Behövd på heltid

”Mamma, kolla här!” utbrister Mathilda igen. Vi är på affären. Det finns massor att titta på, och Mathilda har en bra dag, för hon orkar. Men hon är tio meter bort, och visade upp nåt för ungefär en minut sedan. Och en innan dess. Och en innan dess.

”Mathilda, du måste låta mamma titta på saker ifred också. Du kan inte ropa på henne HELA tiden”, säger lillasyster snusförnuftigt.

Och det är då det slår mig. Att hon ju har rätt. Den ständiga jouren handlar inte bara om att vad som helst kan hända, om att vara beredd på att vända på en femöring, eller rikta bort uppmärksamheten snabbt och effektivt. Som idag, när det skett ett mordförsök nere vid torget, eller i alla fall i närheten så att vägen dit var avspärrad, och vi helt sonika åkte nån annanstans och handlade. För att såna dramatiska grejer kommer ofelbart att göra Mathilda alldeles för upprörd för att hon ska orka med att bete sig bra.

Det handlar också om att hela tiden vara behövd. Utan någon tanke på hur ofta det är rimligt att avbryta, eller visa, eller prata, eller fråga, eller förklara. Att inte ha någon egen space i tillsammanstiden. Och att nästan all tid är tillsammanstid.

8 reaktioner på ”Behövd på heltid

  1. Just så är det; att ständigt vara behövd och där, redo att fixa, lägga tillrätta, lindra, uppmuntra. Inte alltid med så mycket möjlighet till egen space men den är desto mer värdefull när man väl får den 💖

  2. Hur orkar ni? Frågan är uppriktigt ställd. För jag är också ständigt behövd, nästan jämt i alla fall. Den här veckan jobbar jag och maken är hemma med lovlediga barn. När kvällen kommer vill de bara ha MAMMA. Och min ork tar slut.

    Hur orka? Hur få mannen att fatta att han måste ta ett större emotionellt ansvar?

    • Det undrar jag också just nu. För H är inne i en av sina mer intensiva perioder och jag har hans röst i öronen all hans vakna tid. Jag vet att en lugnare period finns runt hörnet men just nu känns den avlägsen.

      • Jag ställde samma fråga för många år sedan. En erfaren autismmamma svarade ”Man bryter ihop och gråter i duschen, och sen kommer man igen”.

        Jag önskar jag hade ett bättre svar. Men vissa perioder är det bara hoppet om att det ska komma bättre dagar (och nätter. Eller både dagar och nätter) som håller mig uppe.

  3. Åh, spot on som vanligt! Den där känslan av att vara behövd, vara den som inte bara fixar, trixar och donar utan den som också bara finns där…nästa (precis) alltid. Och finns man inte där så är man den som får sopa upp spillrorna efteråt. Känner mig ibland så uppäten av att sällan vara jag men samtidigt är det jag som får kvällsgoset, dom innerligaste kramarna och konstaterande att -”mamma är bäst ingen protest”. Men det är också jag som tar dom mesta konflikterna, jag som visar vägen mest och den som har koll på ordningen.

  4. Jamen exakt: är man inte där när det gäller så är man den som får sopa upp spillrorna. Man kommer aldrig undan!

    Ibland får jag snusförnuftiga råd om egentid och rymma från familjen, och jag tänker alltid att de på riktigt inte fattar. För det blir ju bara värre efteråt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.