ADHD + hög begåvning i skolan = 2E, twice exceptional

Jag fick en fråga om hur jag förstod att jag har ADHD, och hur det gick för mig i skolan, och tänkte att mitt svar nog kan hjälpa någon att förstå sig på sig själv, en elev, vän eller anhörig bättre. Vi är inte så många, vi som klassificeras som ”Twice exceptional” (2E), dvs med

”funktionsnedsättning + särbegåvning (inom något eller några områden) eller generellt hög begåvning”

och 2E är inte helt enkelt att förstå sig på.

För att återgå till grundfrågan då: När psykologen på habiliteringen förklarade varför de ville utreda vår mellandotter, som har autism, för ADHD, förstod jag att hennes drag inte bara kom från pappan. 😉

I skolan uppvisade jag den klassiska bilden för ADHD: Allt jag intresserade mig för gick bra. Det som inte intresserade mig så mycket gick dåligt.

Det som inte gör mig till den typiska ADHDisen i skolsammanhang är att jag har breda intressen och en hög begåvning, dvs jag fick många högsta betyg och inget gick egentligen så dåligt att jag någonsin var i närheten av att inte bli godkänd. Mitt minne var som ett flugpapper, allt fastnade.

Men jag drömde mardrömmar om att inte hitta till rätt sal, glömma pennor och böcker i andra änden av skolan, inte veta om att det skulle vara prov och ständigt komma för sent. (Och de mardrömmarna fortsatte i många år efter skoltiden.)

Jag glömde aldrig böcker, gick ytterst sällan till fel sal och hade för det mesta koll på provdatum. Men jag kom så gott som alltid för sent. Fast om man redan har starka 5:or i allt, vad ska de göra? Bilden av det tankspridda geniet är såpass väl befäst i samhället (även om den inte är sann!), att min tankspriddhet nog bara gjorde att jag upplevdes som ännu smartare.

Betyg har aldrig motiverat mig. Jag funkar inte så. Jag känner nästan ingenting när nån säger ”om du gör si eller så kan du få högre betyg (eller nån annan belöning)”, det händer inget i min hjärna av sånt. Möjligen kan det göra mig lite motvalls. Inte heller har jag någon speciell tävlingsinstinkt. Att lära mig mer om saker jag gillar, att bli bättre på dem än jag är nu, är det enda som motiverar mig vad gäller sånt. För om andra är bra eller dåliga på saker, ändrar ju ingenting alls med vad jag kan…

Jag kunde också strukturera mitt arbete hyfsat, lägga upp en plan för att bli klar i (någotsånär) tid och arbeta självständigt för att nå dit. Eller i alla fall svänga ihop något som var tillräckligt bra, klockan halvtre på natten innan inlämning. Dvs jag kunde kompensera för en dålig tidsuppfattning med en mycket hög arbetshastighet, och nå ok resultat även i ämnen som inte i sig själva fascinerade mig. Och när jag kunde välja, valde jag ämnen som fascinerade mig, just för att jag visste att då skulle jag kunna vara uthållig och få saker gjorda.

Jag är mao inte den typiska ADHDisen att fråga om hur det gick i skolan. Jag har alltid haft förmågan att ge vuxna det de vill ha, strunta i att nämna allt korkat de gör eller säger, och omärkligt sysselsätta mig med mitt, när jag redan kunde det de försökte lära ut.

Och det är inte alla med 2E förunnat. Att ha sin höga begåvning inom just sådana områden som kan kompensera för många av de bristande funktionsförmågorna.

8 svar till “ADHD + hög begåvning i skolan = 2E, twice exceptional

  1. Åh, åh, åh…. preciiis sådär var det! Din text var som om jag skrivit en text om mig själv! Min dotter (mini-me, typ) har ADHD så jag ville utreda mig själv. Psykologen sa att jag ”Hade drag ” av det ” men det har vi ju alla” och jag har ju ”artat mig så bra i livet” så man kan inte sätta någon diagnos på mig.
    Så, jag tuffar på med sambo och tre tonåringar med autism och ad(h)d och heltidsjobb och tja, livet. Hjälp får jag ingen eftersom jag inte har någon diagnos. Jag är förundrad över att jag fortfarande är med på banan.

    • ❤ ❤ ❤ Det är jättetufft. Som att säga till nån att de ju kisar så bra att de nog inte behöver glasögon, liksom… Livet blir lidande.

  2. Hej! Vad intressant läsning! Jag funderar själv på att utreda mig för adhd. Men den enda anledningen är egentligen för att prova centralstimulerande. Det är en kostsam historia med privat utredning – och det är flera om och men på vägen. För det första krävs det ju en diagnos och för det andra är det ju inte ens säkert att jag är hjälpt av läkemedelsbehandling. Jag är vuxen och har hittat många strategier genom livet – men de senaste åren har tagit knäcken på mig. Min äldsta dotter har autism och adhd, min yngsta är odiagnostiserad och jag ser mig själv som liten så oerhört mycket i henne.

    Som barn var jag superenergisk och impulsiv som ung vuxen klarade jag mig alltid på något sätt – men alltid men en fot i ”klaveret” på något sätt.

    Jag har fruktansvärt dåligt arbetsminne. Att försöka ge mig en enkel vägbeskrivning får min hjärna att stänga ner. Efter en ”middagsbjudning” är jag helt slut. Jag framstår nog som rätt social – men det är en sjuk påfrestning för mig att hänga med i samtal och försöka säga rätt sak vid rätt tillfälle. Sitter vi fyra personer vid bordet och det pågår två olika konversationer (två och två) är det nästan omöjligt för mig att fokusera.

    Jag utbildade mig på ”gamla dar” till sjuksköterska. Ofta tappade jag fokus en stund in i föreläsningarna, att försöka göra anteckningar samtidigt som att lyssna gick väl i 30 min sedan funkade det inte längre. Jag satt i så många timmar hemma för att läsa på till alla tentor – jag läste samma sida om och om igen. Jag tror inte jag tänkte på något annat – men det var som om jag bara inte lyckades ta in det som stod. Samtidigt kan jag sitta i flera timmar i streck och pilla med ett exceldokument för att få ihop en snygg och bra hemmabudget.

    På jobbet känns det som om jag aldrig riktigt får ihop det så väl som mina kollegor. Jag är så trött efter en dag på jobbet att jag nästan somnar i bilen på vägen hem.

    Som barn och ung vuxen hade jag massa energi och var full av påhitt – som vuxen har jag svårt att ta tag i något alls. Saker som går på rutin funkar bra. Men att laga mat (som min man oftast gör) känns lika komplicerat som att flyga till månen. Tre fyra rätter har jag väl automatiserat och kan svänga ihop utan att allt bränns vid.

    Ja, jag vet inte vad jag ville egentligen med mitt inlägg. Kanske bidra till ytterligare diskussion. Höra fler berätta om sina erfarenheter. Jag försöker förstå om mina bekymmer kan bero på adhd – isåfall är det kanske för mig värt att göra en utredning och prova läkemedelsbehandling.

    • Kram! Det låter helt klart värt att testa ADHD-läkemedel, så jag tror på att försöka få en utredning!

      • Tack för din kommentar Tina! Nu har jag bokat in mig för utredning!
        Jag undrar vad det är som händer från det att man är barn och full med med energi till nu (runt 40 år) och liksom energilös? Sinar dopaminet? 🙂
        Eller är det åldern som spelar ut sin rätt?

      • Jadu, den där energin vore underbart att ha kvar…

        Inom NPF säger man lite slarvigt att hyperaktiva barn ofta blir hypoaktiva, underaktiva, tonåringar. Dels är det så att detta att vara väldigt aktiv har en koppling till dåligt arbetsminne, och arbetsminnet växer ju till sig under barndomen. Så det är kanske en pusselbit. Och kanske märker vuxna lite bättre om de behöver vila, än barn, som bara blir övertrötta dvs i sina egen upplevelse ”ännu piggare”. Jag tänker osökt på när vi badade i havet och äldsta grabben var bokstavligt talat blå om läpparna, skakade i hela kroppen och ABSOLUT inte frös eller behövde komma upp och värma sig lite… 😉 Han var kanske tio.

        En annan är att personer med dopamin har en dålig reglering av olika signalsubstanser, inte bara dopamin. Även stresshormonet kortisol är tex påverkat, så att man har en sämre förmåga att liksom ”skjuta till extra kraft” när det behövs, men också en sämre förmåga att gå ner i viloläge när det behövs.

        Den största pusselbiten är nog antagligen livet. Att leva med obehandlad ADHD är att varje dag ge ut lite mer energi än man har. Det är oerhört vanligt med utmattningssyndrom i 30-50-årsåldern, så vanligt att det ofta är en orsak för utredning av NPF. Om man tänker sig att någon som har kanske en tre- eller femårings förmåga att hålla saker i huvudet och få dem gjorda, ska leva ett vuxen liv, med vuxet ansvar, är det lätt att förstå att energin ofta tar slut. För att inte tala om vad stressen över att inte få gjort det som borde göras, gör med människor…

        Kram, du! Och tummar för en bra utredning med många aha-upplevelser kring dig själv!

  3. Åh vad mycket jag känner igen. Jag tog min tillflykt till dagdrömmar och svävade ut genom fönstret på lektionerna. Sen blev det spänningstillflykt, alltså tillflykt till allt som var spännande. Som t,ex alkoholisterna på bänken. Jag är oerhört impulsiv. Som till exempel nu när jag sitter och vräker i mig mimosasallad….
    I alla fall påbörjade jag utredning för ADHD men den tog så lång tid så jag orkade inte genomföra hela. Och dom hade ju lovat att det skulle gå fort och att jag bara skulle få svar på om jag hade ADHD eller inte. Sen blev det anställd psykolog på psykiatrin och de behövde ju ha nåt att göra så min utredning skulle därmed ta ännu längre tid och då blev jag tokig!
    Skickade ett mail och avslutade alltihop. Jag kan ju uppta utredningen igen om jag vill nånt´gång, men som det känns nu så vill jag verkligen inte det-
    Jag är bipolär och det räcker med den diagnosen. 🙂
    Kram på dig Tina. Du säger alltid så mycket klokheter!
    Mina klokheter finns i en bok som heter ”Den tionde sommaren” fast man kanske inte får göra reklam i inlägg på andras sidor kom jag på….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.