Jag måste säga att jag blev fascinerad när Andy McDonnel berättade om hur han fick sitt första jobb inom en verksamhet, och efter några veckor insåg att de inte anställt honom på grund av hans fina utbildning eller goda betyg, utan för att han var stor, stark och tränade kampsport. För det var så de tycke att de behövde jobba. Med hot, att flytta individer och att hålla fast dem.
Som en rätt stor och stark person som tränat kampsport själv kan jag säga att det finns en aspekt av det som är praktisk inom LAB; man är oftast inte rädd för konfrontation. Jag inbillar mig att om jag varit kortare och mindre, hade det legat närmare till hands att frukta för min egen säkerhet. Nu gör jag inte det, och det är bra; när vi inte känner rädsla, smittar vi inte lika lätt andra med just rädsla. Det är bra. Men det kan raskt bli problematiskt att vara orädd för konfrontation, om konfrontation är vårt enda verktyg.
Den som använder en hotfull utstrålning för att styra upp en situation med ganska vanliga människor, människor som inte är drogpåverkade och inte är utom sig av ilska, rädsla eller liknande, kan ofta räkna med att lyckas. Man tar ett kliv framåt, bröstar upp sig, och där nånstans inser människor att här är det bäst att backa, och gör det. Det här har jag själv gjort otaliga gånger i mitt liv.
Men den som använder en hotfull utstrålning för att styra upp en situation med människor som finns inom en särskild verksamhet för att de till exempel har svårt att tolka andra, lätt blir smittade av andras känslor, lätt blir stressade och reagerar på stress med att agera ut, den personen kommer att hamna i många slagsmål. Slagsmål med människor som behöver särskilt stöd för att klara av sin vardag, som är särskilt sårbara och i ett definitivt underläge vad gäller makt.
Den som använder en mjuk utstrålning, som är lugn och samlad, riskerar inte alls på samma sätt att hamna i våldsamma situationer. Oavsett sin kroppsstorlek – men antagligen är det så att den som inte är väldigt stor och stark ofta känns mindre hotfull, för någon som är rädd, stressad och som inte är så bra på att bedöma olika situationer.
Så visst; om ens mål som verksamhet är att dominera människor med fysisk överlägsenhet, att tvinga dem, lyfta bort dem eller fysiskt begränsa dem, då kan man som arbetsgivare lugnt anställa stora, biffiga karlar och kvinnor. Särskilt om det inte är så viktigt ifall det blir bråk eller ej.
Om ens mål är en trygg och lugn verksamhet, både för personerna som ska få service, hjälp och omsorg och de anställda, då måste man anställa personer som är mycket kompetenta när det kommer till att avvärja konflikter innan de trappas upp och blir till våld. Oavsett kroppsstorlek. Och kanske måste de anställda som är stora och starka, kompensera för sin storlek med en extra varsam attityd, för att inte skrämma upp dem de är satta att hjälpa.
”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll” skrev den folkkära författaren Astrid Lindgren.
Jag tror att hon hade helt rätt i det. Vad tror du?
M som i underbar 
Som vanligt är insidan av huvudet extremt mycket viktigare än kroppen, när det gäller att ta personer med särskilda behov. Min bror (inte särskilt lång men muskulöst byggd och orädd) har jobbat på några psykboenden och hade precis bytt jobb. Där fanns en icke-verbal autistisk kvinna som ofta var utåtagerande. Eftersom han har flera autister i släkten så började han lugnt och metodiskt reda ut vad det var som triggade hennes utbrott. Efter några månader så var diverse rutiner förändrade och en del läskiga saker borta. Liksom 95 % av det utåtagerande beteendet. Uppenbarligen hade ingen gjort denna grundläggande genomgång på flera år innan. *suckar djupt*