Näst intill osynlig skrift

”Idag ska vi till sköterskan på BUP direkt på morgonen, så jag har sjukanmält dig första lektionen” säger jag.

Fjortonåringen ger ifrån sig ett litet ljud som skulle kunna tolkas som ”mmm” av en välvilligt inställd människa. Jag är välvillig.

Nu går han in i sitt rum, fast med lite starkare steg än vanligt. Inte mycket, det är inte så att han stampar eller nåt. Men det finns en aning mer tyngd i stegen än vanligt. Så lite att jag först tror att jag tagit fel. Men när min inre aspieöversättare – den där lilla rösten i bakhuvudet som omvandlar alla mina vaga ”lite grann” och ”kanske” till mätbara tal – faller in, vet jag att jag sett rätt:

”Mer än tio procent, men mindre än 25”, säger den.

Det är en stor gåva, i synnerhet för en författare, att ha fått träna sig i att se världen genom en lupp. Detaljsynen vässar förmågan att beskriva; när man inte bara ser höstlöv i största allmänhet, utan just det där asplövet, det som är djuprött i mitten med klarröda nerver, men är näst intill gult allra längst ut. Som om en konditor doppat den spetsiga kanten i gult florsocker. Att se sånt har jag fått lära mig. Det ingick inte i min grundkonfiguration.

Mer än tio procent men mindre än 25. Det innebär att något är fel. Jag står kvar i hallen och ser på när barnet tar ner väskan från kroken. Rörelserna är slängiga, nästan knyckiga. Definitivt fel.

”Är du arg?” säger jag.

Han fnyser till svar. Och det är verkligen ett svar, även om det kommer i formen av ett sånt där litet ljud som måste tolkas välvilligt för att förstås.

”Varför är du upprörd?” säger jag.

Det tar en stund. Sen kommer det. Fortfarande lågmält, men med eftertryck:

”Jag skulle ha träslöjd nu på morgonen.”

Träslöjd är hans bästa. Lektionen när man inte måste prata, utan får göra i stället. När allt som finns inne i det där kluriga lilla huvudet får komma till uttryck i annat än ord. Jag är givetvis precis så partisk som en förälder ska vara, men när han kommer hem med ännu en svepask eller låda som är slipad till perfektion, då vill hjärtat spricka av stolthet. För att se trästyckena som de där skickliga, omsorgsfulla händerna har format, det är att se poesi i fysisk form.

”OK”, säger jag. ”Förlåt. Det hade jag inte tänkt på. Om jag hade kommit på att det var samma tid som träslöjden hade jag bett om en annan tid.”

Borde vi boka om tiden? undrar jag för mig själv. Men nej. Vi ska strax åka. Så här i coronatider är det näst intill hopplöst att få nya tider. Och skadan är redan skedd. Inflexibla barn är inte alltid hjälpta av att planerna ändras en gång till, inte när de redan ändrats en gång för mycket.

”Vi kan fråga sköterskan om hon kan bara väga och mäta och sånt idag. Så hinner du till slöjden också. Är det ok?”

”Mm”, säger barnet. Kanske lite gladare. Mer än fem procent, men mindre än tio.

Jag går iväg och ger honom lite tid att lugna sig. Vi har redan pratat om att medicinen funkar bra, det gjorde vi igår. Jag kan egentligen inte komma på nåt annat som behöver tas upp idag, det är en ren rutinuppföljning. En sån där tid som vi får ett par gånger om året, för att följa blodtryck, puls, längd, vikt och sånt. En uppfångningstid, när det finns plats för att ta upp sånt som ändrats eller kommit till. Jag är tacksam för upplägget, men just idag har jag verkligen inget att säga.

Lite senare, när vi står i hallen och tar på ytterkläderna, förklarar jag hur jag tänkt:

”Du är nöjd med hur medicinen funkar. Skolan går bra. Det är inget som är annorlunda med mat eller sömn eller nånting… Så när vi kommer dit idag, då säger jag så här: Han undrar om vi kan bara mäta och väga och sånt idag, för han har träslöjd nu på morgonen och det är hans bästa. OK?”

”OK!” nickar barnet, och ler.

”OK. Då säger vi så. Och du säger inte emot mig då, din lilla unge, hör du det!” skojar jag.

Det finns inget av mina barn som skulle tveka ens ett ögonblick i att säga emot mig inför andra, om de tyckte jag sade nåt fel. Det är en av de föräldrabedrifter jag är allra stoltast över i mitt liv. Jag ville aldrig ha lydiga barn, jag ville ha barn som kunde tala för sin sak, samarbeta och stå upp för sig själva. Och det fick jag, i överflöd. För även om barnet ifråga nästan alltid pratar i små bokstäver och kommunicerar sina känslor med näst intill osynlig skrift, skulle han aldrig tveka att säga ifrån om jag sade en osanning.

Han skrattar till, och leendet stannar kvar inne i ögonen. Han är betydligt gladare nu. Mer än femtio procent, men mindre än sjuttio.

Jag ler tillbaka.




2 svar till “Näst intill osynlig skrift

  1. Det är fascinerande signalerna man lär sig höra. För mig är det som tystnaden innan regnet. Det är inget ljud utan avsaknaden som gör att jag hoppar in i handling för att styra upp krisen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.