Jag förstår (att du känner så)

”Jag är väldigt nervös”, sade kompisen som åkte med oss för första gången till skolan.

”Jag förstår det”, sade jag, medan jag backade ut. ”Eller; jag förstår att du känner så. Jag förstår naturligtvis inte hur det känns, det vore ju en helt bisarr sak att säga, ’jag förstår precis hur du känner dig’. För det kan man så klart aldrig göra.”

”Du är inte som andra som säger ’jag förstår’, du.”

Mina ögon tårades lite, av storheten i den komplimangen. Och jag fick snabbt komma på nåt att säga, för att inte bli alldeles gråtig, och för att inte fastna i minnena av alla de märkliga, svåra och komplicerade erfarenheter som fört mig hit. Allt det jag kan vara tacksam för, så här långt i efterhand, för att det ledde hit, till den här stunden. Till att lyckas undvika att smeta plattityder på en ung människa, som kanske vet mer om hur livet kan vara än många vuxna.

Det finns så mycket vi aldrig kan förstå om varandra. Så många djup. Medan jag körde vidare tänkte jag på det som gnistrande ljuskandelabrar, hängande kristaller. De bryter ljuset i så många färger och mönster att de inte helt går att förutsäga.

Sådana är de, känslorna. Och vidden av dem bör vi aldrig ens låtsas förstå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.