Ska jag verkligen säga förlåt när det inte var mitt fel?

Kvällens lågaffektiva tanke handlar om att be om ursäkt. Ska vi verkligen säga förlåt, när vi inte gjort nåt fel, bara för att personen vi har ansvar för blev ledsen eller upprörd?
 
Ja. Om vi vill behålla eller stärka vår relation, om vi vill inbjuda till samarbete och skapa medstånd, ska vi definitivt, utan undantag be om ursäkt när vi gjort nåt som blev fel.
 
Varför?
 
Om vi inte menade att nåt skulle bli fel ber vi om ursäkt, för att det ju inte var meningen. Några exempel: ”Ursäkta att jag gjorde dig ledsen. Jag är ledsen att du blev upprörd. Förlåt, det var inte meningen.”
 
Om vi faktiskt hade för avsikt att göra nån upprörd ber vi om ursäkt, eftersom vi menade det. Det är det enda rimliga alternativet. Vi kan fortfarande använda samma ord, det kan rentutav vara bra att ha några fraser som vi alltid kan gripa efter. Men ibland behöver vi bre på lite extra. Då kan vi till exempel säga saker som: ”Det där blev inte bra, förlåt. Nu gjorde jag ju helt fel, ursäkta. Men nej, förlåt, det där var ju bara jättedumt.”
 
Om vi inte gjorde nåt alls, men ändå får klä skott för verkligheten – det kanske handlar om saker som att solen går ner på kvällen, att människor måste äta, att det inte finns några små kundvagnar kvar i affären eller att kakor personen ätit är just uppätna – ber vi inte om ursäkt alls. I stället validerar vi; ett supersmart trick! I stället för att smälla tillbaka kritikpucken lika hårt som den kom, pilar vi över till den andres målbur och står aktivt på samma sida:
 
”Ja, oj, vilken besvikelse! Jag fattar att det känns jättetrist. Nej, det här känns ju verkligen inte kul. Oj vilken dålig överraskning! Verkligt irriterande! Så synd om dig som har världens dummaste förälder (läs: mig).”
 
I många böcker om LAB kallar vi det här ”förlåt-metoden”. 😀 En ursäkt säger inte att jag gjorde fel. Den säger ”jag är ledsen att det blev fel för dig. Det tar jag på allvar, och jag ska försöka se till att det inte händer igen”.
 
En ursäkt är inte att vara underdånig. Vi ska inte vara underdåniga, det sysslar vi inte med inom LAB. Inte heller är det en statusmarkör. Tillit är något vi förtjänar. Att som ledare, ansvarig, förälder, be om ursäkt är att ta både personens känslor, relationen och sitt ledarskap på allvar. Att inte be om ursäkt eller engagera sig i maktkamp kring vem som ska be vem om ursäkt är att förlora trovärdighet och auktoritet.
 
En klok ledare kan inte ägna sig åt vare sig att kontrollera eller kontrolleras och samtidigt behålla ansiktet; de två förhållningssätten är oförenliga. I stället jobbar vi med medstånd: ”Jag bestämmer över mig, du bestämmer över dig, och jag ska hjälpa dig att bestämma dig för att gå med mig, eftersom jag vet mer om hur vardagen fungerar!”
 
I en medståndsrelation visar jag med mitt eget beteende hur vi beter oss. Det betyder att jag inte kan villkora min ursäkt, och bara ge den när du lugnt, logiskt och utan  provocerande beteenden ”förtjänar” den. Eftersom jag – om jag är ansvarig – har mer makt över din vardag än du har över min, är det jag som måste föregå med gott exempel. Eller som min sanningssägande fjortonåring en gång uttryckte det:
 
”Att hon beter sig illa betyder inte att du behöver göra det. Faktiskt betyder det nog bara att det är ännu viktigare att inte svara med samma mynt.”
 
Att be om ursäkt är kort sagt ett sätt att säga: ”Vi två står på samma sida”.
När vi använder den så, är förlåt-metoden supereffektiv. Och snabb! Med några enkla ord och ett sakligt, bara lagom beklagande tonfall (kom ihåg att känslor smittar, det går att bre på för mycket med beklagandet eller skulden!) kan vi reparera sånt som gick snett innan det hinner eskalera. Samtidigt som vi skapar nytt förtroende och fördjupar vår relation. En quick-fix som funkar, både nu och på sikt!
 
Det är bara att gratulera dig som har fått tillfälle att ärligt säga:
 
”Oj. Det där blev ju alldeles fel. Förlåt!”
 
Grattis till ett väl förvaltat ledarskap!
Annonser

6 svar till “Ska jag verkligen säga förlåt när det inte var mitt fel?

  1. Sant!

    Det lustiga är att den där metoden använder normalt socialt kompetenta vuxna på varandra hela tiden.

  2. Jag har lärt mig att det kan vara bra att vänta lite med att säga förlåt i vissa fall till vissa personer. Säger man förlåt för snabbt och effektivt kan den andra stå där med sin ilska och samtidigt känna en social press på sig att släta över det och var går ilskan då? Avsikten med att säga förlåt är ju att den andra ska må bättre, inte att man själv ska må bättre så där försöker jag anpassa mig.

    • Ja, absolut. Förlåt är en timing-fråga. Det måste få ta den tid det tar. Egentligen är det ju samma sak alltid när någon är i affekt. Att vi kan inte styra för häftigt eller rycka i människor, vare sig fysiskt eller mentalt.

  3. Det är intressant med förlåtelse eftersom jag har en person i min närhet som inte kan säga förlåt. Ofta säger man ju förlåt eller oj, ursäkta om man tex råkar stöta till någon eller liknade. Denna person gör aldrig detta utan då är det den personen som blev stött i fel 🤔 Vad beror detta på?? Har funderat mycket och speciellt på natten 02.30 😉😜
    Kloka Tina, du uttrycker dig alltid så fantastiskt väl och det är en fröjd att läsa din blogg 😍😘

    • Så kan det bli om man har svårt att ta andras perspektiv. Dvs bristande Theory of mind. Det är också större risk att man autoskyller på andra om man är upprörd, stressad eller utmattad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.