Gästbloggare: Inte riktigt alla pommesen i fritösen

”Du har väl inte riktigt alla pommesen i fritösen”, sa min arbetsledare till kollegorna samtidigt som han menande la handen på min axel. Sedan skrattade han högt åt sitt eget skämt och småjoggade iväg så att hans nyckelknippa skramlade vid byxlinningen. Man kunde alltid höra honom på långt avstånd, den där nyckelknippan som skramlade och de skuttiga, stressiga stegen. Han menade nog inget illa egentligen och jag hade inget emot min arbetsledare. Han var faktiskt snäll, han brukade ta med mig ut på sina rökpauser, jag som inte rökte.

”Ta en kaffe och kom med ut”, sa han, ”Du förtjänar en paus”.

Han tyckte ofta att jag jobbade på bra, och det gjorde jag faktiskt. Trots att jag kände mig uttråkad och lite smått äcklad av arbetsuppgifterna samt av kollegorna som av någon outgrundlig anledning tyckte att detta var det roligaste man kunde göra i hela världen, så gjorde jag alltid mitt bästa. Jag var 19 och hade precis tagit studenten. Som en liten vilsen fågelunge hade jag dagen efter studenten känt mig tom inombords och undrat vad som skulle hända med mitt liv. Jag ville så mycket, men kunde så lite, åtminstone kändes det så. Som om jag inte kunde någonting, som om jag aldrig skulle komma någonstans. Det var lika bra att fundera ut livets eventuella mening medan jag flippade burgare.

Jag tog mig igenom dagarna och hoppades, önskade, precis som valfri Disneyprinsessa, att livet inte alltid skulle vara såhär. Jag levde på de stunder då jag faktiskt fick positiv feedback eller beröm från arbetsledarna eller chefen. En gnista tändes i mitt huvud, den där gnistan som påminde mig och sa ”Du är faktiskt inte värdelös, du är mer än så här”. Den kunde dyka upp ibland och fick mig att fortsätta kämpa. Som den dagen när chefen visade in mig på sitt kontor och gav mig en biobiljett för ”bra utfört arbete”, eller när min arbetsledare smusslade in en guldpläterad pin i min hand och viskade ”En sån här får bara de bästa. Men du behöver ju inte skryta om det”.

När jag var på jobbet så flöt allting på. Ingen sa det, men alla visste det, att när jag var där så blev det aldrig några fel. Ingen kunde nog däremot förstå att det var min noggrannhet och min struktur som gjorde att restaurangen under dessa pass var så perfekt. De kunde inte förstå att jag hade SuperKoll, att jag var grym på att organisera och att jag var snabbare än någon annan på allt. Det var lättare att skratta åt mig när jag för femtonde gången gick in i kylrummet för att hämta – vad var det jag skulle hämta? eller spydigt påpeka olämpligheten i att börja rengöra glassmaskinen en kvart före stängning. Att jag gjorde det på fem minuter och inte lät något annat förbli, spelade ingen roll. Jag var ju bara en sån som man skrattade åt. Jag kunde leva med det, jag gillade att göra människor glada. Faktiskt, så spelade jag lite extra dum ibland, bara för att få dem på gott humör. Att se hur de vek sig av skratt och skakade på sina kepsbeklädda huvuden när jag glömde, tappade, missade, inte fattade, eller helt enkelt bara tramsade, det var en smula underhållning ändå. En bitterljuv sådan.

För samtidigt hade den där hopplösheten och ovärdighetskänslan alltid förföljt mig. Känslan av att jag är trög. Korkad. Den känslan satt i mitt innersta och gnagde på allt den kunde komma åt, samtidigt som någon slags ledargestalt i min hjärna protesterade från ett torn och skrek ”Sluta med det där! Du är VISST bra! Du är bättre än du tror! Om de bara visste, alla de som skrattar! Om DU bara visste!”

Men nej, jag visste inte. Det enda jag visste var att min mun var snabbare än min hjärna, min kropp lydde inte och hela mitt beteende var en ohanterbar maskin som bara rullade på utan styrning. Ibland blev det faktiskt bra, men ofta blev det dåligt. Ofta blev det så att människor runt omkring häpnade och undrade, vad är det där för pucko? Eller så blev de irriterade, arga, trötta, eller helt enkelt bara fundersamma, över hur en liten tjej kan ha så otroligt mycket energi och vilja. Hur kan hon alltid säga rakt ut vad hon (inte) tänker? Varför pratar hon så högt? Varför pratar hon så snabbt? Varför gör hon inte som hon blir tillsagd? Är hon trög?

Jag var så glad när jag fick börja skolan. Jag lärde mig läsa och skriva före min femårsdag, och jag hade en obotlig kunskapstörst. Besvikelsen när jag satte mig i skolbänken och fick boken ”Äppel” i handen visste inga gränser. Jag hade redan skrivit färdigt min storebrors ”Äppel”. När jag var fem.

Vad gör ett uttråkat barn som redan kan allt som alla andra barn måste lära sig? Ber om extrauppgifter? Vad gör hon när de är klara? Få lärare visste vad de skulle göra med mig, så de lät mig sitta där. Tugga på pennan, skriva på bänken, sparka på bänkbenen, tvinna håret runt, runt, runt, titta på alla andra barn, försöka förstå varför de inte är klara med sin ”Äppel” ÄN? Men mest satt jag och tittade ut genom fönstret och funderade. Det var det bästa jag visste. Fortfarande kan det vara det bästa jag vet, att dagdrömma, till andra världar, andra platser. Det är liksom min grej, för när jag inte kan få mer kunskap i skolan eller någon annanstans, då skapar jag den själv.

Min hjärna var, och är, som ett bibliotek. Från sekunden jag vaknar på morgonen tills jag går och lägger mig så skriver jag romaner, poesi, kåserier, om allt jag ser, inne i mitt huvud. Orden åker bergochdalbana där inne och även om jag ofta skulle vilja säga åt dem att lägga av, så är det en skön känsla också. Jag gillar mina ord. Vi är kompisar, vi kan göra så mycket tillsammans. Vi funderar ut hur livet såg ut från jordens uppkomst, tills hur den kommer se ut om tusen år. Om människor, samhället. Vi tänker på det jämt. Vi diskuterar, analyserar, protesterar, vrider och vänder på allt, vi sjunger, rimmar, och frågar oss hur mycket man egentligen kan klura på, kommer det någonsin ta slut? Det är bara vi som kan göra det, för jag har inte hittat många andra människor som vill göra det med mig. Det finns liksom ingen som har det tålamodet. Det finns ingen som vill lyssna när jag börjar sätta igång och prata, om det som jag vill prata om. Inte nog med det, så är inte heller min mun på samma våglängd som orden i min hjärna. Det har den aldrig varit. Det som låter så bra i mitt huvud, det låter sällan bra i min mun. Och det är då folk inte förstår.

Under hela låg- och mellanstadiet så satt jag och tittade ut genom fönstret och försökte bete mig som en Duktig Flicka™ . Ville jag ha något av värde till mitt huvud så skaffade jag det hemma, från mammas Nationalencyklopedin. Men i högstadiet orkade jag inte vara snäll längre. Jag tyckte, att om jag nu är 13 år och nästan är vuxen, då borde jag kunna resonera med de vuxna lärarna, då borde de kunna förstå saker som jag förstår och försöker förklara för dem, utan att de begär att jag ska sitta ner snällt på stolen och vara tyst?

Så jag protesterade. Jag käftade emot. Jag tog ifrån tårna, för att visa att jag ville ha MER, jag kunde MER, detta var inte NOG, kan ni vuxna lärare sluta vara så fruktansvärt TRÅKIGA? Jag ifrågasatte deras undervisningsmetoder, deras källor, jag läste dem mellan raderna och jag ville så himla gärna ha lite utmaningar, men jag ville också så himla gärna ha rätt och veta rätt.

Men återigen, det kom ut fel. Min kropp gjorde inte som hjärnan sa åt den och min mun sa fel grejer. Igen. Jag blev utkastad från klassrummet, jag fick kvarsittning, jag fick rektorssamtal. Jag skulle lära mig att skärpa mig, att låta vuxna tala, att ge de vuxna en chans att lära ut. ”Tänk på de andra eleverna ibland!” (Vad jag skulle tänka på om dem förstår jag fortfarande inte).

Jag försökte faktiskt ibland, men jag kunde inte. Jag hade ingen makt över mig själv, detta var ödesbestämt, jag var en konstig, klantig, fjantig, uppkäftig, skrikig och bråkig tjej och det var ingen som trodde att det fanns något av värde innanför pannbenen alls. Jag kunde gå in på en lektion bara för sakens skull, skriva ett prov, bara för sakens skull, få MVG, lämna in en uppsats, få MVG, lämna in en novell, få MVG, men sen satt vi alltid där på utvecklingssamtalen, jag, min mamma och klassföreståndaren, och det slutade alltid likadant:

”Du är nog ganska duktig egentligen. Men du måste lära dig att vara tyst.”

Jag och mamma vandrade hem från utvecklingssamtalet i majkvällen och känslan av hopplöshet och missförståddhet gick att ta på. Det gick att skära den i bitar och äta den till kvällsmat, eller ännu hellre, bara ge den till korna som betade på andra sidan staketet.

”Jag tror du är som jag”, sa min mamma till slut. ”Du är supersmart men det är så svårt för din kropp att visa det. Men det blir nog bra sen. Tids nog kommer folk förstå hur du är”.

”När är tids nog?” ville jag fråga, men jag gjorde det inte. Istället undrar jag det fortfarande. När ska folk förstå? När ska JAG förstå? Kommer JAG någonsin förstå?

Om man under hela livet inte har hört något annat än hur dum man är, kommer man då någon gång över huvud taget förstå något annat? Om man varje dag i mer än 30 år har fått höra:

”Kan inte du bara vara tyst”

”Måste du vara så hyper”

”Herregud FATTAR DU INTE”

”Har du tagit ecstasy?”

”Jävla IQ badboll”

”DU kommer ju inte kunna klara någon högskoleutbildning”

”Alltså vi vill inte att HON ska vara i vår grupp, då kommer vi få IG”

”Shit alltså jag orkar inte med ditt beteende idag, du är så SKRIKIG”

”GLÖM NU INTE PLÅNBOKEN I AFFÄREN! HAHAHA”

Om man till och med av sina allra käraste och närmaste har fått höra att man är ”mycket snack men lite verkstad” och att ”tomma tunnor skramlar mest”, då finns det ingen annan känsla än

JAG ÄR DUM.

Det spelar ingen roll att man har läst 310 högskolepoäng och att man kan få A i allt man tar i. Det spelar ingen roll att man kvalificerar till Mensa och att hela huvudet alltid sprudlar av idéer och kreativitet, att man fått sina arbetsplatser att växa. Det syns ju inte. Och till slut börjar man tro på det själv, det blir den allmänna sanningen. Vad ska man göra med en hög IQ när alla andra bara ser att man alltid glömmer vad man ska handla, trots att man har inköpslista? Vad ska man göra med ett bra jobb, när lönen går till impulsiva ”kan vara bra att ha”-inköp som sedan samlar damm i garderoben? Vad ska man göra med alla idéer som kläcks, allt man vill göra, allt som man brinner för, men inte kommer kunna fixa, eftersom ingen kommer tro på dem? ”Det är ju inte första gången hon får en projektidé, vi får se hur långt hon kommer den här gången, höhöhö”.

Min hjärna snurrar och filosoferar dygnet runt, men på natten klockan 3, då är det dessa frågor som gäller. När Zopiklonet inte funkar och när ångesten blir för stor. Ångesten över att förstå allt men ändå inte förstå någonting. Över att leva men ändå inte överleva, och över att finnas men ändå inte finnas.

Tids nog hoppas jag att vi förstår.

/Gästbloggare

4 svar till “Gästbloggare: Inte riktigt alla pommesen i fritösen

  1. Igenkänningsfaktor. När någon frågar vad man gör, och svaret blir tänker på livet, universum och hur man ska förhålla sig till det. Att försöka lära sig vara tyst och lagom, men inte hitta motivationen till det. Glädjen i att finna andra tänkande nyfikna människor, som inte nöjer sig med enkla svar. Tack för ett fint inlägg.

  2. Det här var något av det bästa jag läst! Så nyansrikt, så levande, så smärtsamt…
    Kunde varit jag… 🤔

  3. Åh vad jag känner igen mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.