Om att behöva ”stor och stark” personal till boenden och verksamheter för personer med t ex autism

Jag måste säga att jag blev fascinerad när Andy McDonnel berättade om hur han fick sitt första jobb inom en verksamhet, och efter några veckor insåg att de inte anställt honom på grund av hans fina utbildning eller goda betyg, utan för att han var stor, stark och tränade kampsport. För det var så de tycke att de behövde jobba. Med hot, att flytta individer och att hålla fast dem.

Som en rätt stor och stark person som tränat kampsport själv kan jag säga att det finns en aspekt av det som är praktisk inom LAB; man är oftast inte rädd för konfrontation. Jag inbillar mig att om jag varit kortare och mindre, hade det legat närmare till hands att frukta för min egen säkerhet. Nu gör jag inte det, och det är bra; när vi inte känner rädsla, smittar vi inte lika lätt andra med just rädsla. Det är bra. Men det kan raskt bli problematiskt att vara orädd för konfrontation, om konfrontation är vårt enda verktyg.

Den som använder en hotfull utstrålning för att styra upp en situation med ganska vanliga människor, människor som inte är drogpåverkade och inte är utom sig av ilska, rädsla eller liknande, kan ofta räkna med att lyckas. Man tar ett kliv framåt, bröstar upp sig, och där nånstans inser människor att här är det bäst att backa, och gör det. Det här har jag själv gjort otaliga gånger i mitt liv.

Men den som använder en hotfull utstrålning för att styra upp en situation med människor som finns inom en särskild verksamhet för att de till exempel har svårt att tolka andra, lätt blir smittade av andras känslor, lätt blir stressade och reagerar på stress med att agera ut, den personen kommer att hamna i många slagsmål. Slagsmål med människor som behöver särskilt stöd för att klara av sin vardag, som är särskilt sårbara och i ett definitivt underläge vad gäller makt.

Den som använder en mjuk utstrålning, som är lugn och samlad, riskerar inte alls på samma sätt att hamna i våldsamma situationer. Oavsett sin kroppsstorlek – men antagligen är det så att den som inte är väldigt stor och stark ofta känns mindre hotfull, för någon som är rädd, stressad och som inte är så bra på att bedöma olika situationer.

Så visst; om ens mål som verksamhet är att dominera människor med fysisk överlägsenhet, att tvinga dem, lyfta bort dem eller fysiskt begränsa dem, då kan man som arbetsgivare lugnt anställa stora, biffiga karlar och kvinnor. Särskilt om det inte är så viktigt ifall det blir bråk eller ej.

Om ens mål är en trygg och lugn verksamhet, både för personerna som ska få service, hjälp och omsorg och de anställda, då måste man anställa personer som är mycket kompetenta när det kommer till att avvärja konflikter innan de trappas upp och blir till våld. Oavsett kroppsstorlek. Och kanske måste de anställda som är stora och starka, kompensera för sin storlek med en extra varsam attityd, för att inte skrämma upp dem de är satta att hjälpa.

”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll” skrev den folkkära författaren Astrid Lindgren.

Jag tror att hon hade helt rätt i det. Vad tror du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.