Barnet som säger som det är

Alla barnen ville till bokrean, fast sen tog det för eeeeevigt innan de ätit klart frukost, fått på sig kläderna, borstat tänderna…

Själv ville jag inget hellre än att dega hemma. Det var med stor självövervinnelse jag gick med på affärsbesöket till att börja med, och när de två yngsta började tramsa med mjukdjur i stället för att göra sig klara tappade jag tålamodet.

”Näe, vet ni vad, nu räcker det!” sade jag, drog mjukdjuret ur Hannahs hand och föste Noah åt ytterkläderna till, med ett lätt grepp om handleden. ”Gå ut i hallen, sätt på er ytterkläder och gå till bilen! Tar detta femton minuter till kan vi inte åka överhuvudtaget!”

Barnen satte på sig ytterkläder medan jag hämtade mobilen och bilnycklarna. Ganska snart skrattade och skojade de igen. Men själv hade jag en växande klump i magen.

Du förstår, jag har inga problem med att säga ifrån. Som mamma till barn med autism och ADHD väljer jag ofta mina strider, men det är enbart av strategiska skäl och när det krävs. Jag lider inte för ett ögonblick av att hindra ett barn från att slå ett annat, säga nej till helt befängda idéer eller helt enkelt vara jordens dummaste mamma, av valfri orsak. Jag har noll behov av att samla sociala poäng hos mina barn. Jag är deras mamma. Inte deras kompis. De behöver inte gilla mina beslut.

Men jag behöver bete mig vuxet. Jag behöver kunna stå för det jag gör. Jag behöver ha kontroll över mig själv. Och fast jag inte hade skrikit, och kanske inte ens höjt rösten, fast jag inte tagit i hårt eller skadat någon, visste jag att Noah hade blivit ledsen. Och jag borde inte ha gjort honom ledsen.

När vi kom till affären vände jag mig till Noah och sade:

”Förlåt att jag sade till surt och drog i dig förut.”

Noah nickade. Han godtog min ursäkt.

”Jag borde inte ha gjort så. Det var fel”, sade jag.

”Ja, det var det”, konstaterade han.

Av barn och aspies får man höra sanningen. Varje gång. Och det gör gott för själen med barn som säger som det är, även när det inte är till ens fördel.