Kärlekens språk

Ofta, ofta känner jag mig otillräcklig som förälder. Det är inget stort problem; ett visst mått av vånda och oro ingår i priset för att älska, och man älskar sina barn så förtvivlat mycket. Men i alla fall. Ganska ofta känner jag att jag borde ha kunnat, orkat, hunnit göra mer.

Men sen ser jag de där fantastiska individerna som jag vårdat och vakat över, som jag torkat snor och tårar på, lagat mat med, tvättat åt och kramat om. Storebror som smsar och undrar om vi hunnit äta på vägen eller om han ska laga nåt? Lillebror som utan att knota dammsuger hela källartrappen och den grusiga hallen där nere, och gör det fantastiskt fint, inte för att han älskar att städa, utan för att han älskar den som bad honom.

Och så tänker jag att kanske har jag i alla fall lärt dem vad kärlek är. Kanske har de blivit flytande i att tala kärlekens handlingskraftiga språk, i alla de små vardagshandlingar som är kärlek utan ord.

Jag kanske kunde ha snutit fler små näsor och stått ut med att få fler ingredienser till middagen utströdda över golvet. Eller kanske inte. Men alldeles oavsett fick jag nog med det viktigaste.

Och jag tänker att det nog räcker så.

4 svar till “Kärlekens språk

  1. Åh vilken underbar betraktelse… ❤️

  2. En av anledningarna till att jag ÄLSKAR det du skriver är för att i allt det svåra, krångliga och kämpiga så lyser alltid din kärlek och respekt för barnen igenom. Om jag hade npf hade jag velat växa upp hos dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.