En lågaffektiv tanke på slutet av dramatik. ;)

När jag hör ljudet av kvävda hostningar vet jag genast vad som hänt. Mathilda får inte luft, hon har satt i halsen! Jag springer. Men Mathildas pappa är redan på plats och det var bara vätska. ProViva, en fruktdryck med mjölksyrebakterier.

När jag kommer fram står Mathilda dubbelvikt över diskon och hostar. Jag försöker prata lugnande, men Mathilda är otröstlig. Det gör ont i lungorna, det gör ont när hon andas, och förresten har hon fått vätska i lungorna och hon måste få ut det.

”Jag har fått ProViva i lungorna!” gråter hon.

Jag försöker lätta upp stämningen genom att svara att hon helt klart har vätska i lungorna, nämligen den vätska som ska vara där. Mathildas pappa försöker förklara att nån droppe ProViva i lungorna, hur osannolikt det än är att den hamnat där, kommer att tas om hand av kroppen. Det kommer att gå bra.

Men inget går bra.

Det svider i Mathildas hals. Hon hostar och hostar, i panik, som för att försöka få upp den vätska hon tror att hon andats in. Hon hyperventilerar och rosslar, om vartannat, och tårarna sprutar.

Jag byter strategi. Ibland är det bättre att göra vad som helst än att prata. Det är därför vi människor är så förtjusta i riter. Symbolhandlingar. Ta i trä och att aldrig ta in levande ljung i huset, trots att ingen längre tror på sånt. Att göra något åt saken, något konkret, gör att allt känns bättre, och konstigt nog hjälper det till och med ofta. Det är det som kallas placeboeffekten.

Jag tar fram Mathildas astmapuff, klickar den en gång och försöker sätta den i hennes hand. Det är inte helt verkningslöst, men inte heller nåt som kommer att göra omfattande skillnad. Men med lite tur kommer känslan av att luftvägarna öppnas hjälpa till att lugna henne, inte enbart för att det går lättare att andas, utan också för att det händer nåt annat. Nåt som avleder uppmärksamheten från den obehagliga känslan.

Men Mathilda låter sig inte luras. Hon vet nog när hon har astma, och det har hon inte nu. Nu har hon ProViva i lungorna. I lungorna! Irriterad skjuter hon min hand med medicinen åt sidan.

För ett ögonblick överväger jag att be henne att bara lita på mig. Jag har ändå gjort det här i några år nu. Mammagrejen. Lite tillit förtjänar jag väl? Men det argumentet kommer hon inte att ta. I stället släpper jag ner axlarna, slappnar av i lårmusklerna, och förklarar lugnt att känslan i halsen och bronkerna kan bli bättre av astmamedicinen. När man hostat och hostat blir luftvägarna retade, och då kan det hjälpa med samma medicin som hjälper mot astma, fast det inte är astma.

”Var snäll och ta den nu, så kan vi diskutera det efteråt”, säger jag.

Mathilda tar puffen. Hon klickar fram en egen dos, för när hon är så här upprörd måste allt vara samma lika, det finns inget utrymme att ta in att jag redan gjort det. Inhalatorn är anpassad för det. Man får bara en dos i taget, oavsett hur mycket man klickar.

Som jag trodde hjälper medicinen nästan omedelbart. Mathilda slutar hosta och gråter bara över sin svidande hals. Hon vill inte ha några kramar, orkar inte med att någon rör henne. Men hon förstår nu att jag försöker hjälpa henne, och kan inse att jag nog vet en hel del om vad jag pratar om. Nu är det i stället dags att prata ner känslorna.

Jag passar på att förklara att man får nån droppe vätska i lungorna svider det, men det är inte särskilt farligt. Här slirar jag så klart lite på sanningen, men bara i form av förenkling. De exakta riskerna med ditten och datten är inget vi kan diskutera när hon redan gråter. Sånt får vi spara till en lugn dag.

”Tänk om du hade fått ProViva i ögat”, säger jag. ”Hur hade det känts? Det hade antagligen svidit, eller hur? Men sen hade kroppen fixat det och tagit bort det som inte skulle vara där, sköljt bort det. Precis så är det med lungorna. Om du får ProViva i lungorna svider det, för det ska inte vara där. Men det betyder inte att det är farligt, utan kroppen tar hand om det. Ge lungorna lite tid så tar de bort vätska som inte ska vara där.”

För mig själv hoppas jag tyst att vi inte får en lunginflammation på halsen. För då kommer jag att ha en hel del att förklara…

Mathilda nickar, mellan tårarna. Hon förstår. Och det känns lite mindre jobbigt nu, även om hon fortfarande hostar. Nu kan hon våga tro på att det kommer att kännas ännu mindre jobbigt, om en stund.

”Tur att du inte fick ProViva i ögonen utan bara i halsen!” skämtar jag, och hoppas att jag bedömt läget rätt. Jag vet att skämtet är jättedåligt. Det är just det som är det roliga.

Mathilda ler lite, lite och nickar.

Jag ler och nickar tillbaka.

I ögonvrån ser jag lillasyster som suttit vid matbordet under hela denna uppståndelse. Nu tittar hon ogillande på mig, och hennes ögon säger:

”ProViva i ögonen. Vad är du för en mamma, egentligen? Vilken förälder säger sånt? Det är ju inte klokt!”

Jag ler för mig själv när jag tänker på att vad som går att säga till vem, och i vilken situation, beror alldeles på. Men att jag sannerligen aldrig skulle fått för mig att säga nåt sånt till lillasyster!

För många år sedan gjorde man en etiskt tveksam studie, där några tandläkare fick veta att bedövningen var slut, men att patienterna nog skulle uppleva smärtlindring om de bara låtsades. Andra tandläkare fick veta att hälften av sprutorna innehöll bedövning, så det fanns i alla fall en chans att patienterna skulle bli bedövade (fast så var det inte, alla fick saltlösning).

Sedan uppskattade patienterna sin smärta, och givetvis upplevde de patienter som haft en tandläkare som trodde att det kunde funka mindre smärta. En klassisk placebo-studie som inget etikråd släppt igenom idag. Men i alla fall.

Den mest intressanta delen av studien var en helt annan: Innanför en falsk spegel i behandlingsrummet satt en annan försöksperson, som skulle försöka gissa vad tandläkaren trodde. Det kunde hen inte, resultatet blev helt slumpmässigt. Patienterna reagerade alltså på vad deras tandläkare trodde om bedövningen, samtidigt som en betraktare bara några meter bort, inte kunde märka skillnaden.

Ibland tänker jag på det. På att hur jag tolkar en situation på bara kort avstånd, inte alls behöver motsvara hur de inblandade parterna uppfattar den. Och på att den som befinner sig närmare, troligen gör en mer korrekt avläsning än jag kan göra. På hur känsligt finliret är. Hur små signalerna är som säger ”Det är okej att komma med ett riktigt dåligt skämt nu, mamma”.

2 svar till “En lågaffektiv tanke på slutet av dramatik. ;)

  1. Åh vad du skriver bra med målande beskrivningar… 👌

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.