Under tystnad

”Noah, kom ner ur sängen. Det är pappas födelsedag och och vi ska sjunga för honom”, viskar jag.

En blond kalufs rör sig i sidled några gånger där uppe.

”Jomen kom nurrå! Pappa fyller år!” säger jag.

Mathilda bryr sig inte om att prata. I stället klättrar hon upp några steg på stegen till våningssängen. Hon lutar in sitt huvud mot hans, och stannar när det bara är en handsbredd mellan dem. Jag väntar på att hon ska säga något, men det gör hon inte. Faktum är att hon inte ens ändrar ansiktsuttryck.

Noah är också tyst. Under kanske tio sekunder händer ingenting, men rummet känns elektriskt, som om ett intensivt meningsutbyte pågår. Så suckar Noah och sätter sig upp, medan Mathilda klättrar ner för att ge plats.

Som pseudotvillingar har de alltid varit tajta. Trots att de har olika intressen, närmast diametralt olika personligheter, och inte längre tillbringar timmar i sträck tillsammans varje dag, behöver de varken prata, gestikulera eller ens nudda varandra för att börja fnissa åt gemensamma skämt, ge tröst, eller – som nu – ha en upprörd diskussion som slutar i att den ene av dem ger sig. Det märkliga är bara att de är så uttalat dåliga på att avläsa andra personers kroppsspråk. Man får liksom inte autismdiagnoser på skoj. Det måste finnas reella och stora svårigheter.

Och ändå, denna syskonmagi.

Alltihop sker helt utan ord, närmast utan en rörelse. Jag svär att de har någon egen form av tankeläsning.

3 svar till “Under tystnad

  1. Häftigt! 👍🏼

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.