Tänker på värdet av att inte ställa frågor till våra barn om vi faktiskt vill ha ett enda, förutbestämt svar. Så i stället för att fråga ”Vill du hjälpa mig att städa idag?” formulerar jag mig omsorgsfullt, med påståenden som är neutrala men tydliga:
”Jag tänkte att vi skulle städa i vardagsrummet idag. Inte hela rummet, för det är ganska mycket som måste sorteras. Men en del i alla fall.”
Barnet suckar.
”Känns det jobbigt?”
”Mmmmm.”
”Jag förstår det. Jag tycker också det känns jobbigt. Jag tänker att vi kan städa en halvtimme eller så, bara. Så vi inte tar ut oss alldeles med sorterandet. För det är att sortera som tar energi från oss som har ADHD.”
Barnet suckar igen och det är tydligt att hon är ytterst osugen.
”Jag vill verkligen att vi städar idag. Hjälper du mig?”, säger jag lugnt, på sättet som jag själv tänker på som ‘att berätta vad jag vill och behöver’.
”OK.”
”Tack. Jag uppskattar det verkligen. Ät frukost nu, så gör vi ett ryck sen.”
Att vi inte VILL samma sak är inte ett problem, det är i sig ingen konflikt. Att mitt barn inte har lust med det jag känner MÅSTE göras idag eller för evigt låtas bli (eller i alla fall inte kommer att hinnas med under de närmaste två veckorna) är inte en konflikt, och det är definitivt ingen orsak för mig att bli upprörd eller tycka något alls. Jag tycker inte heller det är kul att städa, inga nyheter där.
Vi är fortfarande i fasen ”alla lägger sina kort på förhandlingsbordet”. Och så länge jag inte tappar humöret, stannar vi som regel där, tills planeringen eller vad det nu handlade om är löst, på ett sätt som båda kan acceptera.
M som i underbar 
Det där behöver jag träna på! Jag formulerar mig alltid fel eftersom jag inte hinner tänka innan jag pratar 😉 Ha en skön sommar!