Respiratorminnen

(Triggervarning sjuka för tidigt födda och covid-19!)

Dagen efter akutsnittet skulle storebror få se lilla minisyster i kuvösen. 1,3 kg vägde hon, det var hennes födelsevikt och bebisar med dropp går inte ner i vikt lika mycket som andra. Men när pappa och åttaåringen kom till neo var kuvösen tom. Bebisen var borta.

En sköterska skyndade fram: ”Hon opereras akut. Hennes ena lunga gick sönder, det händer ibland när man är född så här tidigt. Kom, de är här borta.”

Själv visste jag ingenting, jag var ju så sjuk. När jag väl kom ner till avdelningen låg hon redan i respirator, med pleuradrän. En sorts extraventil på bröstkorgen, för att leda bort luften som läckte ut ur lungan, så den inte skulle stanna där och hindra henne från att andas.

Jag kan inte minnas att jag var rädd. Chocken gör väl sånt med en människa. Man ska också ha klart för sig att Sverige har en av världens bästa neonatalvårder, och det var inte min första vända på neo. Jag hade en ganska god idé om hur bra oddsen var. Till och med när pleuradränet slutade fungera, och de fick göra om operationen igen, var min överväldigande känsla tillförsikt.

Läkarna kom och gick. Mitt starkaste minne är den mjuka, fina barnsköterskan som ansvarade för babyn i respiratorn:

”Jag tror Hannah vill ha mer morfin. Hon verkar ha ont. Om hon kunde prata är jag säker på att hon skulle be om mer smärtstillande”, sade hon stillsamt till rondläkarna, de var två. Överläkaren nickade och skrev tyst en ny ordination.

Respiratorn var snart historia. Efter ungefär hundra dagar var vi äntligen hemma. Den nu betydligt större babyn med två ärr vid ena lungan, och mamman en aning skörare, men också starkare.

Under tolv år har de där ärren bara sporadiskt varit uppe för diskussion. Hon tar sin astmamedicin lydigt, men tycker i hemlighet att jag är jobbig, precis som en blivande tonåring ska.

Men så idag, mitt i frukosten, slog det mig:

Hur ser hennes lungor ut på insidan? Om hon skulle bli sjuk, spelar det då någon roll? Magen drog ihop sig till en hård klump och jag fick tvinga tillbaka tårarna.

Flickan vid matbordet fortsatte lugnt att äta. Jag drog ett djupt andetag, släppte ner axlarna, och sköt bestämt bort alla tankar på om och utifall att. För är det en sak jag har lärt mig av tolvåringens mer än hundra dagar på sjukhus, är det att ingen kan förutse vad som kommer att ske imorgon. Någonsin. Det bästa vi kan göra är att leva förståndigt idag. Med sunt förnuft, men utan skräck.

Idag lever vi på, så gott vi kan. Här och nu har vi det fint tillsammans. Morgondagen får själv bära sitt bekymmer.

2 svar till “Respiratorminnen

  1. Plötsligt blev jag ännu mer motiverad att göra mitt bästa för att inte sprida någon smitta.
    Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.