(Över)krav

Jag går tyst in i sovrummet.

”Medicin”, säger jag och sträcker upp medicinen och det obligatoriska vattenglaset i loftsängen.

Om Mathilda inte ser vattnet näst intill samtidigt som medicinen blir hon frustrerad. Bara tanken på att svälja medicin utan vatten till gör henne arg. Redan i tanken är kravet för stort.

Jag tänker på att när hon var mindre skulle det där glaset ha kunnat komma i retur i en båge över sängkanten. Plastglas från IKEA, det är grejen.

När hon räcker tillbaka glaset säger jag:

”Hur känner du dig idag? Mår du bättre eller lika dåligt som igår? Vill du till skolan?”

Normalt sett använder jag inte ord som ”vill” om skolan, men nu var det exakt det jag behövde veta. Mathilda har varit sjuk i flera dagar, och jag behövde pejla både vilja och förmåga. Fast jag gjorde det naturligtvis i en alldeles för omfattande kaskad av ord. Jag tystnar och väntar.

Det tar flera sekunder innan svaret kommer:

”Men mamma. Jag vaknade precis nu. Jag VILL inte till skolan. Jag vill INGENTING när jag är nyvaken.”

Touché. Och självinsikt. På samma gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.