Kanske kvitt? #föräldraFail

Det kommer ett tjut från köket, och så ett till. Sen hör jag hur Mathilda springer in på sitt rum.

”Mathilda, vad hände?” ropar jag.

”Min stortå! Jag slog den!”

”Oj, så jobbigt. Vill du ha en kram?” frågar jag.

För ibland är det sista hon vill ha en kram, ännu mer känselintryck, ännu fler droppar i den där metaforiska bägaren som redan rinner över. Så var det ofta när hon var liten, men bara ibland nu när hon är stor.

Jag väntar på ett ”ja” innan jag går in i hennes rum. Där sitter flickebarnet ifråga och tittar på datorskärmen. Uppenbarligen försöker hon avleda sig själv; bra tänkt, Mathilda!

Jag kramar om henne, och tittar på stortån, som ser precis ut som vanligt, men som tydligen gör mycket ont. Det gör ju det, att slå i tårna.

”Det var också dumt av Hannah att säga åt mig att det inte hjälper att skrika” muttrar Mathilda surt.

Och jag kan inte låta bli att skratta. Tyvärr, alltså. För skratt är inte det bästa svaret på en sån kommentar, men jag kan inte hjälpa det, skrattet bara bubblar fram, och det kommer av en alldeles speciell orsak:

”Mathilda. Hannah tillbringade hela sin barndom med att höra dig skrika att hon skulle sluta gråta, varje gång hon fick ont eller slog sig nånstans. Nu kanske ni är kvitt”, säger jag.

Sen har jag vett på att gå därifrån. När man inte kan låta bli att skratta, kan man i alla fall minimera skadan. Så att säga.

#föräldraFail #roligtÄndå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.