Lågaffektiva barnet och envisa mamman :D

Jag sitter vid pianot och övar. Noterna är nya, och trots att jag vet på ett ungefär hur stycket ska låta finns det ett ställe jag fastnar på. När jag spelat fel för sjätte eller kanske sjunde gången drar jag åt mig händerna, rynkar pannan och utstöter ett sånt där irriterat ljud som inte riktigt går att översätta till skrift. ”Pääääh!” skulle det kanske ha stått i en serietidning. Eller ”ährrrrv!”. Men inget av det passar i en löpande text.

Elvaåringen lutar sig åt mitt håll och säger lugnande:

”Såja, mamma!”

”Det är okej”, säger jag och släpper ner axlarna.

Jag blir visserligen frustrerad när fingrarna inte vill, men min frustration är som en droppe i havet jämfört med hur arg hon brukar bli när hon spelar fel. Jag tror att hon tror att det är likadant för mig, och att jag är i desperat behov av tröst. Men när man lär sig ett instrument tränar man också affektregleringen, lite på köpet så att säga. Jag har spelat i mer än trettio år. Det tar mig ärligt talat ängre tid att samla mig om jag blir avbruten än om jag helt enkelt får ta de sekunder som behövs för att stretcha fingrarna lite och dra efter andan.

”Har du testat metoden att spela mycket långsamt först, och sedan snabbt igen?” frågar hon nu. Sedan växlar hon till ett mjukare, mer förklarande tonfall:

”När man är så här envis som du och jag är, mamma, då händer det ibland att man glömmer bort att spela saktare när nåt är extra svårt, och i stället övar man samma sak fort flera gånger, fast det blir fel varje gång. Och då kommer man ju till slut att träna in själva felet. Det blir inte så bra. Om man i stället tränar väldigt långsamt så att man får det rätt, då tränar man in det man ska göra i stället. Och då kan man spela det fortare sen. Men människor som är som du och jag glömmer ibland att man måste lära sig något långsamt innan man kan det fort.”

Jag hejdar impulsen att börja skratta, inte så mycket åt henne som åt mig själv. Hon är verkligen väldigt klok och det där var en utmärkt sammanfattning av läget.

Jag noterar att nästa gång kanske jag ska tänka lite mer ödmjuka tankar, och inte vara så övertygad om min vuxna förträfflighet.

”Du har rätt”, säger jag. ”Jag ska spela riktigt långsamt en gång.”

”Bra.”

När jag kommer till slutet av stycket märker jag att jag ökat farten ändå, efter den svåra passagen. Men det har gått bra. Jag spelar vidare och även med det högre tempot får jag till tonerna den här gången.

”Tack. Det där var ett supertips”, säger jag till elvaåringen.

Hon nickar till svar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.