Den lågaffektiva starten

”Ha en bra dag, hjärtat. Jag älskar dej!” sa jag.

”Ha en bra dag, mamma”, sa Mathilda. Efter en liten paus lade hon till: ”Jag älskar dej också.” Perfekt artikulerat sade hon det, utan att utelämna en enda liten bokstav, så där som bara Mathilda kan.

Bo frågade mig i veckan hur min resa med det lågaffektiva förhållningssättet började. Och den började ganska abrupt. Med en liten flicka som inte hade en aning om att det är vuxna som bestämmer, och som såklart inte hade hållit med om det ens om hon hade förstått. Och en ganska trött mamma, som knappt fick sova och som varje förmiddag hade skrikit fler gånger sammanlagt än på alla hennes föräldraår ditintills. För att upptrappning ska funka måste vi nämligen vara överens med våra barn om en enda sak:

Vem som skulle vinna vid ett eventuellt handgemäng. Vem som utgör det största hotet. Mathilda hade inget begrepp om sånt, hon anade aldrig ens vagt att det fanns en sån sak som att ge sig. Frågan är om hon gör det ens idag?

Jag tänkte på Kärleken, den stora, alltöverskuggande föräldrakärleken, som både kan leda oss föräldrar in på farliga vägar av hot – och kanske även våld – i ren välmening. Men som också kan göra oss modiga nog att backa, och starka nog att ge upp.

Den kärleken tänkte jag på. Och på alla de dagar som tagit oss hit. Till det här ögonblicket. Till ”Ha en bra dag. Jag älskar dig också”.

Annonser

3 responses to “Den lågaffektiva starten

  1. Åååå… Du får mig att gråta ♥️

  2. Så glad att jag hittat hit! Känner igen mig i så mycket. Tack för att du så öppenhjärtligt delar med dig av all kunskap och erfarenhet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s