Kontrastmetoden – att gå lite för långt och sedan backa

Det jag kallar kontrastmetoden har jag snappat upp från min autistiske man, Conny.

Som ung diskjockey flyttade han in i en ny trappuppgång. Vis av erfarenhet anade han att de närmaste grannarna kunde komma att klaga på hans musikanläggning, trots att han inte brukade spela sent på natten eller särskilt högt. Men har man långt hår, ett bashorn som är mer än en meter högt och är nyinflyttad, då kan man nästan räkna med att oavsett vem som spelar musik mitt i natten kommer man att få skulden för det.

Så Conny gjorde en liten kupp. Han ringde på hos alla grannarna, presenterade sig och berättade att han hade flyttat in.

”Jag jobbar som diskjockey”, sade han, ”och nu behöver jag prova att anläggningen fungerar. Det kommer att vara hög musik, men det kommer bara att vara en kort stund. Hoppas det går bra?”

Grannarna mumlade och nickade, jo, det var klart att det gick bra, när han frågade så snällt och allt.

Maken satte på sig hörselkåpor, startade en LP-skiva på högsta volym och bar ner tvätten i tvättstugan. Han noterade nöjt att basgången hördes även där nere. Sedan gick han snabbt upp igen och stängde av musiken, eftersom han var rädd att fönsterrutorna skulle skallra sönder.

Ingen klagade någonsin på hans musikanläggning, tvärtom var de glada över att han aldrig spelade hög musik igen. Kontrasten mellan det höga ljudet och de normala musiknivåerna var så stor att det normala ljudet kändes som inget alls.

Hur tillämpar man då kontrastmetoden i vardagen?

Vi håller på att vänja oss vid att vakna tidigare på morgonen igen. (Med flera personer med grava sömnstörningar i familjen har kvällarna den här sommaren, med sin extrema värme, varit svårare än många andra år. Det har helt enkelt inte gått att sova förrän ett par timmar efter solens nedgång, när huset äntligen blivit ordentligt utvädrat. Nån nattkyla har inte ens varit att tala om.)

Det värsta Mathilda vet på morgonen, näst rabarberkräm, är ljus. Det plötsliga ljuset som uppstår när någon tänder en lampa, eller – ve och fasa – drar upp rullgardinen. Tyvärr är ljus också det som väcker henne allra bäst, hon kan lätt fortsätta att sova i många timmar om rummet får fortsätta vara mörkt.

Så i morse, när jag gett henne medicin och konstaterat att det var en okej morgon för henne, sade jag som vanligt:

”Jag ska bara dra upp rullgardinen en bit.”

Så drog jag som vanligt upp rullgardinen till ungefär tre fjärdedelar av fönstret. Det var då jag märkte på Mathildas kroppsspråk att nu blev det lite för mycket. Då drog jag genast tillbaka den nedåt, till ungefär en fjärdedel, vilket räcker utmärkt för att hon ska vakna uppe i sin loftsäng, utan att ljuset sticker henne i ögonen.

Om jag enbart dragit upp gardinen aldrig så lite, hade hon omedelbart börjat göra gnällande ljud. Men kontrasten mellan det nästan helt ljusa fönstret och det nästan mörka, gjorde att jag kunde höja gardinen en bra bit (genom att sänka den från ännu högre), utan att hon reagerade. För att ”först blev det jobbigt, men nu känns det bättre”.

Jag har aldrig berättat för Mathilda om mitt lilla begriplighetstrick. En vacker jag kommer hon nog, liksom sin storebror, att utbrista nåt i stil med ”Menar du att du lurade mig?”.

Kontrastmetoden. Min man är ett geni.

Annonser

11 svar till “Kontrastmetoden – att gå lite för långt och sedan backa

  1. Jag håller med. Jag inser att jag har använt mig av en liknande variant ibland, utan att det har varit helt medvetet.

    Jag undrar om du har några tips eller förslag för att rensa bland leksaker och allt annat som barnen samlar på sig, från gamla skolböcker till fina pinnar och trasiga pyssel. Min nioåring är väldigt känslomässigt fäst vid saker och även om han kan gå med på att ta upp saker till vinden och alternera dem är det svårt att få någonting att lämna hemmet. Han har också ett mycket bra minne, så tips man har fått på att slänga saker i smyg fungerar dåligt.

    • Vi tar undan det i lådor, för vi har samma problem med ett av barnen. Räknar med att kunna slänga det när hen blir vuxen… Annars får hen väl ta med sig det till eget boende. *suckar*

      • Så ni har samma problem. Jag måste verkligen lära mig att vara mer försiktig med vad som kommer in i huset. Jag önskar att jag hade förstått nödvändigheten i det tidigare.

        Jag har läst en del nu på din blogg och känner att det hjälper mig att tänka om gällande mitt barn. Igår började jag skissa på ett veckoschema och ordnade en ”hemma” bild som ska vara på måndag, för då är fritids stängt. Plötsligt slog det mig att jag inte alls har tänkt vara hemma hela dagen, utan det jag vill ha sagt är att det inte är något fritids. Här påstår jag gång på gång för min son att vi ska vara hemma (fast jag menar att det inte är skola), vilket han gärna vill vara, för att sedan försöka få med honom på allehanda aktiviteter. Det brukar sluta med en son som skriker att han inte tänker följa, utan att han tänker vara hemma och leka! Att vi behöver planera aktiviteterna i förväg har jag förstått, men det här med ”hemma” slog ner som en blixt.

      • Fnissar lite av igenkänning. Ja, inte är det lätt inte! Och än värre blir det av att olika barn tolkar det hela olika också… Men men. Man lär så länge man lever! 😀

  2. Skrev en lång kommentar som försvann… 😦 Men kort sagt så är det så himla bra att du sätter ord på saker och lyfter upp dem till ljuset!
    Så Tack Tina!

  3. Hej Tina!
    Finns det något sätt att få hjälp/stöd av dig? Jag och min son 8 år med autism befinner oss i en rävsax. Skola, socialtjänst och tingsrätt. Alla utan kunskap. Kram Lisa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.