Bara genom de små nyanserna i min röst, mitt ordval och mitt kroppsspråk kan jag skapa medstånd eller trotsreaktioner

Dagens lågaffektiva tanke: Min attityd, mina förväntningar, kan skapa både ”trots” och medstånd, både konflikt och följsamhet. Bara genom de små nyanserna i min röst, mitt ordval och mitt kroppsspråk. Har jag en lågaffektiv attityd, anser jag på riktigt att andra har rätt att säga nej till mig? Tror jag att det kommer att gå bra eller förväntar jag mig konflikt?

Även de små nyanserna i hur vi framlägger något gör att vår attityd och känsla smittar. Om jag säger ”Nu ska du gå upp” kan jag göra det med känslan ”jag vet att vi snart kommer att hamna i en konflikt, för du kommer att vägra” eller med känslan ”jag tror det här löser sig, och alla har alltid rätt att säga nej”.

Är jag arg, och sur, och försöker dölja det? Kroppsspråket ljuger inte för många av oss, så det är nog inte så effektivt. Många gånger är det betydligt bättre att ta en egen timeout och svalna av lite först.

Ger jag ”val” fast jag i själva verket inte har någon som helst avsikt att låta barnet välja eller välja bort något? Det riskerar att slå sig på tilliten.

Är jag inflexibel när jag försöker avleda? Måste personen hugga på min lösning för att jag ska bli nöjd? Eller kan jag försöka på ett annat sätt, när det första inte fungerade?

Annonser

3 svar till “Bara genom de små nyanserna i min röst, mitt ordval och mitt kroppsspråk kan jag skapa medstånd eller trotsreaktioner

  1. Måste ställa en fråga till er som är så kunniga.

    Mitt barn fick diagnoserna ADHD och autism för ett år sedan. Eftersom väntetiden var lång fick vi göra den på ett privat företag.

    När utredningen var gjord och vi träffade läkaren för första gången på BUP tyckte han inte att utredningen var tillräcklig och eftersom han kunde få ögonkontakt med min dotter så kunde hon absolut inte ha autism.

    Igår var vi återigen till BUP och träffade den nya läkaren. När jag frågade om hjälp med ett intyg till vårdbidraget så sa jag även att förre läkaren satt adhd bara i systemen så han har inte kunnat hjälpa oss. Då säger den nya läkaren att eftersom man kan kommunicera med dottern kan hon inte ha autism för autistiska kan inte kommunicera.

    Ska man skratta eller gråta? Så att hon stundtals blir inbubblad, hennes oändliga ilska, svårigheter för förändringar, hennes oförmåga att sätta sig in i andras situationer, hennes panik hon får när det är för stimmigt och rörigt eller för mycket folk, att inga trosor får sitta åt och därför måste köpa 2 storlekar för stora, hennes vakna nätter osv osv spelar ingen roll? Kan man kommunicera så har man inte autism.

    Visst är det väl inte alla autistiska som inte kan prata eller ha ögonkontakt?

    Vad gör man? Alla andra på bup och de som gjorde utredningen tyckte det var så självklart att hon har en kombination av adhd/autism.

    För att få tillgång till rätt hjälp behöver det stå rätt diagnos även hos dem.

    • Be utredningsstället om hjälp, tänker jag. Det finns massor av autistiska forskare och professorer, piloter, servicepersonal, modedesigners och helt vanliga svenssons. Det där är inte vetenskap, det är fördomar, som läkarna kommer med.

      • Tack snälla för att du svarar. Det känns så hopplöst när den instansen man ska vända sig till är helt värdelösa.

        Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.