PS Jag behöver inga telefonsamtal med ursäkter eller rundsnack, faktiskt förväntar jag mig att ni INTE ringer. Värdet av att socialisera kring detta är noll. Fem månader. FEM!!!

Intygshysteri, omgång fyrtioelva.

Hej!

Jag skriver till er för att Skolskjutskontoret hävdar att det är ”skolchefen för din skola” som beslutat att man till ansökan om skolskjuts (busskort) ska bifoga läkarintyg.

Att kräva en massa olika läkarintyg för ditten och datten är att systematiskt försvåra tillgängligheten av kommunens insatser för redan belastade familjer. För att inte tala om slöseriet med landstingets medel: Ska specialistläkare skriva intyg om skolskjuts varje år kring barn som har livslånga och medfödda funktionsnedsättningar? Är det så vi ska kapa köerna i vården?

Jag har barn med autism och ADHD, dvs neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Ett av dem tillhör Oasen, samtliga har speciella anpassningar i skolan utifrån sina behov. Inget av dem kan röra sig ensamt i trafiken, eller ta sig till eller från skolan (ca 2.5 km den minst farliga vägen) ensamma. Inget av dem har heller energi nog till att ta skolbussen varje dag. Men de flesta dagar kommer de att åka skolbuss hem. Och det är alltså skolbuss, ingen av de vanliga busslinjerna.

Nu har det kommit till min kännedom att vissa chaufförer frågar efter busskort, och att de kort barnen har tydligen inte längre fungerar. Alltså behöver jag fixa nya busskort åt dem. Och då ska det återigen ansökas och bifogas läkarintyg.

Habiliteringen i Borlänge har de senaste åren haft en läkartjänst på 25%. Nu står de utan egen läkare. Jag överlåter åt er fantasi att tänka ut hur lätt det är att få tag på en läkare och hur väntetiderna ser ut. När man väl får prata med en läkare är vederbörande ingen som är insatt i det specifika barnet, utan om hen ska skriva ett intyg innebär det att en förälder får diktera det. Varför? Till vilken nytta? Vore det inte enklare att lyssna på föräldrarna direkt?

Men hur kan man veta att barn med funktionsnedsättningar behöver åka skolbuss i år igen, utan läkarintyg? Tja. Man till exempel betänka att autism eller ADHD inte går över, så chansen att barnen som inte klarat sig på egen hand plötsligt gör det under grundskoletiden är ganska liten. Man kan även betänka att om barnen hade möjligheten och friheten att själva ta sig till och från skolan för egen maskin hade de nog valt att göra det. Barn brukar uppskatta självständighet, och vara mindre förtjusta både i att passa tider och att vänta på bussar.

Man kan även fråga rektorn, om något är oklart, eftersom hen känner till vilka barn som har stora stödbehov. Och, om det verkligen tar emot, kan man jämföra kostnaderna för alla dessa intyg, handläggare och beslut, med kostanden för skolkortet, och fundera över vem landstinget ska fakturera för utfärdande av onödiga intyg. I stället för att begära att svårt belastade familjer ska jaga svårt belastade läkare om formaliteter.

Sammantaget är kravet på läkarintyg för att ansöka om skolbuss vid till exempel autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inget mindre än bisarrt. Det handlar om rätt många familjer som varje år ska lägga sina högst begränsade resurser på att bevisa att deras barn fortfarande har behov av sånt som nästan alla barn med de här diagnoserna har behov av.

Sånt här blaj får ni helt enkelt sätta stopp för. Vi kan inte ha system som kräver att de som behöver mest hjälp ska ägna merparten av sin tid åt att försöka bevisa att de behöver den. Det är både ineffektivt och moraliskt förkastligt.

Vänliga hälsningar

Tina Wiman
Journalist och funkismamma

Nej, samhället, det är inte bara ditt fel.

Hej Samhället!

Det är fint att du försöker ta hänsyn till min ADHD och så. Men det jag egentligen behöver är att min hjärna gör det den ska. Som att påminna mig om att låggradig ångest i över 20 år har betytt:

”Ta din astmamedicin, Tina! Nu!”

Tyvärr finns inget sätt att skapa ett samhälle där ett accepterande av olikheter får mitt minne att fungera på ett mer förutsägbart och effektivt sätt.

Så även om jag applåderar ambitionen tänkte jag bara säga att lägg inte i för mycket i det. Acceptans är finfint. Men det ändrar inget på hjärnnivå.

Mitt problem sitter inte bara i dig, Samhället. Det sitter i min hjärna också. Kanske mest i min hjärna.

din vän

Tina

Tänkte inte på att säga åt barnet att gå till skolan. My bad. #barnibehov

Hejsan, du rektorn eller pedagog som har hand om ungar som mina på dagarna. Jag tänkte bara passa på att bekänna en sak:

Orsaken att min unge inte kom iväg till skolan idag, eller regelbundet på nästan två år, var att jag liksom glömde att tala om för hen att hen borde vara i skolan. Att jag aldrig sade ifrån, skällde, tvingade eller krävde. Vi hade inga våldsamma konflikter eller tårdrypande tretimmarssessioner för att komma till skolan alls. I stället hade vi mysiga hemmadagar där vi båda fnulade runt med vad vi hade lust med, åt godis, gav varandra små komplimanger och kramades, glömska av allt vad ”skolplikt” och ”lönearbete” heter.

För jag är en såpass dålig förälder att tanken att ”Helt enkelt säga till på skarpen eller bära iväg ungen till skolan” aldrig föresvävat mig. Och min dröm i livet var att min unge inte skulle kunna gå i skolan så att min inkomst försvann, mitt arbetsliv pajade och jag själv packade ihop av stressen i att ta hand om ett utmattat, ångestfyllt och sönderstressat barn dag och natt.

Vad kan jag säga? Jo, jag vet:

Är du helt från vettet, människa? Hör du inte själv hur korkat det låter?

Om det hade hjälpt att säga till min unge att gå till skolan hade hen kommit till skolan vareviga dag. Men min unge har en funktionsnedsättning. Det betyder en medfödd svårighet att fungera på samma nivå som sina jämnåriga. Helt enkelt en annorlunda utveckling av hjärnan.

Om det hade hjälpt att säga till på skarpen hade min unge inte haft det. Det är vad begreppet funktionsnedsättning betyder.

Tänkte bara att det var bra om jag inte glömde att tala om det också.

Hemmasittande är inte ett beroende – tänk om och tänk rätt!

Idag på morgonen läste jag att 20 minuters pulshöjande aktivitet om dagen är nyttigt för hjärtat. Jag tror dock inte att artikelförfattaren menade att man skulle ägna den tiden åt upprördhet över idioti på internet, men oavsett så tycks jag ha gjort mina 20 minuter idag, i en artikel med den förfärliga titeln Hemmasittande – ”ett slags beroende” (en titel som i ärlighetens namn inte heller motsvarar huvudinnehållet i artikeln).

Artikeln, som är publicerad i den nya NPF-inriktade tidningen Specialnest, är i huvudsak bra, vill jag understryka. Klok. Handlar om precis de saker som hjälper. Men så kommer denna lilla käcka vinkel om ”Hemmasittande är ett slags beroende”. Nej. Hemmasittande inom NPF är inte ett slags beroende. Hemmasittande är att göra det mest begripliga i en situation, att vara i en miljö man klarar av i stället för en man inte klarar av. Det är inte ett val.

”Krysmyntha Sjödin beskriver även hemmasittandet som ett slags beroende. De som blir hemmasittare har ofta haft det väldigt jobbigt i skolan under en längre tid, och att vara hemma blir något positivt och belönande eftersom ångesten försvinner. Är valmöjligheterna en rörig och kravfylld skolmiljö där man känner sig utanför, eller en lugn och konfliktfri hemmamiljö är valet inte svårt.

– Som med alla beroenden kan man få bakslag när man går tillbaka till skolan och upplever hög stress igen. Då är det inte konstigt att man väljer det man vet hjälper – att vara hemma. Det behövs tid, stöd och motivation genom hela processen. Kanske behöver man som förälder se till att det inte är så roligt eller mysigt hemma under skoltid, även om det ibland känns svårt. Och kanske måste skolan se till att skapa en tryggare miljö så att det blir extra trevligt att vara där. Det handlar om ett samarbete mellan familjen och alla professionella runt barnet.”

Nej, nej, nej, nej, nej. Detta fullständigt faktafrånvänt! Här har man verkligen blandat ihop orsak och verkan, fakta och teorier, i ett oförsvarligt misch-masch.

Att börja komma tillbaka till skolan är en ansträngande situation, i synnerhet för personer med NPF, och allra särskilt för den som har autism eller autistiska drag, med känslighet för förändring, en annorlunda energitaxa mm. Men det är inte ett beroende. Det har inget med val att göra. Man kan inte räkna med att barnet är glädjestrålande och tycker det går plättlätt, för det gör nästan inga förändringar för de här barnen, men det ska absolut aldrig vara på nivån att barnet blir tröttare och tröttare igen, ”väljer” – det vill säga inte har något annat väl än – att stanna hemma osv. För då har vuxenvärlden helt enkelt inte gjort sitt jobb med att anpassa och skapa en plan för återgång!

Jämför i stället med fysisk sjukdom. Tänk dig att du har fått en betongklump på foten, så illa att du blir sängliggande. Efter ett par veckor har mycket av din muskelmassa och kondition försvunnit. Det blir svårt med vardagliga sysselsättningar. När du ska börja jobba igen, då är det tufft. Det tar ett tag att jobba upp konditionen. Dessutom finns saker som din skadade fot faktiskt inte klarar. Du kommer till exempel inte att springa maraton på ett tag, för det vore direkt skadligt. Det kan till och med finnas aktiviteter som du nog inte bör ägna dig åt någonsin igen.

Då och då behöver du antagligen vila din fot lite extra, för lika viktigt som det är att hålla igång kroppen, lika viktigt är återhämtningen. Men betyder det att du är beroende av att vila? Beroende av sängen? Och om du ser en ny betongklump falla, är du då beroende för att du reagerar instinktivt med att hoppa undan? Naturligtvis inte, det vore befängt att påstå något sådant!

De flesta människor blir skadade av att få en betongklump på foten. Men några få människor blir skadade av att tappa bara en mobil på foten. De flesta elever blir skadade av allvarliga missförhållanden i skolan. Men några få elever tar skada redan av saker som för andra är ganska små. I synnerhet elever med NPF.

Så häng med här:

  • Något gjorde att eleven till slut inte längre orkade gå till skolan. Hen har alltså en försvagad kondition och en begränsad ork.
  • Dessutom bör hen undvika precis de saker som orsakade sjukdom och skada till att börja med, eftersom hen uppenbarligen riskerar allvarlig ohälsa av dem.
  • Och utöver dessa två faktum tar alla förändringar extra energi för barn och unga med NPF.

Betyder det att barnet är beroende av hemmasittandet…? Nej. Det är en befängd slutsats. Att kalla hemmasittare med NPF för beroende är helt enkelt inte professionellt. Det vittnar om stora logiska tankeluckor kring vad kognitiv nedsättning innebär och, tyvärr får jag säga, brist på autismspecifik kompetens.

Oavsett vad barnets trötthet eller ovilja beror på är det centralt att understryka att det inte handlar om ett val. Ingen väljer att få en betongklump på foten. Att inte överbelasta en skadad fot, är inte beroende, det är självbevarelsedrift. Att undvika betongklumpar i framtiden är sunt förnuft.

Därför är återgången till skolan en delikat balansakt, där vi inte kan kosta på oss att blanda ihop barnets vilja med bristande förmåga, vare sig den kommer av att göra åt mer energi än de flesta vid förändringar, av nedsatt mental kondition – till exempel hjärntrötthet på grund av utmattning – eller omgivningens bristande anpassning till mer varaktiga svårigheter, det vi kallar funktionsnedsättning.

Ändra miljön, gör en anpassad plan där barnets mående bestämmer takten för återgången till skolan, och vips ”väljer” barnet att vara i skolan igen. Varför? För att barnet har förmågan att klara av de krav som ställs på det. Inte för att barnet plötsligt inte är ”beroende” av att vara hemma längre.

Hemmasittande är inte ett beroende  – tänk om och tänk rätt!

 

 

—–

 

Vad är hemmasittande, vem blir hemmasittare och vad gör man?

Ska du läsa en enda artikel, läs denna intervju med Elisabeth von Zeipel, som arbetat med hemmasittande och NPF i många år. Artikeln handlar om Aspergers syndrom, men kan i stort sett helt och hållet överföras även på ADHD och andra NPF.

Mer om hemmasittande och hemmasittare kan du läsa till exempel här på M som i Underbar i kategorin Hemmasittare,  i tidningen Föräldrakraft, på Bo Hejlskov Elvéns blogg eller hos Prestationsprinsen.

Ny lärare + nya planer = nytt brev

Idag fick jag veta att ena barnets gamla lärare, som skulle ha gått bredvid nån vecka i klassen nu när de ska ha en ny lärare, inte kommer att kunna göra det på grund av ett olycksfall i arbetslaget. Så för säkerhets skull vill jag se till att den nya läraren får veta att barnet ifråga – som för det mesta verkar ganska vanlig, men ibland lyckas reta folk till gallfeber – inte försöker vara otrevlig mot någon, utan bara råkar glömma hur man gör ibland. Nåt som jag misstänker att läraren är medveten om, men inte har haft möjlighet att konfirmera. Lösningen fick bli ett snabbt brev från oss föräldrar.

Min erfarenhet av rätt många sammanlagda skolår är att en av de viktigaste sakerna jag kan göra som förälder är att försöka ha en bra kommunikation med de vuxna som barnen möter i vardagen. Och nånstans måste man ju börja. 🙂

Hej!

Vi vill passa på att berätta att K har autism och ADHD. Det brukar inte leda till några jättestora problem i klassrummet, men är bra för dig att veta. Vi antar att ni kommer att ha överlämning med S (om ni inte redan haft det), och hon har säkert massor att säga om alla barnen, inklusive K, så vi tänkte inte bli långrandiga, utan bara förvarna lite.

K försöker verkligen att vara artig och uppmärksam, och för det mesta går det bra, men ibland blir det fel. En sak som du kan stöta på nu i början är att han härmar dig när du pratar, med exakt samma tonfall och uttal. Det kan låta väldigt otrevligt, men han menar det inte så.

K tycker det är svårt med dialekter av alla slag, och varje gång han hör någon ny människa brukar han härma den personen. För det mesta tyst för sig själv men ibland kommer det ut högt. Det är som om han spelar upp orden igen, som en bandspelare, för att lyssna en extra gång. Så ta det gärna personligt, att han härmar dig betyder att han lyssnar! 😉

K kanske inte heller alltid kommer ihåg att han borde svara när du pratar med honom, titta på dig, visa att han har hört, säga hej och liknande. Precis som för många personer med autism är ”hur man kommunicerar med kroppsspråket” inget som K vet av sig själv, utan han har fått bygga upp en sorts faktabank inne i huvudet. Saker som andra barn gör automatiskt, som att titta upp när man ropar deras namn, det måste han aktivt tänka på att göra.

Ibland påminner vi föräldrar honom, typ: ”Nu brukar man säga tack”. Det kan låta lite hårt för utomstående, men meningen är inte att tillrättavisa honom, utan bara att ge honom exempel på lämpliga sociala beteenden. Autism är i första hand en brist på social intuition, att ha svårt med att upptäcka det underförstådda, särskilt det som sker människor emellan.  Om K hade haft svårt med balansen hade vi fått göra balansövningar. Med autism får vi göra sociala övningar i stället.

För övrigt är K en go och glad och ganska vanlig kille, som trivs i skolan och med klassen. Han har lätt för det mesta och gillar skolan. Om du funderar över något är det så klart bara att du hör av dig!

Hälsningar osv

Men säg åt dem då, mamma!

Såna saker som nya sedlar som kommer 2015 kan verkligen, verkligen förstöra vår kväll.

”Men SÄG ÅT DEM DÅ MAMMA!!! Vi har redan bytt tillräckligt!” gnällgråter Mathilda. Och nog för att jag skrivit många arga brev i mina dar, och nog för att de stundtals haft förskräckande verkan, men faktiskt tror jag inte att Riksbanken riktigt kommer att avbryta sina planer för att en väldigt, väldigt trött autismmamma håller tillbaka fulgråten ikväll.

mvh Familjen som föredrar när det är samma lika.

Hej du som skapar skoldagar, vill du ta en fika med mig?

Om jag fick De Där Som Bestämmer Över Skolan på fika. Skolministern, kanske. Och lärarförbundens olika ordförande. Skolinspektionens, Skolverkets och Specialpedagogiska Skolmyndighetens chefer. Barnombudsmannen. Ordföranden i riksdagens utbildningsutskott. Och kanske även de som skriver om skolan. Chefsredaktörer. Kolumnister. Bloggare. Alla de där personerna som hörs i debatten om skolan och om barn i behov av särskilt stöd. Och så kommunpolitikerna. Skolcheferna. Rektorerna. Skolhälsovårdens chefer, specialpedagoger och speciallärare, fritidspedagoger, förstelärare och assistenter, eller som det kallas i skolans värld, resurser. Alla de där som har någon sorts makt att bestämma över hur en vanlig dag i skolan ser ut. Alla de människorna.

Om de kom förbi för en pratstund i mitt kök, då hade jag berättat en sak för dem. Något viktigt, som jag tror att de behöver veta för att kunna göra sitt jobb på ett bra sätt. Men mitt kök är trångt, och jag är riktigt dålig på att koka kaffe, och trots att fikabrödbak råkar vara en av mina talanger tror jag inte att idén fungerar i praktiken.

Så jag tänkte jag att jag berättar det där viktiga nu i stället. För dig. Du som hade varit  välkommen förbi på en fika i ett trångt kök, med uselt kaffe fast jättegott fikabröd. Välkommen att slå dig ner med mig en stund.

Du förstår, jag har ett barn. Ett barn som är i behov av särskilt stöd, som man brukar säga. Vi kan kalla henne Mathilda.

Mathilda har inga inlärningssvårigheter. Tvärtom är hon begåvad, hur begåvad vet vi egentligen inte, för i de där testerna som man ska göra för att få en diagnos som autism eller ADHD, där orkade hon inte fortsätta så väldigt länge. Trots att de flesta svar var rätta och trots att hon löste många uppgifter snabbt och säkert. För hon blev för trött, av att sitta där på en stol – hon har ganska svårt att sitta stilla, sade jag det? – och lösa uppgifter med kuber och papper och penna, medan lysrören flimrade och psykologen andades genom näsan – sade jag att hon är väldigt lättstörd?

Den där kloka psykologen, som andades genom näsan, tyckte inte att  det var någon idé att fortsätta att testa begåvning när Mathilda redan passerat sitt åldersmedel med flera år på de bitar av testet som man brukar mäta intelligens i. Psykologen tyckte tvärtom att det var viktigt att inte trötta ut Mathilda med sånt, när det skulle komma annat som var så mycket svårare för henne i andra testdelar. Saker som att hålla i en penna utan att få ont eller göra sönder papperet med den – sade jag att hon har väldigt svårt att automatisera muskelrörelser? – och titta fram och tillbaka på en sida, först på ett ställe för att läsa ett tecken, och sen på ett annat för att skriva ner det tecknet, och sen tillbaka till teckenraden, för att hon glömt vilket tecken hon nyss sett, och sen leta sig hela vägen framåt för att hon inte mindes var hon var, och sen se tecknet och lägga det på minnet, och sen flytta blicken tillbaka till skrivraden. För att med ganska dålig finmotorik göra en ansats att kopiera tecknet.

Det här barnet som vi kallar Mathilda, hon har ett väldigt dåligt arbetsminne. Ett väldigt, väldigt dåligt arbetsminne. Och en koncentrationsstörning. Och hon upplever hela sin värld i detaljer. Och psykologen tyckte att det var viktigt att Mathilda orkade äta och somna sen på kvällen, efter de där testerna, att hon inte tog ut sig för mycket. Och därför pressade hen inte på för att få fram en exakt siffra på begåvningen, eftersom hen redan hade sett och mätt det hen behövde veta för att kunna gå vidare i utredningen.

Så småningom hade psykologen testat klart. Och kommit fram till saker som kallas ”ojämn begåvningsprofil”, ”stresskänslighet”, ”dåligt arbetsminne”, ”detaljfokus” och ”ett långsamt arbetstempo”, och även en hel del annat. Det fick vi veta ganska många dagar senare, för det tog flera tillfällen att göra de där testerna som vanliga barn nog ska kunna klara på en eftermiddag eller så. Och Mathilda sov inte så bra den där perioden, det gjorde hon inte. Hon åt inte så bra heller. Fast psykologen var klok och erfaren.

I alla fall. Det här barnet, Mathilda. Hon älskade skolan. Hon avgudade sin fröken, och älskade sin assistent. Hon hade hörselkåpor i klassrummet, och i matsalen, ett eget bildschema på bänken, en stol som var anpassad till hennes behov av att röra sig, och fina klasskamrater som hon verkligen gillade att leka med. Och som gillade henne.

I matsalen åt de i ett litet rum, för Mathilda har väldigt svårt för höga ljud. Hon hör nämligen ljud som är så tysta att inte ens hennes pappa kan urskiljda dem, och han har osedvanligt bra hörsel. Men Mathilda hör precis allt, och det blir man förstås väldigt trött av. 

Även klassrummet var anpassat så att hela klassen skulle få arbetsro. Där fanns också gardiner som skymde rörelser utifrån, men ändå släppte in ljus och luft. Där fanns tydligt märkta platser. Där fanns, tja, alla anpassningar som vi, eller Mathildas pedagoger, eller rektorn, eller specialpedagogen, eller skolhälsovården kunde komma på. Allt. Rubbet. Och det var inte lite.

Ändå gick det inte så bra, det här med att gå i skolan. Det började med feber. Ungefär varannan vecka hade Mathilda feber. Så var det i kanske ett halvår. Någon gång under den här tiden kom motviljan. Gråten på kvällen över att behöva gå till skolan. Ontet i magen. Huvudvärken. Utbrotten på morgonen, från början när det var dags att gå, och sedan tidigare och tidigare. Allt oftare plockade vi in henne i bilen mer eller mindre med tvång, och åkte iväg.

Så en dag orkade Mathilda inte resa sig ur sängen. Hon orkade inte stå upp. Hon orkade inte äta. Hon kunde inte prata. Det här barnet, mitt barn, hon var utmattad. Av skolan. Jag har inte sagt hur gammal hon var, väl? Mathilda var sju år när hon gick in i väggen för första gången. Sju år. Ett litet barn i första klass.

Jag kan ärligt säga att vi provade allt. I samförstånd med skolan, i nära samarbete med en rektor som hade stor kunskap och ett enormt engagemang, i samarbete med pedagoger som var erfarna, kunniga, välvilliga och prestigelösa. Som var redo att prova allt som någon av oss ens avlägset trodde skulle kunna hjälpa.

Vi höll på länge. I två och ett halvt år. Vissa perioder var Mathilda i skolan, andra inte. Varje dag hon var hemma grät hon, av trötthet och av saknad. Hon ville så gärna, ville inget hellre än att vara i skolan. Men det gick inte. Det funkade bara inte. När hon inte grät var hon ledsen. Hon tyckte att det vore rätt bra att dö. När hon inte ville dö var hon arg. Och när hon inte var arg var hon för trött för att vara någonting alls. Och hela tiden kom febern tillbaka, och utmattningen. De dåliga veckorna följde envist på varje inbillat framsteg. Varje dag i skolan fick betalas dyrt, av Mathilda själv.

Till slut gjorde rektorn det enda raka. Hen bestämde att det måste skapas en liten grupp på skolan, som Mathilda kunde vara i. Vi hade testat alla möjliga lösningar för att försöka förstå problemet, försöka förstå hur en sju- och åtta- och nioåring kunde bli sjuk av att vara i skolan. Till slut var det enda som utkristalliserat sig, och det enda som vi ännu inte hade provat, att det måste vara ännu tystare, ännu lugnare, ännu färre personer att träffa på en dag. Det som både vi och skolan hade velat undvika var oundvikligt: Mathilda behövde en pytteliten klass. Kanske till och med enskild undervisning under en del av tiden. Det var till slut den enda lösning vi som fanns runt det här barnet kunde se.

I två år nu har Mathilda gått i en pytteliten grupp, med pedagoger som har autismspecifik kompetens och utbildning. Hon går inte alla timmar, för det orkar hon inte. Men i princip varje dag – utom förstås när hon varit magsjuk eller haft influensa – har Mathilda varit i skolan. I två år. Utan att få feber varannan vecka. Utan att bli utmattad. Utan att vilja dö, utan att hela tiden vara arg, trött, ledsen eller alltihop samtidigt.

Under de här två åren har Mathilda utvecklats enormt. På ett skrämmande snabbt sätt. Vi som finns runt henne har gått från att tänka att Mathilda, hon kommer nog kanske alltid att behöva omfattande stöd i vardagen, till att tänka att det där med att bli vuxen, det fixar hon säkert. Hon har fått förståelse för andra på ett sätt som nästan inte borde vara möjligt. Hon har börjat läsa och skriva bättre än många i sin ålder. Hon har blivit mer självständig, mer pålitligt, och mindre eldfängd. Hon har fått större självförtroende, en ny säkerhet i stegen.

Varje skoldag är Mathilda i skolan. I sin lilla grupp. Där det inte är för många ljud, för många lukter eller för mycket bilder på väggarna, eller för många personer som rör sig i hennes synfält så att hon blir yr och mår illa. Och hon har gått från att få gråtattacker över tanken på mer än en lärare i skolan, till att säga att det är inte så viktigt vilken lärare som kommer, bara de vet hur det funkar i klassen. Bara de beter sig bra.

Jag har ett barn som heter Mathilda. Och utöver att hon numera kan tillbringa nästan varje skoldag i sin älskade skola, med lärare och klasskamrater som hon verkligen gillar, har hon på den korta tid som skolan fungerat gjort framsteg som ingen vågat drömma om. Under de här två åren har hon hämtat in kanske fem, sex, sju års utveckling på vissa områden. Trots att hon har svårigheter som borde göra en del av det näst intill omöjligt. Och hon är lycklig.

Det finns många barn som jag skulle kunna berätta om. Som jag skulle kunna kalla Mathilda. Barn som blivit sjuka av sin skola, trots anpassning, förståelse och kunskap. Det finns många Mathildor som behöver en liten, liten grupp för att de inte klarar av alla ljud, all rörelse och allt stök som uppstår i ett rum med många personer, oavsett hur lugna de personerna är. Och idag är flera tusen av de här Mathildorna – och barn som vi kan kalla andra saker – hemma. Hemma från en skola som de borde få älska, och borde få gå till varje dag, på sina villkor. Flera tusen barn blir sjuka för att de inte får gå i en skola för alla.

En del av de där barnen, de behöver nog också en pytteliten klass. Och om de får det, vem vet hur långt de då kan gå?

Det var bara det jag ville säga. Tack för fikastunden!

Dela gärna! Kanske känner du någon som skapar skoldagar, eller som behöver läsa det här.

Pinsamt, DN och Hanne Kjöller. Läs på!

DN skriver nya ledare om ADHD där de funderar på om barn medicineras när de borde familjehemsplaceras.

DN borde läsa på. Det är inte svårt. Barn i ”samhällets vård” är mest medicinerade av alla. Socialstyrelsen skriver till exempel:

”Användningen av psykofarmaka är mycket hög bland placerade barn och unga. För antipsykotiska läkemedel är siffran upp till 30 gånger högre än bland jämnåriga i befolkningen. Ofta används flera olika sorters psykofarmaka samtidigt under en lång tid, trots att kunskapen om långtidseffekterna är dålig.” (Socialstyrelsen.se, Hög förbrukning av psykofarmaka bland placerade barn, november 2014)

Upprinnelsen till detta ståhej är att Socialstyrelsen håller på att ta fram ny statistik kring ADHD-diagnoser, medicinering, regionala skillnader och mönster. Så här kommenterar Socialtstyrelsens utredare Peter Salmi den nya statistiken:

– Siffrorna är inte särskilt förvånande. Det går inte att dra slutsatsen att barn som är födda sent på året i större utsträckning blir överdiagnostiserade. Det handlar troligen framför allt om att man upptäcker dessa barn tidigare, då de på grund av att de är så pass mycket yngre än sina klasskamrater som är födda tidigt på året, tidigare får problem i skolan, säger Peter Salmi.” (Föräldrakraft.se, ”Socialstyrelsen tar nytt grepp om adhd-läkemedel”, april 2015)

Det känns lite smart att inte läsa studier som fan läser Bibeln.

Det känns ännu lite smartare att läsa studier överhuvudtaget, innan man börjar prata om att separera barn från sina familjer. För det kan vara så att det finns skäl till att vi slutat att placera barn i den omfattning vi förut gjort, och i stället satsar mer och mer på att stötta föräldrarna…

Och om man vill flytta barn från deras familjer och till samhällets vård, för att de ska medicineras mindre… tja, då lyser det liksom igenom i varje stavelse att man inte läst på överhuvudtaget. Och det känns verkligen inte smart. Bara pinsamt.

Parodin goes on and on.

Skolskjutsparodin fortsätter. Fick tag på vår fina rektor ❤ som inte kunde svara på om det finns någon skolskjuts eller inte. Han kan nämligen bara se samma linjetrafik som vi kan. Men igår eftermiddag inrättades ett callcenter för skolskjutsfrågor i kommunen, som jag nu ringt, och som tagit mina uppgifter och lovat att ringa tillbaka.

Så alltså: Skolans rektor vet inte om det finns några skolbussar utöver den nya linjetrafiken, för han har inte fått nån information. Det är på den nivån. Jag tycker så väldigt synd om honom idag. Det är inte ett rektorsjobb att samordna busstrafiken i länet. Faktiskt.

Mystiken tätnar: Finns det en skolbuss som ingen vet nåt om? I morse åkte nämligen en något förvirrad buss förbi här utanför, med ”skolbuss” skrivet som destination, och den svängde faktiskt (efter att ha stannat och spejat lite) in där skolbussen brukar åka… *spelar hajen-temat*

Får jag lön från er nu, Borlänge Kommun? Eller hur har ni tänkt?

Nu är jag så besviken på Borlänge Kommun. Trots alla de möten vi NPF-föräldragrupper haft med kommunen, trots utbildningar av tjänstemän och politiker verkar inget ha gått in om autism och ADHD. Man verkar ha missat helt att våra barn behöver rutiner och att varje detalj är densamma. Att varje ändring, oavsett hur liten, ställer till med problem för oss, det trodde jag att man hade förstått. Att vi behöver information i god tid, och i detalj, det trodde jag att man visste. Tydligen hade jag fel.

Skolskjutsarna för terminen är ändrade utan information och tydligen utan större eftertanke. Ändringarna som sådana har jag inga invändningar emot, eller bara små sådana, det är ändå rimligt att en kommun försöker samordna och förenkla trafiken (och hos oss är det inte som på andra ställen i kommunen, att barnen förväntas gå flera kilometer och korsa riksvägen för att komma till busshållplatsen). Att ändra hållplatser och tidtabell här där vi bor är logiskt och antagligen kostnadseffektivt.

Men informationen. Eller ja. Först bristen på information, inte ens rektorerna har haft några svar. Och så nu, ”informationen”:

”Skolledningen vill nu ge lugnande besked.

Busslinjen kan ha fått ett nytt nummer. Efter upphandlingen av trafiken kan också föraren vara en ny person för barnen. Hållplatsen kan vara flyttad en kortare sträcka.”

Lugnande besked? Lugnande besked???!!! Nytt bussnummer, ny förare, ny hållplats… Lugnande besked. Driver ni med mig?

Jag har tre barn som vart och ett vägrat att gå på skolbussen när det varit en annan chaufför än vanligt. Ett barn har hamnat i freeze och blivit helt okontaktbar när skolbussen fått parkera 50 meter från den vanliga hållplatsen på grund av ett oplanerat grävarbete när ett vattenrör i gatan börjat läcka. Ett annat barn har fått panik över att hon inte känt igen skolvägen när höstlöven fallit. Saker som ”Det sitter vuxna på bussen som inte ska vara där” eller ”Chauffören hade en keps på sig” ställer till med oöverstigliga hinder, och gör att jag måste hämta barnen oplanerat från skolan redan nu, med samma buss, samma förare och samma hållplats. Och justja. De åker bara skolbuss hem, inte till skolan. För annars räcker inte energin till skoldagen också. Redan att åka fel väg till dagis slutade i katastrof, trots egen bil och samma föräldrar som vanligt…

Och så nu: Nytt bussnummer, ny förare, ny hållplats.

Jag hade behövt veta det här för ett par veckor sedan, för att kunna förbereda barnen tillräckligt på förändringarna. Vi hade behövt prova att åka buss, få information om de exakta hållplatserna, till och med en illustration av hur man använder busskortet.

Det tar mig i genomsnitt två till tre veckor att jobba in grunderna i hur en ny rutin, oavsett vilken, fungerar. Sedan tar det ytterligare veckor innan den är befäst och fungerande. Så jag antar att jag vet vad jag kommer att göra de närmaste månaderna. Under förutsättning att barnen inte packar ihop totalt och går in i väggen igen pga skolsituationen, och ifall de faktiskt klarar av kollektivtrafiken, kommer vi att åka buss. Och buss. Och mera buss. För det här med ”inkludering” och ”en skola för alla”, det är tydligen inte den här kommunens paradgren.

Får jag lön från er nu, Borlänge Kommun? Eller hur har ni tänkt?