Inte gråta

Han börjar gymnasiet. Igår träffade vi mentorn och specialpedagogen, som visade lokalerna och berättade lite grann, samt gav honom ett schema över veckan.

Idag hade klassen upprop, information med mentorn, de fick blanketter och annat praktiskt. När jag hämtade honom verkade han… Inte bara okej utan kanske lite glad. Nöjd. Typ så. Han var ganska trött, så han var ännu mindre pratsam än vanligt, men det jag fick ur honom lät positivt.

Ikväll langade han plötsligt fram blanketter och började fylla i telefonnummer och adresser och sånt där man gör varje skolstart. Och när vi var klara med det klättrade han i säng. Glad. Ivrig, liksom.

Jag tror att min unge ser fram emot morgondagen…! När klassen ska ha sjukamp och mer information. Såna där aktiviteter som han vanligtvis hatar?!

Och jag ska inte gråta, för jag måste få de andra i säng och fixa en massa, och… Inte gråta. Inte.