Barn med starka viljor

Dagens lågaffektiva tanke får Helen Minnis, brittisk forskare, stå för, tillsammans med min mamma.

När vår mellandotter Mathilda var ungefär tre-fyra år, och livet var ganska kaotiskt – dels för att vi hade småbarn, och dels för att just mellandottern inte bara har autism och ADHD utan också ett hejdundrandes temperament – var vi en dag hemma hos mina föräldrar. Mathilda var naturligtvis hela spektrat av sitt strålande jag, hon var en uppvisning i allt från överväldigande lycka till fullständigt sammanbrott, men ”framför allt fick det inte bli som hennes mamma ville, det var hon noga med”, som Astrid Lindgren så träffsäkert uttrycker det.

Min mamma säger saker som hon ser dem. Och när hon såg hur arg och trött jag blev av vägrandet och bråken, tyckte hon att det fanns något jag behövde veta:

”Den där envisheten som Mathilda har, den ska du ta vara på. Den kommer hon att komma långt på i livet.” sade hon, utan medlidande, men med glimten i ögat. ”Ditt jobb är att hjälpa henne att slipa på den. Inte att slå ner den. Inte att ge upp och låta henne bestämma allt. Utan att lära henne att vara uthållig, så att hon kan rikta den rätt. För det kommer hon att behöva, i sitt liv.”

Kanske tycker någon att det låter som en tillrättavisning, men så var det inte, tvärtom. Min mammas kärleksfulla ord blev i det ögonblicket både givna och emottagna som tröst, kärlek, och upprättelse. ”Kanske är det svårt just nu att vara det här barnets mamma”, sade hennes tonfall, ”men i slutänden kommer den här skrikande ungen att bli vuxen, och livet kommer att vara annorlunda. Du gör ett bra jobb. Fokusera på det långa perspektivet, så känns det lättare. Jag tror på dig.”

”Var vi så här jobbiga?” undrade jag. Jag har fyra syskon.

”Jag ser det så är: Man behövde i alla fall aldrig undra över vad ni ville”, svarade min mamma med en blinkning.

I sin Birgit Olson-föreläsning i december 2019 (länk i kommentarerna) talade Helen Minnis om psykologisk forskning om viljestarka, orädda barn. Visserligen kan de vara rätt jobbiga att ha hand om, sade hon, men om föräldrarna är ”good enough” växer de upp till framgångsrika vuxna, med flera olika mått mätt. Som grupp har de till och med högre lön än sina jämnåriga!

Men nyckeln är just ”good enough parenting”, det vill säga att föräldrar råkar ha tillräckligt mycket stöd i sin närhet för att orka vara helt okej föräldrar, till ett ofta ovanligt energikrävande barn. Inte outstanding eller great parenting, men good enough.

Vad är då good enough parenting? Jag kan inte förklara det, men med åren har jag skaffat mig en ganska god känsla för när jag gör det.

Good enough parenting är så klart när vi har det fint tillsammans, guldögonblicken, stunderna då allt skimrar. Men det är också vardag: mat på bordet och kläder på kroppen. Det är filmjölk till middag igen, när graviditetsillamåendet gör det omöjligt för mig att vara i köket (graviditeter är trots allt övergående) och att se till att du verkligen borstar tänderna, och inte bara säger det.

Men det är också när vi skriker åt varandra, fast jag sen inser att det blev dumt och säger förlåt, och det blir bra efter ett tag, och jag inte sade något som trasade sönder din själ på djupet.

Det är när jag säger nej. Det är också när jag säger ja. Det är, kanske allra viktigast, när jag ändrar mig, för att jag hade fel och du hade rätt, fast det är jag som borde veta bättre. Det är när vi samarbetar, fast båda gnäller, när vi börjar fräsa men sen släpper det och dricker choklad i stället – vem vill egentligen bråka en torsdag kväll?

Det är när jag släpper det jag håller på med och bara lyssnar, på saker som inte intresserar mig, för att DU intresserar mig. Det är din hand i min fast du är så stor nu, för att du är lite nervös.

Det är när jag minns att du en dag kommer att vara min jämlike, en vuxen, och vet att jag måste fatta föräldrabeslut som jag kan stå för i framtiden. Inte inför andra, men inför dig, ditt vuxna jag.

Det är kompromisser och motstridiga viljor och behov, som bildar en mosaik av vanliga dagar, där det på det hela taget gick okej. Inte bara en enskild stund, eller ens en enskild dag, utan när summan av dagarna är på plus, och de enskilda stunderna inte dippar alltför långt ner.

Good enough parenting är när jag kommer ihåg att jag är jag, att du är du, och att vi är vi. Det är dropparna i det hav av kärlek vi delar, både när det stormar och när vattnet ligger spegelblankt.

6 svar till “Barn med starka viljor

  1. Jag tänker att good enough parenting är när jag inser att det faktiskt inte är någon katastrof att jag tappade ett tag och blev riktigt dum och trist själv. För det är tryggare att lära sig att människor blir arga ibland och att det inte är farligt, i en miljö och med människor som är trygga.
    Att inte behöva lära sig det när man är utsatt och liten i den stora världen.

  2. Så fint skrivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.