Man på tåg

Det ligger något djupt omoraliskt i att gå upp klockan fem på morgonen. Jag var visserligen vaken redan vid tre (så går det när man går och lägger sig ett par timmar innan man brukar, och småbarnsåren har helt förstört min dygnsrytm och försatt mitt sömnbehov i undantagstillstånd), men ändå. Att gå upp innan dagsljuset faller på borde vara straffbart.

När bussen kom till stationen var våra spår de första i snön som ledde in i terminalen. Inne i stationshallen låg flera personer och sov på de tortyrredskap som populärt kallas träsoffor; det hade varit trevligt att vara en av dem. Jämförelsevis trevligt alltså, jämfört med att sitta upp och försöka hålla sig vaken på redan nämnda soffor. Inne på Pressbyrån tappade en kvinna sin vante på golvet alldeles framför mig. Hon fick syn på den innan jag hann säga något.

”Det är för tidigt!” utbrast hon när våra blickar möttes.

Tåget är fel. Det är fel tåg, ett uråldrigt tåg sedan preintercityperioden, det vill säga ungefär 2 miljoner år f.kr., någonstans mellan Krita och Jura. Ett ersättningståg utan eluttag för laptoparna, men med snö som yr in i vagnarna, omväxling förnöjer. ”Vi har lite otäta dörrar. Gå försiktigt så ni inte halkar i snön som blåser in.” knarrade konduktören i högtalarna. Medresenärerna fnissade. Inga av dem hånglar idag. Skönt!

Jag har tillbringat ett par timmar med att skriva till länsrätten. Det har gått bra; jag är försiktigt optimistisk även om jag inte ropar hej förrän jag sitter i bäcken. Nu har jag lagt undan pappersarbetet (efter att snyggt och prydligt ha bifogat min inscannade signatur) och väntar på att få internet så jag kan skicka över det också. Jag sträcker på mig och knattrar lite på datorn. Medresenärerna börjar vakna och småpratet låter hemtrevligt. För bara en halvtimme sedan var det nästan helt tyst. Om tio minuter angör vi Centralstation i Stockholm.

Det sitter en man snett emot mig på andra sidan gången och TITTAR på mig sedan Sala ungefär. Jag har försökt tala om för mig själv att jag inbillar mig, men till och med i ögonvrån kan jag se hur han då och då stannar upp från tidningsläsandet och betraktar mig en stund. Inte glor ut i luften åt mitt håll, utan ser forskande, söker min blick varje gång jag vänder huvudet åt det hållet. Jag har gått igenom checklistan i huvudet: Har jag en stor finne i ansiktet? Kryssar nej. Har jag knäppt min väst ut-och-in? Kryssar nej. Är jag klädd i något uppseendeväckande? Kryssar nej. Vad vill han?

Jag vet faktiskt inte alls. Han kanske känner igen mig eller nåt. Jag har aldrig sett honom förut, inte om det inte var i småskolan och i så fall är de preskriberat för länge sedan. Se där, nu sneglar han på mig över tidningen igen. Jag ser Mycket Upptagen ut och knattrar fort på datorn medan jag tittar ut genom fönstret åt andra hållet, jag har mött den där blicken alldeles för många gånger för att det ska kännas bekvämt redan.

Han ser alldeles vanlig ut. Han verkar trevlig, då och då ler han mot mig också. Jag känner mig fångad, som ett djur på zoo som inte kan komma undan turisterna. Stackars man. Han är säkert alldeles vanlig och trevlig, känner sig på gott humör och ler uppmuntrande mot den där trötta småbarnsmamman på andra sidan gången. Kanske säger leendet ”Ja, jag vet precis hur du menar! Att gå upp klockan fem suger. Men nu börjar dagen. Upp med hakan.”

Se där. Nu ler han mot mig igen. Jag ler tillbaka. Han är antagligen väldigt trevlig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.