En del barn är nejsägare till sin natur. De säger nej av bara farten. Om jag som vuxen vägrar tillbaka, har jag inte gett barnet några strategier alls. Hen kunde redan vägra. Hen behövde inte lära sig det.
Inflexibla barn behöver flexibla förebilder. De behöver skickliga lagspelare. De behöver få se och träna på en hel palett av strategier:
- Jag kan envisas utan att bli arg.
- Jag kan vänta en liten stund, ställtid hjälper mig att säga ja.
- Jag kan skämta om det hela, så att stämningen blir lättare.
- Jag kan komma med ett alternativt förslag.
- Jag kan samarbeta om en lösning, och samarbete betyder att BÅDA får delvis som de vill.
- Jag kan släppa mindre viktiga saker.
- Jag kan be om förklaringar eller hjälp.
- Jag kan berätta att det känns svårt.
- Jag kan be om betänketid.
osv
Vid sidan av samarbetsvägen framåt, den som de här barnen har så svårt att hålla sig på, finns två diken. Det ena heter ”jag lägger mig platt” och det andra heter ”jag har fastnat, och det måste bli som jag tänkt”. Det ena diket, kravdiket, har de här barnen väldigt lätt att hamna i. Därför hjälper det föga att vi som vuxna också kör ner i det. 😉 Det andra diket, total eftergivenhet, är inte heller så meningsfullt, det duger bara till tillfällig vila.
Om vi vill hjälpa barnet att träna på den svåra väg som heter samarbete, är det där vi måste befinna oss. Och barn som har en inbyggd vrångbroms behöver mer än alla andra lära sig strategier för att undvika onödiga dikeskörningar.
Uthållighet är en tillgång i livet, men tjurskallighet är det inte. Vi ska hjälpa viljestarka barn att växa upp till beslutsamma, uthålliga vuxna. Det gör vi genom att ge dem strategier för att hantera sig själva.
Dela gärna!
M som i underbar 