Vilka glasögon vi använder när vi tolkar människor spelar roll

Morgonens lågafffektiva tanke handlar om glasögon:

Maken har byggt en fontän i köket under dagen. Nu försöker han sticka in med att göra en Herons flaska också, trots att vi andra håller på med middagen, och köksbordet sedan länge är avröjt. Jag får plötsligt nog, av allt:

”Man kan du lägga undan det där och hjälpa till med maten i stället! Det känns jättetrist att alla vi andra håller på och fixar, medan du gör din egen grej” säger jag. Rätt surt, säger jag det. Inom bara några timmar kommer jag att ha ett allvarligt migränanfall, vilket alltid påverkar mitt humör. Men det vet jag så klart inte än. För tillfället tror jag bara att pappan i familjen plötsligt förvandlats till en idiot, på en helt vanlig tisdag.

”Det kan jag väl, men jag vet inte vad jag ska göra…” svarar han. Lite uppgivet, fast jag tolkar det som gnälligt. När sex personer rör sig i vårt lilla kök blir det ganska luddigt vad var och en håller på med. Om man har lite svårt att se sånt i vanliga fall, vill säga.

Jag håller på att fräsa nåt i stil med ”Du har lagat mat i femtio år, tänk lite själv!”, men familjens tjugoårige aspie förekommer mig:

”Duka fram”, säger han. Kort, koncist och näst intill icke-irriterat.

För han hörde inte det jag hörde; nån som försökte smita undan och leka i stället för att jobba. Han hörde nån som faktiskt inte såg vad mer som kunde göras. Och det är ganska stor skillnad.

Maken lyser upp.

”Det kan jag göra!” säger han, och börjar plocka fram tallrikar.

Själv tror jag fortfarande att världen befolkas av idioter. Men kan inte låta bli att förundras över att min son tydligen inte är en av dem.

För vilka glasögon vi använder när vi bedömer människor spelar roll. Det är stor skillnad på att tro att någon försöker smita undan eller att tro att de tycker allt känns lite för rörigt. I all synnerhet gör det stor skillnad för hur vi sedan reagerar. Och för hur det i slutänden blir.

Det finns en enkel tumregel för vardagen, en som säger att när jag tror att nån gjorde sitt bästa just nu, fast sen blev det inte så bra ändå, då löser sig de flesta situationer på allra bästa sätt.

Den tumregeln är en solid del av tjugoåringens personlighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.