Saker den barnsliga surmamman häver ur sig i affekt är verkligen ingen idé att genomföra

Och priset till världens sämsta mamma går till mig, som fräste ”kom så åker vi hem igen då” när barnet inte ville gå in på flöjtkonserten för att det inte framgått att det skulle vara så mycket folk. Eller fler grupper än den hon tränat med. Och dessutom stod det inte konsert utan avslutning i papprena! (Hon uppträder lätt för ett par hundra personer, så det var inte mängden folk, utan alla överraskningar. Något som i sin tur överraskade mig såpass mycket att jag betedde mig mycket okaraktäristiskt.)

Jag återfick fattningen tillräckligt fort för att inse mitt fel och backa. För sånt som den barnsliga surmamman häver ur sig i affekt är verkligen inget jag tänker genomföra. Faktiskt känner jag noll förpliktelse att fortsätta bete mig dumt bara för att jag råkat tappa greppet en sekund. Tjurskallighet är inget jag vill att mina barn ska få för sig hör till att vara vuxen.

Barnet ifråga grät lite, och kramades en stund, och ville inte gå in, fast ville absolut, fast ville inte, fast… Och snorade. Och snöt sig. Och grät lite till. Och gick till slut in (fast hon ville inte, fast jo, fast nej, fast jo såklart, fast nej…).

Med facit i hand hade det varit smartare att åka hem, för ungefär när (det mycket lättkränkta, sic!) barnet gick in började publiken skratta, fast åt något helt annat. Dålig, dålig timing. Småflöjterna spelade plågsamt falskt. Och det var faktiskt INGEN som hade sagt att det skulle vara andra grupper där än hennes träningsgrupp, varför hade ingen sagt det?!

Så snart konserten var slut flydde barnet in på toa och grät, och ville inte ens stanna för pepparkakor och saft. Kvällen räddades av smartpappan, som förordade ett raskt inhandlande av kakor och chips i närbutiken.

Håhåjaja. Inte är det lätt, inte. Varken med starka känslor eller överraskningar.