Gästbloggare: Hur man i sitt yrkesliv hanterar mötet med jävligt jobbiga föräldrar

Jag har jobbat med unga människor i nästan hela mitt vuxna liv. Jag har i mitt arbete också träffat och samarbetat med deras föräldrar. Sedan snart 10 år är jag dessutom själv förälder. Jag har i mitt yrkesliv, och som mamma, stött på en del rätt kontraproduktiva sätt att bemöta föräldrar.

Jag är helt övertygad om att en del av personalen som ger ett dåligt bemötande faktiskt inte vill göra det. Så jag har gjort en lista med några punkter som går att ha som utgångsläge.


1. Ta på dig ansvaret!


Den som är ansvarig kan nämligen förändra saker. Och du har ju ett ansvar här. Det är det du får betalt för. Om föräldern i fråga till exempel påstår att den inte delgivits information om något, så kan du ta på dig det: ”Jag kanske var otydlig, jag ber om ursäkt, men så här förhåller det sig i alla fall”.

Att undvika missförstånd är jätteviktigt. Ta alla tillfällen du kan att träna på att vara tydlig. Föräldrar som ofta missförstår saker är som en gratis kurs för dig i konsten att bli supersvår att missförstå. Jättebra!

Och dessutom: Om du tar på dig ansvaret så känner sig ingen annan utpekad. Människor som känner sig utpekade som den som gjorde fel slutar ofta att lyssna. Och du vill gärna att de ska lyssna. Du hade ju en sak att berätta som du ville att de skulle förstå. Så för att underlätta ditt arbete är det här tipset lysande!


2. Chilla! Det är ju inte du som är arg!


Föräldrar älskar sina barn. De gör som regel allt de kan efter sina förutsättningar för att barnen ska ha det bra. Deras oro är sund, och ett tecken på omtanke.


Föräldrar som är oroliga för sina barn hamnar ibland i affekt. Det är starka känslor som sätts igång när man känner att ens barn är i fara på något sätt. I dagligt tal kallas en sådan förälder för till exempel ”tigermamma”, och då har det en positiv innebörd.

En del människor som jobbar med barn och unga blir då upprörda tillbaka på föräldern. Jag har sett en rektor skrika åt en pappa vars barn hamnat i en hotfull situation, hört kollegor skrika tillbaka åt arga föräldrar, och till och med haft en kurator som skrikit åt mig under ett skolmöte angående min sons depression och skolfrånvaro.

Som professionell kan man aldrig unna sig att förtretad tycka att ”det var ju den andra som började”. Som professionell i ett arbete med människor i svårigheter har du i uppgift att kunna hantera det på ett konstruktivt sätt för att hitta en lösning.


Man behöver faktiskt inte provoceras av en person som av oro för sitt barn uppför sig obalanserat. Man kan försöka ta på sig ansvaret för det man kan ta ansvar för, och se hur man kan hjälpa dem. Ett ”jag förstår att du är väldigt orolig, hur tänker du att vi kan göra för att det ska bli bättre?” är oftast mycket mer produktivt än ett ”NU PRATAR JAG!”. Det är inte du som är arg.

Tänk dig en pappa på en parkering som skriker och knuffar sig fram för att en bil håller på att backa över hans 2-åring. Tänk dig att det kommer en ordningsvakt och slår ner honom för att han ”uppträder hotfullt”. Ingen imponeras av det. Du framstår inte som någon som ”sätter gränser” eller ”tar tag i saker”. Du framstår som ett rövhål. Var inte ett rövhål. Särskilt inte mot föräldrar som kämpar för sina barns bästa. Ingenting blir nämligen bättre av det. Och du som jobbar med barn och unga har ju som uppgift att göra saker bättre. Aldrig sämre.


Bäbisar som hör andra bäbisar gråta har svårt att skilja sina egna känslor från andras och börjar ofta också gråta. Men du är ju vuxen och får lön för att göra ett jobb du eventuellt också har flera års utbildning för. Så du behöver inte göra så. Chilla!


3. Om du inte förstår, fråga! 


Som min sons läkare på BUP sa till socialsekreteraren som skulle utreda min förmåga som förälder efter att skolan gjort ett flertal anmälningar för att de trodde att vi som föräldrar helt missbedömt hur han fungerade: ”För att få en bra bild av barnets mående så brukar vi fråga föräldrarna. De kan oftast jättemycket om sina barn!”


Det låter självklart, men det är inte alltid det. Ju mindre du som personal ägnar dig åt att skuldbelägga, desto större möjlighet har du att få ärliga och konstruktiva svar. 
Om du erkänner föräldrarnas expertis, och kombinerar det med din egen, så kan ni få fram helt fantastiska gemensamma strategier! Du har blivit bättre på ditt jobb, och du har dessutom hjälpt en familj i behov av stöd att hitta ett sätt att göra livet lite lättare för barnet. Det låter ju helt fantastiskt. Och du har möjligheten att göra det!


4. Vad är bäst för barnet?


Ett barn i svårigheter är ett barn som behöver trygghet. Att du som professionell har konflikter med barnets föräldrar skapar stress och oro i deras hemmiljö, och även i den miljö där du har hand om barnet. Det är bland annat därför som så extremt många föräldrar till barn med autism är sjukskrivna för utbrändhet. Det är inte så ofta kopplat direkt till barnet, utan ofta till att ha ett barn i ett samhälle som inte riktigt fungerar för alla. Lite som att bjuda på soppa, och alla envisas med att använda assietter. Det blir en massa extra jobb helt enkelt.

Det är inte så lätt som förälder att ha koll på hur andra barn reagerar på ens barn, deras föräldrar som kontaktar dig, BUP, habiliteringen, skolan och socialtjänsten, och samtidigt ha ork över för att göra sitt bästa för sitt barn. För oss som har barn med diagnoser så är det avgörande om de som är professionella och som vi har kontakt med faktiskt vill vårt barns bästa, och ännu viktigare, att de agerar efter det.


Om du i någon situation ändå bedömer att det bästa för ett barn är att jaga deras föräldrar med negativa kommentarer och skuldbeläggande, så gör för all del det. Men då ber jag dig verkligen att överväga om du verkligen ska jobba med barn. Florist är ett trevligt yrke?



Om du kan tänka dig att följa mina råd så kommer förmodligen antalet jävligt jobbiga föräldrar att minska drastiskt. Som yrkesverksam med barn och unga i svårigheter under ca 20 år, så kan jag räkna antalet sådana föräldrar på ena handens fingrar. Och då har det oftast handlat om rätt svår psykisk ohälsa. Det vill säga en oförmåga.

De andra potentiellt jobbiga föräldrarna har istället lärt mig massor. Dels om hur barn fungerar, men framförallt om hur jag själv fungerar och vad jag kan förbättra.

Om du i ditt jobb med barn och unga ofta stöter på jävligt jobbiga föräldrar så är det förmodligen du som är jävligt jobbig, egentligen. För föräldrar gör så gott de kan efter sin förmåga. Och får du lön för att jobba med föräldrar måste du kunna hantera det. Annars finns det som sagt andra yrken som kanske passar dig bättre.

/Gästbloggare, förälder och stundtals jävligt jobbig pedagog

9 svar till “Gästbloggare: Hur man i sitt yrkesliv hanterar mötet med jävligt jobbiga föräldrar

  1. Himmel vad bra tänkt och skrivet. Ramlar nästan under bordet av pur … imponering, kan man säga så?

    Tack snälla gästbloggaren för detta!

  2. Liknelsen med ordningsvakten var ju klockren. 😀

  3. Fantastiskt bra skrivet. Anställ 100 personer som denna som utbildare för BUP och soc-enheter. Jag följer gärna med på turnen. Sverige är ett u-land vad gäller att hantera psykiska variationer/sjukdomar/. Vi är ett u-land vad gäller att värdera den trygghet i familjen, som barn behöver. Istället för att stärka familjer, så bemöter man föräldrar, med misstänksamhet. Hela systemet är i grunden sjukt. Man ”anmäler” familjer som har barn som pga av psykiska orsaker har svårt att funka i skolan. Istället för att hjälpa. Då utsätter man föräldrarna för ytterligare stress. Vilket också skadar barnet. Jämför med om ett barn får ledgångsreumatism, då försöker man istället hitta lösningar.Varför kan man inte bara samarbeta? Tänkandet lever kvar i 1930-talet, då man skulle ”uppfostra” familjer, vars barn inte fungerade som samhället krävde.Dags att uppdatera verksamheter, så de matchar den kunskap som finns idag.För idag finns ingen ursäkt för vare sig skola, sjukvård, socialtjänst, att inte ha kunskap om detta område.Och bete sig därefter.

  4. Så mycket bra skrivet här. Verkligen, vill inte att detta beröm ska förtas av den invändning jag trots allt har. Vill säga angående punkt 2 att även den som jobbar som pedagog är människa och att barn och föräldrar utgör en del av den personens arbetsmiljö. Just detta sista är det många som verkar glömma: föräldrar är en del av pedagogens arbetsmiljö och de kan aktivt påverka hur den blir. Är pedagogen utvilad och haft en fin dag, eller har hen träffat tio andra föräldrar som skrikit åt hen, fått kämpa med rektor o.s.v. o.s.v.? Även professionella pedagoger har sina begränsningar. Man ska förstås göra sitt bästa att inte dras med i affektsmitta, men utöver några superhjältar där ute, handlar det i viss mån om dagsform och vad man fått utstå i övrigt senaste tiden hur goda chanser man har att lyckas gå helt chill igenom det. Hur ofta handlar det om någon sorts rationellt övervägande att den andre började, alltså kan jag också tillåta mig att skrika? Oftast handlar det om att det kokar över, för att det här inte var första jobbiga grejen som hände. Tänk om pedagogen själv har ADHD och kämpar med varma exekutiva funktioner?

    Det du beskriver är utmärkta ambitioner som man verkligen ska anstränga sig för att uppnå (inte bara tom fras), men det vore sorgligt och orättvist om folk skulle tolka det som att ”kunden har alltid rätt” och att pedagogen är oproffsig om hen inte orkar hur orättvisa bemötanden som helt.

    • Linda- som skrev blogginlägget.

      Jag har alltid stöttat den personal som varit närmast mitt barn till 100 procent. Det kan jag inte nog poängtera. För om de mår bra i att göra ett bra jobb, så mår mitt barn bra. Och det är viktigare än vad vi vuxna känner, både som föräldrar och pedagoger.

      Men du har givetvis helt rätt. Även pedagoger får ha en dålig dag. Men som den som är professionell så bör man kunna se sitt misstag och erkänna det, och fundera på hur man kan göra det på ett proffsigare sätt nästa gång.

      Jag har själv fräst åt folk jag inte skulle fräst åt, men då brukar jag försöka säga det efteråt. I situationen handlar det nog inte om ett rationellt övervägande. Det är i efterhandskonstruktionerna det börjar. Som alltid i maktrelationer. ”Men hen provocerade mig” är en efterhandskonstruktion. Att jag inte har kontroll över mitt humör när jag fräser åt någon som är i beroendeställning till mig är problemet. Det måste jag som ansvarig se till att åtgärda. Dels genom att prata med den jag fräste åt ”Det där blev ju inte så bra, jag var jättearg och stressad. Det blir man ibland. Men det berodde inte på dig, och jag ber om ursäkt för det” men också genom att fundera på vad för slags situation jag är i som får mig att gå helt bananas, och se vad jag kan göra för att göra min, och därmed ändras, situation bättre. Det är ju trots allt inte en förälder till ett barn i svårigheter som ska få klä skott för att jag har en orimlig arbetssituation. Det är i så fall troligen en fråga för facket.

  5. Wow! Imponerande och viktig text! Tack!

  6. Mycket kloka ”råd”. Det där med ansvar och att utgå från att föräldrar vill sitt barns bästa. Ingen är dum frivilligt! Mycket av tilliten grundläggs vid inskolningen. Om en ”vinner” föräldrarnas förtroende är de flesta inskolningar i hamn. Det blir ”tilt i huvet” på barn som lämnas till någon föräldern inte gillar.

  7. Så klockrent! Precis den erfarenheten är vi tyvärr många som delar. För oss var det en mix av förakt i bemötandet, okunskap och ovilja att ta reda på fakta hos habiliteringen som höll på att knäcka oss.
    Nu går dottern hos en underbar läkare som tar reda på det han inte vet och bemöter hela familjen med respekt. Samma sak inom skolan förra skolan såg bara och påpekade bara de svårigheter som finns, nuvarande skola ser att det finns svårigheter som vi kan lösa tillsammans inte att problemen beror på dottern!
    Respekt, kunskap och mod att fråga när man inte vet, är så viktigt för att familjer ska orka. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.