Kategoriarkiv: Bloggbussen

Såpbubblor

Jag fick en grundlig lektion i såpbubbleblåsande av Mathilda på Djurs Sommerland. Allt från hur man lyfter ringen ur vattnet till knep för att få bubblan att släppa, Vi hade nog kunnat bli stående hela dagen. Vem kan motstå gigantiska såpbubblor, liksom?

Det fanns en tid när Mathilda bara hade ögon för saker som glittrade, glänste eller blänkte. Såpbubblor var en sådan sak som hon brydde sig om, på den tiden när leksaker var helt ointressanta och hennes favoritnöje var att tvinna ett snöre eller att riva ner alla böckerna ur bokhyllan och sen springa vidare.

Jag blir lite nostalgisk av den här bilden. Den totala fascinationen. Jag minns hur jag brukade locka henne till glittrande saker för att få med henne, ”Kolla Mathilda, den blänker! Kom och titta!” Det här var på den tiden då jag fortfarande hade heta debatter som gick ut på att Mathilda var alldeles normal och perfekt när hennes pappa påpekade att det fanns en del besvärliga drag med den pyttelilla flickan med det stora humöret.

Första gången vi kom till habiliteringens väntrum hängde två blänkande, prassliga lampskärmar i fönstret. Mathilda klättrade upp på fönsterkarmen och ställde sig med näsan mot en av lampskärmarna och bara insöp. Då visste jag att vi aldrig skulle behöva slåss för att få henne att följa med dit igen.

En fil för oss?

”Vad står det där? B – uuuuu – ssssss… Bus?! Vi är ju busiga. Är det en fil för oss, mamma?”

Alltså, det låter ju helt oäkta med tanke på att temat för Bloggbussen 2012 är Barnsligt skoj, men jag lovar, hon sade så, alldeles av sig själv, och ställde sig sen och pekade mitt på gatan i Göteborg. Sötnos!

Livlinor

Tre livlinor har vi haft med oss på resan: Solkräm (Mathildas egna flaska, att dela med något syskon är big no-no), oparfymerad balsamspray från djurhyllan på ÖoB och utredningsborsten Tangle Teezer – det enda som får komma vid Mathildas hår utan utbrott, i alla fall på bra dagar. Dåliga dagar blir håret helt enkelt inte borstat.

Mera läsning!

Mera läsning och många jättefina bilder från Bloggbussen 2012 finns på Bloggvärldsbloggen och hos alla härliga bloggmammmor som följde med! Enjoy!

SagaBus & Lillebror

Emis-ROCK N ROLL MAMA

Sagafia ”när liten blir stor”

Mrs Moet

FruLindaOlsson

HUSnrNIO

Evsi.. i en värld full av liv

Loppan & Livet

Bondmorans Blogg

Glamourmamman

Emma-Lou

Anne Werner

En popprinsessas bekännelser

Och så en bild på hela gänget samlat framför ”vår” buss!

Att säga ja

Att ha Mathilda helt för mig själv och inte behöva bekymra mig om disk och tvätt gör att det är lättare att säga ja när hon kommer och frågar. Ja, jag kan spela memory med dig. Ok, vi går åt det här hållet. Javisst, vi springer ikapp.

Det är skönt, men egentligen är förmågan att säga ja en alldeles för viktig vardagsfärdighet för att skjutas upp till semestern.

En av de viktigaste sakerna jag lärt mig som förälder är hur sorgligt ineffektivt det är att rutinmässigt säga nej. Inte ens när man faktiskt menar nej är det särskilt effektivt att använda ordet, det finns nästan alltid ett bättre sätt att styra om en situation än att hojta, vråla eller fräsa nej.

Relaterat inlägg: Looking for yes

Regnskogsklipp

Några filmklipp från Randers Regnskov. Varmt, fuktigt och oändligt fascinerande. Jag hade kunnat gå där hela dagen och var grymt besviken när Mathilda inte orkade mer.

Oskyldig

”Nä, jag står inte aaaaalls i en vattenpöl!”

Avslut

Resan slutar där den började; på samma tåg och samma sittplatser, i övervåningen på tåget från Göteborg.

Hejdå bloggbuss, hejdå härliga nya vänner, hejdå underbara barn och äventyr. Hej vardag, tjena hemma, hallå igen egen säng och matlagning.

Det har varit fantastiskt, och det ska bli rätt skönt. Jag är en lyckost som har fått göra det här med Mathilda.

Nästan hela tiden tittar jag på henne nu och tänker på hur mycket jag älskar henne. Jag tror att jag kanske hade tappat bort det lite i vardagen före den här resan, den där totala förälskelsen i mitt barn.

Tack, fina vänner och läsare för att ni röstade på oss, och tack bloggvänner för en härlig tid tillsammans! Och stort tack till StenaLine och Twingly/Bloggportalen som fixat denna resa. Det var ju egentligen en tävling, men jag tycker att Mathilda och jag redan har vunnit som fick följa med Bloggbussen 2012 och ha barnsligt skoj.

Tung packning

”Får jag ta med mig flintastenar hem, mamma?”

”OK. Några styckan.”

”Hur många?”

”Du får ta med… tjugo stenar.”

Jag trodde att hon menade såna där små som är längst bort på bilden.
Det visade sig att hon menade de stora…

Vila i rörelse

Mathilda har faktiskt inte varit så väldigt hyperaktiv på resan, men precis den här tiden började morgonmedicinen gå ur och eftermiddagsdosen hade inte kickat in än.

Medan studsbarnet vilade i rörelse låg trötta mamman i skuggan. Lika välbehövligt för oss båda, tror jag!

Spårvagn!

20120620-145622.jpg
Två timmar tills tåget kommer. Jag frågade Mathilda vad hon ville göra. Åka spårvagn.

”Mamma, har du åkt spårvagn förut?” frågade en lycklig tjej när trean rullade iväg från torget vid Centralstationen.

”Jag är född i den här stan. Jag har åkt mer spårvagn än jag nånsin velat”, svarade jag. ”Men när man inte gjort det på länge är det ju ganska kul ändå.”

Vid Kungsportsavenyn hoppade vi av och köpte varsin bulle. Mathilda åt mjölkglass igår, och det gick relativt bra, så hon fick välja vad hon ville. Det är lyx, att kunna ge henne nåt som hon pekar på utan att läsa innehållsförteckningen.

På väg till hållplatsen mot centralen frågade en äldre dam oss efter vägen. Jag svarade att vi inte visste, och den unga tjejen som gick ett par meter framför oss stannade och vände sig och kom tillbaka.

”Du fortsätter bara rakt fram här”, visade hon.

Jag överväldigades av lite fosterlandskärlek, liksom. Göteborg är en vänlig stad. Det är fint att få visa våra rötter för Mathilda i solsken och när stadens invånare visar sig från sin bästa sida.

Älskade unge!

Mathilda dansar i hamnen i Fredrikshavn. Älskade unge!

Släktskap

Ritande barn – bloggande mammor. Äpplena faller inte så värst långt från träden, eller vad säger ni?

Sjökort

Knappar och spakar göre sig icke besvär, på bryggan är det bara en sak som gäller för Mathilda: Sjökortet.

Hon höll fingret där vi befann oss och då och då korrigerade hon positionen utifrån olika landmärken:

”Nu är vi… här, mamma!”

Fotografera

Jag är ju journalist, och visst händer det att jag tar foton som går i tryck, men helst inte. Jag är omgiven av begåvade fotografer som tar fantastiska bilder, så jag har helt enkelt överlåtit fotograferandet till dem. Kanske är det lättare att inte riskera att misslyckas.

Häromdagen fick jag återigen en systemkamera i min hand, och insåg att jag faktiskt varit alldeles för feg med fotandet just när saker ska publiceras. Jag är ingen fotograf, men jag har öga för bilder och framförallt passion, jag kan fota samma motiv ett hundratal gånger och sedan välja bland bilderna. Tidningsskrivandet gör sig till och med påmint när jag väljer, snabbt, snabbt sorterar jag bland bilder, markerar tänkbara alternativ och kasserar allt som inte talar direkt till mig. Bilden ska berätta om något. Man blir väldigt pragmatisk av att jobba mot deadline. 😉

Så, jag kanske inte är nån fotograf. Men jag skulle kunna bli. Och med tanke på att mina bilder regelbundet går i tryck kan jag ju inte vara fullt så värdelös på fotograferandet som jag trott.