Det här inlägget är ett svar på en fråga i ett forum:
”Hemmasittare, eller på gränsen till hemmasittare, med npf: Hur långt går ni för att pusha/övertala/tvinga dem till skolan? Obs att jag pratar om lågaffektivt bemötande här!!!”
Jag övertalar aldrig. Om jag hamnar i ett läge när jag behöver ge barnet ansvar för beslutet att gå till skolan eller ej skulle jag ha tagit ansvar för länge sen. 😉 )
Däremot curlar jag, och lirkar lite. Ser till att barnet får i sig nåt innan frukost tex, säger ”Det diskuterar vi om en stund” och väntar på att blodsocker och adhd-medicin ska kicka in. Kollar in läget. Hjälper till med alla övergångar – jätteviktigt, särskilt när man har nära till ångest. Ibland behöver jag även säga ”Jag förstår att du är trött, men det är ändå skoldag”, innan jag kan avgöra hur dagsformen är. Det urladdade batteriet har ofta normal spänning tills vi belastar det. Dagsformen upptäcker vi inte genom att betrakta barnets mående i stunden, utan genom att betrakta hur måendet förändras när kravnivån ökar något.
Så småningom kommer jag kanske att märka att det inte är läge, senast en kvart efter frukost eller så. Med åren har jag lärt mig att veta det direkt på morgonen, men om det inte är helt uppenbart försöker vi ändå med frukost mm, mina barn mår inte alls bra utan frukost.
När jag vet att idag är det inte läge, då bromsar jag direkt. Säger ”Jag märker att du inte är i skick för skolan idag, jag bestämmer att du ska vara hemma. Mmmmm. Trist. Men kanske också lite mysigt att vila idag?” Sakligt, lätt beklagande (det är en trist sak att inte orka till skolan!), med ett skämt eller en avledning i bakfickan. Här gäller det att utgå från barnets upplevelse, men jag utgår också från att barnet vill orka vara i skolan, vill gilla skolan, vill ha det bra i skolan, allt annat är ju oförskämt! Såklart skulle hen mycket hellre vilja må bra och trivas i livet än motsatsen.
Ju tidigare jag tar ansvar genom att sätta stopp för lirkandet, pratandet, och ge klara besked: ”Du ska inte till skolan, och det är på mitt ansvar!” desto fortare börjar barnet sin återhämtning. För så länge stresshotet om skolan hänger över hens huvud kan hen inte slappna av = ingen vila = ingen återhämtning = bara tröttare imorron. Det är inte den loopen vi vill vara i. Vi vill vara i: Slappnar av, samlar energi, orkar i morgon, om tre dagar eller nästa vecka. För mitt barn ska hålla MINST tio år i skolan. Resten av veckan är en fjärt i rymden i jämförelse med tio år. Jag är hellre hemma en dag extra än två år, som var vad som hände sist ett av mina barn gick in i väggen. Men vi har numera oerhört få hemmadagar för säkerhets skull. Ett par per termin, max.
Om jag inte känner att det är dags att sätta stopp, utan tvärtom att barnet gott och väl kan klara skoldagen, pratar vi om det. Men inte i form av övertalning, utan mer genom ett sokratiskt samtal – hjälpa barnet att själv bedöma dagsformen genom att skjuta in frågor, eller iakttagelser. Uppmuntra, men fortfarande inte i syfte att ”övertyga” utan i syfte att skapa trygghet. ”Jag tror att du klarar det. Det brukar kännas bättre när du väl är där, minns du?” osv. Men fortfarande inte en massa långvarigt prat, det här får ta max ett par minuter.
Jag ger även en utväg om det verkar svårt: ”Vi gör så här: Jag förbereder din lärare på att du är trött idag. Då vet hon att du kan behöva gå undan och vila. Och om du börjar må dåligt, då ringer du hem, och så kommer jag och hämtar dig!”.
Plan B och nödplanen är viktiga trygghetsfaktorer, och när vi har att göra med stress är trygghet centralt! Ett par gånger på en termin snittar vi på, i att hämta hem barnet igen, ofta klarar de det när de väl är där. För man blir skickligare med åren på att kunna avgöra läget. Senast jag behövde göra det? Strax före jul, tror jag. Visade sig att barnet ifråga hade hög feber dagen därpå…
Väldigt många barn kommer att göra våld på sig själva för att gå till skolan trots att de egentligen inte alls orkar. Därför är det viktigt att vi som vuxna tar ansvar för beslutet. När jag frågar ”Tror du att du orkar med skolan idag?”, då är det en fråga som betyder ”Jag ska fatta ett beslut som är bra åt dig, och jag behöver din input.”, men aldrig ”Du får bestämma”. För det beslutet är barn med NPF generellt inte superbra på att fatta. Och ansvaret för det beslutet ska de inte behöva ta. Det är bättre att jag undrar ”gjorde jag rätt nu?” än att den undringen läggs uppepå mitt barns stress.
Egentligen skulle man kunna sammanfatta det så här: Jag pratar inte med bilen om att släppa på bulten. Jag testar med olika metoder att få bulten att lossna, och när jag märker att den släpper, då trycker jag till. Jag ställer krav i relation till den reaktion jag får.
Det är inte förrän vi ställer kravet som vi vet hur personen klarade det. Därför måste vi vara 100% beredda på att ge upp omedelbart, samtidigt som vi försöker få det att fungera med 100%.
Men vi kan inte syssla med tvehågsenhet, inte vela, inte tassa. För sånt är oerhört stressande för både barn och vuxna i stressläge.
M som i underbar 
Mycket viktigt i dessa lägen att VERKLIGEN ha alla ”känselspröten” ute. Att märka skillnaden mellan migrän/sjukdom eller allmän morgontrötthet. Min son gillar skolan men är grymt morgontrött. Är likadan själv. Det är en kamp mer eller mindre VARJE dag. 😣
Vi har också använt strategin med att kunna åka hem om det blir sämre. Det har hittills aldrig hänt att han har åkt hem.
Tack för ett insiktsfullt inlägg! Kram 💜
Precis så är det. Man måste kunna både gasa och bromsa. Det handlar verkligen om det lågaffektiva förhållningssättet när det ställs på sin spets, när vi behöver ställa rätt krav, på rätt sätt, om det överhuvudtaget ska gå att få barnet till skolan.
För en del ungar är ju inte precis utmattade av skolan heller, även om skolsituationen sällan är särskilt bra när barnet börjar få svårt att ta sig dit. Men vi måste kunna hantverket kring övergångar, tydlighet och konsten att gasa lagom. Så att vi inte tappar kontrollen och sladdar.
Det jag tycker är svårt är när man lyckas efter många om och men med att få iväg sitt barn till skolan. Skolan vet om att det varit jobbigt för barnet på morgonen och jag har sagt att hen kan ringa efter mig om det inte går.
Anledningen till att ingen ringer mig är att pedagogerna vägrar ringa mig när barnet inte orkar med.
De anser att det går bra trots att hen bara vill få vila, slippa ifrån alla ljud, människor och intryck. hen ber om att få åka hem men får nej. Det är ju bara några timmar kvar nu… och tioåringen sväljer ångesten , tröttheten och frustrationen och exploderar när väl hemma.
Idag är barnet hemma i snitt två dagar i veckan. Och tyvärr det ser inte ut att bli bättre. Bara värre.
😦 Det funkar ju inte om barnet faktiskt inte kan känna trygghet i att nödutgången finns där.
Vi försökte använda strategin ”du får komma hem ifall du inte orkat”. Gissa vad som hände… läraren höll inte löftet att ringa efter oss när tjejen sade att hon inte orkar. Tvärstopp nästa skoldag, inte en chans att hon skulle till skolan.
Nej, det funkar ju verkligen inte om läraren har nån egen agenda och inte kan följa ingångna avtal… 😦
Hur tydlig kan/måste man vara med pedagogerna i skolan?
Har föräldern lagt upp planer med barnet måste ju pedagogerna respektera detta! Kan det funka med en skriftlig instruktion t ex att om barnet säger kodordet ”nödstopp” ska förälder ringas, oavsett vilken bedömning pedagogen själv gör?
Så är det ju såklart, men samtidigt så kommer vi mycket längre genom samarbete med pedagogerna än med att försöka ge dem order. Precis som med barnen.
Pingback: M som i underbar | Pearltrees