Förutsägbarhet och kontrollbehov

Alla människor behöver förutsägbarhet. Men vissa människor, som tänker i detaljer, behöver att just detaljerna är förutsägbara.

Mathilda har inte gått upp än, så jag tar en runda och kollar att hon är på gång. Än har vi gott om tid. När jag kommer in i köket igen upptäcker jag att jag ställt ifrån mig hennes morgonsmoothie på det enda ställe den inte får stå: På storebrorsans plats.

Vi har haft bestämda platser sedan Mathilda blev stor nog att bli överraskad över vardagliga saker som placering kring köksbordet, och högljutt demonstrera mot alla förändringar av liknande slag. För att om ens unge sparar energi på att alla alltid sitter på samma plats, då gör man så. Om man inte själv är så inflexibel att man inte kan tänka sig att jämna vägen för familjen genom att ge upp sin idé om vad som är viktigt här i livet.

Få föräldrar jag mött har haft så stora svårigheter att fasta platser runt matbordet varit otänkbart. De som inte kunnat tänka sig en sån enkel, energibesparande åtgärd har i huvudsak lidit av att de är ”NT”. Neurotypiska. Icke-autistiska och troligen även utan ADHD eller andra NPF. Det är generellt de föräldrarna som har svårast att möta sina barns behov, eftersom de har svårast att förstå dem. Men de flesta föräldrar, NT eller ej, fixar fasta platser om de inser att deras barn behöver det.

Och det behöver många. Inte bara barn med NPF. Även andra barn är hjälpta av struktur, förutsägbarhet och begriplighet. Massor av barn älskar att höra samma saga igen och igen, och föredrar att i förväg veta var de ska sitta vid matbordet. Det är lite som facebookgrundaren Mark Zuckerberg, som lär ska ha enbart svarta t-shirts i sin garderob, för att kunna ägna sin energi åt viktigare beslut. Sådana här enkla strukturåtgärder spar energi för alla människor, fast mer för dem som har mindre överblick över vardagen – som barn, eller personer med NPF.

Allra mest energi sparar den som har minst upplevelse av kontroll. Den som har svårast att få ihop vardagens alla detaljer till en helhet. Och i den kategorin faller nästan utan undantag små barn med autism.

Fasta platser är såklart inte viktigt för alla små barn med autism. En del barn associerar till helt andra detaljer än placeringen av personer; skeden med en giraff på, hur solen faller in genom fönstret, vilken dörr katten borde komma in genom eller var man bäst ser bilarna komma. Men gemensamt för små barn med autism är att detaljerna är viktiga, eftersom det är genom detaljerna de förstår och tolkar i sin vardag. Det gäller nu inte alla detaljer, bara vissa utvalda. Problemet är att vilka de är, vet oftast bara ett enda litet barn. En liten person som har svårt att förmedla vad som blev fel. Problemet är också att ibland går detaljerna inte att få till rätt, för att det handlar om saker som vi som vuxna inte kan styra över, som att solen går upp tidigare eller att flingorna är slut. Och då kanske det inte alls går att sitta vid matbordet, eller ens äta för den delen.

Det här är en av orsakerna till att vi använder bildschema. När vardagen hänger på detaljer blir livet betydligt enklare för alla inblandade om de detaljerna går att styra. Därför klär vi på oss ytterkläderna som står på bildschemat. I stället för att tänka ut exakt vilka ytterkläder som fungerar ihop med både aktuell klädsel OCH har den rätta, gröna nyansen jämfört med busken som står utanför vår ytterdörr. Vi går till bilen när det står så på bildschemat. Inte när skuggorna på gården faller i rätt vinkel OCH når fram till gungställningen (för det gör de bara under några månader på våren och hösten, och enbart när klockan är inställd på normaltid).

I vår familj flyttar vi inte på platserna runt köksbordet, inte så länge det är uppställt för sex personer. När köksbordet är längre eller har färre stolar, då gäller plötsligt inte de invanda platserna längre. Precis som att det är betydligt enklare att vara bortrest på nya ställen än hemma, för att borta finns inga förväntningar om hur detaljerna ska vara.

För en sekund överväger jag att låta glaset stå kvar. På senare år har våra fasta platser luckrats upp något. Fast bara enligt ett bestämt mönster:

Vårt köksbord har vanligtvis, i sitt normaluppfällda tillstånd, sex platser. Mathilda sitter ibland på två andra platser än sin egen. Ytterligare två andra platser skulle hennes glas kunna stå på, lillasysters plats bredvid Mathildas (för att glaset hamnat lite fel och inte kommit hela vägen till Mathildas plats) eller pappas plats som är närmast köksbänken, och därför ibland blir mellanlandningsplats för allt möjligt som ska dukas fram.

Det finns dock en plats som hennes mat aldrig står på. Och det är storebrorsans plats. Där Mathildas glas med morgonsmoothie nu står. Jag skulle såklart kunna låta det stå kvar där. Mathilda skulle, när hon kom in i köket, ägna en bråkdels sekund åt att tänka ”varför har Samuel ett glas med smoothie, han är ju inte ens hemma, och var är mitt? Jaha, det kanske är mitt glas. Obehaglig känsla att det står fel. Men jaja. Jag frågar”. Så skulle hon fråga om det var hennes glas, eller möjligen, på en trött morgon, var hennes glas fanns. Och sen skulle jag ha gett henne glaset i handen, och så hade hon druckit sin smoothie, och så hade allt varit bra.

Fast inte helt bra. Den lilla osäkerheten, den extra proceduren, skulle ha fått Mathildas morgon en liten aning ur balans. Den hade tagit en del energi. Inte jättemycket. Men inte heller försumbart lite.

Jag ställer glaset på Mathildas plats. För att det är viktigare att spara på hennes begränsade ork med oförutsägbarhet och att saker inte är som hon förväntade sig, än att glaset står kvar. Energi som jag troligtvis hade behövt täcka upp senare, kanske redan på väg till skolan, till exempel genom att bära hennes väska eller försäkra henne om att hennes fot bara gör ont för att hon är stressad, inte för att det är något brutet i den.

Det kostar både henne och mig mindre energi att helt enkelt flytta glaset. Och det vet jag för att jag gjort övertramp i stil med ”glaset på fel plats” varje dag i mer än fjorton år. För att jag inte har minsta möjlighet att få alla detaljerna i vardagen helt i linje med Mathildas inre lista över hur de ska vara (eftersom min tankeläsningsförmåga inte är helt perfekt 😉 ). Och ibland för att jag tänkt att ”så noga kan det inte vara”.

Och grejen är att nuförtiden är det oftast inte så noga. Det är bara det att varje ”som vanligt” spar energi. Både åt Mathilda och åt oss runtomkring. Och då gör vi så. Många bäckar små… Om glaset står det det ska, då kanske det inte gör nåt att det kommer en bilkö just när vi ska svänga ut från parkeringsplatsen, så att Mathilda inte helt vet om vi kommer att hinna i tid (det gör vi). När vi förbereder det som går att förbereda, då orkar Mathilda med mycket mer av det där som vi inte kan styra över.

Ibland pratar människor om kontrollbehov. Jag har funnit att ett behov av kontroll oftast grundar sig i en upplevelse av bristande förutsägbarhet. Att en eller flera strukturposter i energibudgeten konstant ligger på minus. Antingen för att de inte går att förutse, som matplatser som ingen bemödat sig om att styra upp och bestämma, eller för att de blev fel, som ett glas på fel ställe på matbordet.

Energibudgeten gör ingen skillnad på varför saker inte gick att förutse. När vi som finns runt barn som Mathilda skapar förutsägbarhet – till exempel genom struktur, rutiner, bildschema och enkla regler – spar vi energi till livets små fartgupp. Då ökar sannolikheten att orken räcker till allt det där som inte går att förutse. Och då minskar barnets behov av att kontrollera varje detalj.



Fråga: Varför skriver du inte ”personer med autism” utan ”små barn med autism”?

Svar: Vuxna med autism varierar enormt i sina behov av detaljstruktur, från jättestort till inget alls. Men hos små barn med autism är det alltid så att detaljerna spelar stor roll (fast vi vet inte alltid vilka detaljer). Liksom hos vissa vuxna med autism.

Annonser

5 responses to “Förutsägbarhet och kontrollbehov

  1. Är det bara jag som ibland längtar efter skoluniform? Tänk vad mycket fortare en del saker skulle gå på mornarna?

  2. Ja! Skoluniform( om den är bekväm…). Jag ville faktiskt ha skoluniform i gymnasiet av det skälet + lättare att veta vem som hörde till skolan eller inte(jag har svårt att känna igen människor på ansiktet).
    Det kunde ta mig 3 timmar att klä på mig på morgnarna, tillslut hade jag provat nästan alla kombinationer av mina kläder som var möjliga.

    Idag, som vuxen, har jag strukturerat mina kläder som om de vore en uniform. Mitt liv är mycket lättare att leva 🙂

  3. Åh. Så väl beskrivet! Precis så är det ju. Jag som vuxen med dubbla NPF-diagnoser upplevs vara så oerhört välfungerande för gemene man som förvånas lite över dem (om de inte känner mig väl – de förvånas inte). Jag tänker att de inte inser hur mkt jobb jag lagt på att inrätta mitt liv med rutiner och ordning så att det skall vara förutsägbart. För att på det sättet orka med de situationer i livet som inte är förutsägbara. Fasta platser, en relativt begräsnad repetoar av mat, samma tekopp varje dag, kläder som inte skaver, alla saker i hemmet på sin bestämda plats, samma rutiner varje morgon när barnen skall iväg, samma plats på kaféet vid varje besök, handlar kläder i butiker vid samma köpcentrum för att vara bekant med miljön och för att lätt hitta. Allt detta ser inte andra utifrån, men jag är så medveten om att dessa val är grundstommen i min vardag och en förutsättning för att jag skall klara av vardagen.

  4. Hej, ska läsa noggrannare strax men håller på att testa att kommentera med min hemsida som jag antagligen inte kan använda men provar i alla fall 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.