Hjälpjagets roller: Bogseraren

Har i några månader funderat över detta med hjälpjagens olika roller, och försökt göra liknelser. Vilka saker är det vi måste göra för att vara till stöd, och hur vi kan likna dem vid vardagliga företeelser?

Idag kom jag på att vi ganska ofta bogserar. Fast på olika sätt, precis som i verkligheten. Så jag tänkte att vi tar och funderar lite på de olika sätt och orsaker att bogsera som uppstår i vardagen, och ser vad det kan lära oss om personer som behöver vårt stöd i sin vardag.

Det kan variera hur långt vi får bogsera, till exempel. Bilen som fått bensinstopp långt från slutdestinationen, eller kanske motorhaveri rentutav, den får vi bogsera hela vägen. Den kan helt enkelt inte köra längre på egen hand. Medan bilen som har svårt att starta bogserar vi bara igång, och sen klarar den att köra själv. Ibland bogserar vi inte bilar för att de inte kan starta eller köra, utan för att bromsarna är sönder. De kan inte stoppa på egen hand, och därför kan de inte köra på egen hand.

Och under vilka förhållanden vi behöver bogsera kan också skifta. I regn och rusk, nattfukt och kyla, kan bilar som annars startar och går fint på egen hand få det svårt, och behöva bogseras en del. Jag hade en gång en bil som inte startade i fuktigt väder. Minsta duggregn och startmotorn bara hackade. En annan av mina bilar startade i ur och skur tills generatorn slutade ladda batteriet. Resultatet av bristande påfyllning märktes inte förrän flera dagar senare. I efterhand var det lätt att konstatera att generatorn nog gått dåligt i flera månader. Ändå märkte vi inget förrän den kalla höstmorgon då bilen inte längre startade.

Så finns det ju bogsering som sker för att den som borde köra fordonet inte kan göra det tillräckligt bra, just här eller nu. Bogserbåtar i skärgårds- och deltaområden bogserar ofta båtar helt enkelt för att de befinner sig i en miljö där det är svårt att navigera, en situation som kräver särskild kännedom om många olika saker, både den egna båten, fartygen som bogseras, grynnor, skär, havsströmmar… Precisionsbogsering.

Vi har tåg, där det egentligen är så att vagnarna inte kan köra på egen hand trots att rälsen är utlagda framför dem! Så loket eller loken bogserar en hel rad med vagnar, som de sedan lämnar över till andra lok. Och så länge loket går först, följer vagnarna snällt efter.

Och så har vi släpvagnar. Som utökar lastutrymmet betydligt, men som inte har någon egen motor, utan alltid måste ha en dragbil. Om de är tillräckligt tunga kräver de till och med specialkörkort, och den bil som bogserar måste ha en vikt som motsvarar vagnen den ska dra. Specialistkompetens, kan vi kalla det, och tillräckligt med tid och energi. Eller med andra ord, ingen förväntar sig att någon som precis har tagit B-körkort ska framföra en lastbil med släp. Det krävs en mer omfattande utbildning och träning för att klara.

Sen finns ju de mest ojämna fallen av dem alla: Segelflygplanen. De har ingen egen motor. Men på särskilda dagar, när det råder rätt typ av vindförhållanden – termik – kan vi bogsera upp dem i luften och sedan flyger de!

Att vara timstocken

Jag älskar timstockar. Och visuella nedräkningsklockor. Men alla mina barn är inte visuella… Det betyder att jag ganska ofta behöver vara timstocken eller nedräkningsklockan själv. Här är några saker jag gör när tiden går:

Räknar till tio innan nåt börjar

Nu pratar jag inte om ”Kom hit genast innan jag räknar till tio” och andra misslyckade föräldrahot, utan att jag neutralt upplyser om vad som kommer att hända vid tio (dvs något jag faktiskt rår över, till exempel att vi andra börjar äta), och vad jag förväntar mig (till exempel att hen ska komma och äta). Och sedan räknar långsamt till tio och så gör vi det vi sagt, utan tjat eller sura miner.

Det kan låta så här: ”Mathilda! Det är saft och kakor på tio i köket! Noah! Saft och kakor på tio i köket!” (Ja, jag ropar på ett barn i taget. Flera av mina barn är inte så bra på att avgöra vem man pratar med, så om jag inte specificerar kanske barnet inte ens vaknar upp ur vad hen nu håller på med. Ganska ofta går jag nära och lägger en hand på axeln eller handen innan jag pratar.) Så går jag in i köket och börjar långsamt räkna till tio: ”… nio… tio! Varsågoda!”

Och så börjar vi äta. Och om det är sura miner för att vi börjat innan de kommer (vilket var upprinnelsen till detta) så talar jag neutralt om att de hade en bra chans att komma innan tio, så det valde de själva.

Räkna till tio tills något är klart

Det här är en vana jag haft sedan Mathilda var bebis, hon hatade nämligen bilbarnstolen, och ofta, ofta var hon hysteriskt ledsen i bilen. Det blev inga långfärder, om man säger så… Men när hon bröt ihop en liten bit hemifrån, eller i alla fall på rimligt avstånd för att räkna utan att tappa bort sig eller få alldeles för långsam fart i räknandet, så upptäckte jag upptäckte att om jag räknade långsamt till tio, och såg till att komma till tio precis när vi svängde in hemma, då fattade hon att det var nåt på gång. Först lyssnade hon nog bara för att nåt hände, avledning liksom. Men så småningom kom hon verkligen att förknippa räknandet med ”snart är det här jobbiga slut”, och då började hon som regel lugna sig redan på tre eller fyra. Som i skrek inte fullt så högt, menar jag nu. 😉

Räkna ner från tre eller fem för att förbereda

Med fingrarna som visuellt stöd. Ofta när vi ska gå hem från till exempel en lekplats, leksakshyllan i affären eller badhuset använder jag en hand för att visa hur lång tid det är kvar tills vi ska gå. Jag förvarnar ungefär 15-20 minuter innan. När det är ungefär fem minuter kvar, eller mindre, håller jag upp ena handen med fem fingrar upp och säger ”Nu är det FEM kvar”. Efter en minut, eller en lagom tid utifrån hur bråttom vi har, håller jag upp fyra fingrar och säger: ”Nu är det FYRA kvar”, osv. Notera att jag inte säger minuter. Om jag inte räknar minuter pratar jag inte om minuter. Det är en enkel logik som följer av det faktum att jag har barn som inte tycker att 55 sekunder är ungefär en minut, och att ungefär är typ det dummaste begrepp som någonsin uppfunnits. Skönheten i det här är att jag inte behöver bry mig om klockan egentligen, inte heller blanda in den. Fingrarna gör det särskilt tydligt även för små barn, men även på avstånd. Det här är en rest från tiden då vi använde väldigt mycket teckenspråk med Mathilda.

Räkna till 30

Jag räknar långsamt till 30 med ett av mina barn medan hen klär på sig eller byter kläder. Det är en liten tävling/lek. Viktigt att det är roligt och spännande. Om hen får på sig kläderna före 30 (och det reglerar jag ju med tempot jag räknar… 😉 ) så blir jag Mycket Besviken och deklamerar högt hur trist det är att hen ALLTID vinner. Om jag vinner så killar jag hen i magen…:D Det händer förstås nästan aldrig, bara såpass ofta som barnet tycker det är kul. 😉

Utan mitt räknande har det här barnet nämligen noll fart. Som i kan sitta naken med en strumpa halvt på och pilla med nån legogrej eller läsa en serietidning. Bara jag vänder bort huvudet. Ingen hjälp vill hen ha heller. Och om jag försöker sätta dit en timstock blir hen antingen jättestressad, eller så klarar hen inte att släppa timstocken med blicken. Vilket ju inte precis funkar så bra när man ska få nåt gjort.

Ibland knasar jag till det och säger plötsligt 372. Ibland hoppar jag över något tal, och får genast en rättning. Ibland tappar jag bort mig och frågar var vi var. Det finns otaliga sätt att göra det här spännande, roligt och lagom förutsägbart.

Räkna till tre för val

Det här är lätt att trassla till och få utbrott kring, så stor varning, att räkna till tre i det här sammanhanget är inte ett sätt att pressa, utan ett sätt att stötta. Utan den attityden funkar det absolut inte!

Ibland behöver mina barn göra ett val, för att de liksom inte riktigt klarar av att jag bestämmer åt dem. Men det valet är starkt tidsbegränsat, av någon orsak, till exempel ”Nu åker skolbussen om tre minuter och Hannah kan inte få på sig jackan för hon har fastnat i tanken på skon som jag tog på fast hon inte var beredd”. Då kan det hända att jag tar till det här:

”Hannah. Bussen går strax. Du måste sätta på dig jackan. Vill du sätta på den själv eller vill du ha jackan i ryggsäcken? Jag räknar till tre. På ett och två bestämmer du. På tre bestämmer jag, och jag kommer att bestämma ‘ha jackan i ryggsäcken’. Ett. På ett och två bestämmer du: sätta på jackan eller ryggsäcken? Två. Tre. Nu bestämmer jag, och jag bestämmer jackan i ryggsäcken.”

Lägg märke till att jag inte bestämde nåt jag inte rår över; till exempel kan jag inte bestämma att Hannah ska ta på sig jackan, då får jag ju i värsta fall hålla fast henne och tvinga på den, och så dåliga pedagogiska metoder har inget bland människor att göra. Lägg också märke till att jag bestämde det som jag tror att hon egentligen, innerst inne vill. Om det inte är så att hon måste göra tvärtemot vad jag vill, då kanske jag får bestämma ”fel sak”. Jag upprepar också hur det här funkar, så att Hannah har en chans att minnas alternativen. Och jag är lugn och ostressad själv.

Det här är inget man kan göra i alla situationer! I synnerhet när känslorna är upprörda kan det vara en superdålig idé att införa en tidsgräns, det kan vara den stress som puttar barnet över kanten till kaos. Vissa barn är det totalt fel för. Men andra gånger, med rätt barn, när sinnesstämningen är ok och man själv är lugn, kan det tvärtom vara uppskattat, som en sorts hjälp att hålla tråden och märka hur lång tid man har på sig. Och kan man dessutom göra det här som ett skämt så blir det ofta alldeles strålande! ”Äsch då, nu hann du bestämma före mig IGEN!!!”

Att överhuvudtaget kunna räkna till tre förutsätter dock att man aldrig ägnar sig arga utrop i stil med ”Nu räknar jag till tre och sen kommer du och sätter dig, basta!” för då har man redan solkat ner associationsbanorna kring detta med arga känslor. Och då kan man räkna med ett utbrott så fort man säger ”nu räknar jag till tre”.

Räkna till tre som förvarning

Jag har ljudkänsliga barn. Hela vår familj kan sitta med hörselskydd runt matbordet på fel dagar. Så att förvarna innan man börjar med något högljutt, som att köra mixern eller starta dammsugaren, ingår i normalt, hövligt och förväntat beteende i vårt hem.

Varför räkna, kan man fråga sig? Räcker det inte att förvarna? Tja, om jag säger ”Nu kommer jag att starta mixern” så blir det rätt luddigt för mina små bokstavstolkare. För uppenbarligen startade jag inte mixern ”nu”, fast jag sade det. Det blir svårt att förstå. Om jag i stället säger ”strax”, ”snart” eller ”jag ska”, då uppstår problemet att alla tycker att jag ska vänta med det jag behövde göra tills de hunnit typ prata färdigt, strosa iväg och hämta sina hörselskydd i sakta mak, och så någonstans på vägen glömma bort sig, och bli väldigt upprörda när mixern väl startar.

Därför har vi kommit fram till följande kompromiss: Innan jag startar mixern säger jag ”Nu startar jag mixern på tre.” Jag kollar av att alla uppfattat att jag pratat med dem, och fortsätter ”ett… Spring och hämta hörselskydd Noah! Mathilda, du kan hålla för öronen bara, det går bra. Två… Det är ingen fara hjärtat, jag ska bara mixa kanske fem sekunder, sen är det klarat. Nu så. Tre.” och så kör jag mixern. Fem sekunder eller så. Absolut inte mer. Måste jag mixa igen, då räknar jag igen.

Sjunga

”Blinka lilla stjärna fem gånger” eller ”Hela vargsången en gång” är regelrätta tidsangivelser i vårt hem. ”Sjung blinka lilla stjärna tre gånger så kommer jag ut från toan innan du är klar, Mathilda!”

Å andra sidan är det även helt normalt hos oss att sjunga instruktioner till vad som ska göras, på en känd eller okänd melodi. Eller att bara sjunga om hur arg man är på ungefär tre toner. Anything goes, så att säga. 😉

Eller för att säga det på ett något allvarligare sätt: Vem är jag att besluta hur någon annan ska kommunicera? Har man som jag barn med kommunikationssvårigheter, då man faktiskt bestämma sig; antingen får de kommunicera som de klarar av eller också blir följden att de inte kan kommunicera, för att jag bestämda att deras sätt inte dög. Och det vore ju rätt dumt, tycker jag, när nu en stor del av det vi dagligen brottas med är just att träna kommunikation.

Sammanfattande tankar

Det finns några saker att tänka på när man behöver vara tidsangivaren.

Själva målet är att tydliggöra tiden, på ett sätt som kompletterar det visuella. Kanske genom att prata, sjunga, låta (ja, jag tickar ibland) eller nudda. Dessutom kan det vara bra att visa, till exempel med fingrarna, eller kanske en tummen ner som sakta blir en tumme upp.

Det viktiga är att faktiskt tydliggöra tiden. Om man räknar för långsamt kommer det inte att hända, då uppfattar lyssnaren kanske inte att siffrorna hör ihop, upplever inte ”tomrummet” mellan dem. Om man räknar för fort riskerar man att skapa en massa stress, som inte kommer att snabba på det som behövde hända utan tvärtom göra att allt tar längre tid.

Att själv vara neutral är viktigt, när såg du senast en klocka som surade, skällde eller var stressad? Inga känslomässiga distraktioner eller känslomässig press ingår i att visa tiden.

Anpassa räknandet till den faktiska tiden och lyssnarens förmåga. Att själv vara tidsvisaren ger en unik chans att vara verkligt följsam, att räkna precis så fort att farten hålls uppe, samtidigt som man undviker att göra det för bråttom. Det här är en balansakt, men en rolig och utmanande sådan. Leta fram fingertoppskänslan och var på ditt allra bästa humör! Och hjälp till lite när tiden börjar rinna undan, som om ditt räknande egentligen inte styrdes av dig själv, utan är något som ni behöver klara av tillsammans. När man styr över tiden på det här sättet, och själv kan variera tempot, då finns det otaliga möjligheter att leka, busa och verkligen visa att man märker att det är svårt att hinna ”i tid”, och hjälpa till. Och få saker skapar sådant förtroende som att vara den som gör att barnet klarar av!

Att räkna rätt och räkna fel, och att räkna lite hursomhelst, är en sorts humor som många barn uppskattar.Jag vet inte hur många gånger jag räknat till 29 och nio tiondelar… Eller fått svar som ”fjorton” när jag i själv verket kommit till 23.

Och ett sista tips kan vara att precis som vi gör använda olika men förutbestämda ”räknesätt” i olika situationer, och alltid göra samma sak på samma sätt. Så att det är helt tydligt redan när du börjar räkna eller sjunga eller vad du nu gör, vad det är som ska hända.

Digital vänskap

Nioåringen har upptäckt Siri. Den virtuella assistenten på iPhone och iPad. Han älskar att få henne att prata, men för att hon ska säga nåt alls måste han komma på nåt att säga först. Och så säga det. Två av hans mindre talanger.

Men han kämpar på, och har otroligt roligt under tiden. Det syns att det inte kommer helt naturligt för honom, att han verkligen får anstränga sig. Och Siri svarar, vänligt och tålmodigt, på allt vad han kan tänkas säga, och allt hon kan tänkas tolka det till.

Det är fantastiskt att se honom anstränga sig så att kommunicera. Fråga – svar – kommentar – svar. Verbal pingis. Kommunikation, visserligen på en basal nivå, men ändå. Hade jag anat vilken effekt Siri skulle ha på hans talförhet hade jag startat henne för länge sen.

Testing, testing (ChoreMonster)

Under veckan som kommer ska vi testa ett nytt koncept för att hjälpa barnen minnas sina sysslor. Appen ChoreMonster.

Barnen har sysslor hemma, även de minsta, även Mathilda som har absolut svårast med saker som att städa eller sortera. På det filosofiska planet tycker jag det känns viktigt att vara behövd, att höra till. På det praktiska planet måste varje liten detalj i hur man tar hand om sig själv och ett hushåll tränas in. Jag vill gärna att mina barn nån gång flyttar hemifrån, och i den planen ingår att träna vardagsfärdigheter. Inte träna som i nu gör vi det här hundra gånger, utan träna som i nu gör vi det här tiotusen gånger. Vanor nöts inte in så lätt i mina ungar (eller i mig). Dessutom vill jag att de ska förstå att alla har ett ansvar för att hemmet fungerar. Den som vill äta behöver också vara med och arbeta, för maten lagar sig inte själv, såna saker.

I alla fall, jag har under en period funderat på hur vi ska kunna tydliggöra sysslorna och framförallt göra en struktur som gör att jag inte måste flytta bildkort hit och dit (som jag glömmer) eller hålla ordning i mitt huvud på vems tur det är att duka fram (som jag också glömmer). Visst kan vi använda schemana, men det blir så väldigt mycket jobb att dels hålla systemet, vem som ska göra vad och när, i huvudet, och dels administrera det. Det räcker utmärkt väl med rutinerna de har, för morgon, kväll osv. Det är svårt nog att puffa på allihop. Vi har trots allt tre barn med autismdiagnoser och adhd. Det här med att komma igång, förstå vad man borde göra härnäst och fortsätta, det är inte deras paradgrenar.

Sexåringen, som antagligen aldrig kommer att kvala in i den autistiska ligan även om ADHD nog ligger rätt nära till hands, kan utan problem göra mer än alla sina hemmavarande syskon sammantaget, när det kommer till saker som att göra sig i ordning själv eller städa ett rum. Dessutom gör hon det säkert fyra gånger så fort, och utan extra tillsägelser. Uthållighet. Motor. Central koherens. Såna saker som får mig att hurra av lycka!

I ChoreMonster (webtjänst och app för iPhone) ska man logga in som förälder och så lägga in olika uppgifter med bilder åt sina barn. Barnen får poäng för varje syssla, poäng som de sedan kan ”köpa” belöningar för. Belöningarna bestämmer man förstås också över själv, både till innehåll och pris.

Jag blev ytterst förvånad över belöningsbiten. Tanken att belöna beteenden som att borsta tänderna eller duka av bordet har inte föresvävat mig de senaste åren. Kanske för att jag av erfarenhet vet att belöningen i sig inte precis hjälper mina barn att få nåt gjort. De har liksom inte den typen av hjärna. Att man nånstans i framtiden kan få nåt, det gör dem varken intresserade eller ointresserade, det närmaste man kan komma en reaktion är en sorts tomhet i ögonen. Som om konceptet inte riktigt går in. Det är en av orsakerna att metoder som till exempel ”Teckenekonomi” avråds från Socialstyrelsen. Det är helt enkelt inte så lämpat för personer med NPF. Rätt många funkar det inte alls på.

Dessutom upplever jag inte att belöningar får mina barn att gilla saker. Det finns liksom inget steg mellan ”jag plockar undan disken så jag får en godis” till ”jag plockar undan disken för det är bra”. Antagligen  är det en generaliseringsfråga, för de funkar helt enkelt inte som Pavlovs hundar. Har jag börjat att belöna, då vet jag av erfarenhet att jag får fortsätta med det. Belöningar har hittills aldrig lett till att goda vanor befästs.

Jaja, jag har i alla fall lagt upp några belöningar. Det mesta är sånt de skulle fått ändå… En chokladbit. Pappa läser en bok. En kram. 15 minuters extra datortid. Vi får väl se. Jag gissar att bara det att ha bra bilder och ett begränsat antal sysslor varje dag gör att de mer än gärna hjälper till med det de ska. Det gör de redan nu, bara det att vi saknar ett bra och visuellt system för det.

Så nu börjar det. Vårt nya liv med en app som tjatar på barnen i stället för mig. Det är också en träningsfråga. De behöver träna på att bli mer självgående kring att följa ett eget dagligt schema, inte bara mammastyrda rutiner för delar av dagen. Och eftersom deras dagliga schema i framtiden kommer att vara digitalt är det lika bra att de börjar träna nu.

Under tiden tar jag gärna alla tips jag kan få. Hur jobbar ni hemma kring ADL (Activities of daily living, alltså vardagsfärdigheter), dagliga rutiner och hushållssysslor? Svara gärna i kommentarerna!

Produktplacering

Det här är så nära produktplacering den här bloggen nånsin kommer. Jag hatar parfymer, ogillar schampon, avskyr hudkrämer (slibb på huden, uäk!) och tråkas ut av mode. Men hörlurar. Hörlurar!!!

Urban Ears Plattan Raspberry

Urban Ears Plattan. De stänger ute delar av konversationen från damen-på-tågplatsen-bredvid med den gälla rösten (hon som tycks reinkarneras i olika skepnader varje gång jag åker tåg, särskilt efter att jag har föreläst och är trött och ljudkänslig) och ljudet är rent och klart. Som strössel på cup-cake-toppingen har de inbyggd mikrofon och fungerar som headset med min mobil.

De går att vika ihop. Sladden är av tyg och trasslar nästan inte alls. De passar perfekt på huvudet, är lätta att justera och finns i så många snygga färger att jag var tvungen att göra en omröstning på fejjan för att kunna välja…

Jag borde få betalt för att skriva om Urban Ears, så mycket älskar jag dem!

Min man det tekniska geniet räddade tågresan genom att laga dem åt mig igår; en jordkabel hade släppt så att det inte gick att prata i telefon med dem. Tack Aspiespecialintressen för den räddningen!

Mathilda som modell på tåget till Göteborg:

20120616-100946.jpg

Inspelningsbar whiteboard och att inte vilja sova

Vi har pratat om varför man ska sova och för att kolla om barnen hängde med gjorde jag en liten saga som vi ritpratade kring. Sociala serier är ett bra sätt att prata om lite mer komplicerade ämnen, orsak, verkan och konflikter.

Anna Vill Inte Sova

Sagan ritade jag på en iPad med hjälp av en app och ett gratisabonnemang som heter Educrations, här kan man ladda ner den.

Recension: Homeroutines

Veckans app är HomeRoutines, en hjälpreda i mobilen för att sköta både rutiner i hushållet – som tvätt och städning – och personliga rutiner, blad annat att lägga sig i tid och göra ärenden. Över till L som testat appen och verkligen älskar den:

”Nu har jag Homeroutines på iPaden (och iPhonen) och det hjälper mig JÄTTEMYCKET! Det är helt otroligt, som att jag plötsligt fått förmågor som jag inte visste att jag hade.

Homeroutines är en app med uppgifter som ska göras varje dag, varje vecka, varje månad eller så. Alltså det där vardagliga som att tvätta och torka av bordet och bädda rent i sängarna. Det som är så tungt och svårt att komma ihåg och orka. För mig i alla fall. :roll:

Nästan det allra bästa, för mig, var att det redan fanns uppgifter färdigt i appen när jag startade den. (på engelska, men det fungerade lika fint, tog bara ett tag innan jag klarade av att själv skriva på svenska i den :Hahaa: ) Det gjorde att det inte blev så stor tröskel att faktiskt börja använda den. Bara att starta, titta på morgon/förmiddagsuppgifterna och köra igång. Sen efter hand har jag rensat bort uppgifter som inte stämmer här och lagt till det som behöver göras. Men det har jag lättare för att göra när jag redan har basen att utgå ifrån. om jag skulle skrivit uppgifterna helt själv från början skulle det aldrig blivit av. :hide: :?

Homeroutines är upplagd så att det dels är uppgifter/rutiner som ska göras varje morgon/förmiddag och varje morgon/kväll (man kan i finliret ställa in vilka dagar det gäller och appen byter sen automatiskt så att rätt uppgifter dyker upp rätt dag, t ex barnens läsläxa som ska göras på tisdag och torsdag och gympakläder som ska med på fredagar och inga fruktlådor och ryggsäckar på helgen)

Sen finns det uppgifter för varje vecka, t ex vattna blommorna, läsa skolans veckbrev och vad annat som passar in.

Det finns också en to do-kategori för annat som behöver göras, typ någon gång i framtiden måste jag komma ihåg att ringa mvc. Kanske…

Och sen det olika zoner för hemmet. Varje dag är en uppgift 15min i fokuszonen. Denna vecka är hallen och ett av barnens rum min zon. Så när jag ska göra mina 15 min går jag in i den kategorin i appen och väljer en av uppgifterna, igår städade jag på Es skrivbord. Jag sätter igång timern som finns i appen och försöker verkligen hålla mig till de där 15 min, inte fortsätta. Jag är expert på att fortsätta och köra totalt slut på mig och inte orka igen på ett par veckor. Men med 15 min och en färdig lista hinner jag ganska mycket. Och jag vet att jag får en ny chans imorgon.

Zonerna kan man också redigera själv, både lägga till, plocka bort uppgifter, ändra ordningen på rummen, antal zoner osv.

Varje sak man har gjort kryssar man för en liten stjärna. Något av det mest fantastiska är att stjärnorna nollställer sig över natten (eller efter veckan, eller när tiden för fokuszonen är slut) så även om man inte hann och orkade och kunde igår så får man en ny chans imorgon utan att det känns som det släpar efter med uppgifter från igår. För mig är det en lättnad.

Jag ska inte säga att vi har välstädat, långt därifrån. Men det är inte superjättehemsktfruktansvärt rörigt längre. (Mer än i köket, och tvättstugan och klädkammaren som mannen fyllt på med sina saker och röror i och det orkar jagi nte bry mig om längre :roll: :? )

För mig fungerar appen så bra eftersom det är tydligt vad jag ska göra, jag behöver inte fundera på vad jag ska göra och det är avgränsat, så jag slipper en hel del av panikkänslorna om att det är oöverstigligt och meningslöst och att jag inte vet vart jag ska börja. Och så gör jag inte alldeles för mycket ena dagen för att inte orka på en vecka sen.”

/L

Ja ni hör, idel lovord! Homeroutines funkar för iOS och mer information och nedladdningslänk hittar du här: www.homeroutines.com

Synka flera google-kalendrar till din iPhone eller iPad

Det finns flera beskrivningar på google.com och andra ställen på nätet av hur man ska göra för att kunna synka flera av sina underkalendrar från samma konto till iPhone/iPod/iPad. Tyvärr fungerar de flesta inte längre.

Här är det enklaste sättet som fungerar idag:

0. Koppla ditt googlekonto till iPhonen i Inställningar -> E-post, kontakter, kalendrar -> Lägg till konto… (följ instruktionerna, de är enkla och rättframma)

1. Logga in på det gmail-konto du vill synka kalendrar från i webbläsaren (på mobilen eller valfri dator).

2. Gå till adressen: https://www.google.com/calendar/iphoneselect

3. Kryssa i de kalendrar du vill synka med mobilen.

4. Ge mobilen en liten, liten stund att uppdatera. Kolla sen att du har kryssat i att kalendrarna du just synkat verkligen ska synas i din kalenderapp (I appens inställningar, olika för olika appar, men det brukar stå ”Kalendrar” eller ”Inställningar” eller nåt liknande. Här kan du också välja färg på kalendrarna). Titta i kalendern och se att dina underkalendrar finns där.

4. Gå tillbaka till det här inlägget och skriv en kommentar om det lyckades (så att jag blir glad :-D)

5. Länka till det här inlägget på din blogg, facebook, forum eller liknande (så folk slipper famla runt i blindo för att google inte uppdaterar sina sidor eller ser till att de funkar!)

Recension: Pocket Informant HD (iPad)

Pocket informant är en populär kalender- och att-göra-app som finns för flera typer av surfplattor och mobiler. M som i Underbars testare har använt iPad-versionen, Pocket Informant HD.

Appen kostar runt en hundring – dyrt i app-sammanhang – och användarna brukar tycka att den är värt pengarna. Mer om Pocket Informant och länkar till inköpsställen finns på tillverkarens websida.

Stort tack för denna recension! Nog med snack från mig 😀 , här kommer det du egentligen behöver läsa:

Kalender och att-göra-listor i ett

Pocket Informant HD är en kombinerad kalender och uppgiftshanterare för iPad. Den importerar och exporterar kalenderhändelser från/till iCal,och behåller iCals uppdelning med olika kategorier och färger mm. Uppgifter/påminnelser exporteras dock inte.

I landskapsläget ser appen ut som en öppen kalender, översikter eller menyer på ett mindre blad till vänster och flikar till höger vilka man kan växla mellan ett uppslag med dagens händelser, kalender, att-göra/planerings funktioner och inställningar. Jag skulle vilja kunna bläddra mellan ”sidorna” men man måste trycka på flikarna för att växla. Det går dock att scrolla i sidled från månad till månad i kalendern.

Något jag verkligen uppskattar är uppgifter/kom ihåg kan vara i kalendern.

MEN man måste ställa in det i inställningarna. I ursprungsinställningarna visas de inte i kalendern.

Larm och påminnelser

Jag upplevde det till att börja med lite svårt stt ställa in alarm/notiser. Det finns förvissso mycket flexibla möjligheter att ställa in olika dagar och olika tider (man kan till exempel ställa in obegränsat antal larm tillskillnad mot iCal som begränsar till två) men det är inte helt självförklarande att komma igång med och hitta alla funktioner. Varje uppgift eller händelse som ska läggas in skrivs i flera olika steg. När man förstått principen går det ganska enkelt, men jag hade en hel del svårigheter i början att hitta inställningar som jag ansåg borde legat under samma kategori men som låg någon annanstans eller dök upp/kunde aktiveras först efter en viss annan funktion var vald.

Händelser och upprepade händelser

Det finns flera olika sätt att lägga in nya händelser/uppgifter. Man kan både klicka på den aktuella dagen och där välja vad man vill lägga in, gå via någon av ikonerna uppe i högra hörnan eller lägga in uppgifter direkt i uppgiftshanteraren. Det är också möjligt att skapa mallar för ofta återkommande, liknande händelser/uppgifter.

Det finns bra funktioner för att lägga in uppgifter som ska upprepas, både varje dag, sista måndagen i månaden eller på många andra sätt. När man ställt in en uppgift som ska repeteras syns nästa uppgift först efter att den aktuella händelsen prickats av. Det verkar vara omöjligt att få ett larm vid upprepade tillfällen, larmet fungerar bara vid det första tillfället, inte vid upprepningarna!

Något annat som jag har tyckt varit lite problematiskt är att brickan på appens ikon kommer på morgonen trots att uppgiften är inlagd till kvällen. Det är möjligt att detta är något som går att ändra, men jag har trots mycket letande inte funnit någon inställning för det. Notiserna/påminnelserna kommer dock vid den inlagda tiden.

Stöd för olika metoder

Det finns tre olika system att välja mellan för att hantera ens uppgifter och projekt: GTD, Toodelodo och Franklin Covey. Vilket man vill använda sig av väljer man under inställningar.

Det finns många olika sätt att arbeta med uppgifterna, men jag tycker inte det är intuitivt. Det är ganska mycket att sätta sig in i för att få det att fungera mer än bara hjälpligt. Efter några veckors användning tycker jag dock att jag börjar få bättre förståelse för hur det fungerar och jag har haft mycket användning av appens planeringsfunktioner.

Jag hade gärna sett fler olika möjligheter till att lägga upp projekt, t ex skriva shopping-/packlista där varje punkt kan prickas av och där man endast lägger in tid mm för själva listan, inte för de olika punkterna. Vad jag inte tycker om är att avbockade uppgifter automatiskt läggas sig på den dagen man bockade av. Det innebär att när man glömmer bort att bocka av ser det ut som något har gjorts för sent, jag skulle vilka ha möjlighet att bocka av i efterhand för rätt tid, så att säga.

Pocket informant och GTD (”Getting Things Done”)

Jag har mest använt mig av GTD för att hantera uppgifter och jag uppskattar verkligen att det går att ordna uppgifter i projekt, men jag har svårt att hitta, som jag tycker, praktiska inställningar för hur jag kan prioritera dem inom projektet. Som det är ni är det huvudsakligen datumen som avgör vad som ska göras när, jag vill ha möjligheten att uppgift två dyker upp när uppgift ett är avklarad. Att inte behöva datummärka dem, utan prioritera dem i förhållande till varandra. Man kan under projekt välja reorder för att ändra prioritetsordningen. Detta är absolut bättre än inget, men jag hade gärna sett ett smidigare system än att byta plats på uppgifterna i en lista.

Möjligheter till synkning

Pocket Informant kan synka med Google Calender och Toodelido, det går också att göra backupfiler med en dator i samma wifi-nät. Finns även möjligheter till synk med Outlook. Vad jag dock verkligen saknar är en möjlighet till synk mellan olika enheter, till exempel mellan iPad och iPhone (så som t ex HomeRoutines gör).

Omdöme

Jag tycker tyvärr inte att Pocket Informant är intuitivt att komma igång med. Finns introduktionsfilm, men den är ca 20 min vilket innebär en ganska stor tröskel för mig. Går att dela upp filmen i korta kapitel och titta på det man specifikt behöver hjälp med. Jag tyckte dock inte det var så bra instruktioner, lite information och mest reklam. Jag har fått prova mig fram mycket.

Sammantaget tycker jag att Pocket Informant HD är en väldigt användbar app för den som vill ha kontroll på både kalenderhändelser och uppgifter i samma app. Den fungerar bra, utan något strul, och är till god hjälp i vardagspusslet.

av Caroline Elmér, oktober 2011

Vill du också recensera en app du testat? Kontakta mig på prematurmamma snabela gmail punkt com 😀

Andas ikapp med mobilen

Jag snubblade över en iphoneapp som man skulle träna sig att andas med. När man andas avslappnat och med magen sker en massa bra saker i kroppen, och det är framför allt väldigt effektivt mot stress, nåt som jag har mycket av i min vardag. Appen är gratis och heter BellyBio Interaktive Breathing. Den spelar musik som ändras beroende på hur man andas, och det ska fungera som träning genom så kallad biofeedback, att man får hjälp att märka vad man gjorde bra.

—-

OK, nu har jag testat… Skönt! är mitt spontana omdöme. Det man gör är att man lägger sig på rygg eller sätter sig bakåtlutad, startar programmet och lägger iphonen på magen. Sen försöker man andas lugnt och djupt, ända ner i magen. När man gör det rör sig magen, och telefonen ger ett vågliknande brusande ljud ifrån sig som ändras vartefter man andas in-ut-in-ut. Efter en stund, och om man vill, slutar vågljuden och i stället startar musik, men i stället för att bara spela på anpassar sig musiken efter andningen. Appen registrerar också varje andetag och den allmänna nivån på hur lugnt man andas på kurvor. Ganska kul att titta på efteråt.

Börjar man andas snabbt eller oregelbundet tystnar musiken och vågljuden kommer tillbaka. När andetagen är regelbundna och lugna igen startar musiken på nytt. Själva poängen är bio-feedback, alltså att appen ska påminna en om vad man håller på med och låta en märka när man gör ”rätt”. Det gör den väldigt bra.

Så sammanfattat: Funkar bra för att träna magandning. Det känns lite mysko, dock! Här ligger jag och min telefon och andas i takt…

Folder om appar och månadsbrev!

Mobilen som hjälpmedel vid kognitiva funktionshinderNu  kan du nu prenumerera på mitt månadsbrev om mobilen som hjälpmedel och få tips på nya appar genom att klicka här och fylla i din e-postadress!

Dessutom har jag fixat en infobroschyr med tips på appar, smarta mobiler och lite annat smått och gott. Foldern följer med välkomstbrevet. Mycket nytta och nöje!

/Tina

PS Vad vill du veta mer om? Läs foldern och ge mig feedback i kommentarerna eller maila mig!

Mattebingo med kryp

Vi har blivit med iPad. Idag har Mathilda bönat och bett om att ”få spela bara en mattebana till” på en app som heter Math Bingo. Varje gång man får bingo på mattebrickan får man också ett litet virtuellt djur till sitt terrarium på skärmen. De små djuren kan också användas för att samla olika sorters mynt som ger poäng. Spelet funkar även på Mathildas iPod, men det är enklare att träffa rätt på den större skärmen.

Mathilda älskar matte, men hon har svårt att fortsätta med uppgifterna när vi använder penna och papper. Motoriken gör det tidskrävande att skriva, men jag tror att det mest ärbristen på motor som är hennes största problem just nu. Med hjälp av den här appen har hon fortsatt att räkna själv med bara sekundkorta pauser mellan talen.

Dagens i-landsproblem från la Casa Wiman: Hm, hm, mitt barn ber  snällt om att få räkna ‘BARA femton tal till mamma’, vad ska jag säga, ja eller nej… Ständigt dessa val! 😉