Projekt Sluta Hata Spindlar fortskrider

Jag har släpat mig ur sängen för en Nödsituation med stort N: I Mathildas tak sitter en liten spindel. Den är docksöt, med randig rygg och pyttesmå ben, och på en bråkdels sekund har jag bestämt mig för att här går min moraliska gräns.

Nu försöker jag resonera med henne. För umptonde gången. Jag har inget hopp om att hon kommer att ge sig just idag, men på sikt tänker jag nöta ner rädslan, droppe efter droppe, med Eftertanke och Lugn. Här ska inte panikas. Ska man flytta en spindel, ska man göra det lugnt och metodiskt. Till och med att döda en spindel kräver precision. Det finns inget utrymme för panik. Den här situationen ska kännas lugn innan den är över, det är mitt mål.

Jag har ägnat många månader åt projekt Sluta Hata Spindlar. Varje gång hon ser ett spindelproblem flyttar vi gränsen framåt, trettio sekunder eller så i taget. Det tar tid, men tålamod och envishet vinner i längden. Och Mathilda har mer än något annat av våra barn lärt mig att inte ha bråttom. Jag hyser inga tvivel om att rädslan kommer att ge med sig en dag. Liksom så många andra rädslor eller fixa idéer, genom åren.

Mathilda har ingen fobi mot spindlar. Hon tycker helt enkelt att de är obehagliga, och hon har starka känslor. Det i sig är ingen orsak att döda nån; det finns massor av människor jag finner obehagliga, men seriemorden lyser ännu med sin frånvaro på Gärdet.

Jag trodde också att jag var rädd för spindlar som ung, tills jag fick ett litet barn – Mathildas storebror – med en tvättäkta, rakt igenom panisk, spindelfobi. Då var det bara att bita ihop. Och när jag var tvungen att behålla lugnet hände miraklet: Jag insåg jag att jag bara hade daltat med mig själv och spätt på rädslan. ”Stackars Tina som är så rädd för spindlar” liksom. Rackarns trams.

Nu argumenterar jag för spindeln; i första hand för att inte flytta den, i andra hand för att inte döda den. Den andra punkten är icke-förhandlingsbar idag.

”Den vill dig ingenting”, försöker jag. ”Den har noll intresse av dig.”

Mathilda gör gnällande ljud.

”Den tänkte säkert: Stackars Mathilda som hatar myggor! Jag ska flytta in i hennes rum och skydda henne från myggorna” piper jag tillgjort.

”Gjorde den väl inte!” säger Mathilda. Hon skrattar inte, men jag nådde mitt mål, hon lugnade sig tillräckligt för att vara kontaktbar. Jag jobbar vidare med att sänka affekten.

”Du måste välja, bytesdjuret eller rovdjuret. Du kan inte få båda”, säger jag skämtsamt. ”Häromkvällen var det myggor. Nu är det spindlar. Du får bestämma dig!”

”Jag vill inte ha nån av dem! Ta bort den!” kontrar hon.

”Alltså, man dödar inte saker baserat på att de har åtta ögon”, säger jag, bestämt den här gången.

”Vissa spindelarter har bara sex ögon”, hojtar storebror inifrån rummet bredvid.

Han har hanterat sin rädsla för spindlar genom att på eget bevåg lära sig allt om dem. Verkligen allt. Han är som ett vandrande arakniskt bibliotek. Jag himlar med ögonen. Tack, mitt barn.

”Precis, mamma! Vissa spindelarter har bara sex ögon!”

”Och vissa har tio. Åtta punktögon och två andra”, suckar jag, sträcker mig efter en plastmapp som ligger på bordet och fångar upp spindeln, som börjat hissa sig nedåt. Det här är så långt som jag kommer att komma idag.

Jag bär ut spindeln i hallen och släpper den där. Spindlar äter andra insekter. De håller mikrovärlden i mitt hus i schack, hindrar det från att svämmas över av silverfiskar och bananflugor. Oavsett vad Mathilda tycker kommer jag inte att släppa ut den i frysgraderna som infunnit sig under natten.

”Iväg och ät, lilla vän!” säger jag. ”Kom igen!”

Spindeln är först obeslutsam, men travar sedan iväg mot skuggan under ett vägghängt skoskåp. Eftersom jag ändå är uppe bestämmer jag mig för att ta en morgondusch. Och städa i tvättstugan.

Efter frukost kommer Mathilda till mig:

”Jag flyttade ut spindeln igen. Till altanen, den här gången.”

”Eh… va?” säger jag, och tror att hon pratar om den andra spindeln igår, den jag hjälpte henne att bära ut till buskarna vid ytterdörren, medan det fortfarande var spindelväder ute.

”Alltså, den har inte kommit in igen, Mathilda…” säger jag.

”Samuel säger att spindlar har utmärkt lokalsinne!” invänder hon.

”Jamen den KAN inte ha kommit in igen. Hur skulle den ta sig in?” säger jag.

”Vadå in? Du flyttade den bara till hallen. Jag flyttade den till altanen.”

”Jaha, okej”, säger jag. Altanen är inglasad. Min lilla vän har gott hopp om att klara sig där. Och det är bättre än den kalla framsidan.

Inte förrän senare slår det mig: Mathilda flyttade en spindel. Själv. Utan skrik och panik. Utan att jag eller någon annan behövde lämna sin varma, sköna säng.

”Snart”, tänker jag. ”Snart är vi där!”

4 svar till “Projekt Sluta Hata Spindlar fortskrider

  1. Har ni sett den ursöta lilla spindeln Lucas? Finns på youtube (heter Lucas the spider). Kan verkligen rekommendera dem små filmsnuttarna!

  2. Snyggt jobbat! Nästan framme!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.